densvartvita bloggen...

Senaste inläggen

Av Thomas Forsberg - Lördag 24 mars 19:43

(Jag vet. Jag hade ju lovat att göra uppehåll men löften är väl till för att både hållas och brytas.. Så här kommer en lite tankar så här en vecka efter att säsongen på klubblagsnivå stängdes.)


Det har nu gått exakt en vecka sedan Jonas Kandell stoppade pipan i munnen klockan 16.00 och blåste i gång den 120:e SM-finalen. En final som han aldrig borde ha blåst i gång. Inte om man har ett svartvitt hjärta i alla fall. Ja, ni vet ju alla hur det gick. Det blev en SM-final som går till historien för två saker. 1. En av modern tids sämsta första halvlekar i en SM-final. 2. Edsbyn nollade SAIK som blev första laget sedan just Edsbyn råkade ut för det, 1984 mot Boltic.


Varje morgon den här veckan har jag vaknat och haft en tro att det alltid har varit Lördag 17 mars och att finalen har funnits kvar. Varje dag, efter några sekunder så har dock verkligheten poppat upp och bitit tag i mig. Att förlora en SM-final är jobbigt och det måste få ta den tid det tar att läka. Men årets förlust smärtar extra mycket då det skedde som det gjorde. Ett bevis på det är att jag inte ens har orkat titta på SVT Play på matchen. Något jag alltid annars brukar göra för att få lite bandyfeeling så här när säsongen är över. Men den här matchen tänker jag inte ens ägna 2 sekunder åt. Det räckte att man var där på plats i 93 minuter…


Har under veckan försökt analysera fram något hur det kunde gå så snett. Det enda jag kunde komma på var att man i SAIK var för rädda att åter igen få uppleva det som hände 2008, finalen som var över efter en kvart, så man stängde helt enkelt igen sitt spel och blev då lidande i det offensiva spelet. Att en final för 10 år sedan skulle kunna ha påverkan på årets, låter kanske märkligt. Men så är idrott och speciellt bandy, rätt så märkligt i sig….


Men trots allt så har ju solen gått upp varje dag efter den lördagen. I Edsbyn har man firat och är redan i full gång med att köra insamling för nästa säsong. För precis som för många andra lag så är det ju ekonomin som spökar en aning och i Edsbyns fall var siffrorna ganska höga. Men Miljonpengen rullar på där uppe och nog kan vi räkna med ett minst lika slagkraftigt lag nästa säsong.


I SAIK är det ganska så tyst för tillfället. Kanske inte så konstigt efter den avslutningen. Men vardagen börjar väl också där krypa på och ekonomin står nog kanske mest i fokus just nu. Man är under luppen för ekonomiutskottet, eller vad det heter och frågan är vad siffrorna visar efter den här säsongen? Jag har förhoppning om att det åtminstone inte ska skrika rött när dom presenteras. Bara det faktum att man i år fick ta över kioskverksamheten i arenan, borde ha gett betydligt bättre siffror i försäljningskolumnen.


Vad det gäller publik så landade man i år på en totalsiffra av 31 825 åskådare (13 grundseriematcher och fem slutspelsmatcher). Det ger medelsnittet, 1768. Förra säsongen var siffran 1808. Alltså en minskning med 40 personer. Detta trots att man i grundserien hamnade på bättre siffror då man hade totalt 20 034 åskådare jämfört med förra säsongens 18 968. Tappet gjordes i slutspelet där man från förra säsongens 13 592 (fem matcher), hamnade på 11 791 (fem matcher) i år.


Men ser man över hela bandysverige så gäller dom vikande siffrorna överlag. Det här diagrammet visar hur utvecklingen har varit det två senaste säsongerna. Detta gäller då enbart grundserien.


 


Av dom 13 lag som spelade båda dessa säsonger så är det bara fyra av dom som haft en ökning var det gäller publik. Hammarby, Sandviken, Kalix och Edsbyn. Av dom fyra så stod Hammarby för största ökningen, med 2509 åskådare mer. Resten av lagen tappade alltså till denna säsong. I särklass stod Vänersborg som tappade från 26 663 till 19383. En minskning med 7 280 åskådare eller 27 procent. Kan det ha att göra med ”ryss satsningen”, tro?


Totalt sett så besöktes elitseriearenorna av 231 037 personer. Det är en minskning på 19 487. Och totalsiffran är den lägsta noteringen sedan elitserien infördes 2007. Illavarslande? Ja, om ni frågar en bandyvän så.


Vad kan då klubbarna göra för att locka fler att gå på bandy? Det är naturligtvis för stor fråga att ta här i ett blogginlägg men nog finns det att fundera på därute. Hur marknadsför man sporten? Hur ser matcharrangemangen ut? Vad ligger biljettpriserna på? Spelarmässigt så håller ju ligan hög klass med nästan alla svenska storstjärnor (Erik Pettersson undantaget) på isarna och det borde väl borga för bra publiktillströmning.


Samtidigt så har ju lagen väldigt mycket del i hur många som kommer för att titta på matcherna. Begreppen, ”parkera bussen” ”säckförsvar” ”tight defensiv” m fl, gör väl ingen bra reklam för sporten som i många årtionden beskrivits som den mest fartfyllda. Och med den SM-finalen som spelades i år, gör inte rekryteringen lättare. Är det kanske dags att införa regler inom sporten som förhindrar allt för defensivt spel? Ska man dra en linje på egen planhalva som innebär att när man passerar den får man inte spela hemåt igen utan måste gå framåt? Vet inte om det är rätt väg heller. Bandy är mycket av en taktisk sport också där det handlar om att lura upp motståndarna och hitta vägarna förbi. Att ta bort det, kan riskera att man förstör mer.


Men visst måste det nog till något för att det ska lockas fler att gå. Att införa Play In, det vill säga att lag 7-10 spelar åttondelsfinaler, kan vara en väg för att få mer matcher att betyda något. Ju mer streck det handlar om, desto mer spännande matcher att vänta. Jag hoppas att det blir verklighet.


Ska man se mål ska man gå på bandy, heter det ju. Stämmer det om man tittar på årets säsong då? Ja om jämför med förra säsongen så är det så. Då gjordes 1544 mål på dom 182 matcherna. I år kom siffran upp i 1579. Men det är inga siffror som placerar säsongen högt upp på listan.


Hammarby var målgladast med 168 mål på 26 matcher. Målen fördelades på 13 spelare. Lika många spelare gjorde mål i SAIK som blev tvåa med sina 165 mål. Skillnaden där var väl att Christoffer Edlund stod för 46 procent av målen medan Christoffer Fagerström i Hammarby med sina 37 mål, stod för 22 procent av lagets mål.


Kalix gjorde minst med mål, 57 stycken. Johan Sundqvist stod för 17 av dom, nästan 30 procent. Att Sundqvist kan vara en spelare för elitserielagen nu när Kalix ramlade ur, är nog inte otänkbart.


Det var lite siffror och dylikt kring säsongen. Det sportsliga är nu över. Nu tar värvningscirkusen över. Alla bandyvänners mardrömsperiod. Var hamnar alla spelare när allt lagt sig? Det ena märkliga ryktet efter det andra dyker ju upp nu på alla möjliga forum. Det enda som verkar stå riktigt klart är ju att Johan Löfstedt lämnar Vetlanda. Men till vilken klubb, vet nog bara han än. Och så här kommer det att se ut under en lång period nu. Den där olustiga känslan i magen får vi gott leva med.


Vad tar jag med mig från den här säsongen då? Ja det är en hel del. Men för att bespara er tid så har jag listat ner en topp 5 lista över speciella händelser som jag tycker har gjort något för mig. Blir ju väldigt färgat naturligtvis.


Plats 5                9-1 mot Hammarby. Den matchen var nog den första under hela elitserien som jag kände att hela laget fick ut det man hade inom sig. En sanslös inledning med tidigt ledningsmål och sedan var det 90 minuter av härlig totalbandy, signerat SAIK. En trevlig fredagsunderhållning, om man hade rätt färg på mössan….


Plats 4                Christoffer Edlund nådde 600 mål. Att han skulle lyckas med det, var väntat. Frågan var bara när det skulle ske. Nu skedde det i första semifinalen mot Hammarby. Det är smått fantastiskt att Crille lyckats nå så många mål på dom här åren. Man ska ändå ha i åtanke att han har haft ett år i Ryssland. Varit skadad i nästan en hel säsong och haft andra skadebekymmer. Om nu Crille blir SAIK trogen så borde inte 700 mål vara en omöjligt runt 2020.


Plats 3                Semifinalserien mot Hammarby. Efter en rätt så avslagen kvartsfinalserie mot Vänersborg blev det helt andra saker när man ställdes mot Bajen. Och hur den blev att utvecklas gör att den går till en av det häftigaste slutspelsserierna som SAIK spelat. Underläge med 1-2 i matcher och så match på Zinken inför över 6500 på läktaren. SAIK vinner och tar hem serien till Sandviken. Där den avgörs i sudden inför drygt 3700 på läktaren. Det var ju så spännande att vissa valde att lämna arenan… Nä, det var en häftig serie.


Plats 2                U12/13. Att få vara med och se utvecklingen dessa grabbar/tjej har gjort den här säsongen har varit häftigt. Har ju kanske mest följt U12 och det har varit otroligt roligt. En tredje plats i Aros Bygg Cup i november. En finfin insats i Knatten Cup och så avslutningen med final i Vårcupen på Gubbängen. Det ska bli superintressant att följa det här gänget nästa säsong.


Plats 1                World Cup. Äntligen. Efter så många år så hamnade till slut bucklan i den största klubblagsturneringen i bandy hos SAIK igen. När Daniel Berlin slog in straffen i finalen mot Jenisej var det som att han hade skjutit hem ett SM-guld. Vild glädje och även en stor lättnad då man gick in i turneringen som lite av favoriter. Men att på tio minuter hämta i kapp ett 1-3 underläge mot kanske världens bästa lag, Jenisej och sedan avgöra i sudden, var nästan otänkbart. En helt underbar känsla helt enkelt.



Snedskäret.Lördag 17 mars. Behöver jag skriva mer än så…..


ANNONS
Av Thomas Forsberg - Söndag 18 mars 01:11

SAIK mot Edsbyn. 4-6, 6-11 och 0-4. Tre finaler. Tre vinster för Edsbyn. Det blev ingen ”tredje gången gillt”. Edsbyn vågade mer i andra halvlek. Det gav laget från Hälsingland deras 11:e guld. Det som på förhand kändes som en tänkbar klassiker i bandyfinalsammanhang blev mer en final man kommer att placera långt ner på listan över minnesvärda. En första halvlek där burop följde spelarna in i pausvilan. En första halvlek som knappast lockade fler att bli intresserade av sporten. En dag framför en stor ladugårdsvägg som ska rödmålas, hade känts mer spännande än vad det första 45 minuterna kunde erbjuda.


En andra halvlek där Edsbyn tog första steget och åtminstone började hota i mittplan, med både uppåkningar och lyft. SAIK valde dock att stanna kvar i det trygga. Man litade på att sitt spel till slut skulle bära frukt. Inte ens när Edling piskade dit 0-1 tidigt, väcktes det tankar på något nytt i det S-märkta. Och när Frid var allt annat än fridfull och drog igenom på en solotur fram till 2-0, kändes det som att guldtåget lämnade stationen och SAIK stod kvar på perrongen. Det här blev aldrig någon riktig final kändes det som. Och att man för tredje gången ska få stå och fundera på vad det är Edsbyn gör så mycket bättre än SAIK, smärtar.


Men i stället för att såga SAIK så väljer jag att hylla detta Edsbyn. Detta lag som åter igen visat vad man har inom denna grupp. Man visade det i semifinalen mot Villa när man vänder 0-2 till 3-2 i matcher och kanske var det redan där man grundlade detta guld. Där hämtade man kraften som behövdes för att lyckas i finalen. Tror att det stavas L-A-G-M-O-R-A-L....


Edsbyn står inte för någon klang och jubel fest i första halvlek dom heller. Dom hade precis lika svårt att hitta igenom som SAIK. Kanske hade det för matchen varit bäst om Edling hade satt den där straffen. Då hade kanske handbromsen släppt för båda lagen. Nu släppte den i andra och det var Edsbyn som gjorde det.


Hans Andersson. Han var kanske den i Edsbyn som försökte i den stängda första halvleken. Han var absolut den som bidrog till att Edsbyn satte fart i andra. Hans Andersson ägde den andra halvleken och när Hans Andersson äger, brukar Edsbyn fungera som lag. Han är oljan till cykelkedjan. Han är bensinen till motorn. Han är tändstickan som tänder elden. Han är chilipulvret i tacokryddan. Han är strösslet på mjukglassen.


Och när man dessutom får ihop sin defensiv som man får i dag, är Edsbyn i stort sätt omöjlig att ha och göra med. Anders Svensson behövde inte ens vara bra i dag för att hålla nollan. Av alla hans finaler så måste den här ha varit den kanske lugnaste. Och detta tack vare ett försvar som höll skickliga SAIK-are på behörigt avstånd.


Jag funderade över vad som egentligen var värst. Förlusten med 6-11, 2008 eller att bli nollad i en final. Huvudvärk eller migrän? Diarré eller kräksjuka? Ja, ni kanske förstår var jag landade i mitt resonemang…


Det är bara att lyfta på hatten för detta Edsbyn som försvarar det guld man tog förra året och nu har man sedan 2004 vunnit sju SM-guld. Det är fantastiska siffror och mycket talar för att man kommer att fortsätta jaga fler titlar. I Edsbyn älskar man bandy och man älskar smaken av guld. Dom där 9 åren utan guld, har bara väckt kraften i dom Ovanåkerska skogarna ännu mer och frågan är hur länge den nu kommer att sitta i. Jag blir inte förvånad om Edsbyn är ett av lagen på Studenternas även nästa år. Från en besviken men ända samlad svartvit bloggare: Ett stort grattis till guldet!!


Jag blir inte heller förvånad om det är SAIK som står på andra planhalvan mars 2019. För även om jag känner en tomhet just nu så måste man ändå samla sig och tänka igenom den här säsongen. SAIK vinner allt som går att vinna, förutom det ädlaste. Och visst, det kan man ju tycka är väldigt försmädligt och illasmakande. Men ser man detta i ett större perspektiv om några dagar så får man ändå vara väldigt nöjda med vad SAIK har uträttat. Svenska Cupen, World Cup och seriesegrare. Allt detta med ett lag som till stora delar genomgått en stor förändring. Berlin och Säfström i all ära. Det är två stjärnspelare man plockade hem. Två spelare som mycket väl hade kunna varit tungan på vågen i en final.


Men samtidigt så har man under denna säsong spelat in flertalet unga spelare, 97-eran. Och dessa spelare har då ingen eller väldigt liten slutspelsrutin från seniornivå att falla tillbaka på. Ser man det på det sättet, tycker jag att man som svartvit ändå ska vara stolt en sådan här dag till trots. Fortsätter deras utveckling i lika rask fart som den har gjort under den här säsongen, är en ny final väldigt nära till hands. Kanske redan 2019. Och då vet dom här killarna vad det innebär att stå därute.


Nu är det ju så nära inpå allt och besvikelsen är stor. För spelare. Ledare och vi på sidan. Alla vi hade en helt annan målbild med den här dagen. Nu blev det ingen fullträff. Det var lite som om bensinen var på gränsen att ta slut och det räckte inte för 90 minuter SM-final. Det fem matcherna mot Hammarby krävde väldigt mycket och framförallt kanske det två sista matcherna. Man hann helt enkelt inte tanka om och även om soppan hos Edsbyn nog också var på gränsen till tom efter fem tuffa matcher mot Villa, hittade man en väg att köra hela vägen på ångorna….


Så jag tycker ändå att grabbarna i S-märkta tröjan ska sträcka på sig för den säsong man gör. Kanske inte i kväll eller i morgon. Men med lite tid så kommer det kännas bättre. Och sent i kväll så fick ju Daniel Berlin ett bevis på att den här säsongen har varit bra. Han fick nämligen det finaste priset en spelare kan få, årets spelare. Välförtjänt då Daniel verkligen har tagit det ansvar som han förväntades ta när han kom tillbaka. Han avgjorde World Cup finalen. Han såg till att SAIK tog sig till final och har varit den bärande spelaren i SAIK som en kapten ska vara. Det har märkts att Daniel gillat att vara tillbaka i den svarta tröjan. Ett jättegrattis till dig, Bella!!!


Annars då. Hur var det då att finalen var tillbaka på Studenternas? Med tanke på vädret så var det ju helt ok. Kanske den kallaste jag varit på men ändå snudd på perfekt bandyväder. Men jag vet inte om jag fick någon ”Aha-upplevelse” direkt. Matchen gjorde ju sitt naturligtvis men stämningen överlag var långt ifrån en toppenkänsla. SAIK-läktaren var förvisso välfylld och så men i takt med att spelet på isen kanske inte kom upp i det förväntningar som fanns, uteblev den där magiska känslan. Och det gäller även Edsbysidan. Stod ju en bit ifrån den klacken men nog har väl dom hörts mer än vad man gjorde i dag? Vi var 18 114 på plats. Den bästa publiksiffran sedan finalen 2014. Men ändå ingen siffra som man direkt hjular över på bandyförbundet på måndag kan jag tänka mig. Och den där klyschan ”tänk om Bajen hade spelat”, funkar den? . Ja, det hade säkert varit något högre siffra då men nu var dom inte där. I stället kan man ju undra om alla som förespråkat att finalen ska ”hem igen” var där? Var ni det?


Men det ska jag ändå ge Uppsala. Det är stor skillnad på hur man visar upp att det är SM-final kontra Stockholm. Det känns trevligare att gå längs gatorna i Pelle Svanslös fotspår än att åka tunnelbana och få konstiga blickar av stockholmare som funderar vad det är som händer i stan. Jag har ju varit en motståndare till att SM-finalen flyttade ut igen. Vet inte om dagens upplevelse gjorde några större förändringar i mina åsikter men jag hade en trevlig dag i alla fall, trots utgången.


Däremot så var det väldigt trevligt att vara på plats när Skutskär tog sitt första och historiska guld på damsidan. Jag och grabben var på plats på huvudläktaren en halvtimme före och Joel frågade vad jag trodde det skulle bli för publiksiffra. Jag tippade på 2500 som max. Jag fick tokfel. Dubbelt upp blev det. Över 5000 och publikrekord för svensk dambandy. Fantastiskt kul och på tiden. Och dom som gjorde detta till en fest var utan tvekan, Skutskärs fans. I 90 minuter plus dom tillägg som var så sjöng och hejade man fram detta lag till guldet. Det var en makalös stämning man piskade i gång och i andra halvlek så förflyttade vi oss till den andra sidan och det var häftigt att se den gröngula massan på ena sidan av läktaren. Måste ha varit en grymt härlig känsla för tjejerna i Skutskär att spela matchen. Och faktum var också att det small betydligt mer i den matchen än vad det gjorde på herrmatchen. I den här finalen var det verkligen vilja hos båda gängen och ingen ville visa sig svagare. Kanske ingen toppmatch spelmässigt men kampen på planen var riktig hela tiden.


Nu är så bandysäsongen 2017/18 över och om jag känner mig rätt nu så kommer det att inträda något sorts vakuum för min del. Jag brukar kalla det ”bandydepression”. Vad ska man nu göra när alla isar smälter sakta men säkert bort? Det är långt till september nu. Blir det en lika regnig sommar och kommer myggen bita lika jäkla hårt som vanligt? Sex månader utan bandy. Ja, det är väl tur att det finns Youtube då….


Antar dock att Silly Season kommer att snurra i gång på allvar snart och det kommer sannolikt dyka upp en massa konstiga övergångar som i det flesta fall kommer att kunna avfärdas som Fake News. Men visst kommer det att ske saker. Hur mycket ligger det i att Löfstedt och Edlund ska vara intressanta för en rysk klubb? Har Giljam hemlängtan till Söderhamn och inomhushall? Vad händer i VSK? Två år utan framgångar är knappast acceptabelt i den staden. Hur bra trivs EP i Ryssland? Säfström har sagt tidigare att ett till äventyr i Ryssland inte är otänkbart. Bollnäs? Hall eller inte? Laget Lagom eller satsa? Vilka kan tänka sig spela bandy i Halland? Och om pappa Määttä är tränare i Sirius kanske han vill ha hela barnaskaran i sitt lag. Och kanske den största frågan. Hur mycket svettas flera av lagens kassörer just nu när elitlicensnämndens gråtrista byråkrater sätter i gång sitt arbete på allvar?


Det jag vet är att i morgon så börjar jag packa undan bandytrunkarna. Skridskor, benskydd, hjälm och handskar packas ner och förflyttas in i förrådet på sommar vila. Då detta handlar om barns utrustning kommer jag med största säkerhet få använda mig av Blockets tjänster i höst, både för försäljning och inköp. Men vad gör väl det. Så länge dom vill hålla på med den här vackra sporten så…


Och vad det gäller mina blogginlägg så går väl det mot en vila också. Drygt fyra år har den här bloggen verkat och med en stundande torka vad det gäller bandy, så känner jag att det är läge för tangentbordet att få vila. Men om ni därute kommer över någon smaskig Silly Season nyhet, sann eller falsk, mejla gärna mig så lägger jag ut den (saikarn@telia.com). Det heter ju ändå Silly Season…


Stort tack till alla ni som har följt mig och det äventyr som skett. Om det så har handlat om en helt vanlig elitserieomgång en tisdag i Göransson Arena, en bilkö i Stockholm, en regnig helg i Västerås eller ett sudden avgörande i Sandviken. På återseende till hösten! Bandy för life!!!



ANNONS
Av Thomas Forsberg - Fredag 16 mars 19:55

Sandviken. Vi har ett guld. Efter 4-1 i finalen mot Skirö AIK så var det SAIK:s F17 lag som fick äran som andra lag den här fredagen att kliva upp på podiet vid huvudläktaren på Studenternas. Och inte speciellt överraskande så fanns Tova Grönoset med i en av huvudrollerna. Den blott 15-åriga Grycksbotjejen stod för tre mål och ett assist. Här kan vi snacka om en matchvinnare. En matchvinnare som mycket väl kan komma att avgöra ännu större finaler längre fram.


Tyvärr så hade jag ingen möjlighet att följa matchen via sändningen från Bandypuls. Det fick bli elitrapport medan jag satt på föreläsning. Antar att folket runt om mig funderade varför jag öppnade telefonen med ungefär 2 minuters mellanrum hela tiden. Och när jag noterade det tidiga ledningsmålet, gjort av Lisa Svedberg, fick jag bita mig i läppen för att inte vråla ut ett JA.


Sen var det Tovas tur att träda in i matchen på allvar. Efter 18 minuters spel så gjorde hon 2-0 på hörna. Ett resultat som stod sig halvleken ut. Det kanske matchavgörande målet kom sedan redan efter knappa två minuter i andra halvlek då Tova åter igen fick träff på en hörna. 3-0 mot ett Skirö som den här säsongen knappt har vetat hur det är att ligga under i en match och framförallt inte med tre mål.


Edit Ljung nämnde jag i gårdagens inlägg och sin vana trogen så noterade hon sig i protokollet. Ett mål som kom med mer än halvtimmen kvar. Spännande igen då. Och nu sattes SAIK på prov. I alla fall om man ska tro elitrapport som lite då och då rapporterade om räddningar av SAIK-målvakten Elin Engdahl. Hon och det övriga i SAIK stod dock pall för Skirös jakt på mål och i matchens slutskede så kunde då Tova fullgöra sitt hattrick. 4-1 till SAIK och vild glädje naturligtvis hos det duktiga tjejerna.


Bäst i Sverige. Det smakar bra att få skriva det och med tanke på hur uppladdningen var med en träning som snudd på flöt bort, är det bra gjort av ledarna att få tjejerna att ta bort fokus från det som kom att bli en snackis, både i går kväll och i dag. Man åker ner och levererar 80 minuter bra bandy som leder till ett SM-guld. Ett JÄTTESTORT GRATTIS till hela gänget! Spelare, ledare och andra viktiga kuggar kring laget. Vilken säsong ni har gjort och nu får ni fira tillsammans som svenska mästare. Njut av kvällen. Ja hela helgen.


Finalhelgen fortsätter ju då i morgon. Med damfinal, Skutskär-AIK först på programmet. En match som jag tänker åka ner till. Är det finaldag så ska man väl nyttja biljetten fullt ut och en match mellan två väldigt intressanta lag med bra spelare, är absolut värd att se live. Jag hoppas också att fler tänker som jag och att vi blir många på matchen. Det är dom värda. Mina sympatier ligger hos Skutskär i det här fallet och jag ger dom faktiskt stora möjligheter att vinna, även om det blir tufft. Men det finns mycket kunnande i det laget och med lite extra ”finalflyt” kan det gå vägen.


Sen är det ju höjdpunkten kvar då. SAIK-Edsbyn klockan 16.00 En match som är oerhört oviss på förhand och jag har faktiskt ingen känsla alls för hur det hela kommer att sluta. Jag mår som vanligt halvt illa och är nervös. Precis som det ska vara under en finalvecka och framförallt kvällen innan. Mantrat ”Bli inte sjuk nu” har valsat omkring i huvudet egentligen ända sedan hemfärden från Göransson i söndags kväll. För att vara på den säkra sidan så blir det nog en liten whiskey i kväll för att ta död på alla ev. baselusker som kan tänkas förstöra morgondagen. Jag vet. Det låter sjukt i sig men att missa en SM-final, gör jag bara inte. Om jag så har 42 graders feber…


Jag är faktiskt helt tom på vad jag ska skriva om den här matchen. Har inga djupgående analyser eller funderingar. Allt jag egentligen hoppas på är, bra väder, bra match, mycket publik och att SAIK står där som vinnare.


Så jag tror att jag stannar där faktiskt. Med en uppmaning till alla er som har svartvita sympatier så vill jag bara säga: Klä er i svart. Ta en extra halstablett. Sjung upp i bilar, på bussar eller tåg. I morgon gör vi Studenternas till våran hemmaplan och tillsammans tar vi hem guldet igen. Ensamma är vi starka. Tillsammans är vi oslagbara!!!

Av Thomas Forsberg - Torsdag 15 mars 22:57

SM-finalerna närmar sig med stormsteg. I dag var det den obligatoriska presskonferensen med dam och herrlagen som ska göra upp på lördag. Inga överraskningar i uttalanden från spelare och ledare. Alla fyra lagen ser sig själva lyfta pokalen på lördag och det var en god stämning mellan det inblandade. Bandyfamiljen känns rätt passande som beskrivning.


Men redan på fredag så drar ju finaldagarna i gång. Då är det pojk, flick och juniorfinaler som väntar. Edsbyn och Vetlanda gör upp i P18 finalen och sist på programmet så är det P20 där Vetlanda och Vänersborg ska gå matchen om guldet. Och mellan det två matcherna så är det SAIK som möter Skirö i F17 finalen. Visste ni om det, Sandvikens Kommun? Tydligen inte eftersom ni valde att slå av aggregaten i Göransson Arena innan tjejerna fick köra sitt sista pass innan den största matchen i deras karriär så här långt. Ursäkta att jag frågar. Men hur tänkte ni här??


Att herrfinalen får största fokuset är väl inget konstigt i det. Men det jag undrar är hur man kan missa att dessa duktiga tjejer också ska spela final. Det kan inte ha undgått någon tycker jag. Fast å andra sidan. När man kikar in på kommunens hemsida, så finner jag inga spår efter varken herr eller flick final. När kommunen har två stycken lag med i det som är också kanske Sandvikens framgångsrikaste idrott, kanske några rader och bilder på första sidan vore på sin plats, under hela finalveckan. Men nu är man tvungen att söka efter SAIK bandy för att få upp en nyhet som publicerades på söndagen. Och faktiskt. Där hittar man två rader om att F17 också spelar final.


Herrlaget for ju ner till Studenternas på torsdags kvällen för att träna på finalarenan. Den förmånen har inte ett F17 lag. Men nog tror jag att dom runt laget och spelarna, trodde att isen skulle ligga kvar i Göransson Arena för deras skull. Men då trodde dom för mycket. Detta hade i värsta fall kunna lett till att spelare hade kunna gjort sig riktigt illa då det tydligen hade hunnit smälta så mycket att cementen var framme på vissa ställen.


Vem eller vad som har felat här vet inte jag. Är det SAIK som helt enkelt har två datum (på och av) där man har is och ”glömt” att meddela om en extra dag? Det hoppas jag innerligt inte och tror heller inte på.

Om det är kommunen som har agerat så känns det väl som att om det finns det minsta intresse från deras håll sett vad det gäller bandy, så borde man väl ha koll på att det är två lag som var klara för final? Och vad det gäller Jernvallen så slog ni ju av dom aggregaten för ett par veckor sedan, vilket också ledde till minskade träningsmöjligheter för barn och ungdomslag.


Tycker verkligen synd om tjejerna. Att man inte tas på större allvar är i mina ögon en katastrof. Det är en SM-final dom här unga tjejerna ska spela. Den största matchen. Värdet är lika stort för dom som det är för herrarna att spela sin. Dom har tränat lika hårt och spelat matcher för att nå dit. Och så får man den här uppladdningen. Nä, det här gav en besk smak av en helg som man sett fram emot och jag hoppas att ansvariga (oavsett vilka ni är) för detta beslut ber tjejerna om ursäkt. Trodde vi hade kommit längre i jämställdhetsfrågan. Men det finns tydligen en hel del kvar att jobba med…


Klockan 15.00 i morgon är det så dags för SAIK F17 att ge sig ut på Studenternas is för att ta sig an Skirö AIK. Ett Skirö som inte förlorat en match den här säsongen. SAIK är dock inte mycket sämre då man har endast en förlust match, Söråker borta. Så att det är sveriges två bästa F17 lag som gör upp, är det ingen tvekan om.


Men vi får inte glömma bort att SAIK:s lag är en kombination av två lag. För inte mindre än sex av spelarna tillhör Grycksbo som under säsongen spelat i allsvenskan och gjorde det så bra att man gick och vann serien. Nu tackade man nej till kvalspel av ekonomiska skäl. Men vilken succé det har blivit för det här samarbetet och nu kan det alltså krönas med ett guld i morgon.


I dagarna så vann också en av spelarna den finaste utmärkelsen en flickspelare kan göra inom svensk bandy, årets flickspelare. Wilma Uhlin. Hon är en av dom sex spelarna som spelat för både Grycksbo i allsvenskan, SAIK F17 och SAIK i elitserien. Wilma har den här säsongen stått för goda prestationer var än hon spelat. Totalt sett så har hon gjort 27 mål och 26 assists. Den 17-åriga mittfältaren kommer att bli en viktig pjäs i finalen.


En minst lika viktig sådan blir nog Tova Grönoset. Från Grycksbo även hon. Fast blott 15 år. Men redan nu ett aktat namn inom flick och dambandyn. Tova har precis som Wilma övertygat den här säsongen och i elitserien så gjorde hon bland annat 5 mål. I allsvenskan öste hon in poäng. 53 poäng på 11 matcher. Ett snitt på nästan fem poäng per match alltså. Med tanke på att hon är två år yngre än det flesta i sitt lag, så kan man ju bara spekulera i hur bra hon kommer att vara om 2-3 år. Kanske finns hon och det andra i detta lag med och spelar damfinal då…


SAIK och Skirö har möts en gång den här säsongen. Det var i A-slutspelet, det som ledde fram till semifinalspelet. Då vann Skirö en jämn match med 2-1 på Bergshamra.


En spelare som man nog får hålla lite extra koll på i detta småländska lag är Edit Ljung. Kan vara dotter till den f d Vetlandastjärnan Jonny Ljung (dock inte säker). Edit har precis som så många andra som kommer från Småland näsa för var målet står. I flickallsvenskan så gjorde hon 15 mål på sex matcher och i slutspelet så följde hon upp med 14 på 3 matcher. Vad är det som gör smålänningar till sådana målskyttar?


Det kommer med största säkerhet bli en jämn och spännande match mellan två lag som verkligen vill ta den här titeln. Skirö har spelat en final tidigare. Då föll man mot Tranås, 2016. För SAIK/Grycksbo kombinationen är det första men SAIK har spelat tre tidigare och 2009 vann man mot Karlsbyheden. Då var man hopslagna med Strömsbro.


Jag sänder dom varmaste lyckönskningarna till er i SAIK/Grycksbo och hoppas att säsongen får ett guldkantat avslut och räkna med perfekt is på Studenternas. För där vet man att ni ska spela final i alla fall…

Av Thomas Forsberg - Torsdag 15 mars 09:09

Jag borde ha förstått det. Jag borde ha lämnat isen. Dels för att jag mest åkte och hängde på klubban och hade nästan tungan släpandes i isen och försökte hitta syre. Men framförallt så var det ju för att det handlade om förlängning och ni vet ju vad jag tycker om sådana…


Det var final i den årliga föräldrar-barn matchen. På Göranssson Arena. På samma is som SAIK några dagar tidigare slog ut Hammarby i en gastkramande femte och avgörande semifinal. I sudden. Alla vet ju hur många sekunder jag såg av den. I går kväll stod jag själv på isen när ”första målet vinner” skulle avgöra. Den här gången valde jag dock att stanna i arenan. Jag såg möjligheten att bli Bella.


Föräldrar lag svart spelade final mot barnlaget, Gul och efter sju minuters stenhård kamp där två täta försvar gjorde att det stod 0-0 på tavlan, var matchen tvungen att gå in i sudden-läge. Nu fanns här 22 potentiella matchvinnare i en match där prestigen låg som en filt över isen. Ingen ville ge sig. Ja, jag var väl kanske en av dom som ändå var närmast att ge upp eftersom benen var som alltför långt kokta spaghettin. Nu fick man sota för att man skött träningen från soffhörnet med en skål chips under alltför lång tid…


Men en boll och en klubba kan göra mycket för hur man resonerar. Oftast blir det väldigt illa resonerat och så blev även fallet nu. Jag borde ha klivit av. Jag borde ha förstått…


I söndags så avgjorde Bella redan efter drygt fyra minuter. Den här matchen hölls vid liv minst dubbelt så länge. Vårt föräldrar/syskon lag förde spelet och via Adam W skapade vi en hel del bra lägen men med en mini-svartsopsäck som befann sig max en halvmeter från det lilla målet på 60x45, var det svårt att hitta igenom med den lilla bandybollen.


Avgörandet skulle komma. Långt ifrån där jag befann mig. Frustande efter en maxåkning på ca 27 meter som slutade i ett skott utanför, kontrade barnlaget och i horisonten kunde jag se hur bollen for in i målet och jublet visste inga gränser i arenan när barnlaget Gul sträckte sina klubbor i skyn och hamnade i en tv-pucks hög. Vi var ett slaget lag. Det var vi som var Hammarby. Helt plötsligt kände jag känslan som Pizzone, Sundin, Fagerström, Alan och det andra hade i söndags. Jag borde ha förstått. Jag skulle ha gått ut….


Vilken tur då att smärtan lämnade kroppen efter några sekunder. Ja, inte det fysiska smärtan, den sitter i även i dag, kan jag lova. Självklart så är det surt att torska en final men när man ser glädjen hos barnen som fick vinna, var det ganska lätt att smälta förlusten. Och samtidigt otroligt skönt att det var över. Jag hade slut på kraft i både luftrör och rören på fötterna...


Säsongen 17/18 med detta härliga gäng fick en fin avslutning. Det känns nästan lite tomt i dag efter det att vi nu tar sommarlov. Det började i september med lite mjukstart och ett halvår senare med mängder av träningar och matcher bakom sig, får nu grabbarna/tjejen lägga undan skridskorna ett tag.


Det har varit en fröjd att få vara med och se utvecklingen hos alla spelare. Alla timmar med skridskoträning och teknikträning har verkligen gett resultat och det har också visat sig på matcher. Det här är en grupp som trivs med varandra och det är det allra viktigaste. Detta vet jag också är något som tränarduon Albin och Markus tillsammans med övriga föräldrar som finns med runt laget, jobbat hårt med.


Västerås. Bollnäs. Edsbyn. Fagersta. Skutskär. Grängesberg. Sundsvall. Borlänge. Stockholm och säkert något mer. Ställen där det här gänget har varit och representerat SAIK Bandy på bästa sätt den här säsongen. I Västerås upplevde vi regnmatcher. Men det var inget som störde våra. Det var glada miner i alla fall och en bronspeng för U12. I Bollnäs var det så kallt en decemberdag så en sibirisk invånare hade känt sig som hemma. Men det gjorde inte U13 grabbarna något. Ett värmande spel gör mycket.


Sista Knatten Cup (för det flesta i alla fall) slutade i en femte plats där man med lite mer flyt hade kunna gått ännu längre.


I februari drog U13 norrut till Sundsvall och visade styrka och spelade bra bandy. Och man fick ju bo på hotell… Och med den här norrturnén så fullbordade man sin första säsong i 11-manna med att man blev trea i sin serie. Verkligen bra jobbat!!


U12 fick då åka söderut och ta platsen i Daccab Cup i Grängesberg. Mot U13 lag. Visst. Det blev fem förluster men applåden från åskådarna på plats när speakern berättade att vårt gäng var yngre än sina motståndare och spelet som man visade upp, värmde mer än 2 poäng.


Och som grädde på moset för U12 så åkte man till Stockholm och blev tvåa i Vårcupen efter fint spel hela helgen. Och hotellvistelse, bara en sån sak.


Resorna har varit många och ibland ganska så långa. Men det är inga problem med det här glada gänget. Glädjen att spela bandy, att vara tillsammans och få representera ett av Sveriges bästa bandylag, gör några mil i buss rätt enkelt.


Om nu snön försvinner snart, vilket är svårt att tro, så är det säkert fotboll som gäller för det allra flesta och då kommer vi med största säkerhet springa på varandra igen. En del i samma lag och en del som motståndare. Och om en sisådär sex månader så är vi tillbaka igen. På isen i Göransson Arena. Med siktet inställt på nya utmaningar och mål. Jag hoppas verkligen att alla väljer att fortsätta. SAIK U12/13, ett lag för framtiden.


Om vi inte ses på lördag i vimlet på Studenternas eller på någon fotbollsplan i sommar, så ses vi till hösten igen!


Tack för den här säsongen!
 


                     

 

Av Thomas Forsberg - Söndag 11 mars 23:06

I samma stund som regelboksmannen Aidesjö satte pipan i munnen och förkunnade att den femte semifinalen mellan SAIK och Hammarby hade spelat färdigt dom ordinarie 90 plus tillägg, reste sig en man på den nedersta raden och lämnade byggnaden. Det var inte Elvis. Det var Thomas Forsberg.


Jag sa med en kvart kvar till Camilla att om det blir sudden så kommer jag att lämna min plats. Hon behövde inte ens fundera egentligen på om jag menade allvar. Hon har levt så många år tillsammans med mig så hon förstod att det inte var tomma ord.


Så när det blev ett faktum lämnade jag min plats. Första tanken var att stanna kvar i arenan och sitta ihopkrupen i någon typ av fosterställning i ett hörn och andas i en papperspåse. Men i brist på papperspåsar så tog jag beslutet att lämna Göransson helt.


I huvudet snurrade det hemska tankar från 2010 då Bollnäs avgjorde på en straff och skickade ut SAIK. Då satt jag på pressläktaren i egenskap av skribent åt SAIK-sidan på Svenska Fans. Minns att jag satte mig i trappan med huvudet i händerna. Den gången sket det sig rätt rejält. Därför tog jag det säkra före det osäkra och vandrade ut ur is palatset.


Tog plats i bilen. Hade funderingar på att lyssna på Sportradion men inte ens det klarade jag av. Liverapporteringen från Mittmedia då? Nä, där skulle jag bara reta upp mig på att fröken X konstant repeterade att Hammarbyklacken hörs mest. Verkar ha varit något den journalisten fastnat för under den här serien.


Det blev helt sonika att jag bara satt och stirrade ut över parkeringen som var mer än lovligt välfylld. Vet inte om jag sett så många bilar på den parkeringen förr. Rätt häftigt det med. Men hur parkerade vissa?


Plötsligt ser jag att folk börjar röra sig nedför trapporna. Inte bara en utan fler och fler. Jaha. Nu var det över då med andra ord. Jag försökte urskilja om det var svartvita halsdukar och mössor eller grönvita. Det var både och. Känslan var ändå att eftersom folk redan nu började ta sig hemåt så kunde det inte ha gått bra.


Telefonen ringer. Heja SAIK dånar fram och det känns som en evighet innan jag lyckas fippla upp den ur jackfickan. Joel stod det på displayen. Jaha, nu kommer beskedet att antingen så är säsongen över eller så lever den vidare. Jag svarar med ett kort Ja, med lätt darr på rösten.

”Vet du hur det gick, frågar Joel? Nä men jag anar att det inte gick vägen, svarade jag.

”Lyssna då, säger Joel. Och i bakgrunden kan jag höra folk tjoa och skrika och applådera och orden SM-final hörs också.


Händelseförloppet efter det samtalet är ganska så suddigt. Men jag vet att jag på vägen från bilen in till arenan, frågade en äldre herre om det verkligen var så att SAIK hade vunnit. Inte för att jag inte tror på min egen son. Det var nog mest för att intala mig själv att det verkligen var så. Och i trappan upp från entrén mötte jag folk som nog funderade varför jag gick mot strömmen. Can´t blame them….


Väl nere på samma plats som jag då 7 minuter tidigare lämnat stod min familj och hyllade hjältarna på isen. Då blev det verklighet även för mig. SAIK hade gjort det, igen. Åter igen tar man fram vinnarmentaliteten som behövs i förlängningar och att det var kapten Berlin som fick sätta den, gladde mig extra mycket. Han visade vägen på Zinken i fredags. Han tog ansvaret i dag och klev fram. Precis som han gjorde då i oktober under World Cup när han satte straffen som gav SAIK guldet. Det är så en äkta kapten gör.


Vill också säga förlåt till er i laget för att jag inte stod distansen ut och fanns där. Men det beror inte på att jag tvivlade på er. Det var mina nerver jag tvivlade på. Men jag borde ha förstått att ni skulle fixa det. Det sitter inte bara i dom riksbekanta väggarna. Det sitter i hjälmarna. Handskarna. Skridskorna. Klubborna. Och framförallt sitter det i det svartvita hjärtat. Tillsammans är ni oslagbara.


Så kan man också uppleva en semifinal om man så vill. Nu så här i efterhand så har jag naturligtvis sett Bellas mål ett par gånger. Nu vet jag ju att det blev mål. Ett mål som då skickar SAIK till SM-final. 2015 var senaste gången. Två år räcker att vara utan den känslan. Nu väntar en sådan där skön och pirrande vecka för oss alla.


Hammarby bjuder verkligen upp i den här semifinalen och när man tänker på att man i fredags hade en straff i ribban vid ställningen 2-1, förstår man hur små marginalerna är. Hammarby har gjort det väldigt svårt för SAIK att få ut sitt absolut yttersta av sitt kunnande dom här fem matcherna. Och nu faller man i slutändan på en hörna. Jag vet inte om jag skrev det i något tidigare inlägg att just en hörna skulle kunna avgöra hela den här serien. Det hade faktiskt lika gärna kunna varit Hammarby som fått den. Det här blev precis så jämn serie som alla hade förutspått och med dom kvalitets spelare som finns i Bajen, hade lika gärna kunna gjort att det här hade tippat över till deras fördel.


Tack Hammarby för motståndet!


Magnus Muhrén. Tog över detta SAIK inför denna säsong. Målsättningen har hela tiden varit att vara med och slåss in i det sista. Föryngringen av truppen har kanske ändå gjort att man tonat ner snacket om final och guld. Men med guld i Svenska Cupen och World Cup och seriesegrare, så har man ju seglat upp som det stora favoriterna. Och även om det här 8 matcherna i slutspelet har varit upp och ner, så står man nu i final. Helt otroligt. Magnus och Magnus har verkligen fått den här gruppen att fungera. I medvind och motvind. Läste ett Facebook inlägg från tidigare ordförande i SAIK, Magnus Holst, att om inte Muhrén blir årets ledare i svensk bandy så är det ingen idé att ha kvar priset. Jag är beredd att hålla med om det. Att första året som huvudtränare se till att ta sitt lag till dessa bedrifter man nu gjort, är otroligt bra gjort. Och säkert fruktansvärt skönt för Magnus själv att få det kvittot.


Innan jag går över på annat så måste jag även få hylla en av spelarna som kanske inte tar största platsen vad det gäller rubriker. Men i dag formligen åt Linus ”Lusen” Pettersson upp varenda hörna, frislag eller skott som Hammarby hotade med. Hans kropp måste ömma efter alla bollar som träffade honom. Supporterklubbens banderoll ”Lusen kämpar alltid” kunde inte passa bättre än vad den gjorde i dag.


SAIK på ena planhalvan på Studenternas och när krutröken hade skingrats i bandykyrkan i Edsbyn så stod det klart att Edsbyn blir det andra laget. 5-3 i den avgörande matchen och Edsbyn gör det igen. Vänder ett 0-2 underläge i matcher till vinst. Vilken enorm moral och styrka det finns i det här laget också. Förra lördagen såg jag ett håglöst Edsbyn förnedras i Lidköping och efter en kvart i den tredje matchen, var det mycket som talade för 3-0 i matcher till Villa. Men likt något skogsväsen från dom inre hälsingeskogarna tillkom en kraft i det rödblåa spelarna. Helt plötsligt började deras kanske vassaste vapen, hörnorna fungera. Av dom 16 målen man gjort från match tre och fram till den i dag så har 7 tillkommit på just hörnor. Nära 50 procent alltså. Och då Villa tappade kanske en av sina bästa skyttar och den som täcker mest skott, Martin Johansson, kanske också platsen på Studenternas flög i väg. Jag kan inte annat än tycka lite synd om detta Villa som aldrig riktigt når ända fram. Samtidigt så måste det ju bero på något…


Det blir alltså en final mellan serieettan och serietvåan. Och den här finalen kan man likna lite vid en Melodifestivalfinal. Ni vet det där snacket om att ”Fel låt vann” Här tycker nästan hela bandysverige, förutom Sandviken och Edsbyn, att ”fel lag spelar final”. Drömfinalen i mångas ögon hade nog varit Villa-Hammarby med tanke på det publikmässiga perspektivet. Men kära Sandvikenbor och bybor. Nu visar vi bandysverige varför det här är det två rätta lagen. Nu färgar vi hela Uppsala i svartvitt och rödblått och läktarna likaså. Nu visar vi att övriga bandysverige har fel.


Och kan ni tänka er. Vi har inte bara ett S-märkt i final. För F17 tog sig också dit då man vann även den andra semifinalen mot Tranås, på bortaplan med 7-5 och är nu alltså klar för final på fredag mot Skirö. Helt fantastiskt gjort av det här laget som imponerat under hela säsongen där flera av tjejerna dubblerat med spel i damlaget också. Ett jätte grattis till alla er spelare och ledare. Grymt!!


Tyvärr så sken inte lyckans ljus på våra U18 killar som också dom befann sig nere i Småland. Den andra semifinalmatchen mot Vetlanda slutade med förlust, 1-4 och då bortamålsregeln gäller gick Vetlanda till final då man föll med 2-5 uppe i Sandviken. Här snackar vi små marginaler. Men starkt av killarna i laget att pressa Vetlanda ända in i det sista. Flertalet av dessa spelare har ju dubblerat med spel i U20 där man också föll mot VBK, då i kvartsfinal. Men jag förstår om det smakar surt i kväll när det var så nära.


Lägg till sedan att vi i damfinalen kommer att få se Skutskär. Detta lag som förra året spelade i allsvenskan, är nu i klubbens första final för damer någonsin. Egentligen en helt galen historia som förtjänar ett eget inlägg. Satsningen som gjordes för två år sedan har alltså redan gett betalt i form av en SM-final. Det ska egentligen inte gå men bevisligen. Och även här finns ju svartvita inslag då flera av spelarna har en bakgrund hos SAIK. Stort grattis till alla inblandade!


I dag så ritades också elitseriekartan om i svensk bandy. Dalarna finns åter igen med på kartan. Detta efter att Falu BS trots förlust mot Kalix tog klivet upp. 4-2 slutade matchen och med tre måls marginal förpassade man Kalix ur elitserien och helt plötsligt krympte avståndet mellan det nordligaste och sydligaste laget med en sisådär 728 km. Det är med väldigt blandade känslor som jag konstaterar detta. Samtidigt som jag är glad för Falun och Jocke Forslund, som jag gillar som person, så är det tungt att svensk bandy ändå tappar det nordligaste fästet. Det är inte bra för bandyn om kartan krymper och bandy i norrland kämpar i motvind ändå. Jag hoppas och tror att man däruppe i Kalix knyter nävarna nu och ser framåt. Kanske inte i kväll, i morgon eller övermorgon eller rent utav den här månaden. Men när sedan försäsongen kommer i gång där i april månad så tror jag man har siktet inställt på en snabb comeback. Det kommer att krävas en hel del och det är av största vikt att man kan behålla en stor del av truppen. Kämpa.


Men som sagt var. Stort grattis till Dalarna och Falu BS. Det var inget jag på förhand såg komma men man har smugit med på något vis och plockat poängen som behövdes. Och den där sena kvitteringen i fredags av Michael Pettersson blev ju guld värd. Med Jocke Forslunds taktiska kunnande så anade jag att man skulle kunna täta till det bra uppe i Kalix. Jag tror inte att Jocke åkte dit med en känsla av att vinna matchen. Snarare att förlora den med så lite som möjligt.

Ska bli intressant att se vad detta Falun kan göra i elitserien nästa säsong. Klart är väl att man nu måste ta upp kampen om sponsorer med övriga elitlag i staden. Annars kommer det finnas stor risk att man gör en enkelresa upp. Men närheten till många andra klubbar med bra bandyspelare kan göra det attraktivt att spela i klubben. Titta på Daniel Bäck. Förra året snubblande nära att gå till SM-final med SAIK. I år spelar han upp sin nya klubb i eliten. Kul för Daniel och den framgången unnar jag honom verkligen.


Och snäppet under så hittar vi från och med nästa säsong inte mindre än tre nya lag. AIK, Rättvik och Katrineholm tog tillsammans med Kungälv platserna till kommande säsongs allsvenska. Storsatsande AIK klarade alltså av det. Men klarar man av nästa utmaning nu? Kommer spelarna man värvade in till den här säsongen fortsätta satsa och vad har man som kommer underifrån? Blir en intressant vår kan jag tänka mig. Kul att Rättvik också gick upp. Nu när Falun hoppade upp ett snäpp så blir det alltså mellan Borlänge och Rättvikspojkarna som blir det stora derbydrabbningarna.


Vilken helg det här har varit. Bandy från fredag till söndag. Från bilköer i Stockholm till, hör och häpna, bilköer från Göransson Arena. Och mitt i allt detta så är det så att säsongen lever en vecka till. I morgon börjar letandet efter finalbiljetten. Nu blir det till att sova och det skulle inte förvåna mig om jag drömmer om semifinal nummer 5 mellan SAIK och Hammarby och förlängning. Men den här gången stannar jag kvar på min plats. För nu vet jag ju hur det slutar….

Av Thomas Forsberg - Söndag 11 mars 09:40

No place like home. Eller borta bra men hemma bäst. Det är alltid en speciell känsla när man ser sitt hem efter att ha varit på utflykt. Spelar ingen roll om det är ett, två eller flera dygn. Och när man sedan har familjemedlemmar som väntar där hemma, blir det ju inte sämre av att kliva innanför dörren.


Efter att ha upplevt ”Mellon” på radio för första gången så var det precis när vi gled in i Ockelbo kommun som Ingrossos låt förkunnandes som vinnare. Som vanligt så vann inte rätt låt, om jag får tycka till. Men eftersom övriga svenska folket ansåg det, så får det väl vara så då. Jag får väl poppa Fuldans för mig själv….


Hemma väntade då två söner som om man går efter mottagandet vi fick, nog hade saknat oss i alla fall, vilket kändes bra. Loves premiär i att sova utan mamma och pappa. Men med hjälp av storebror Hugo så funkade en natts övernattning hos farmor och farfar helt ok. Ensamma är vi starka. Tillsammans är vi oslagbara.


Och med oss hem från Stockholm så hade vi en trött men nöjd silvermedaljör. Och det tror jag nog alla föräldrar till dessa barn fick hem. Fem stentuffa matcher sedan i går kväll fram till lördag kväll. Och det slutade alltså i en andra plats. En helt otrolig helg där det här gänget åter igen visade vilka framsteg man har gjort. Helt fantastiskt.


Men jag tror vi tar det från början. Där den här dagen började. Nämligen i en bilkö på Åbyvägen. En bilkö som fick mig att förstå varför jag aldrig i hela världen skulle bosätta mig i den här staden.


Vi bodde bara fem minuter bort från det hotell som spelare och ledare bodde på och vid 10-tiden så fick jag samtal om det var möjligt att agera taxi till Gubbängen. Nemas problemas tänkte vi. Det gick ju så smidigt på kvällen innan när vi skjutsade dom. Så vi bestämde att vi skulle komma dit till 10.30 En kvart innan så rullade vi ut från vårt hotell och tänkte väl att det här blir ju bra. Och det rullade på bra. I sisådär 50 meter. Då uppenbarade sig en kö. Jaja, det släpper väl tänkte jag och puttrade framåt på ettans växel i högerfilen som jag visste att vi skulle ligga i för att komma rätt. Det var bara det att i den låg många andra också.


11.00 hade vi kanske rullat 500 meter av dom 3000 meterna vi skulle färdas. Då insåg vi att detta kommer att bli lite av ett problem. 11.30, en timme efter avtalad tid, hade vi kommit kanske 1000 meter. Nu var det ett problem.


Nu hade vi en till förälder som agerade taxi och han kom från ett annat håll. Inte fullt lika mycket kö och han lyckades då plocka upp alla spelare under tiden vi satt och glodde på omgivningarna på Åbyvägen, tillsammans med 10000 andra som det just då kändes. Kvar var ett gäng ledare som väntade på transport. Och dom väntade. Och dom väntade. Och dom väntade… Tydligen satte Albin rekord i antalet kaffekoppar på Scandic Talk. Alltid något…


Ganska precis 2 timmar efter att vi lämnat hotellet plockade vi upp dom. 2 timmar…. Och när vi väl sen hade alla i bilen, tog det 8 minuter att köra till arenan. Ja men ni hör väl själva. Vad, exakt vad ligger poängen i att bo i Stockholm? Och även fast jag kan förknippas med ”Ingo-mannen” så var jag inte ute på några villovägar utan följde vackert GPS:ens linjer. Tålamod kan prövas på många olika vis. Att köra i Stockholm är inget att rekommendera…


Nu till det som blev desto roligare. Bandyn på Gubbängen. Efter den strålande insatsen mot VSK i kvarten så blev det ju semifinal mot Hammarby. I gruppspelsmatchen så slutade det 2-2 efter att grabbarna/tjejen stod för en finfin upphämtning. Med den i åtanke så klev spelarna in på isen med en skön känsla. Så även vi tappra supportrar på sidan.


Samuel W hade i kvartsfinalen mot VSK många fina lägen att göra mål men hade inte flytet med sig. Jag sa till honom direkt efter den matchen att det kommer i nästa match. Och ibland så får man rätt. Redan efter tre minuter faktiskt. På en högerhörna får Samuel praktträff och bollen seglar upp i det vänstra krysset. Daniel Mossberg hade inte gjort det bättre. Faktiskt.


Hammarby vaknade till av det där tidiga målet och nu fick en annan spelare visa mästarklass. Melvin i målet radade upp fina räddningar när Hammarbyspelarna testade både långskott och närskott. Melvin var omutlig.


Då klev Oskar M in i bilden. Med en passning av Bellaklass hittade han fram till Sondre som bjöd både en och två Bajenspelare på en vals innan han till slut rundade målvakten och la in 2-0, ett resultat som stod sig halvleken ut.


I den andra halvleken så var det dock inget snack om saken. SAIK tog tag i taktpinnen omedelbart och när Samuel får upp farten på både skridskor och klubba, är det få som hänger med. I en blixtrande omställning så ordnade han på egen hand 3-0 och när sedan Rasmus M fick ett bra läge, smällde det till igen och 4-0. Hammarby reducerade innan Samuel sedan fullbordade sitt hattrick genom en ny soloprestation. 5-1 slutade matchen och den här prestationen kan ha varit en av det bättre matcherna det här gänget lirat. Fina individuella prestationer blandat med fint samspel där alla är med och deltar. Riktigt läckert.


Final alltså. Mot Vetlanda. Ett lag som fram till finalen inte släppt in ett enda mål och spelat jättebra. Men det hade också vi gjort så den kändes på förhand ändå rätt öppen.


Nu kanske det var lite nerver inblandat hos det våra för det såg så ut på spelet inledningsvis. Och Vetlanda med snabba skridskoåkare var inte sena att utnyttja det minsta lilla antydan till att ta bollen. Ändå var det rysligt nära att vi hade tagit ledningen. Sondre fick ett kanonläge i straffområdet till höger men hans skott gick strax utanför. I stället kunde Vetlanda gå upp och sätta första bollen. En fin räddning av Melvin först men där vi inte fick undan returen.


Och Vetlanda var verkligen bra. Innan första halvlek var slut så hade man gått fram till 3-0 inför vilt hejande föräldrar som bildade en typ av ”Kullen-fans”. Kul att se.


Men tro inte att det här gänget S-märkta bandyspelare hängde läpp för ett underläge. Peppande halvtidssnack av Albin och Markus och sedan full gas framåt. Det betalade sig ganska omgående då Oskar drog till med ett skott utifrån som målvakten i Vetlanda inte fick grepp om och reducerat. SAIK:s första mål i finalen och även det första laget att göra mål på VBK.


Det hade kunna blivit fler mål då vi hade en bra period i början av andra. Men som så många gånger förr i idrottens värld, som kan vara brutal och härlig samtidigt, var det VBK som gjorde matchens nästa mål. Och nästa. Sen var det vi igen. Trodde vi. Oskars hårda skott på en vänsterhörna satt i nätet, tyckte spelarna, publiken och faktiskt även VBK-spelarna. Men det tyckte inte domarna som inte visade något måltecken. Antar att Oskars skott var så hårt att dom inte hann se att bollen var in och vände. Nu ska direkt sägas att domarna i den här cupen var suveränt duktiga och det här målet hade inte förändrat något mer än ställningen placerat ett litet leende på Oskars läppar. Men du Oskar. I min bok så var det mål.


När finalen var slut så visade resultattavlan 1-6. Och det var besvikna spelare som vi mötte nere vid isen. Självklart så måste man få känna det också och det är jobbigt att se sitt barn ha tårar i ögonen. Men det gick som tur var över fort. När prisutdelningen började så såg man att dom dystra minerna allt mer förvandlades till nöjda miner och när silvermedaljen hängdes runt halsen, var det slutgiltiga beviset på vilken fantastisk turnering man gjort.


Det som började med lite darrigt spel i mot GT 76 i första matchen och underläge med 0-2 mot Hammarby efter en halvlek, slutade alltså senare i final. Och det är det som är det otroliga med det här gänget. Man ger inte upp. Man visar en sådan vilja och kämpaglöd att isen under dom nästan smälter. Det jobbas för varje boll och för varandra. Man gör det tillsammans. Och den här säsongen har man verkligen tagit flera kliv. En tredjeplats i Västerås cupen. En stark insats i Knatten Cup där man föll i kvarten mot dom blivande vinnarna, Umedalen. En stark insats i Grängesberg mot äldre spelare och så nu en andra plats i Vårcupen. Resultat är en sak men det viktigaste är ändå hur ni har vuxit som grupp. Vilken säsong ni har gjort, grabbar och tjej!!


Jag har varit inne på det vid flera tillfällen den här vintern men jag tar det igen. Albin och Marcus tillsammans med övriga ledare har format en härlig grupp där varje individ får en plats och då räknar jag in samtliga i hela träningsgruppen, 05-08. Nu har det ju blivit så att jag mest följt U12:s resa den här säsongen men detta gäller verkligen samtliga spelare i gruppen.


Det är genom bra ledarskap som framgångar oftast kommer. Och det är så skönt att se hur Albin och Markus sköter den biten under träningar, matcher och även i bussresorna. Ingen och då menar jag ingen, kan undkomma Markus skarpa blickar när det gäller att städa upp efter sig i bussen när man kliver av. Det kallas ordning och reda.


Och när äldre ledare (nämner inga lag) börjar bete sig allt hetsigare under matcher, mot motståndare, domare eller t o m mot sina egna spelare, står dessa två grabbar helt lugnt och matar våra med positiv energi. Det kallas att skapa trygghet och lugn. Det kallas ledarskap.


Jag hoppas verkligen att ni vill fortsätta att jobba med våra grabbar även nästa säsong. Ni har gjort ett fantastiskt arbete och utvecklat en grupp att må bra tillsammans, både på och utanför isen. Så stort tack för det ni gör, Albin och Markus!


Och när jag ändå är inne på tack-spåret så gäller det ju även ni föräldrar som fungerar som ledare också. Ni som ser till att det står folk i kioskerna på A-lagsmatcherna. Ni som ser till att bussen till alla resor blir bokade. Ni som slipar skridskorna åt grabbarna. Ni som finns därute på isen och hjälper Albin och Marcus med träningarna. Ja ni vet vilka ni är och ert arbete är så värdefullt för våra barn.

Och till slut också tack för sällskapet på läktaren av er som hade åkt ner för att stötta killarna/tjejen. Alltid lika trevligt när vi är många som är med och hejar fram laget. Även om vi kanske förlorade läktarkampen mot VBK:s klack. Men nästa gång är vi fler...


Nu är det bara en träning kvar på säsongen. Men det är inte vilken som helst. Den årliga föräldramatchen på onsdag. Som titelvinnare av Glöggturneringen före jul, känner man ju onekligen en liten press och med tanke på antalet minuter man har på skridskor efter den, typ 31 eller något, finns det en liten oro om hur det kommer att se ut. Om inte annat hur illa det är på torsdagen…


I dag är dagen då vi får svaren på vilka två lag det blir som glider in på Studenternas IP nästa lördag. Att båda semifinalerna går till en femte och avgörande match är inte vanligt. Så ovanligt att det faktiskt aldrig har hänt. Det visar bara hur jämn årets serie har varit. Och att tippa utgången är oerhört svårt. Visst, både Edsbyn och SAIK har väl skaffat sig ett bra läge igen men med tanke på hur jämnt det har varit så är det verkligen en 50/50 känsla inför båda matcherna.


Jag hade i kalendern i dag en resa till Ljusdal med Hugo för poolspel. Men då vi kom hem från Stockholm i går så visade det sig att han hade fått feber och därav ingen resa. Väldigt trist för honom och även för mig. Nu kanske ni tycker att det där rimmar rätt dåligt med tanke på vad som händer i Göransson Arena klockan 15.00 Men jag hade verkligen sett fram emot att få vara på klassiska IP i stället och heja fram ungdomarna. För jag vet ärligt talat inte om jag klarar av att vara i Sandviken. Så det kanske blir Bandyplay ändå. Eller… Ja, jag lär brygga en kanna kaffe till och knapra i mig rosenrot och se vad som händer…


Jag delar nog min nervositet med många i dag. Vi finns i Sandviken. Stockholm. Edsbyn. Lidköping. Kalix. Falun. Motala. Uppsala. Vetlanda. Vänersborg. Kungälv och Katrineholm. Och säkert på flera andra håll. För i dag är det en riktig bandydag. Det är avgörande i slutspel, herr och P18. Det är kvalet till elitserien och till allsvenskan. I kväll jublas det på några orter. På några andra faller det tårar. Var det händer, vet vi inte. Det ända vi vet är att idrotten kan både vara härlig och förfärlig på samma gång….


Så bandyvänner. Ta er till den närmaste arena ni hittar och fyll dom till bredden. Ert stöd kan vara avgörande för vilka sorts tårar ni fäller i kväll….


 

Av Thomas Forsberg - Lördag 10 mars 01:21

Stockholm den 9 mars 2018. Sitter på hotellrummet. Tankarna går fram och tillbaka. Hur ska man beskriva en sådan här kväll på bästa sätt. Klockan är 00.30 Jag borde nog låta John Blund komma och hälsa på snart. Men det är svårt. Tankarna är så många. Det handlar mest om att få ner dom i ordning. Men hur lyckas man med det efter en sådan här kväll?


På Zinken fanns det ingen plats kvar. Över 6500 personer fanns på plats för att bevittna den fjärde semifinalen mellan Hammarby-SAIK. Så mycket folk att man flyttade fram matchen med en kvart. Och när det var gjort så flyttade man fram den en kvart till. Ja, Hammarbyfansen såg till att göra det med eld och lågor. Det är liksom allt eller inget när det gäller dessa fans. Hoppas att dom ansvariga också ställer upp och samlar in pengarna till böterna som det förmodligen blir…


Men den stora publikmassan med det tryck det innebär och förskjuten match, stoppade inte stålmännen alltså. När det som bäst behövdes plockade man fram det svartvita hjärtat och fick stopp på alla framrusande Hammarbyare som redan under uppvärmningen kände doften av finalarenan några mil norrut.


Eftersom jag befann mig på Gubbängen och inte hade tillgång till tv bilder så fick Bandypuls referat hålla mig uppdaterad och det ska sägas direkt att det gjorde dom bra. Riktigt bra. Och när man där i andra halvleks mitt läste rader i stil med att ”Alan D slår bort bollen” Allan tappar bollen”, förstod jag att man hade lyckats med uppdraget att störa den store ryssen. Och på en MC Donalds någonstans i närheten av Enskede (tror jag) knöt jag näven när jag läste att Oscar Stadin hade satt 3-5. Dom gjorde det. Grabbarna av stål gjorde det. Förlåt om jag någonsin tvivlade.


Nu väntar en femte match i GA. Helt öppen historia. Även om jag tror att den här segern gav SAIK ordentlig skjuts i seglen. Hammarby måste nu gå från en fest som slutade i pest till att tända om för att ta en match till i Sandviken. SAIK som sabbade festen kommer till söndagen med nyvunnen energi. Två olika lägen. Frågan är vilket som funkar bäst på söndag klockan 15.


Nu till Gubbängen. Långt från pyroteknik och 6500 personer. Här var en grill det enda pyrotekniken och kanske ett 100-tal åskådare. Men vad gjorde väl det när där spelades under flera underhållande matcher i Vårcupen. U12:s första 11-manna turnering. Jag kan nu också kryssa i Gubbängen som en bandyarena jag besökt.


Våra började att spela mot GT 76 och föll med 1-4. Det kändes som att grabbarna/tjejen inte hade klivit ur bussen riktigt. Det fina passningsspelet som det här gänget visat upp under flera matcher, satt inte där utan det blev mycket soloköra. Det gjorde också att som lag, blev det enkelt att stoppa för GT som vann rättvist. Det var riktigt sura miner efter matchen och i ett försök att prata med grabben så insåg jag att det var nog bäst att låta bli det.


Men efter lite lasagne i magen så blev det fart under rören i matchen mot Hammarby. Men vi hamnade i ett tidigt 0-2 underläge och då var det lite gamnackar igen. Men Sondres pärla fram till 1-2 var inte bara kvällens hårdaste utan även snyggaste.

Och det som var ännu roligare att se var att nu spelade man bollen till varandra på ett helt annat sätt. Man kämpade frenetiskt för att få till en kvittering och alldeles i slutet kom den då August N höll sig framme och kunde slå in bollen. Med bara minuten kvar. 2-2 och huvuden uppåt igen.


Nu slutade man på en tredje plats och fick då spela en kvartsfinalmatch mot tvåan i den andra gruppen som blev VSK.


Klassikermatch men knappast på klassisk bandytid. 22.15 stod uret på när domaren blåste i gång matchen. Den fuktiga luften och gula ljuset från strålkastarna fick en att tänka på World Cup i Ljusdal för sisådär 100 år sedan.


Matchen var jämn och lagen skapade flera fina lägen till att göra mål där kanske vi var närmast med bra lägen för både Rasmus och Samuel. Men bollen ville inte in och som tur var så lyckades inte VSK heller. 0-0 i paus. Vi gick mot en rysare.


Men så i andra halvlek går det här gänget ut och presterar en bandy som inte ska gå att göra när klockan är efter 22.30 en fredag kväll och man är 10-12 år. Det åktes skridskor. Det passades diagonalt och djupledspassningar och mängder av hörnor. Och det var på en högerhörna som nollan suddades ut. Lisa stod som förste skytt. Hon var bestämd. Den bollen skulle inte gå förbi henne utan att hon skulle försöka få träff på den. Och träff, det fick hon. Skottet letade sig in maskorna och ledningen var ett faktum. En jättebra prestation av Lisa, ståltjejen i gänget.


Och nu var det faktiskt SAIK för hela pengen. VSK försökte men gick fast sig i den svarta sopsäcken som Albin och Markus hade beordrat och med några minuter kvar av matchen som fick Krille lite yta utåt vänster. Tittade upp och slog till bollen som via målvaktens ena handske och stolpen, gick in i mål. 2-0 och semifinal plats klart. Och det efter en fantastisk match. Det är sådan fröjd att titta på det här gänget när dom spelar på det här sättet. Och när man hör Sondre inför andra halvlek vrålar till laget: ”Nu hjälper vi varandra”, ja då bultar det svartvita hjärtat en aning hårdare.


Nu väntar då semifinal klockan 13.00 mot Hammarby. Den känns igen va? Ska bli intressant att se vad killarna/tjejen kan göra mot dom i den matchen med tanke på hur man avslutade i gruppspelet. Kan bli en ny rysare dessa föreningar mellan.


Det hände ju mer på bandyfronten den här kvällen. Men att sammanfatta allt det, 01.15, orkar jag inte i någon längre utsträckning. Det blir den korta varianten.

Edsbyn vinner i Lidköping och skaffar sig kommandot igen. Trodde jag inte.

Falun kryssar mot Motala och är med en skridsko i elitserien 2018/19.Trodde jag inte.

Kalix föll stort mot Nässjö borta och riskerar nu att åka ur. Trodde jag inte.

”Ingo-mannen” klarade av att navigera sig i Stockholmstrafiken utan några större felkörningar. Trodde jag inte…


Jag kommer att sova gott nu. Det tror jag i alla fall….

Presentation


Thomas nu fyllt 43 bloggar om bandy och framförallt SAIK

Länkar

Fråga mig

9 besvarade frågor

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Kalender

Ti On To Fr
      1 2
3
4
5
6
7 8
9
10 11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2018
>>>

Följ bloggen

Följ densvartvita bloggen... med Blogkeen
Följ densvartvita bloggen... med Bloglovin'

Droppnätet


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se