densvartvita bloggen...

Senaste inläggen

Av Thomas Forsberg - Fredag 20 okt 23:19

Fredag. I det allra flesta hem så laddas det upp för det numera nästan heliga fredagsmyset. Tacosen, salta chipsen och läsken och kanske ett litet glas rött för dom vuxna. Det sistnämnda brukar ju dock rendera i att när sista deltagaren i Idol ska sjunga så sitter dom vuxna och sover i ett varsitt hörn. Den klassiska fredags-tuppluren-i-soffan-som-inte-skulle-bli-så-lång…


Men tillhör man en bandyfamilj så får man vara beredd på att offra lite av fredagsmyset och ersätta det med fredagsfryset. Vad är väl ett varmt vardagsrum jämfört med avbytarbänken i Göransson Arena? Blott inget, skulle jag då vilja säga men så är man ju bandyskadad också.


Denna fredag var det träning för Joels gäng, SAIK U12-13. Delad plan med det ett år äldre gänget samt en målvaktsträning där A-lags målvakterna Othén och Sandsjö fanns med. Riktigt roligt att se dom därute bland det yngre målvaktslöften och spendera en timme med dom för att lära ut det dom kan. Verkligen eloge till dom grabbarna för det.


 


Massvis med barn alltså i farten den här fredagskvällen och på sidan var det även full fart på min yngste. Love som fick följa med den här gången. Hans taktik var väl en aning svårläst skulle jag vilja påstå. Först tre minuter ismaskin. Sen var det dags för att besöka läktaren. Tre minuter senare dags att utforska densamma. Med trappor och allt vad det kan innebära för bekymmer för en snart tre åring. När det var utforskat klart (utan skador tack och lov) så var det ner till isen igen.


Väl nere vid händelsernas centrum så blev vi faktiskt kvar. Och det tack vare materialaren och slipare P-O som med hjälp av fyra bandybollar trollband Love till den grad att pappan kunde luta sig bakåt och titta på träningen. Allt medan P-O trollade fram bollar både här och där, till Loves vilda förtjusning.


Och det jag såg av träningen var att det händer grejer med det här gänget. Fokus har varit på att träna mycket skridskoåkning och tekniken för att göra det och där tycker jag att Albin och Markus (tränarna) har lagt upp en bra plan. För var det något som det andra lagen var snäppet vassare i förra säsongen så var det just skridskoåkningen. Nu kommer dom att få det betydligt tuffare. Kul att se.


 


Känns väldigt spännande att följa det här laget och den utveckling som sker. Även när man spelar små måls spel så ser man att killarna försöker hitta passningar mer nu än att ta bollen och köra tills man blir av med den. Det är ett sådant där moment som man i vissa världar kallar Hallelujah moment… När bollen släpps till en spelare som kommer med fart, ja då blir man som bandyfrälst lyrisk. Och det är jättekul att se att grabbarna har upptäckt det nu.


Om tre veckor så drar laget i väg till Västerås för bandycup. Den första för säsongen och det blir spel med ett lag i 11-manna och ett i 7-manna. Det här är samma cup som man var på förra säsongen. Ska bli skoj att åka med och se hur det går för dom. Frågan är väl bara vad dom ska göra på fritiden nu när Pokemons verkar vara såååå ute…..


Till sist. På tal om utveckling och lärande, om än i en annan idrott. Jag hoppas att många barn och ungdomar fick chansen att se Östersunds matchen i mot Bilbao i torsdags. Säger inget mer än så…


Nu önskar jag eder alla en trevlig helg. På söndag är det bandyträning för SAIK U 10 på Göransson klockan 09.00 Jag kommer vara där. Love kommer vara där. Kommer du också, P-O?

ANNONS
Av Thomas Forsberg - Torsdag 19 okt 09:43

Onsdagskvällen tillbringade jag i guldarenan och doften av segern i söndags satt på något vis kvar. Men å andra sidan inte så konstigt då det ju sägs att ”det sitter i väggarna” därnere på GA.


GA ja. Träffade en ur SAIK:s innersta som var mycket nöjd med det fyra dagarna. Sportsligt och ekonomiskt. Fick inga siffror men minspelet antydde ändå att inte Lyxfällan kommer och knackar på porten den närmsta tiden i alla fall…


Ett stort skäl till det är ju att man numera har intäkterna från kioskerna, fullt ut. Att jämföra med en viss procentsats tidigare säsonger. Även jag med min inte fullt utvecklade matematiska gen fattar ju då att det blir skillnad. En stor seger för SAIK och hatten av för arenan som till sist kunde närma sig något som liknar ett samarbete i alla fall.


Med drygt veckan kvar till seriepremiären mot Motala så känns det som att bandyn i Sandviken har fått ett lyft. Inte bara för att herrlaget rosat marknaden på försäsongen utan även för att det snackas mer bandy. Någonstans finns där en glöd som under lång tid falnat och nästan slocknat. Men med intåget av ikonen Muhrén på tränarsidan, värvningarna av Berlin och Säfström och inte minst det yngre gardet från 97-skaran som nu får chansen och visa upp sig på allvar, så har lågan blivit starkare. Visst, det finns massor att jobba med för att locka tillbaka dom där5-600 personerna som försvunnit sedan ”glansåren” på Jernvallen. Men jag är övertygad om att det är något man jobbar stenhårt på och det faktum att man nu känner igen SAIK i det spel som gjorde dom så omtalade och att ”grannpojkarna” är med, tror jag är faktorer som får folk att bli nyfikna igen. För hur det än är så får publiken en väldigt bra produkt i SAIK om man väljer att gå och se en match. Nu är det upp till dom på sidan som måste marknadsföra konceptet att bandy är kul att gå på.


I en annan del av bandysverige så var det tidigare under dagen den årliga upptaktsträffen och även där var SAIK på tapeten. Av elitseriens 14 tränare så satte åtta SAIK som svenska mästare. Fem av dom som inte hade dom som guldlag, hade dom i final. Det var bara Micke Carlsson i VSK som ”stack ut” och hade VSK mot Hammarby. Men det var väl ganska väntat. Det ligger i bandyns natur att VSK inte tippar SAIK och vice versa, antagonister som dom är.


I den spelar och ledarenkät som görs inför varje säsong så var SAIK ganska så överlägsna även där i tipsen. 61 procent sa SAIK som vinnare. Edsbyn fick 9 procent som tvåa. Så visst har försäsongen som SAIK presterat, satt sina spår.


Däremot så hamnade man långt ner i vad det gäller lag som man skulle vilja spela i. Bara 9 procent skulle vilja bli stålman. Villa var populärast och även när det gällde vilken arena som var roligast. Det båda kopplar jag i alla fall ihop med publiktrycket. Villa har ju vunnit publikligan tre år i rad och man jagar fortfarande det där guldet. Klart det blir lockande.


Här är ju en del i SAIK:s utmaning då. Jag var inne på det högre upp i textraderna och så även Stisse Åberg i sin krönika. SAIK har inte sin svåraste match i att gå hela vägen, det har man lag för. Den tuffaste matchen är att få puls i bandyn i Sandviken igen. Ungefär så skriver han. Vill ni läsa hela så måste ni vara plusmedlem….


Spelarenkäten som gjordes innehöll 20 olika frågeställningar. Ska inte gå igenom alla men jag tänkte på några i alla fall och gör min egna lilla tolkning.


Vilket lag spelar roligast bandy? (Eller vilka drar folk)

SAIK vann den omröstningen med Villa tätt efter. Här kan jag ju inte säga emot direkt. Vore som att skjuta sig själv i foten det. Men det som förbryllade mig var att Hammarby inte fanns bland det fem främsta. Efter att ha sett dom i flertalet av matcherna i World Cup så skulle jag placera dom högt upp. Inte före SAIK förstås (skott nummer 2 i foten…) men före Villa i alla fall. Hammarby har en spännande grupp individer med alla delar som gör ett lag roligt att titta på. Det brukar kallas Sambafotboll på Söderstadion. Sambabandy på Zinken i vinter kanske blir det nya begreppet. Mycket intressant att följa deras utveckling.


Vilket lag blir årets överraskning? (Eller den såg vi inte komma…)

Här tror dom flesta på Sirius, 20 procent. Broberg 18 procent. Här säger jag… Broberg. Ett spännande lag med flera bra nyförvärv där det kanske vassaste inte kommer att spela en minut men kommer att vara grymt viktig för laget. Har dom värvat en rysk skridskoslipare? Nä, jag menar naturligtvis väggarna och taket som förvandlat Hällåsen till en inomhusarena. Det kommer att ge Broberg enormt mycket bättre förutsättningar att utveckla ett lag som under flera säsonger varit på vippen att ta det där extra klivet in bland det stora drakarna i bandysverige. Nu får man en jätteskjuts framåt. Borta är dom där blåsiga och regniga träningspassen som kan få en bandyspelare att fundera på valet av idrott. Och inte kommer någon julgala att dansa in och kasta ut dom heller. Nä, Broberg tror jag går mot en bra säsong. Kanske är man nu redo att sticka upp mot det allra bästa och utmana på allvar. Och kanske så talade kapten Fryklund för hela Broberg (eller så inte..) när han på frågan vad hallen betyder för laget. – Det känns jättepositivt. Vi kommer in i hallen nu på fredag, och bara det kommer kännas som en lång utlösning. Säga vad man vill om det men han utlöste i alla fall många skratt i salongen, den gode och tuffe backen från Söderhamn….


Vilket lag blir årets besvikelse? (Eller, gick inte som man hade tänkt sig det där…)

Bollnäs fick flest röster i den kanske inte så smickrande listan, 22 procent. Och det är klart att med tappet av Berlin och med Nilsson inte tillbaka efter sjukdom så är det ju lätt att dra dom slutsatserna. Men jag tror nog att Bollnäs grundspel där defensiven fortfarande är i toppklass, så kommer man nog att ta sig till slutspel. Dansen på Sävstaås kanske inte kommer att gå i buggens tecken i år med fart och fläkt. Men en stillsam vals kan också ge många poäng…

Sett till grundförutsättningarna så tror jag inte att Bollnäs själva kanske placerar sig där man var i fjol heller.


Nä besvikelse över missat slutspel det tror jag man får gråta över i Vänersborg. Jaha, säger ni då. Det grunnar han väl bara på försäsongen då. Jo, dum är jag inte med tanke på hur det har sett ut. Men det är inte hela förklaringen. Jag tror helt enkelt att Vänersborg inte kan skjuta sig till slutspel (läs Hedqvist hörnor). Så många hörnor kommer man het enkelt inte få.. Truppen känns inte tillräckligt slagkraftig. Visst, World Cup var ett framsteg i defensiven. Men framåt då? Jo, fyra mål varav två Hedqvistkanoner. Man är för tunna helt enkelt. Och fjolårets ryska satsning som slutade i bråk och turbulens och ett svidande 0-3-hejdå mot ärkefienderna Villa i kvarten, sitter lite kvar i väggarna.


Med detta skrivet så kommer säkert Vänersborg leda serien efter fem omgångar och långnäsan och dumstruten sitter stadigt på han Forsberg uppe i Ockelbo. Men då ska jag vara den förste att gratulera Holopainen till ett fantastiskt bra arbete. Det lovar jag. Ari är en jätteduktig tränare med skön stil och efter det ryska fiaskot kanske lite finsk sisu är räddningen.


Vem spelar fulast i elitserien? (Eller, Matchsekretariatets bäste kompis)

Jocke Svensk var ganska överlägsen vinnare här på 24 procent. Någon som säger emot? Jag ställer mig lite kluven faktiskt. Visst, Svensk sätter in många onödiga smällar ibland. Senast var det mot Edlund i Svenska Cupen. Men den andra sidan av myntet är att Svensk också är en fantastiskt bra bandyspelare som var ledande i det Edsbyn som förra säsongen ställde sig högst upp på tronen. Så länge säkringarna håller i proppskåpet så är Svensk en av Sveriges bästa försvarare. Och faktum är att han förra säsongen inte var bland dom 10 värsta busarna. Sen kanske Svensk är duktig på att dölja sina brott därute på isen, det är mycket möjligt. Men det är han inte ensam om.


 

 

Vem är mest överskattad? (Eller, Mycket snack. Lite verkstad)

Christoffer Fagerström fick här flest röster. Kanske inte så roligt att vinna en sådan här kategori. Fast om man är kapabel att vända det till något positivt så finns ju stora möjligheter att vissa alla hur fel dom har. Har Fager den kapaciteten då? Ja det tror jag. Om han kan falla in i Hammarbys sätt att spela bandy. Där ligger nog utmaningen för både honom och klubben. I World Cup så kändes det som om Christoffer växte in match för match och i semifinalen mot Jenisej så tycker jag att han gör sin klart bästa insats. Så visst finns det där. Men tills motsatsen är bevisad så är jag beredd att hålla med i utnämningen. Bollen är din, Christoffer.


Vem är mest underskattad? (Eller, Jag ska nog visa er…)

Mikael Olsson, VSK fick flest röster och det kan jag väl tycka stämmer in till viss del. Nu skadade sig Micke oturligt i WC och jag hoppas att han snart är tillbaka.

Nu tycker jag ändå att Olsson har tagit några kliv till och är inte fullt så underskattad längre, inte i mina ögon i alla fall. Den spelare jag vill framhäva är Brobergs Vadim Arhipkin. En snabb och grymt teknisk lirare som kommer att bli väldigt viktig i Brobergs spel i år. I World Cup gjorde han flertalet vassa framträdanden och förtjänar mer tid i rampljuset.


Vem är bandyns bästa ambassadör/frontperson? (Eller Mr Bandy himself.)

Daniel Berlin i SAIK fick flest röster och det ser jag väl som väldigt klokt val. Det finns ingen som kommer i närheten av hans betydelse för ett lag, fråga Bollnäs… Med Berlin i laget så har SAIK fått tillbaka den där kraften man saknat på mitten sedan 2012 då han senast spelade i laget.

Intressant i den här omröstningen var att på fjärde plats kom faktiskt Per Fosshaug med 6 procent. Lite kul faktiskt.


Vem vinner skytteligan? (Eller Vem har koll på målet…)

Christoffer Edlund i SAIK var ganska så överlägsen här med sina 61 procent och jag tänker väl inte protestera mot det. Att säga emot det är lika klokt som att spotta i hård motvind och tro att det blir bra. Då Patrik Nilsson är ett högst osäkert kort den här säsongen faller en kandidat bort. David Karlsson är väl kanske främste utmanaren. Men en höftoperation i våras har gjort att mycket av grundträningen har blivit lidande och Karlsson är ju inte ungdom längre, även om det räcker för att bräcka en annan. Men frågan är om han är lika vass i år. 56 mål förra säsongen. Tror inte att det räcker för att vinna i år.


Jocke Andersson i Vetlanda kan utmana om hans lagkompisar med Löfstedt i spetsen gör en bättre säsong som lag sett. Det kan alltså bli en småländsk uppgörelse.


Mycket spekulationer så här veckan innan serien drar i gång med smygpremiären, VSK-Bollnäs. Tänk vad härligt fort tiden kan gå ibland. Efter en sanslöst urusel sommar så får vi nu äntligen ta på oss bandymössan och vantarna och bege oss till arenorna. En väldigt spännande elitserie väntar. Jag tror vi kommer att få se många bra bandymatcher den här säsongen. Njuta av vackra mål. Bli förbannade på domslut som är helt fel eller korrekta beroende på betraktarens ögon. Kan SAIK bibehålla sin form man visat nu på hösten? Har VSK knutit nävarna efter World Cup? När blir det is på Zinken? Kan Villa plocka fram det lilla extra som behövs i år? Har Edsbyn inlett en ny guldperiod? Hur många mil kommer Per Hellmyrs att åka? Hur många poäng kan Motala ta? Får Sirius extra energi nu när finalen ”hittat hem igen”? Vad kommer TB:s publiksnitt att hamna på? Hur många hörnmål kommer Hedqvist att göra? Blir hallen den utlösande faktorn för Brobergs nästa steg? Hur fort åker Johan Löfstedt egentligen? Hur långt skägg har Krigh i Tellus och hur många ”likes” kommer Sargvakten i Kalix få för sina sköna rader?


Det är dags att förbereda sig för Elitserien 2017/18 mina bandyvänner.

ANNONS
Av Thomas Forsberg - Söndag 15 okt 22:58


Vad får en människa att avstå sömn under tre nätter i rad? Att dricka ungefär en månads förbrukning av kaffe under fyra dagar? Att sitta och titta på en match 23.45 mellan Jenisej och Stabaek? Att sitta och köra hem i ösregn och blåst mitt i natten för att sedan göra det även kvällen efter? Vad är det som gör allt det där värt det? Jo det ska jag berätta för er gott folk.




Det är när SAIK vänder ett till synes hopplöst underläge mot den frustande ryska björnen från Krasjonarsk, eller vad det nu må heta. Efter fyra dagar av tungvrickande av ryska namn orkar jag inte ens rätta mig själv.




Jenisej såg ut att ta hem sitt femte guld på 9 WC-finaler. Även om man kunde skönja en viss mjukhet i till och med Lomanov och Petterssons ben där mot slutet så verkade man ändå lite starkare än vad SAIK var. Då klev Magnus och Magnus in i bilden. Muhrén och Edlund alltså. En timeout gav lite chans till att snacka ihop sig men kanske framförallt jobba ur den syra av mjölk som producerats på grund av röda ryska björnar som susat omkring på isen.




Effekten kom ett par minuter senare då Crille bombade upp en projektil i taket på hörna. Sedan följde ett antal ryska utvisningar som gjorde att antalet galna skridskoåkare i röda dräkter minskade och ytorna ökade. I matchens sista tilläggsminut satsade SAIK allt fram i anfallet och efter vackert spel så hamnade Albin Airisniemi i fritt läge med Jenisej målvakten. Men hans kaxiga försök att trä bollen i den där luckan mellan det båda benskydden som ibland finns, misslyckades. Tur då att bollen träffade benskyddet och ut till en framåtstormande Daniel Mossberg som kunde sätta dit returen och skicka i väg finalen in i det mest ovissaste som finns, sudden death.




I den så verkade det som om Mossans mål hade skjutsat in mängder med adrenalin i det S-märktas ben medan i Jenisej så ökade mängden syra till den grad att en liter långfil skulle bli avundsjuk. Och när Edlund satte fart på vänsterkanten och tog skäret in över straffområdeslinjen för att sätta i väg en projektil fann inte Jenisejkaptenen Vikulin någon annan lösning än att störa sin förra lagkamrat till den grad att domare Kandell inte kunde låta bli att korslägga sin armar över huvudet och döma straff.




Då äntrade en annan herre scenen. Efter straffmissar av Edlund på slutet så tog nu kapten Berlin kommandot. Han la upp bollen på straffpunkten och tittade inte ens åt sin motståndare Chernykh på mållinjen. Att SAIK inte vunnit en WC-final på 15 år struntade den 30-årige mittfältskaptenen fullständigt och högaktningsfullt i. Hårt skott efter isen och det stora jublet kunde bryta ut i en ganska så välbesatt Göransson Arena. I SAIK har man inte en lagkapten i Berlin. Man har en general.




Att SAIK vinner den här finalen är inte bara starkt. Det är oerhört strakt gjort. Att vända ett 1-3 underläge mot Jenisej är i stort sätt ett omöjligt uppdrag. Men för det här gänget som spelar i det S-märkta tröjorna, svarta som vita, verkar inga uppdrag omöjliga. Efter tre gruppspelsmatcher som inte höll högsta kvalité alla 180 minuter, kom man ut i slutspelet med en helt annan attityd. Det kallas  vinnarmentalitet och sitter visst i det där väggarna nere på Göransson har jag hört. Och har man dessutom en viss Magnus Muhrén som är ansvarig och som verkligen vill vinna i det han är med och ställer upp i, ja då finns det så det räcker och blir över. Det Magnus inte vet om bandy, är inte värt att veta. Och det var häftigt att se hur ikonen myste när han promenerade runt där nere på isen efter slutsignalen. Att vinna World Cup på hemmaplan och dessutom mot ryssar sätter nog Magnus högt på sin imponerande lista av bandyframgångar.




Tycker det också är lika viktigt att framhålla den andre Magnus i duon. Magnus Edlund har under många långa år varit med i SAIK och fostrat den där gyllene 97-kullen som nu gör stor succé på isarna. Han har hela tiden trott på det här gänget och nu kommer också belöningen. I form av två cup guld inom loppet av två veckor. Edlund kanske inte syns mest utåt. Men han gör ett fantastiskt arbete vid sidan av Muhrén.




Ja vad kan man säga om Albin, Oscar, Hannes, Rasmus och Jesper egentligen? Vilken utveckling det har skett på så kort tid. Hannes såg vi ju redan förra året när han åtminstone i mina ögon var en startspelare långt före Alan. Rasmus har ju tidigare visat att det finns kvalitéer. Och nu kliver Jesper Jansson in och fullständigt äger vänsterbacksplatsen och kryddar det med ett mål som jag nog tror Ola Grönberg sitter hemma och tittar på om och om igen och funderar på varför hans Brobergare inte stoppade den där spolingen som kom farande. Tuff är han också.




Albin och Oscar har jag tidigare bara sett live i pojk och junior sammanhang. Den här weekenden i Sandviken har inte bara övertygat mig utan hela Sandviken om att här har vi två som tagit på sig seniorkostymen och den sitter som handen i handsken. Och det dom fem har gemensamt är en fantastisk skridskoåkning. Att helt respektlöst gå in i en World Cup final mot frustande ryska skridskofantomer och bara ta för sig, är inte bara läckert utan också snudd på overkligt.




För en annan så var det också skönt att där på stolen sju rader upp, få ställa sig upp och vråla ut sin glädje när Bella tryckte dit straffen då denna cup annars har gått i arbetets tecken. Sju tv-sända matcher tar lite på krafterna och framförallt rösten. Men det fanns tillräckligt mycket kvar för att kunna vråla en sista gång.




Men att jobba med tv-sändningarna var jäkligt roligt och framförallt när man också fick arbeta tillsammans med bandyprofiler som Mischa, Jacke, Tony Lindqvist, Jocke Forslund och Peter Isaksson. Finns en hel del bandykunnande i dom grabbarna och det gjorde också att en annan fick känslan av att man också kunde en del. Även om jag enligt Mischa bara fick godkänt på uttalet av en spelare i Jenisej när jag läste laguppställningarna. Nummer 95…. Men han sa det med glimten i ögat. Precis som vanligt när det gäller störtsköne Mischa.




Vad tar jag mer med mig från dom här dagarna. Ja typ något liknande.




V som i Victory stämde inte så där superbra i den här turneringen. Alla V-lag (Västerås, Villa, Vänersborg, Vetlanda och Veiterä) åkte ur redan i gruppspelet och tillsammans skrapade man ihop sex poäng…




Västerås SK var regerande mästare. Packade ihop sina saker redan på lördag lunch. Den såg inte jag komma. Förmodligen inte dom heller…




Norgehistorian. Brukar sällan vara av det roliga slaget i World Cup. Men den här var faktiskt åt det lustiga hållet. I matchen mellan Jenisej och Stabaek så var det som väntat kattens lek med råttan och vid ett av det 89 anfallen mot norrmännen så sköt Jenisej på Stabaekspelare och ut och över kortlinjen. Med andra ord hörna. Men domarna tyckte väl kanske synd om norrmännen och blundade för det. Hedersamma som norrmän och bandyspelare är, valde då målvakten att lägga ut bollen mot linjen och utespelarna ställde vackert upp för hörna. Vet inte vilka som blev mest förvånad av domarna och Jenisejspelarna men all heder för sportmannaship hos Stabaek. Nu varade dock inte ärlighet längst. Varken i den här matchen eller i det två andra då man fick agera den slagpåse som man var tippad att bli.




Antalet tvåsiffriga matcher halverades. Det är positivt. Fler jämna matcher kan göra turneringen ännu mer intressant för dom som ännu inte har upptäckt den förtjusande sporten. Siffror som 15-0 osv på text tv spär bara på det dåliga ryktet som byggts upp.




Bästa finska laget kom med bästa fansen. Ok att Veiterä inte plockade några poäng. Men som finsk representant gör man det bästa World Cup på många år. Man gör 6 mål och håller baklängesmålen nere under 20. Och entrén som fansen gjorde på torsdagkväll var överlägsen. Flaggor, trummor och sång. Kiitos…




Hammarby. Laget som kanske har sämsta träningsförhållanden i hela elitserien visade att det är inget som bryr dom. Malde ner Edsbyn i kvarten och pressade verkligen Jenisej i semifinalen. Blir intressanta att följa i vinter.


Vänersborg. Kom till Sandviken i sökandet efter något som liknar ett spel som håller mot det bästa. Det slutade i noll poäng och sökandet fortsätter. Organisationen Missing Play är inkopplade…




Det känns fortfarande tomt efter Daniel Bobo Hagström på pressläktaren. Daniel som fram till 2015 inte missade många World Cup matcher i Göransson. Man saknar dom där roliga kommentarerna. Skrattet och kaffepauserna m.m Tror nog att han var där i dag och njöt lika mycket som vi andra när Berlin dunkade in straffen. Efter många års jobb så fick vi guldet till slut, Bobo.




Efter tre nätter med i snitt fyra timmar sömn per natt ska det bli skönt att lägga sig och nästan fördubbla den tiden. World Cup är härligt och fantastiskt på alla vis. Men det är rätt skönt att det inte är varje vecka. Och några problem att sova blir det inte. Med dom minnesbilderna man fick i dag somnar man med ett leende. Over and out from Ockelbo………..





Av Thomas Forsberg - Måndag 9 okt 00:00

Vinden piskar träden. Löven som en gång var gröna faller nu gula ned med regnet som slår mot fönstret. Den ljuva sommartid som en gång var är nu ett minne blott. Nu är det bara blött och grått.


Äh.. Blir aldrig någon poet av mig så det är bara att lägga ner. Men visst är det så att om inte hösten redan gjort entré, så gjorde den det med pompa och ståt denna gråa helg. Det är bara att hänga undan den där tunna jackan och ta fram den tjocka i stället. Och för en bandyfrälst så är ju det egentligen inget fel i det. Vi går mot härliga tider, mina vänner.


Efter mer än ett halvårs dvala så öppnar jag nu upp Den svartvita bloggen igen. Samma namn. Samme Ockelbobo. Men inte samma ålder. Jag vet att det står något annat på första sidan. Ska ta och ändra det, vid tillfälle. Ni kan väl låta mig tro att jag är yngre, åtminstone ett litet tag till.


Hur kommer Den svartvitabloggen att se ut i år då? Ja, eftersom jag är rätt obekväm med allt för stora förändringar så kommer nog både innehållet och utseendet vara ganska oförändrat. Kanske ska jag försöka bli lite vassare på att ta kontakt med folk i bandysverige. Vi snackar intervjuer och lite sådant. Det kanske kan höja läsningsvärdet, vad vet jag... Men som sagt, annars så kommer ni nog att känna igen er mycket från föregående år. Kom på det att i februari firar jag ju fyra år med bloggen. Time really flyes….


Vad har då hänt sedan bandysäsongen tog sina första skär för typ två månader sedan? Ja, rätt mycket skulle jag vilja påstå. En hel drös med träningsmatcher. Med både väntade och oväntade resultat. Tänker inte ta upp några specifika för det har jag för dålig koll på ska erkännas. Men det är rätt häftigt att vi redan tidigt i oktober kan gotta oss i en massa matcher och annat härligt bandygodis. Och detta är ju tack vare alla hallar som byggts. Och nu snart så invigs den trettonde. Hällåsen har under vår och sommar ändrat skepnad och nu står snart bandyhallen klar. Härligt och ett stort grattis och lycka till önskar jag er i Broberg.


Ser man tillbaka på försäsongen så är ju det färskaste Svenska Cupen som avgjordes under förra helgen. Som svartvit så blev ju det en härlig helg med fem segrar som gav det sjätte guldet av 13 möjliga. Hammarby är närmast på tre.


Och sättet man gjorde det på var imponerande. Framförallt kanske det defensiva arbetet. Bara sex insläppta mål på fem matcher, vittnar om att det försvarsspel man hade problem med under förra säsongen, har åtgärdats. Kanske tidigt att sända ut en sådan signal men jag tycker nog att man redan nu kan fastslå det. Och det hänger ju naturligtvis mycket ihop med det två nyförvärv man fått in i truppen i Berlin och Säfström. Det två spelarna är i mina ögon bäst i Sverige på sina positioner.


Sedan var det roligt att se hur mycket ”den gyllene 97-generationen” tillförde. Hannes Edlund började ju redan under förra säsongen att ta åt sig av ”SAIK-tårtan”. Nu är det flera som har blivit inbjudna på kalaset. Jesper Jansson kliver in på backen och sätter Bergman på sidan, även i finalen. Vi har nu en konkurrens situation i försvarslinjen. Jo jag tackar jag. Det har vi inte haft sedan Linus Pettersson tog sig in i truppen på allvar för sisådär hundra år sedan (känns det som i alla fall…) Jag hoppas att Jocke tar utmaningen och jobbar hårt för att hålla sig kvar i kampen om platsen. Samtidigt som jag också hoppas att Jesper fortsätter sin utveckling.


Rasmus Linder var ju egentligen den av dessa 97:or som allra först fick chansen då han för några säsonger sedan imponerade stort på alla när han fick möjligheten. Men skadebekymmer gjorde att han det två senaste säsongerna haft det lite tuffare. Men nu verkar det som att Rasmus har hittat rätt igen och den mjuka skridskostilen känns igen.


Albin Airisniemi och Oscar Stadin är det två andra i femlingen och dom har också vuxit in i rollen som spelare i A-truppen. Ska bli väldigt intressant att följa deras utveckling.


Alla dessa yngre spelare kryddat med rutin och erfarenhet som Othén, Linus P, Bella, Säfström, Edlund och Mossan gör att årets upplaga av SAIK känns som en kryddstark gryta där motståndarna får tugga rejält för att äta upp dom. Frågor på det?


Frågor var det. Cuper som Svenska Cupen exempelvis, brukar ge både frågor och en del svar. Och tittar man på det åtta lag som var med så finns det både svar och frågor kring dom.


I Lidköping så är frågorna fler än svaren just nu kan jag tänka mig. En svag försäsongsupptakt kryddades med att man på hemmaplan redan efter två matcher var utslagna ur cupen. Kanske tröstade segern mot Bajen i sista matchen en aning. Men frågan är om man inte måste ta en livlina redan nu och ringa en vän? Någon som har Daniel Anderssons nummer?


Bajen var det ja. Ok att man inte gick vidare från gruppen och så men på det stora hela så tror jag att Södermalms bandyhjältar åkte hem med ganska så schön känsla i kroppen. Av alla det åtta lagen om var med så har ju Hammarby absolut sämsta träningsförhållanden, både på försäsong och kanske även under högsäsong faktiskt. Att Christoffer Fagerström kommer göra mycket för Bajen står redan nu klart. Nu handlar det om att ”Bajenisera” honom. Då kommer Bajen att bli farliga i vinter.


Edsbyn föll i semifinalen mot SAIK efter att man aldrig egentligen kom in i matchen. Och lite så var det i hela turneringen för det svenska mästarna som man är. Det gick upp och ner under hela helgen. Förlust i första matchen mot Hammarby fick effekten att man snäppade upp sig och vann två raka (Villa och VSK). Och 6-1 segern mot VSK var imponerande. Men sedan var man alltså aldrig nära att störa SAIK. Nu tror jag ändå att Edsbyn känner sig trygga i det man har och kommer med allra största säkerhet bli att räkna med även i år. Kanske är det just det som kan spöka till det för dom. Att man är lite förhandstippade. För förra säsongen var det ingen som egentligen räknade med dom, innan det var för sent…


Västerås gick till final och vägen dit var förutom slukhålet mot Edsbyn, stabil. Man visade kraften man har i dessa tunga pjäser man har. Och när Andreas Bergwall stod över klev Filip Mörkdal ut ur mörkret på avbytarbänken och snodde åt sig priset som turneringens bäste målvakt. Bara så där. Häftigt och roligt för Filip som kanske har bandysveriges tuffaste arbete som andre målvakt i VSK.

Västerås ser redan nu starka ut och jag tror att man blir grymt farliga i World Cup till veckan.


Broberg ser ut att gå en intressant säsong till mötes. Hallen står snart klar. Några intressanta nyförvärv och en semifinalplats i Svenska Cupen där man var några svaga straffar ifrån att ha gått till final. Känslan är att Broberg nu är redo att ge sig i kast med att försöka måla om Hälsinglands bandykarta.


För Bollnäs bör nog känna sig lite jagade nu. Finalplatsen och det häftiga derbyt i Stockholm är nu ett bleknande minne bara. Verkligheten är en aning bistrare för tillfället. Förra säsongens skyttekung Patrik Nilsson är förvisso på väg tillbaka efter sin sjukdom men ingen vet med säkerhet när han är i spelbart skick. Tappet av Bella är ju kolossalt kännbart och Hellmyrs kommer att få dra ett ännu större lass den här säsongen. Tur för Bollnäs att han är kapabel till det. En del juniorer har spelats in men dom känns inte flygfärdiga ännu. Fågel eller fisk? Ja det får tiden utvisa vad det gäller Bollnäs….


Fåglar. Tupp och höns är ju fåglar. Just nu känns Vänersborg som en hönsgård där tuppen (Holopainen) har fullt sjå med att hålla ordning på orediga höns efter det att den ryska prärievargen var inne och stökade till under förra säsongen... Man har spelat 8 matcher under försäsongen och vunnit en. Det sägs att ”även en blind hörna kan finna ett korn”. Nästa chans till att hitta ett korn är i Sandviken kommande helg. Hittar man inte det där, lever kanske tuppen farligt…


World Cup var det ja. På torsdag startar den 44:e upplagan av World Cup. Den nionde i Sandviken. 16 lag gör upp om titeln, världens bästa klubblag. En sanning med stor modifikation. Som jag ser det så handlar det om några lag som kan gå hela vägen. Från Ryssland så är det framförallt Jenisej och Neftyanik. Från Sverige så är det SAIK och Västerås. Men det finns flera som kan sticka upp. Från Finland…..nä… och från Norge…. nä…. Finlands bidrag är Veiterä som vann det finska mästerskapet förra året. Men att man ska ens vinna en match i World Cup håller jag för högst otroligt osannolikt. Sist ett finskt lag ens tog en poäng i World Cup var 2008, sista året(?) i Ljusdal, då Uleåborg och Tornio tog varsin poäng i gruppspelet.


2006 var det senaste gången ett norskt lag tog poäng. Då var det Mjöndalen som plockade en poäng i gruppspelet. I år är det Stabaek som kommer till Sandviken och tittar man rent statistiskt sett så är det just Stabaek som är det mest framgångsrika,( om man nu kan säga det) norska laget genom historien. Man har på 66 gruppspelsmatcher tagit 16 poäng och ligger på en 28:e plats i maratontabellen. Sannolikheten att man ska öka på den poängskörden i år med lag som Jenisej, Villa och Hammarby i gruppen finner jag lika hopplöst som för den benlösa grodan….


Mitt World Cup kommer att handla om två olika engagemang. Dels så handlar det om att hjälpa till som förälder till en spelande son i SAIK med att servera kaffe, läsk, och korv på söndagens finalpass. Ketchup och senap på den? Och dels så ska jag faktiskt kommentera matcher i webbtv. Jättekul att få den chansen och det är inte utan att man redan nu är lite nervös faktiskt. Och att få sitta tillsammans med Mischa Sveshnikov (stavningen på den..?), Jocke Forslund mfl och kommentera det bästa jag vet, känns stort för en 43-åring från bandyfästet Ockelbo. Det blir till att plugga laguppställningar i veckan nu.


Då så, bandyvänner i norr, väst, öste och söder. Då är bandysäsongen här på den svartvitabloggen invigd och jag hoppas kunna bli mer frekvent med mina inlägg nu. Hoppas vi ses på Göransson Arena till helgen!!

Av Thomas Forsberg - Fredag 12 maj 12:07

Det finns ett talesätt. Ett steg framåt . Två steg bakåt. Man skulle också kunna säga att det är att fega ur eller man kanske slänga sig med det i någon dansstil där säkert Tony Irving skulle vilja att man ”vickar mer på höfterna och har sträckt vrist”. Om det är så att det svenska bandyförbundet har tagit SM-finalen med ut på dansgolvet så kan jag direkt säga att man har hamnat i otakt helt och mitt betyg blir en svag 3:a..


Jag besökte min första SM-final 1996 och det var på Studenternas. Det var folkligt och festligt och SAIK spelade final för första gången på sex år. Det var en härlig känsla. En känsla som jag bara ville ha mer och mer av. Och det fick jag. Totalt sett så hamnade jag på ”Studan” 10 gånger till innan beslutet att flytta finalen till Stockholm kom. I Stockholm har jag sett fyra av dom fem finalerna och det ska erkännas utan krusiduller att den där festliga stämningen från Studenternas, infann sig aldrig. Däremot så var det garanterat snö/regn/vindfritt och det sportsliga fick rättvisa förhållanden. I och med beslutet att nu åter ge Uppsala SM-finalen i bandy så anser jag att man säljer ut det sportsliga för att publiken ska få sin stora fest med allt vad det innebär i petflaskor insmugglade innanför jackorna. Skit samma om det kräksnöar eller spöregnar. Det är ju festen alla vill åt, eller hur?


Nu ska jag dock inte måla väderfan på väggen så här den 12:e maj. Men med tanke på att det i veckan låg ett par centimeter nysnö på backen hemma till ens stora glädje, så finns det ju även en överhängande risk att det kan se så ut den tredje lördagen i mars också. Har inget väderminne men det fem senaste åren så hade det fungerat att spela utomhus. Fine. Vad är då problemet, tycker ni kanske? Jo, problemet är att risken med att det sportsliga får stryk på foten av dåligt väder finns. Det gjorde det inte med en final inomhus. Och även om jag tycker att det festliga kring en bandyfinal hör till, så tycker jag ännu mer om när förhållanden för spelarna är bra och man får se bra bandymatch. I mina ögon är det mer värt än en petflaska med sprit...


Jag skulle också vilja se en enkätundersökning bland alla och då menar jag alla spelare om vad don tycker i den här frågan. Dom behöver egentligen bara svara på en fråga. Final, inne eller ute? Jag är helt övertygad om att svaren skulle luta över åt 90-10 för inne. Men vad hjälper det när dom inte får vara med och bestämma.


Det svenska bandyförbundet gick för många år sedan ut och deklarerade att svensk bandy står inför nya tider med hallarnas intåg och det fanns någon önskevision om att elitserien skulle spelas med bara lag som hade hall. ”Det är det nya” menade man och därför kom också beslutet att flytta finalen till Stockholm. Nu helt plötsligt så tar man beslutet att säsongens sista match ska spelas utomhus och att risken med dåligt väder är värd att ta. Lägg av!


Det hela stavas E-K-O-N-O-M-I. Det är hela grejen. Sen tar man hjälp av alla nostalgiker och får beslutet att låta som en riktig solskenshistoria. Rena rama skitsnacket skulle jag vilja påstå. Det är ingen hemlighet att fyra av dom fem finalerna i Stockholm blev värre baksmällor än en vanlig söndagsmorgon efter en krogsväng för förbundet. 2013 års final lockade ju nästan 39 000 människor. Kanske trodde man på förbundet att det skulle se så ut i alla finaler och blev blinda. Den siffran var enbart för att Hammarby var ett av lagen. Det har ju visat sig med eftertryck i det fyra andra finalerna där bara en av dom nått över 20 000. Klart att det blåste till i den plånbok som bandyförbundet sitter på.


Men exakt vad är det som säger att Studenternas kommer att fyllas nu under kommande år? Kanske 2018 då det är nostalgivärde och snackis. Då kanske det inte ens spelar någon roll vilka det två finallagen är och om snön vräker ner. Men 2019 och 2020 då när nyhetens behag har lagt sig? Hur ser det då ut tror ni? Då är vi nog på samma siffror som det har legat på det senaste tre åren, 15-17 000. Ok. Det kommer inte att se lika tomt ut som det gjorde på Tele 2 med dom siffrorna. Men om bandyförbundet tillsammans med Tele 2 hade kunna hållit ut och jobbat med publikplaceringen inne på arenan, så tror jag att det hade kunna gjorts till det bättre. Jag har varje år funderat på varför man inte stängt ner det övre etaget och bara släppt biljetter på det två nedersta. Det skulle i så fall tajtat till publiken mer och det ödsliga skulle inte bli lika ödsligt. Men det var väl dumt tänkt av mig kanske…


Barnen. Har bandyförbundet tänkt på framtiden här? I alla fall när det gäller mig och mina barn så var lösningen med Stockholm bättre. Mina söner är väldigt bandyintresserade och har besökt fyra finaler så här långt. Det hade jag aldrig gjort med dom om det hade varit på Studenternas då det inte är speciellt barnvänliga platser som erbjuds. Att stå i flera timmar och kanske inte ens ser speciellt mycket av matchen. I Stockholm så har vi haft våra sittplatser som varit helt perfekta. Att byta från det till att ta med två dricksbackar som grabbarna kan stå på för att ens ha möjligheten att se något, känns för mig så himla 90-tal…


Så om ni vill att framtiden ska få möjligheten att ta del av det finaste bandysporten kan erbjuda, en SM-final, så hoppas jag att ni på bandyförbundet tänker till och skapar kanske en renodlad familjeläkare. Ni kanske t o m kan offra mittsektionen på sittplats så ni och era närmaste kan ställa er på det vanliga ståplatsläktarna och insupa den bandyatomsfär som ni nu så gärna vill återskapa. För lyssnar ni inte på våra unga i detta fall utan hellre ser till att medelåldersgänget får fritt fram för att ta med bandyportföljen igen, är sporten farligt nära att sätta spaden i sin egen grav… Hårda ord kanske men jag vet med alla finaler på Studenternas bakom mig att som barn så är det inte det lättaste att ta del av en SM-final, på ett rättvist sätt.


Men nu är vi där vi är och det ska sägas att om vädret tillåter så är Studenternas en fantastisk finalarena. Jag har under dom 11 finaler på plats upplevt bra väder alla gånger och bra bandy. Så visst kan detta bli jättebra igen. Men det är steget tillbaka som retar upp mig. Bandyn är på sikt på väg in under tak. Varför ska då Sveriges bästa bandylag koras under bar himmel eller i värsta fall regn/snö?....

Av Thomas Forsberg - Onsdag 3 maj 22:47

Det har pratats om det ett tag. Eller rättare sagt, tisslats och tasslats om det. Och på senare tid har det nästan varit tabubelagt att ens nämna det. Locket har aldrig suttit hårdare på. Men till slut så nåddes kokpunkten och locket lättade. Nyheten som vi söder om Holmsveden längtat efter och dom norr om, fruktat. Den svartvita tröjan med nummer 6 är framplockad igen. Daniel Berlin är tillbaka i SAIK. En pusselbit i det nybygge som Magnus Muhrén och Magnus Edlund har inlett och det är ju passande att man tar hem en snickare. En riktig finsnickare dessutom.


En varm och regnig oktoberlördag 2003 när jag bodde i Sandviken så cyklade jag ner till Jernvallen för att se en träningsmatch mellan SAIK och Hammarby. Jag vet. Det låter rätt onormalt att frivilligt betala en 50-lapp för att se en oviktig träningsmatch i regn. Det var jag och kanske 50 ”onormala” till som stod där och kanske drömde vi om en sådan där hall som man visst skulle bygga i Edsbyn. Men det lär väl aldrig hända i den här staden, tänkte vi då kanske när vi stod där på den slitna träläktaren på Sektion B…


Jag kommer inte ihåg hur matchen slutade men det jag kommer ihåg (förutom regn och blåst) är en spelare med nummer 12 på ryggen. Ytterhalv spelade han och var bara 16 år gammal. Från Uppsala kom han visst och gick på bandygymnasiet. Trots urusla förhållanden så visade den här ungdomen upp ett friskt spel där man såg en kraft i hans sätt att ta sig fram på isen. På isen fanns spelare som Andreas Westh, Stefan ”Pumpen”Andersson, Magnus Muhrén, Patrik Södergren, Daniel Mossberg, Patrik Nilsson mfl. Och så var det han med nummer 12. Berlin hette han visst. Minns att jag nämnde något i stil med: ”Han kan bli riktigt bra den där Berlin” Tänk om jag då visste hur rätt man skulle få…


Åren gick och Berlin gick från klarhet till klarhet. Växte tidigt fram till en stor spelare i SAIK och när han så efter flera säsongers jakt tillsammans med sina svartvita lagkamrater, äntligen fick det där guldet efter två jobbiga finalförluster, så hade Daniel vuxit ut till en världsspelare. 2011 mot Bollnäs och sedan 2012, som lagkapten mot Villa och där han även fick ta emot priset som den bäste bandyspelaren i Sverige.


Berlins storhet hade sedan några år tillbaka spridit sig över till det stora landet i öst och till slut så bokades det en plats på flygplanet till Moskva. Säsongen 2012/13 blev Dynamo Moskva den nya klubbadressen och det blev två säsonger med bland annat guld första säsongen och sedan World Cup Guld 2013. Det skulle ha blivit minst en säsong till där i Ryssland men då ekonomin kraftigt försämrades och laget blev mindre slagkraftigt, valde Bella tillsammans med bland annat Hellmyrs att styra kosan hemåt. Valet blev som bekant inte det man kanske hade trott. Många höjde nog lite på ögonbrynen där i maj för tre år sedan då Bollnäs presenterade Berlin och Hellmyrs som nyförvärv.


Det två världsspelarna fick uppdraget att föra Bollnäs mot den absoluta toppen i svensk bandy igen. Och två semifinaler och en final senare så måste man väl ge dom godkänt på den punkten. Pricken över det världsberömda i:et, saknas dock. Ett SM-guld. Finalförlusten mot Edsbyn i mars i år sved och jag led med flera av spelarna i Bollnäs faktiskt. Mest för Westh och Bella. Och man såg verkligen besvikelsen i Bellas ögon när han intervjuades kort efter matchen. Så här i efterhand kan jag tycka att det var alldeles för tätt in på matchen. Fingertoppskänsla från journalister är det ju si och så med, även mig inräknad kanske.


Den förlusten hade kunna styrt om Bellas tankar. Det medgav han i dagens presskonferens. Han hade tydligen bestämt sig tidigt för att komma tillbaka till SAIK men förlusten i finalen gjorde att tankarna på att stanna i Bollnäs växte sig starkare. Kanske läste han då mitt inlägg här på bloggen, http://densvartvita.bloggplatsen.se/2017/04/04/11432648-tidernas-vag-val-vagverket-eller-stalverket-det-ar-fragan/ och bestämde sig efter det. Vill ju gärna tro att man har haft ett finger med i beslutet. Men det är väl knappast troligt det…


Det känns fantastiskt bra att vi nu kommer att få se nummer 6 spela bandy i den svartvita tröjan igen. Och han kommer tillbaka i ett läge som är onekligen intressant. Berlin fyllde 30 i mars och är i sina bästa bandyår. Det är en fem år äldre och klokare bandyspelare som kommer tillbaka till det spel som han kan i sömnen. I mina ögon är detta en av världens absoluta bästa mittfältare som nu kommer att spela i SAIK.


En annan stor spelare hade vi under den gångna säsongen i Alan Dzhusoev. Skillnaden är dock stor. Bella vet hur SAIK vill och ska spela och kan spela så. Alan visste och kunde inte riktigt det. Visst, det kanske är oschysst av mig att såga honom efter bara en säsong. Men titta bara hur det övriga ryska spelarna hanterade det svenska spelet, så förstår ni nog var jag vill komma. Det är skillnad på svensk och rysk bandy. Och hade nu valet stått mellan Bella och Alan så hade jag valt Bella, 8 dagar i veckan.


Bella kommer också få ett stort ansvar för att leda den yngre generationen in i A-laget. Precis som han själv fick hjälp av Murren, Pumpen och Lappen när han kom in i början av 2000-talet. Och det ansvaret kommer han att klara galant.


Med både Säfström och Berlin in i laget så känns SAIK anno 2017/18 minst lika starka som den här säsongen. Men visst känns ju frågan om en till anfallare befogad nu när Erik Pettersson reser till Jenisej. Man skojar inte bort 59 mål utan att det märks. Och på presskonferensen när Muhrén fick frågan om det var klart med värvningar så stängde han inte dörren helt. Men han var tydlig med att om det inte blir fler så var han ändå mycket nöjd. Mossan tar klivet upp bredvid Edlund och några juniorer fanns också med som tänkbara alternativ. Och tacka för den att han är nöjd. Med Sveriges bästa ytterhalv och mittfältare i laget, är det ganska så lätt att vara nöjd…

Av Thomas Forsberg - Tisdag 4 april 23:17

Att hamna i ett vägskäl där man inte vet åt vilket håll man ska styra, kan vara tufft många gånger. Där båda vägarna känns på något sätt rätt. Höger eller vänster. Vänster eller höger. Och jag menar inte ur en politisk aspekt då, som ni säkert förstår. Nä, här handlar det om valet mellan Tidernas väg och cykelväg.


Daniel Berlin är spelaren i bandysverige som det nog pratas mest om just nu. Ja, han och Andreas Westh och Hellmyrs. Jobbigt att vara Bollnässupporter i det läget… Efter den jobbiga förlusten så har det varit ganska tyst om Berlins framtid. Tills i dag. Då publicerades en artikel där det handlar om ett val som Bella står inför. Att fortsätta i Bollnäs och jaga det där förbenade guldet som hela kommunen suktar efter mer än en guldgrävare i Yukon…Eller en comeback i SAIK efter fem år på andra orter. Och det är inte det ekonomiska läget som verkar vara avgörande. Det handlar mer om resor, tid och ork.


En enkel resa till Bollnäs för Berlin landar på ca 10 mil. Det innebär då 20 mil på en träningskväll. Med flera träningar i veckan samt kanske match, så blir det några mil längs 272:an, eller Tidernas Väg som den då kallas. För alla er som har långt att åka till jobb eller annat, kanske det inte låter så fruktansvärt hemskt. Men för en annan som bor mitt på hållet, så ska jag nu förklara vad en resa mellan Sandviken och Bollnäs kan innebära. Lite av På Spåret feeling…


Vi börjar med sommartid.

Vi lämnar Sandviken i fint sommarväder. Passerar vackra Högbo. Se upp för flygande golfbollar. Baden vi Öjaren är vid denna årstid fylld med badande gäster som verkar tro att man kan parkera lite varsomhelst efter vägen. Se även upp för studsande badbollar.

Vidare så passerar vi snabbt två-hus-byn med det norskklingande namnet, Stabäck. Tänker osökt på bandylaget som alltid torskar stort i World Cup…


Krogen kommer sedan. Men lura er inte på namnet. Tyvärr inga rättigheter där inte... Men kort därefter så kommer vi till Medskogssjön och här kan det vara läge för ett stopp, om man redan efter knappa två mil är hungrig och törstig. Campa går också bra..


Sedan kringlar sig vägen vidare och skogen likaså. Mer skog och så lite mer skog. Sen blir det lite mer spännande då vi når Silverkällan. Här kan man utmana sig själv i att ta kurvorna som en formel 1 förare. Men se upp för chikanen, eller var det viadukt, kanske?..


Nåja. Resan fortsätter sedan förbi Hammarsjön innan vi når halvtid. Ockelbo. Sommartid finns det tre dagar då du bör undvika att åka denna sträcka. Alltid helgen efter midsommar. Då är det marknad. Övriga 362 dagar går alldeles utmärkt…


Här kan du nu göra två val. Antingen svänger du vänster och får se lite av Ockelbo. Eller så fortsätter du rakt fram och fem minuter senare så lämnar du orten bakom dig. Valet är ert.


Om vägen var som en kringla tidigare under resans gång, blir det efter Ockelbo inte bättre. Vägen upp till Lingbo är allt annat än rak, på något ställe. När du sedan når Lingbo rätar det upp sig en aning och du kan få möjligheten att se dig lite omkring. Där finns en sjö. En camping. En kiosk. Och… Ja, det var väl det. För sedan böjer sig vägen igen och det finns ingen tid för att titta åt sidan.


Långbo. Här rekommenderas ett stopp om det är badväder. Ett härligt badställe med en gemytlig glasskiosk. Precis som på den gamla goda tiden. Här är ett bra läge för timeout…


Färden går sedan vidare norrut och du når sedan Holmsveden. Byn där Välkommen hit och Välkommen åter står på samma skylt. Har ni riktig tur kan ni också se en och annan Zeb Macahan komma ridande i det som kallas Hälsinglands vilda västern. Men sök fort. Innan du vet ordet av så har du passerat…


Efter diverse små ställen med fina sjöar och berg och dalar så kommer ni till slut fram till platsen där 272 och 83 möts. För fortsatt resa mot Bollnäs, ta vänster. Ni kommer då ganska snart passera ett gatukök på vänstersida, Sibo. Hungrig? Ja, stanna vetja.


Sen kommer vi in på helig mark nästan. Om man är Bollnässupporter så börjar det här. Kilafors. The home of one of the greatest. Andreas Westh. Say no more….


Sen är det en fin resa kvar längs sjön Varpen innan ni når slutmålet på vår resa, Bollnäs. Tid: 90 minuter. En normal bandymatch alltså.


Slutsatsen: En fin väg att färdas med en hel del sevärdheter som gör att resan inte känns så lång som 10 mil.


Då tar vi samma resa vintertid.

Här kan det se lite annorlunda ut beroende vilken månad du färdas. Men om vi tar november. Kalenderårets kanske tyngsta månad där bandyn egentligen är det enda ljuset. Det är mörkt när du lämnar Sandviken. När du passerar Öjaren så syns inga badgäster förutom ett par sinnesförvirrade måsar kanske som inte lyckats fly det svenska vintermörkret.


Krogen har fortfarande inte öppnat och i Medskogssjön lyser öppet skylten med  sin frånvaro. Har du riktig tur så börjar det regna/snöa också…


Över Hammarsjön blåser en stark vind som piskar upp vattnet och här någonstans kanske du också kommer i kapp en plogbil eller sandbil. 45 km i timmen fram till Ockelbo då..


När du når Ockelbo måste du svänga in på OK och fylla på spolarvätskan eftersom den där förbannande lastbilen du legat bakom har gjort att det är tomt i behållaren.


Och att välja vägen genom Ockelbo nu, är inget alternativ. Ut på stora vägen och gasa på. Helst innan sandbilen/plogbilen kommer brummandes förbi…


Vägen upp till Lingbo som på sommaren kunde kännas lite spännande att åka, känns nu bara jobbig. Så jobbig…


Lingbo går av bara farten. Långbo känns så där frestande att stanna vid nu. Glasskiosken är stängd, by the way..


Holmsveden. Välkommen hit och Välkommen åter och ingen Zeb..


Alla diverse småbyar med sjöar, berg och dalar ser inte lika inbjudande ut som på sommaren och ju längre norrut du nu färdas så ökar också snöandet.


Väl framme vid korsningen 272/83 så andas du nu ut en aning. Den krokiga delen är avklarad. Nu är det raka spåret. Jojo. I backen upp mot Sibo Gatukök hamnar du åter igen bakom sandbil/plogbil. Det går bra nu….


Du har sedan inte tid att andas in den magiska luften i Kilafors. Tiden börjar bli knapp om du ska hinna till Bollnäs i tid.


Efter sista biten längs en frusen Varpen når du sedan slutdestinationen för resan, Bollnäs. Tid: 90 minuter plus en massa tillägg….


Vill inte på något vis med detta inlägg försöka påverka dig, Daniel Berlin, i ditt beslut. Jag ville bara göra alla andra uppmärksamma på vilken väg du har tagit det tre senaste åren. Valet är helt upp till dig att göra. Men finge jag välja mellan 272:an och en cykeltur på 10-15 minuter till Göransson Arena, vet i alla fall jag vad jag skulle välja….


Ett besked kommer med största säkerhet den här veckan hur Daniel gör. Så vi svartvita och det blåorange får vackert tugga vidare på naglarna i det som är Silly Seasons rysare för tillfället…


Ett besked som vi fick under dagen var i alla fall att Dennis Henriksen skrivit på för nya år med SAIK. Känns bra. Hoppas att säsongen 17/18 blir något av revanschens säsong för Dennis som hade det lite tungt den här säsongen. Fick aldrig det att lossna kändes det som och det där målet som han gjorde, som inte blev mål, var lite talande för hur säsongen gick för den duktige mittfältaren. Lite stolpe ut, kan man säga. Tror dock att Dennis kommer heltaggad nu och vill bevisa det stora som finns i honom. I sina bästa stunder så är faktiskt Dennis med och nosar på landslagsplats.



OBS! Om någon/några känner sig obekväma eller rent ut av kränkt i det sätt jag har framställt platser längs den här resan, har ni mina djupaste ursäkter här och nu. Det var inte alls min mening i så fall. 272:an är en fin väg med mycket fint att se. Skulle bara vara lite rakare….

Av Thomas Forsberg - Torsdag 30 mars 23:08

Silly Season är i full gång och i dag hände det saker, mest kring SAIK. Men den hetaste nyheten kommer här.   Finalhjälten Toumas Määttä spelar i SAIK nästa år!


Ja om man får tro min son Joel i alla fall.. Efter den sedvanliga bandymatchen på uppfarten, i förd SAIK-tröja, innebandyklubba och inlines så kom han in och meddelade den goda nyheten. I nästa säsongs upplaga av SAIK så hade nämligen både Määttä, Berlin och Säfström funnits med och segern var naturligtvis odiskutabel med den trion i laget. Ja, vad säger man? Känns som han har ärvt fantasi och bandynörderiet från en far i huset i alla fall…


Nä, att Määttä kommer att presenteras som ett nyförvärv i SAIK stannar nog på uppfarten i Ockelbo. Däremot kan man ju hoppas på det två andra i alla fall… Jag kunde i alla fall informera Joel om att han i fortsättningen kan vara Mossan när han och brorsan spelar. En knuten näve och ett ”Yes”, sände signalen om att det var goda nyheter. Men finns det en god nyhet brukar det ju finnas en dålig också. Och när jag talade om att Linus Forslund valt att gå till Broberg, blev det ingen knuten näve och Yes, utan mer dämpat och ett ”VA, Broberg?.

Silly season berör även det små som ni märker…


Det snurrade på friskt med nyheter om SAIK den här dagen. Det började bra då det kablades ut att Daniel ”Årets man” Mossberg hade kommit överens med SAIK om två år till. Glädjande för båda parter. Efter en mycket vass säsong av Mossan hade det känts konstigt om han inte hade blivit kvar i SAIK. Högst delaktig i VM-guldet på hemmaplan (med stort H). Den som bar fram SAIK mot VSK i kvarten och så länge han orkade i mot Edsbyn. Pricken över i:et hade ju varit en SM-final och guld. Men å andra sidan så kanske han hade slutat då, vem vet..


Mossberg som fyllt 35 har många år kvar på bandyisarna och det gläder mig att han det närmaste två åren kommer att åka omkring i den svartvita tröjan. Och om nu SAIK kommer att spela in fler juniorer i laget, så kan Mossan fungera väldigt bra som en spelande mentor.


I ungefär samma tid som det skrevs om Mossan så såg jag en flash om att Broberg skulle presentera ett nyförvärv. Osökt kom jag att tänka på att det kanske kunde vara någon från SAIK. Nämner inga namn men jag gissade fel i alla fall.


Linus Forslund väljer alltså att gå till fartfyllda Broberg och även om det kommer att göra ont i ögonen och se nummer 39 i ”fel” färg nästa säsong, så tror jag att det är ett bra klubbval av Linus. Broberg spelar en bandy som jag tror kommer att passa Linus väldigt bra.


Linus som kom tillbaka till rötterna säsongen 2011/12 efter lite utflykter har sedan dess varit SAIK trogen och gjort mycket bra, lite i skymundan av några mer etablerade namn. Men det verkar inte ha stört Linus. Och det finns många matcher där han också har spelat huvudrollen när Pettersson, Edlund, Mossan och Nilsson och allt vad dom hetat, kanske inte haft bästa dagen. Lite av gubben i lådan över Linus.


I Broberg kanske han får en mer framträdande roll och i den positionen som Broberg är som förening med en hall som kommer att finnas snart, kan Linus bli en viktig pusselbit i jakten på att först och främst bli ”Bäst i Hälsingland”. Du kommer att bli saknad i SAIK, Linus. Men ett stort lycka till i Broberg önskar jag dig. Du kommer säkert att åka lika fort och le så där lagom irriterande för motståndarna som du alltid gjort.


Om vi fortsätter på avdelningen Spelare Ut så blev det då officiellt klart i dag att Alan Dzhusoev, den ryske stjärnan tillsammans med Sergej Lomanov tar flyget hem till Jenisej för en ny satsning där. Alltid trist när stora namn som dessa väljer att redan efter en säsong flytta tillbaka. Men jag kan förstå dom båda två och ska sanningen fram så kanske inte dom eller Sverige var riktigt redo för dom ännu.


Förstå mig rätt nu men jag tvivlar på att det två stjärnorna är speciellt nöjda med vad som kom ut av detta äventyr i Sverige. För Lomanovs del så handlade detta år om att ta Vänersborg längre än vad man någonsin gått. Det slutade där det brukar sluta, kvartsfinal.


För Alan så var väl uppdraget kanske lite enklare då han spelade i en klubb som brukar gå långt, ibland hela vägen. Och det började väldigt bra för båda parter. Men någonstans kring matchen på Hällåsen på annandagen vände det, till det negativa hållet.


Alan blev skadad i axelpartiet i den matchen och efter det så slog det liksom aldrig några gnistor om honom. Varken i skridskoåkningen eller den sällsynt vassa passningsklubban som han har. Det tog sig lite i slutspelet men inte tillräckligt för att han skulle bli den där som tippade över vågskålen till SAIK mot Edsbyn. Kanske var det så enkelt att SAIK inte riktigt förstod Alan och Alan inte riktigt förstod SAIK. Och då menar jag inte språkmässigt….


Men det var hursomhelst häftigt att SAIK haft en sådan världsspelare i laget och med tanke på att Alan bara är runt 25-års åldern så finns det väl möjligheter att han kommer tillbaka en sväng till. Kanske inte i SAIK men någon annanstans.


Men tack för din säsong i S-märkta tröjan och det finns många fina passningar och genombrott som för alltid kommer att finnas med en. Diagonalaren till Edlund i sista grundseriematchen mot VSK, slås inte av vem som helst den.


Lägger vi till att Erik Pettersson med största säkerhet kommer att åka över till Ryssland så har vi nu tre spelare ut, än så länge. Jag vet att det finns fler spelare som kommer att lämna. Inga namn. Det gör att jag känner att snart är det dags att presentera spelare som är på väg in också.


Och ni förstår säkert var jag är på väg. Det är fortfarande bara spekulationer men Erik Säfström och Daniel Berlin nämns ju lite då och då. Och skulle SAIK nu få dom att fatta pennan och knyta upp några juniorer till, så känner jag mig ganska bekväm inför sommardvalan. Men det är bäst att låta bli och hoppas för mycket. Risken att bli besviken är för stor.


Om inte annat så kan jag ju alltid lattja med Joel och Hugo i deras ”uppfartsmatcher”. För dom har redan värvat kan jag säga. I dag var det Määttä. Vem är det i morgon?

Presentation


Thomas nu fyllt 43 bloggar om bandy och framförallt SAIK

Länkar

Fråga mig

6 besvarade frågor

Tidigare år

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Följ bloggen

Följ densvartvita bloggen... med Blogkeen
Följ densvartvita bloggen... med Bloglovin'

Droppnätet


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se