Senaste inläggen

Av Thomas Forsberg - Tisdag 28 juni 23:11

Sommaren 1986 var jag 11 år gammal och fotbolls VM gick i Mexico. Sverige hade inte kvalificerat sig dit då man föll olyckligt i den sista kvalmatchen en kall kväll i oktober samtidigt som det ”omöjiga” hände i Stuttgart. Där spelade nämligen Västtyskland, som redan var klar för VM, hemma mot Portugal och inte kunde väl The Germans torska mot Portugal, som på den tiden inte hade en viss Ronaldo och skådespelare Pepe i laget. Men se det kunde dom och vips var en sommar i Mexico utbytt till en regnig och kall svensk sommar för det svenska fotbollslandslaget.


Däremot så hade ett annat nordiskt land fixat flygbiljetterna till Mexico. Danmark var för första gången med i ett VM och eftersom Sverige befann sig på hemmaplan, fick en man ta till ett annat lag att heja på och då det flesta av mina kompisar hejade på länder som Brasilien, Spanien, England och Västtyskland, gick jag en annan väg och axlade dom rödvita färgerna. När alla andra försökte härma Socrates, Gary Lineker, Maradona och Butragueno på fotbollsplan, sprang den här 11-åringen omkring och var Preben Elkjaer, Frank Arnesen eller Michael Laudrup.


Och ni som vet er historia vet ju också att under tre matcher så var det ganska roligt att vara dansk supporter. Gruppseger med tre raka vinster, bland annat 2-0 mot Västtyskland och en fotboll som blev hyllad. I åttondelsfinalen mot Spanien tog det dock tvärstopp, trots att man tog ledningen. Men sedan klev en viss Emil Butragueno fram och med fyra mål, blev han känd som danskdödaren. Men Danmark hade ändå satt sitt avtryck på fotbollsvärlden med sitt spel och kanske även fansen då deras ramsa ”vi er røde, vi er hvide” blev en slagdänga som jag tror fortfarande så här 30 år senare hörs över slätterna i Mexico.


Nu skriver vi 2016. Den 11-åriga grabben är nu 41 år gammal och springer definitivt inte omkring och spelar fotboll. Men ändå är jag barnsligt kär i en fotbollsnation. Naturligtvis är det vulkanlandet Island. Vem har inte charmats av detta landslag? Redan innan Sverige fick checka ut så hade jag fattat tycke för Lagerbäcks vilt kämpande mannar och nu står dom tillsammans med sina fans inför en kvartsfinal mot Frankrike, i Frankrike. Går inte annat än att klicka Gilla på det….


Jag vet inte varför jag fattar tycke för så kallade underdogs. Det har varit så genom hela livet. Finns väl egentligen bara ett undantag och det är SAIK Bandy, som varit ett topplag ända sedan jag började intressera mig för bandy för sisådär 27 år sedan. Men sedan är det faktiskt rätt så konstiga lag, om ni frågar andra.


GIF Sundsvall. Hur många tror ni hejar på dom i lilla Ockelbo? Äger du bara en hand så klarar du att räkna dom, kan jag nästan lova er. Brukar få frågan varför jag har dom som favoritlag och svaret brukar oftast bli: Alltid retar det någon…


Newcastle och Nottingham. Känns som det var ett tag sedan dom var toppnotch, om man säger så. Jobbigt läge kommande säsong då dom slåss i samma serie, den engelska varianten av superettan. Jag hade ju kunna gått i andras fotspår och valt United, Arsenal, Chelsea eller Liverpool. Men det är ju inga underdogs.


Det ligger kanske någon tycka-synd-om känsla i det här att heja på lag/länder som slår underifrån. Men det jag uppskattar hos sådana lag är den vilja som man visar (ja, kanske inte Newcastle den gågna säsongen då…). Att se lag som inte har samma resurser som storlagen, ändå vara med och fajtas om poäng och titlar. Att se sådana lag lyckas, får mig i alla fall att må tusen gånger bättre än när tex. Hazard skjuter hem bucklan till Chelsea i PL eller när Messi för 24:e gången skruvar in en frispark och Barcelona vinner en ligamatch med 7-0. Det har dom ju jäkligt bra betalt för att göra och ska göra.


Därför så var valet att hålla på Island ganska enkelt för mig. Här snackar vi verkligen fotbollens David mot Goliat och det är ju det som är så häftigt. Att se alla dessa spelare vars efternamn slutar på son, slita och kämpa för varje meter på plan och dessutom även bjuda på vackra fotbollsmål, ger mig samma goda känsla som Elkjaer och Laudrup gav mig för 30 år sedan. Då var vi rode och vide. Nu är det isländskt stridsrop som gäller. Oooh………Ooooh…………Oooooh……


Och med ”Vulkanklacken” med och bakom sig, kan man säkert sätta skräck i spelare som Pogba, Giroud, Payet och allt vad dom heter. Den isländska fotbollsvulkanen laddar för ett utbrott och det kan mycket väl ske på söndag på Stade de France. Så sant som jag numera heter Thomas Forsbergursson….


Länge leve underdogsen!

ANNONS
Av Thomas Forsberg - Måndag 11 april 22:50

Himlen fick i dag en svartvit ängel. En alltför tidig sådan. Det är med stor sorg man i dag har mottagit beskedet att en riktig svartvit vän har lämnat oss. Daniel ”Bobo” Hagström finns inte med oss längre. Jag trodde ju inte att ett svartvitt hjärta kunde sluta slå… Följande rader är tillägnad dig, Bobo….


Jag hann lära känna dig under 10 år och en sak är säker. Om man hade haft en dålig dag och humöret kanske inte var på topp, blev det till det bättre när man sprang på dig. Antingen på stan. På radiostationen eller vid ditt andra hem, Göransson Arena. Du hade på något sätt förmågan att plocka fram det goda humöret hos en med en humor som bara gjorde det omöjligt att inte dra på smilbanden. Och hur man än försökte att vara på plats före dig i arenan till en match, så misslyckades man. Var det bandy, var du där. Det kommer att kännas oerhört märkligt att komma upp på pressläktaren nästa säsong och se den stolen stå tom….


Ja, att bara besöka arenan kommer att kännas märkligt nästa säsong. På något sätt kommer det att finnas en tomhet i den hädanefter. Du ska ju sitta där på din plats. Nu blir det inte så. Men jag är dock säker på att du på något sätt kommer att finnas på plats. Vi kanske inte ser dig. Men vi kommer att känna av din närvaro. För även om du inte kroppsligen finns på plats så kommer din svartvita själ för alltid vaka över arenan.


Tack för alla glada pratstunder kring allt möjligt och omöjligt. Du kommer för alltid vara saknad. Och jag lovar att vid mitt första besök i arenan till hösten ska jag gå upp på pressläktaren och ställa upp stolen och paxa den åt dig. Den platsen är din!


Vila i frid, Daniel….

ANNONS
Av Thomas Forsberg - Lördag 19 mars 21:11

För exakt 20 år sedan var jag på Studenternas för att se SAIK ta hem guldet som då hade varit på vift i 50 långa år. Hela staden och kanske även laget kände att nu var det dags. Guldet skulle plockas hem.

Det blev inte så. Molokna fick vi fans se hur mesta mästarna tog sitt 14:e guld.


Så jag känner verkligen igen mig i hur Lidköpingsborna och Villa spelarna måste känna sig just nu. I bussar på väg hem. I bilar som stannat efter vägen för pinkpauser. Vid någon hamburgerrestaurang längs vägen eftersom en hel dags anspänning som en final innebär, brukar innebära att hungern kommer som ett brev på posten, fast man står där som förlorare.


Jag vet hur det känns att under en hel härlig finalvecka gå omkring som på lätta moln och se bilder av glädje framför sig och förväntan över allt vad en final innebär. Och jag vet också när molnen helt plötsligt blåses bort och man ramlar handlöst mot marken med en tomhet som skulle få en Lars Norén pjäs och verka rolig…. Det suger fett att förlora en final.


Bandyfinalen är en 110-årig tradition. En pigg 110-åring. Och i en bandyfinal finns ingredienser som inte finns med i en vanlig serielunk. Det är mycket mer folk på läktaren. Det står och faller på en match. Varje misstag ses av så många fler och blir så mycket mer avgörande än i en match på t ex Sävstaås i november. Det kan vara ett ok att bära om man inte har varit där förr och vunnit.


Nu fanns det spelare i Villa med massor av rutin. Magnus Muhrén. Johan Esplund. Daniel Andersson. David Karlsson och Jesper Eriksson. Dom har varit med förr och även stått där som segrare. Jesper Eriksson och David Karlsson var med och tog hem Hammarbys första och historiska guld. Nu skulle man göra det till Lidköping. Men det var det där med ok….


När man som lag går ut på finalarenan far det säkert en hel del tankar i spelarnas huvuden. Man hör sina fans som åkt långt för att stötta och man vill bara ge dom valuta för pengarna. Och här tror jag att vanan att finnas på den här arenan, just den här dagen avgör om man väljer att känna att publiken är med en i ryggen och bär laget framåt eller om man väljer att sätta dom på axlarna bära dom med sig. Då blir det plötsligt ett ok i stället….


Det är därför det inte är någon slump att Västerås SK tog sitt 20:e guld den här eftermiddagen. Man visste vad som skulle ske där ute. Man var kall och litade som så många gånger förr på sitt grundspel och att tålamodet till slut skulle vinna. Villa satsade på att hålla boll mycket och lyckades bra. Men någonstans känner jag att hungern efter det där efterlängtade första guldet, blev för stor och tog makten över förståndet. Sen att Andreas Bergwall växte ut och blev precis som vanligt, ett monster i mål, gjorde ju inte saken bättre. Vilken målvakt.


Tyvärr så får Villa leva kvar med det gamla ordspråket, Villa men inte kunna. Däremot så tror jag att man har alla möjligheter att hitta tillbaka till Tele 2 nästa år då man som det verkar får behålla stommen i laget och kanske blir man också att spetsa till truppen ytterligare. Villa är med i toppen för att stanna. Frågan är när man står högst upp….


Vad säger man om Västerås SK då? Ja, till att börja med så är väl ett grattis på sin plats och det är även ett välförtjänt guld man tar. Man vinner elitserien. Man vinner i tre raka i kvartsfinalen. Hamnar i brygga mot SAIK med 1-2 i matcher men visar varför klubben ståtar med titeln Mesta Mästarna och bryter tillbaka. Och när så examensdagen kommer så är alla studenter verkligen på festhumör och med betyget MVG klarar man 90 minuters provet.


Att vara bäst när det gäller genomsyrar den här föreningen och dess spelare. Jag har varit inne på Andreas Bergwalls målvaktsspel. Men där finns fler. Ted Bergström, Tobias Holmberg, Simon Jansson, Magnus Joneby, Oskar Gröhn mfl. Bergwall undantaget så är det inga superstjärnor som det här VSK laget består av. Men det är ett lag som drar åt samma håll. Man ger allt för varandra och det räckte till ett andra raka guld. Och tro inte att den här klubben är nöjd med att ha tagit sitt andra raka och totalt 20:e guld. Nä, Västerås är även att räkna med nästa år och då ligger utmaningen i att ta ett tredje raka guld, vilket är svårt men också förmodligen väldigt sporrande när försäsongsträningen drar i gång någon gång i slutet av april eller när det nu blir.


Jag vet att jag har kastat ur mig en del dynga över Västerås under semifinalspelet mot SAIK. Men ni har all min respekt för det ni gjort och gör inom klubben. Det är inget annat än att erkänna att ni just nu är Sveriges bästa bandylag. Men jag behöver ju inte gilla det för det… Men STORT GRATTIS till 20:e guldet!


Publikfesten. Var någonstans?

Förra årets publiksiffra var den lägsta på många år och många gav ”skulden” på att SAIK var ett av lagen. Så när SAIK missade årets final var det många som jublade och såg fram emot en publikfest på Tele 2. Att slå 15 877 måste ju blir en plätt-lätt match när publikligans vinnare och 4:a möts.


Årets publiksiffra: 15 748. Om förra årets siffra var direkt svag. Vad ska man då kalla denna? Usel? Ja, det ligger nära tillhands.


Det finns ett sätt att locka över 20 000 till bandyfinalen som den ser ut just nu. Det är att bandyförbundet ändrar i sina regler och ger helt enkelt Hammarby en finalplats. Kanske blir svårt att genomföra men förbundet har lyckats förr med konstiga beslut, så varför inte…


Den där magiska finalen 2013 då över 38 000 personer fanns på plats satte någon typ av prägel på finalerna i Stockholm. Ribban sattes på orimlig nivå och året efter då SAIK och VSK spelade så var det 18 000 mindre. Flytten till Tele 2 skulle då lyfta det igen var det tänkt. Men skeppet sjunker och nu är frågan akut. Vad ska göras?


För uppenbarligen så räckte det inte med att SAIK missade finalen. När inte ens Villa och Västerås kan nå siffror runt 20 000, kommer tankarna osökt tillbaka till Uppsala. Jag skulle inte vilja sitta med i den kommitté som jobbar med SM-finalen i bandy just nu. Jag bävar för att vi snart nog står ute igen med risk för snö eller regn. Samtidigt känner jag att om det är vad som krävs för att bandyn ska må bra igen, är jag redo att ta med paraplyet….


Bandysäsongen 2015/16 är då tillända och jag måste ju även nämna något om den andra finalen som spelades i dag. Kareby vann damernas final mot AIK med 3-1 och visade att det är dom som regerar inom svensk dambandy. Kareby kan mycket väl bli lika dominanta som AIK har varit och på sätt och vis fortfarande är naturligtvis, då man spelade sin 18:e final på 19 år! Helt sjuka siffror. Men just nu är det ”Kex-laget” som är nummer ett i Sverige.


Men även om dessa lag verkar helt ohotade så kommer det lag underifrån. SAIK kunde inte matcha riktigt i år men har ett spännande lag på gång. Västerås har också fått bra snurr. Söråker kan, om man får behålla Malin Persson,kanske utmana också.


Det är väl bara att tacka alla bandyvänner för den här säsongen och hoppas att sommaren går fort så att träningsmatcherna får komma i gång snart. Nu drar väl Silly Season i gång på allvar och det ska bli spännande att se vilka som blir svenska mästare i det mästerskapet.


Till sist en undran: Bandypuls har gjort ett fantastiskt jobb för bandyn med att sända matcher på webben, Bra och läsvärda artiklar om hela bandysverige. Men när jag läste Axmans krönika inför finalen, kände jag en bitter eftersmak på en annars bra årgångsjournalstik...Detta är saxat ur hans krönika:


Till sist, på tal om domare...

...så vill jag egentligen inte skriva mer om den magsura semifinalen mellan VSK och Sandviken.

Men när Dennis Henriksen i slutminuten trycker upp en hård handske i ansiktet på Simon Jansson, då var det själva sinnebilden av en dålig förlorare.

När även spelare hänger på mobben och gör offret till en syndare är det inte värdigt en storklubb med en så stolt tradition.

Tur att det finns några – som Henrik Hagberg på twitter – som torgför förnuftets röst mitt i all missriktad bitterhet.

Sandviken får faktiskt skämmas hela vägen till nästa säsong.”


Ja men om du inte ville skriva om det, varför gjorde du det då? I sak har du absolut rätt. Men det är ditt ”Icke-gilla-SAIK” som lyser genom starkast. Så jag tycker att även du Axman, får skämmas hela vägen till nästa säsong…


Vill inte avsluta med bad feeling så jag önskar er alla därute en trevlig vår och sommar så syns vi på en bandyarena någonstans i höst!

Av Thomas Forsberg - Torsdag 17 mars 23:16

Medan finallagen laddar för årets match på lördag får vi övriga som fått semester ägna oss åt att slicka såren. Antingen efter att ha överlevt ett nervpirrigt kval. Eller missat slutspel eller att man i  olika skeden fick kliva av slutspelståget med slutstation Tele 2. För oss svartvita så kändes det som vi fick kliva av vid Solna perrong det här året. Tonerna av If I Were Sorry hörs över nejderna…


Men sådan tur vi ”loosers” har då, att en annan säsong redan sparkat i gång. En säsong där man inte kan kora en svensk mästare. Det kanske man kan men eftersom det allra flesta lag och fans tycker att dom gör säsongens bästa värvningar, blir det många mästare till slut.


Silly Season är i full gång och på en del håll har det börjat röra på sig. Det verkar som om Vänersborg tror att kraften som ska ta dom längre på slutspelsresan än kvartsfinaler, går via Hälsingland. Simon Blomqvist från Broberg blev den förste att håva in. Och nu har man lagt ut krokarna i Edsbyn efter den hetlevrade men också mycket duktige Joakim Svensk. Vänersborg planerar att det ska göra ont för motståndarna att passera den bakre linjen nästa säsong. Får man in Svensk i laget så fyller man upp bra efter förlusten av Röing. Men detta är precis som det ska vara i dessa tider, bara ett rykte än.


I SAIK kom nyheten i går att Anders Jakobsson och Thony Lindqvist lämnar sina uppdrag i klubben. Något som jag hade funderingar kring i tidigare inlägg här på bloggen. Och precis som jag skrev då så står jag fast vid att jag tror det kan vara bra. För både individerna och SAIK Bandy.


Både Anders och Thony har gjort oerhört mycket för SAIK och haft framgångar som få tränare kan stoltsera med. Båda har ett STORT s-märkt hjärta och man vann också folkets hjärta på bruket när man 1997 såg till att plocka hem guldet som hade varit på vift i 51 långa år. Jacke som stenhård libero och Thony som ledare. Och fler guld blev det längs vägen.


Även på internationell nivå har man lyckats stort och Thony har ju gjort flera lyckade sejourer i Ryssland där han tog med sig SAIK-bandyn och på sätt och vis introducerade den i det stora landet i öst.


Så varför går man då skilda vägar med alla dessa färdigheter? Jag tror att efter den här säsongen och hur den utvecklade sig, var beslutet ganska så enkelt att ta för alla parter. SAIK var favoriter till att spela SM-final och rent av ta guldet igen. Med en anfallsbesättning som räcker nästan åt två lag, fanns det all anledning att tro på det också.


Men gruset i maskineriet som kom in under resans lång, nästlade sig kvar och försvann aldrig riktigt. Anders och Thony hade ett fantastiskt material att jobba med men det blev aldrig den där farten som alla hade förväntat sig. Den här säsongen har nog varit tuff för både tränarduon och laget. Man vet att det finns där men när man ska trycka på startknappen så hackar det och ingen fattar egentligen varför. Så med facit i hand, så gör man ett bra resultat som tar med VSK på en häftig runda på fem tuffa matcher. Så hur mycket jag än gillar och respekterar Anders och Thony, så tror jag att detta var rätt beslut att ta. Av dom och av den förening man gjort så mycket för. Tack för allt och ni är för alltid svartvita hjältar!!


Har ni en favoritfilm som ni kan se om och om och om igen? Hur många är det som inte har sett Sällskapsresan filmerna ungefär 50 gånger och kan varenda replik? Jag är en av dom. ”Int har du sett Hedlund?” Bärra hem Berra?” Ja, ni ser vad Lasse Åberg har gjort med mig….


Lite som en film som snurrar runt runt, är också SAIK just nu. Man vet vad som kommer att hända. Jag vet inte hur ni andra är men efter ett tag så brukar jag tröttna på samma film och nu känner jag att det är läge för SAIK att hitta på en ny handling.


Lugn nu alla ni som tror att jag kommer förespråka en helt annan typ av den bandy SAIK står för. Så är det inte. Grunden man lagt sedan någon gång på 90-talet, ska naturligtvis vara kvar. Den är ju S-märkt, nästan K-märkt faktiskt  och får inte förändras. Men vissa delar skulle vara intressant att se om det gick att göra annorlunda.


SAIK har varit det ledande laget i många år i sättet man spelar bandy på. Allt fler lag plockar delar ur det och vill spela så. Inte allt för många, behärskar det. Men dom blir fler och fler. Just nu leder inte SAIK utvecklingen anser jag. Det finns lag som kommit i kapp. Två av dom spelar den viktigaste matchen på säsongen, nu på lördag. Vill SAIK komma tillbaka på toppen igen, måste man nog våga förändra sig lite. Våga utmana sitt sätt att spela. Våga utveckla. Och där kommer ledarfrågan in i bilden.


Det florerar väldigt många namn just nu som tänkbara ersättare. Så sent som i går kunde man läsa att Aftonbladet avslöjade den nya tränarduon, Magnus Brodén och Sergej In-Fa-Lin (tror det stavas så). Hur mycket rätt det ligger i det avslöjandet får Aftonbladet stå för. Att Brodén är aktuell det har många fåglar kring Jernvallen viskat om. Men minst lika många fåglar har också kvittrat, eller i vårt tekniska samhälle ,twittrat kanske, om ännu fler tänkbara namn. Där finns Hans Åström, Stefan ”Dino” Söderholm och även Magnus Muhrén. Och jag kommer inte att ge mig in i någon gissningslek om vilka två det kommer att bli. Men min spontana känsla säger att Brodén ligger ganska nära till hands som en av tränarna i alla fall. Dock  en känsla och inget avslöjande....


Vad SAIK kommer att presentera längre fram får vi helt enkelt vänta och se. Jag vet vad jag vill i alla fall. Jag vill se ett nytänkande i valen. Jag vill se att man vågar gå utanför sin ”comfortzon”. Att ta steget och titta utanför sina korridorer, tror jag kan vara ett lyft för hela laget och föreningen. Någon med helt andra ögon. Nu har ni möjligheten, SAIK.


Visst, det kan vara trevligt med fredagsmys i soffan med chips och en halvljummen 3,5:a. Man vet vad man får. Men ibland kan det vara trevligt med en gäst som kommer in och livar upp stämningen också….


Konstaterar slutligen att efter fem års tid där man levt med en finalvecka, så har den här veckan gått jäkligt fort känns det som. Det har den nog inte gjort i Västerås och Lidköping. Saknar det där pirret, magont och förväntan i ett och samma paket. Avundsjuk? Jodåsatt…….

Av Thomas Forsberg - Tisdag 15 mars 13:08

I besvikelsens stund efter att SAIK åkt ur i semifinalen så satte jag mig för att titta på måndagens hockeymatch mellan Djurgården och Brynäs. Den tredje åttondelsfinalen och helt avgörande också. Det var då det kom till mig. Tanken som ni nu ska få grunna på.


Kan det vara något att införa åttondelsfinal även i bandy? Eller är det som att svära i kyrkan att föreslå något dylikt? Och skulle det vara genomförbart? Ja, om ni frågar mig.


Årets sluttabell skulle med Play-in formatet sett ut som följande:


1 Västerås

2 Villa

3 Bollnäs

4 SAIK

5 Vetlanda

6 Hammarby

                                                  

                                    

7 Edsbyn

8 Vänersborg

9 Broberg

10 Kungälv

                                                  

                                    

11 Kalix

12 TB

13 Sirius

14 Gripen


Detta skulle i så fall leda till att åttondelsfinalerna skulle ha spelats mellan Edsbyn-Kungälv och Vänersborg-Broberg. I bäst av två med UEFA-regler (bortamål) eller tre matcher? Ja det är också en fråga…


Västerås skulle då få möta det lag i åttondelsfinal som hade sämst placering i serien och Villa fick ta det bäst placerade.


Det övriga kvartsfinalerna skulle med hockeyns sätt bli då Bollnäs-Hammarby och SAIK-Vetlanda. SAIK skulle också då hamna på VSK:s sida medan Bollnäs hamnat på Villasidan. Ingen skillnad mot för i år då, så för SAIK:s del hade kanske resultatet blivit likadant, om man ska se det lite enögt…


Men vad skulle vinningen bli i detta mer än att två lag till fick spela slutspel? Ja, mer streckstrider och mer att kämpa om. Man skulle ju kunna lägga till ett streck i bottenskiktet också. Att lag 11-12 spelat färdigt och 13-14 går till kval.


Det som försvinner är ju lagens möjligheter till att välja men jag vet inte om det är något man behöver krampaktigt bita sig fast i. Jag tror faktiskt att detta skulle kunna leda till en tätare spänning i elitserien där nerven finns kvar ända fram till omgång 26.


Det har spelats åttondelsfinaler i bandyns slutspel tidigare. Faktiskt från säsongen 1987/88 och fram till det att elitserien kom till, 2007. Så bandyn var faktiskt före på bollen här, jämfört med hockeybockeyn…


Många kanske ser detta som ett steg tillbaka i utvecklandet av bandyn. Men jag tycker inte det. Och jag ska göra mig dum och skicka idén till bandyförbundet. Kanske inte går att genomföra i det snaraste men det kan vara viktigt för dom på förbundet att se att människor vill vara med och jobba för att bandyn ska växa sig starkare som varumärke och detta kanske kan vara ett led i detta. Vet inte, var som sagt var bara en tanke och det kan mycket väl bli som för han från Sundbyberg i Lorry. Ni vet han som kommer med nya ideér till patentverket. ”Tänkte inte på d….” Men jag tar risken!


   


Av Thomas Forsberg - Måndag 14 mars 00:14

VARNING! Detta inlägg kan upplevas som väldigt långt. Ni som redan nu känner att ni inte har tiden eller orken så kan jag berätta för er att SAIK förlorade den avgörande semifinalen med 8-4 mot VSK och missar därmed finalen i år. Över och slut….

För er som vill veta lite mer. Fortsätt läs....

Game, set and match.

Man skulle kunna jämföra den här semifinalserien med en tennis match mellan Björn Borg och John Mc Enroe när det begav sig. Stenhård fight hela vägen. Raseriutbrott och en fruktansvärd spänning och ett avgörande i femte set. Där jag ett tag hade hoppet om att SAIK skulle kunna ta det till tiebreak. Men då plockade VSK fram sitt servess i form av Patrik Sjöström. Backen som skjuter hårdare än vad en häst sparkar ibland. Två hörnmål och tre straffar senare så blev det till slut en ganska så enkel seger för Västerås och finalen den 19 mars spelas därmed mellan det två V-lagen, ettan och tvåan i tabellen. Grattis till den tredje raka finalen då, VSK. Men att sträcka mig så pass långt att jag önskar er lycka till, tänker jag inte göra. I stället skickas lycka till hälsningen längre söderut och hoppas att den kan bringa Villa sitt första och efterlängtade guld. Jag vet att det kan tolkas som att jag är en dålig förlorare och vet ni vad. I dag är jag det. Den här semifinalserien plockade fram den sämsta sidan ur mig och det kommer att ta lång tid att smälta. Kanske släpper när nästa säsong börjar.


Klubbat och klart

För första gången sedan 2010 så kan vi nu som SAIK-are alltså göra bokslut på säsongen innan den sista matchen. Sviten stannade på 5 raka finaler med 3 SM-guld. Kanske låter löjligt att man är besviken just nu då med alla dessa finaler bakom sig. Men det är ju så. Det var då och nu är nu och till en final vill ju alla tillbaka till. Spelare, ledare och fans. Men nu blir det inte så och så här med ganska många timmar efter det att Patrik Sjöström skoningslöst satte sitt femte mål i matchen, har tankarna i alla fall hunnit samlats en aning. VSK är över fem matcher starkare. Man har en bredare bänk som gör att man kan vila på sina bästa spelare lite mer. Och precis som 2010 så är det egentligen en klubba som spökar till det för SAIK. Då var det Linus Petterssons kastade klubba som ledde fram till straffen som Bollnäs satte. I år var det tyvärr en ful butt-ending i match tre som grusade finaldrömmen. För jag är övertygad om att med Daniel Mossberg på isen, hade det här slutat annorlunda och framförallt så hade det slutat i fredags med jublande hemmafans.


Men att ge Mossan skulden tänker jag inte göra. Han om någon är nog besviken och ångerfull just nu. Om han fick göra om den där sekvensen i straffområdet, skulle han göra det direkt.


Samtidigt ska sägas att när det väl kom till avgörandet i dag så hade man verkligen inte studsarna med sig. Edlund prickar stolpen. VSK gör minst tre mål som är rena rama flaxen. Det var Ted Bergströms mål. Men å andra sidan så är det väl det han är bra på. Att lukta sig till målchanser. SAIK hade en väg in i matchen vid 4-5 med kvarten kvar. Då togs åter ett felbeslut som ledde fram till 4-6. Sådana felbeslut fäller till slut avgörandet.


Tänker inte vandra in så mycket mer på den här matchen. SAIK orkade helt enkelt inte att mobilisera krafterna tillräckligt mycket och när man inte satte en enda hörna, fick man heller ingen gratis energi. Med tanke på allt som skett under det här slutspelet med tappad 2-0 ledning mot Hammarby som man sedan redde upp. Priset för det fick man dock betala i den här serien. Hjärnskakning på Edlund och Forslund. En stukad fot på Edlund. Blindtarmsoperation för EP. Ja, ni hör ju själva. Klart vi ska vara stolta ändå över våra stålmän. Riktigt stolta.


SAIK 2016 - Filmen som aldrig blev riktigt klar

Sett över hela säsongen så har det nästan varit som att sitta och titta på en långfilm som man inte fattar handlingen i. Inledningen med final i World Cup följdes upp av en mycket stabil seriestart där man öste in mål och såg i det närmaste oslagbara ut. Det var vackert och njutfullt och titta.


Sedan kom matchen mot Tillberga borta och en överraskande förlust. Följdes upp av kryss mot Hammarby och  sedan överkörd av Villa hemma. Det var trist och ledsamt.


Sedan tillbaka på vägen igen. Förvisso mot svagare motstånd men segrarna kom i alla fall, tre stycken. Så var det glatt och trevligt igen.

Sedan var det dags för VSK hemma. 4-0 efter 35 minuters totalbandy. När den filmen var slut stod det 6-9 på tavlan. Vad hände?


Ja och så här såg i stort sett hela elitserien ut och det utmynnande i en fjärde plats i serien. Ett tveklöst misslyckande om man spelar i SAIK Bandy. Och redan där borde man ju ha förstått att det här skulle bli svårt att gå hela vägen. För sedan 2007 då elitserien kom till så har det bara en gång skett att ett fjärde placerat lag nått final. Västerås gjorde det 2014.


Men när man trodde att filmen var på väg mot ett jobbigt och alltför tidigt slut, lyckades man hitta manuset igen och rollerna till spelarna. Även rekvisita som ett par nya skridskor till Patrik Nilsson. Kan inte släppa tanken på om han hade bytt tidigare. Då hade tabellen sett annorlunda ut.


I två raka matcher förvandlade man Hammarby till statister och skulle i den tredje matchen servera publiken i Göransson Arena en grand final och välbehövlig vila. Men i stället så drabbades man av energitorsk likt en Roy Andersson film och Bajen sprattlade till. Och inte bara en gång. För i solskenet på Zinken blev det ingen solskenshistoria heller och helt plötsligt så var det 2-2 i matcher och ingen fattade något.


Avslutningen blev då en rysare med avgörande match i Göransson. En rysare som till slut blev en promenad i vilken park som helst och semifinal för 22:a året i rad.


Vilda Västern bandy

Pang. Tjoff. Baam. Uppvaknandet från segeryran efter kvartsfinalen blev lika hårt som en snöpärla mitt i ansiktet. 11-3 till VSK och rullgardiner, persienner och allt som går att dra ner. ”Det här blir 3-0 i matcher till VSK” Ja, nog fanns tanken där hos många, eller hur?


Pang. Pang.Pang Fort Göransson Arena försvarades med glans när SAIK tog gruvlig revansch och vann med 12-4 och Patrik Nilsson och Christoffer Edlund avlossade sina bössor så att Clintan hade blivit avundsjuk.


Stormningen av ABB Arena. Händelsen med Mossan och Jansson kanske är det som kommer att finnas med i historieböckerna. Men när SAIK stormade ABB Arenas is under andra halvlek, bör också finnas med. När SAIK sköljde över VSK så att den annars så stabile och säkre Bergwall kastade in vantarna och viftade med vit flagg.


Bakhållet i Göransson Arena. En minst sagt stormig och rörig fredag avslutades med att SAIK verkade ha fått vatten i piporna och sköt lösa skott. Så lösa att t o m Andreas Bergwall kunde ta dom och när Simon Jansson verkade älska att bli hatad blev slutet grönvitt.


Sista duellen. Den har vi varit inne på och för oss svartvita blev det som bekant ett olyckligt slut där Patrik Sjöström drog snabbare än Lucky Luke och sköt sönder drömmar av guld.


Recension

”Inledningen lovade gott. Men någonstans efter vägen tappade filmen fart och finess och det roliga delarna blev till en obegriplig sörja som gjorde att man tappade intresset för fortsättningen. Den tog sig dock mot slutet och bjöd på en hel del oväntade vändningar där man slets mellan hopp, förtvivlan, skratt och gråt. Det konstiga slutet drar dock ner helhetsintrycket av filmen. Jag ger filmen SAIK 2016 en 4:a av 5 möjliga.”


 

Var tar det vägen nu?

Spelar man i SAIK så är man inte nöjd med att åka ut i en femte semifinal. Det tror jag det står i kontrakten och på väggarna i Göransson Arena faktiskt. Men nu är vi där och för första gången sedan 2010 så spelas finalen utan SAIK som ena parten. Många i bandysverige är säkert överlyckliga nu och börjar fantisera i väg om publiksiffror runt 30 000 på Tele 2 nästa lördag. Det tror jag inte det blir. Det kommer säkert att bli fler än det var förra året, 15877. Annars vore det konstigt. Nä, jag tror att vi kommer att landa runt 20 000. Biljettpriserna är fortfarande väldigt höga och när ett av lagen inte är Hammarby, då hamnar vi strax runt 20000. Fint så ändå.


Men hur ska då SAIK ta sig tillbaka till Tele 2? Ja, genom att vinna semifinalen nästa år givetvis och det tror jag att man gör om man är redo för lite förändringar i sitt sätt att spela.


Länge har SAIK varit en ledande klubb i sättet att spela bandy. Titta på Villa som för några år sedan började snegla på hur SAIK spelade. Nu har man ”Mr SAIK” i klubben och det har gett resultat. Det har dock gjort att Sandviken själva har blivit lite sönderlästa många gånger och nu kanske det är läge att ta nästa kliv. Kanske inte ut i det okända men åtminstone lite på sökandets stig. Ett sökande som bör ta sin början i nytt på ledarsidan.


Anders Jakobsson och Thony Lindqvist är aktade namn i klubben. Man har gjort fantastiskt arbete med SAIK i flera olika omgångar och vunnit det som går att vinna. Man vet vad man får. Men jag skulle vilja veta vad man KAN få med nya röster.


Men vilken/vilka skulle det vara då? Det finns många bra tränare därute som skulle offra rätt mycket för att få chansen att träna SAIK. En med initialerna MB är väl ledig nu? Och hur sugen är SO? Vad gör FB nuförtiden? Ni som är bandykunniga räknar nog ut vilka jag menar….


På spelarsidan så är det ju flertalet som har kontrakt som går ut efter den här säsongen. Patrik Nilsson, Linus Pettersson, Niklas Gälman, Joakim Bergman, Abbe Bodin och Daniel Bäck är namnen. Det är ingen vild gissning att tro att minst hälften av dessa kanske har andra adresser nästa säsong.


Patrik gör ju ett strålande slutspel och är i mitt tycke den kanske piggaste spelaren under semifinalspelet. Men hur ser han på en fortsättning där anfallsbesättningen är som den är?


Linus har mig veterligen inte stängt ryssdörren och dyker det upp ett bud, kan den äventyrslystne Lusen mycket väl försvinna österut.


Gälman har väl kanske inte haft den ultimata sejouren i klubben med trasslet med övergången från Kalix och skador i olika omgångar. Gillar Niklas skarpt men har väl kanske inte blivit det där offensiva vapnet från kanten som många hade hoppats på.


Jocke blir nog SAIK trogen om känslorna blir besvarade.


Abbe har kanske dock lite att fundera på. Fick inledningen av säsongen sönderhackad av skada och kom aldrig riktigt tillbaka för att utmana Falk om första handskarna. Och med Falks storspel den här säsongen, kanske Abbe känner att han måste i väg för att utvecklas vidare.


Daniel Bäck kan inte ha fått många rubriker genom åren. Men han borde ha fått några. Han gör det där som man ska göra, utan att glänsa men inte heller chansa. En stabil spelare som kan användas på flera platser i laget. Jag ser gärna att Bäck blir kvar.


Vad kan då tänkas vara på väg in? Den där tröjan jag skrev om i tidigare inlägg som skulle dammas av, är rätt intressant. Frågan är bara hur sanningshalten är i det? Finns något med kontraktsbunden med i den bilden. Vilket nummer är det då? Ja, gissa på. Jag säger inget förrän dammet har borstats bort.


En annan tröja jag gärna ser användas nästa säsong är den med en 8 på ryggen. Erik Säfström spelar just nu en viktig roll i Neftyanik och det ryska slutspelet. Har han fått smak för proffslivet eller lockar hemmet och tryggheten? Jag hoppas på det sistnämnda.


Att man inom SAIK rustar för att komma tillbaka och sätta sig på tronen igen, har jag all anledning att tro. Det man måste då göra är kanske ett svårt vägval. Ska man satsa på det talangfulla juniorerna man har eller ska man bredda på seniorsidan? Det första kan leda till att framgångarna får vänta lite grann medan det andra kan leda till en ny final 2017.


Med detta inlägg så får jag tacka er alla som varit in på bloggen under säsongen och läst. Det var lite sisådär i början men tog sig mot slutet, precis som för SAIK. Det har varit ett nöje att få delge er lite tankar och funderingar kring den här sporten som är så fantastiskt härlig att få ta del av.


Av naturliga skäl så kommer inläggen att minska nu. Men jag kommer nog att slänga in något då och då, bara för att jäklas lite. Uppslag finns det gott om och efter finalen börjar ju säsongen som får alla klubbdirektörer och fans att må illa av. Silly Season. Där tänkte jag föröka hänga med lite och snappa upp sånt som sprids.


Och kom ihåg att fortsätta stödja Facebookgruppen, Bandy tillbaka till TV4. Tillsammans kan vi göra skillnad och se till att vår sport får den uppmärksamhet den är värd. Att SVT inte direktsänder VSK-SAIK i en femte avgörande semifinal, är tyvärr bara ett bevis på att man inte tar sporten på allvar.


God natt Sverige. En ny vecka ligger framför er. Ta vara på den. Den kommer aldrig tillbaka….

Av Thomas Forsberg - Söndag 13 mars 00:27

1980 skedde ett av historiens största idrottsmirakel. Det sovjetiska landslaget i ishockey med den fruktade första femman var storfavoriter till att vinna OS-guldet i Lake Placid. Det fanns inga landslag som kunde mäta sig med den styrka och skicklighet som Tichonovs mannar hade. Tills man stötte på USA. Ett lag bestående av unga spelare som lirade college och amatörhockey. USA vann matchen med 4-3 och kunde senare också lägga vantarna på guldet. Nästan 40 år senare så pratas det fortfarande om den där matchen som döptes till Miracle on ice och det blev till och med film av det.


En film kommer det med största sannolikhet inte att bli om SAIK vinner mot Västerås i den femte semifinalen. Två minuter i Sportspegeln kanske det kan bli om inte det har varit något mer intressantare som kanske SM i bridge eller något, förstås…


Kanske väl drastiskt att dra parallell med en av världens största idrottsskrällar då SAIK en gång visat att man kan vinna i Västerås och dessutom med stora siffror. Men förutsättningarna är något annorlunda sedan matchen i onsdags och därför jag ändå gör liknelsen.


Vi som följer den här matchserien vet ju hur det ser ut och jag tror faktiskt att även den som inte är speciellt intresserad av bandy, (hur man nu inte kan vara det…) har följt händelserna sedan i onsdags. Behöver ju därför inte heller gå in på detaljerna utan fokuserar på det som komma ska. Det ska avgöras helt enkelt i morgon och SAIK står inför en stor utmaning och jag ska nu förklara varför.


Historiken

Sedan semifinalspelet börjades avgöras i bäst av fem matcher, säsongen 2000/01, har sammanlagt sju matchserier gått till fem matcher. I fem av dom så har hemmalaget dragit det längsta strået. Bollnäs (2010) var det första laget som lyckades som bortalag att vinna och det har ju vi som är svartvita smärtsamma minnesbilder av, som trots efter sex år ibland kan hemsöka ens drömmar. Linus Petterssons kastade klubba och straffen som förvandlade Göransson Arena till ett orangeblått hav. Själv satt jag i trappan vid pressläktaren vid tillfället med huvudet i händerna och hörde Bollnäsarnas vilda jubel. Det var en hemsk kväll, tro mig…


Gladare var man ju vid det andra tillfället som ett bortalag lyckades med bedriften. Det var ju SAIK som gjorde det då. 2013 mot Villa. Precis som nu så hade SAIK spelat till sig matchboll till den fjärde semifinalen som man hade på hemmaplan. Men lyckades inte damma in den utan det blev liksom nät och ut. Så det var bara att åka ner till Lidköping och försöka vinna igen det. Och efter 2-2 i halvtid, går man ut och fullkomligen kör över Villa i den andra och vinner matchen med 7-2.


Men för övrigt då så har hemmaplan spelat väldigt avgörande roll. SAIK har förresten varit inblandad i hela sex av dom här sju serierna med två vinnande utgångar.

Kort och gott. Historiken talar för VSK.


Matchens förutsättningar

När denna semifinalserie inleddes för lite mer än en vecka sedan var förutsättningarna likartade i lagen. Under en ganska guppig väg så har det förändrats och det har blivit till det sämre för SAIK. Först försvann Linus Forslund i den andra matchen. Sedan såg Mossberg till att försvinna i den fjärde efter det som skedde i tredje matchen. Och vips så var bänken enbart juniorspelare.


I Västerås befarades det att Simon Jansson hade spelat klart. Men på något vis så klarar visst den grabben av smärta precis lika bra som vilken stålman som helst. Något fick han med sig från sejuoren i SAIK i alla fall… Och när sedan DN (Disciplinnämnden) valde att inte ens pröva ”Nilsson-gate”, så stod VSK lika starka som tidigare.

Kort och orättvist. Förutsättningarna talar för VSK.

Lagens kondition

VSK spelade tre kvartsfinaler. SAIK spelade fem. VSK går runt på många fler spelare. SAIK går på få. Känslan är att dom fem kvartsfinalerna mot Hammarby börjar komma i kapp SAIK på allvar nu. Även om VSK också såg ganska slitna ut i gårdagens match, så var det inget mot vad det svartvita kämpade med.

Kort och jobbigt: Fördel VSK.


Nu låter det ju som om jag totalsågar SAIK:s alla möjligheter till att vinna den här matchen. Och ja. Ska jag vara ärlig så har jag svårt att se hur man ska klara av det. Det är lite för mycket parametrar som gör att chanserna till en ny final är små. MEN… Det ska spelas om det och kunde collegegrabbarna i USA vinna, kan stålmännen från Sandviken också göra det….


Hur då?

Spela smart och energisparande. Våga. Hårt jobb. Tur. Fyra viktiga delar som måste sitta. I fredags så fixade man inte alla dom bitarna. Det var tre ramträffar. Man var inte tillräckligt noggranna när man gick fram och släppte därför ytorna fria för skridskostarka VSK-are och framförallt så orkade man inte stå upp hela matchen då man gick väldigt hårt på få spelare. Här skulle jag vilja se att man vågar chansa mer med framförallt Hannes som i alla fall har varit med lite i hetluften den här säsongen med starka inhopp mot Hammarby bland annat.


Det är inget Mount Everest man ska ta sig uppför. Det är inga övermänniskor på andra sidan. Att slå VSK på bortais har gjorts förr och kan göras igen. Det gäller bara att ha den rätta tron och att spelarna inte är så dum att dom läser den mest pessimistiska bandybloggen i Sverige…


För även om det verkar som jag har kastat klubban i sjön, så har ni hela mitt stöd och tro på att ni kan göra det här. Det är som det sägs: Ensamma är vi starka. Tillsammans är vi oslagbara!


Efter alla turer med hjärnskakningar, spruckna(?) revben, anmälningar, sandlådor och disciplinnämnder står vi nu framför avgörandet. VSK eller SAIK ska ställas mot Villa Lidköping kommande lördag. Och efter en häftig upplevelse på Göransson Arena med över 3400 åskådade där känslorna var ”all over the place” ett tag och man nästan kände Jernvallens magiska ande vilande över matchen, kommer nu avslutningen i ABB Arena. Hur mycket folk blir det? 5 eller 6000? Det är nästan så att man skulle vilja vara där. Men det blir bandypuls för mig. Det är nog bäst för min puls….


Må bästa lag vinna!

 

Av Thomas Forsberg - Fredag 11 mars 23:42

Ok. Vi tar det direkt så får vi det överstökat. Västerås kvitterade matchserien till 2-2 via 8-4 borta mot SAIK och det var inget snack om saken att det var en rättvis seger där VSK var tunga igen. Andreas Bergwall glömde bort att han är 41 år gammal och storspelade som han brukar kunna göra.

Nu blir det en femte och avgörande match i Västerås på söndag. Jag tar min pessimistiska inställning, som är mig mest naturlig och hävdar att om SAIK vinner den matchen och går till final, ska jag packa en ryggsäck med förnödenheter och börjar promenera mot Tele2 Arena tidigt torsdag morgon. Nån som hänger på?


Jag brukar få positiva kommentarer om att jag brukar skriva välnyanserat och se med båda ögonen på matcher. Det är ju roligt. Men här vill jag bara varna er som tror att detta inlägg kommer att följa den tråden. Ni kan sluta läsa här. För nu ska jag grotta ner mig i sandlådan som bandyförbundet och Ted Andersson b la, hävdar att SAIK sitter i. Jag tar härmed spaden och kastar det första lasset sand och struntar fullständigt i konsekvenserna.


Simon Jansson. I onsdags kväll lät det som att Västerås sjukhus behövde flyga in ett par nya revben för transplantation. Och fan vet om man inte gjorde det. För av den skada som Jansson ådrog sig i onsdags, såg inte jag mer än att han kanske tappade bollen oftare än han brukar och att han bytte fler gånger. Men resten såg då ut att vara Simon Jansson i ganska god form. Och likt den nagel i ögat på VSK-arna som Mossberg blev med sitt mål och assist i andra halvleken i förra matchen, blev sexan i VSK det i dag.  Målskytt till 0-1. Dirigenten bakom 1-3. Och fortsatt dominant i andra halvlek. Ganska bra gjort med spruckna revben. Luktar inte lika gott som revbensspjäll den här historien direkt….

(Och JA, jag fördömer fortfarande Mossbergs tilltag om ni undrar..)


Disciplinnämnden. Ett gäng som träffas lite då och då för att bedöma förseelser inom bandysporten. Och i dag så tog man beslut om att straffa och fria på samma gång. Mossans straff på fyra matcher är inte bara långt utan jäkligt hårt. Och när man sedan väljer att fria Nilssons tackling mot huvudet, ja då tar jag hela hinken med sand och kastar i riktning mot bandyförbundet. Hoppas ni kan få ihop till ett sandslott fast det handlar nog mer om ett luftslott… Utan att gå några händelser i förväg så känns det som att SAIK:s finaldrömmar grusades av några män i kostymer i eftermiddag. Gubbar med spade och hink….


Västerås SK. När jag började gå på bandy var den första läxan jag fick lära mig att VSK är det värsta laget som finns. Det var bara så och ska vara så om man hejar på SAIK. Och länge var det också min känsla. Men med åren så släppte det där och i takt med att Västerås tappade lite mark i toppen ett tag, föll det liksom lite i dvala. Men nu har den där känslan sakta börjat krypa tillbaka igen och nu är man etta igen på ”The shitlist”.


Om man kunde fokusera på att spela bra bandy, som man kan göra. Men när armarna åker rätt ut som stora väderkvarnar så fort man får ett domslut emot sig och Joneby kan snacka i 99 minuter varje match, utan att bli utvisad, ja då sjunker det här laget i mina ögon. Och när så Ted Andersson blandar sig i diskussionen om anmälningarna och hävdar att det är beklämmande av SAIK att göra anmälan, gör jag som Uggla: lägger en pizza och går ut…..


Samme Ted som i 2002 års final skickade Patrik Södergren i isen så att han fick minnesförlust innan baksmällan som SM-gulds firandet gav det året. Långsint och dålig förlorare? Ja, kanske men också förbannat trött på glappande munskydd i grönvitt….


Rätt så befriande att få ösa ur sig besvikelsen som man fick med sig från Göransson Arena denna kväll. Men om jag ska försöka hitta tillbaka till någorlunda nyanserat igen så var det ju så att i dag räckte och kanske framförallt orkade inte SAIK upp till den nivå som krävs för att slå VSK. Det fanns bitar som var lovande men när både målramen (3 gånger) och muren Bergwall stod i vägen, rann det sista av hoppet ur nävarna hos dom svartvita. Edlunds missade friläge vid 4-6 är såklart blytungt men frågan är om man hade mäktat med att vända det här ändå? Tillåt mig tvivla, så sant som jag heter Thomas….


Med en juniorbänk klarar man inte att matcha lag som VSK. Det kan inget lag. Det kan man inte räkna med. Och att det var orken som tröt sista halvtimmen syntes klart. Man tappade höjden i sitt försvarsspel och lät lokomotiv som Folkesson, Joneby och Jansson formligen trycka ner det svartvita i knät på Martin, som också han inte riktigt kom upp i samma standard som tidigare.


Speeden hos EP och Chrille fanns där men falnade ju längre matchen gick och framförallt Edlund hamnade i allt för mycket ”söka hörna lägen” och där vill jag inte ha honom. Han kom aldrig i något bra läge i dag. Hämmad av skadad fot? Ja, kanske. Sen saknades ju naturligtvis Mossan och hans förmågor med passningar och genom åkningar. Men där har ju han lite att skylla sig själv, om man säger så…  Patrik Nilsson tycker jag var den som såg piggast ut i SAIK. Tänk om karln hade hittat rätt skridskor i december. Då kanske SAIK hade haft den där femte matchen på hemmaplan….


Nu hoppas jag att Linus kan spela på söndag. Det fanns tecken på att han skulle kunna testa i dag men tydligen så gick det inte. Det är snudd på ett måste på söndag om det överhuvudtaget ska finnas en chans till att störa VSK.


Jag hade en vision om att efter matchen, åka hem i glädjens rus och sätta mig vid datorn och boka biljetter till Tele2 nästa lördag. Nu blir det till att surfa in på bandypuls och köpa match för 89 kr. En match jag helst av allt sluppit köpa. Men även om jag har lika stor tro på att SAIK kan fixa det här, som en dagslända ser möjligheten att överleva i två dagar, måste man väl se matchen. 17.00 på söndag är det visst som gäller.


Fick ett sms sent på kvällen som gav mig ett ljus i det grönvita mörkret. Ett tröjnummer som inte använts på ett tag i SAIK ska tydligen plockas ner från vinden och dammas av. Vem? Fritt fram att gissa…


Magnus Muhrén. Ja, vad ska man säga? Med sitt avgörande 3-2 mål i mot Bollnäs såg han till att Lidköping kommer att vara folktomt nästa lördag. Villa till final med 3-1 i matcher. Och vi som trodde att hans perfekta slut var 2014 då han tog SM-guldet med SAIK. Men inte då. Magnus vill mer och nu har han chansen att bli historisk. Att ta Villas första guld någonsin. Och chanserna till det anser jag är väldigt stora. Villa har något extra den här säsongen. Det där man saknat tidigare säsonger. Klokheten. Modet och framförallt kunnandet. Jag håller Villa som favoriter till SM-guldet, oavsett vilka man nu möter och jag tror ju inte att det gör speciellt ont i Villaspelarna att VSK och SAIK ska dansa en holmgång till på söndag. Stort grattis till Villa och finalplatsen!


Med sand i ögonen efter en hel dag i sandlådan ska jag nu gå Sandman (John Blund) till mötes. Drömmar om Stockholm nästa lördag förvandlas till mardrömmar om revben, glappande munskydd och dansande gurkor. Jag borde ha förstått att när jag vakna i morse så var den här dagen förstörd….

Presentation


Thomas nu fyllt 40 bloggar om bandy och framförallt SAIK

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Densvartvita med Blogkeen
Följ Densvartvita med Bloglovin'

Droppnätet


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se