Senaste inläggen

Av Thomas Forsberg - Fredag 12 maj 12:07

Det finns ett talesätt. Ett steg framåt . Två steg bakåt. Man skulle också kunna säga att det är att fega ur eller man kanske slänga sig med det i någon dansstil där säkert Tony Irving skulle vilja att man ”vickar mer på höfterna och har sträckt vrist”. Om det är så att det svenska bandyförbundet har tagit SM-finalen med ut på dansgolvet så kan jag direkt säga att man har hamnat i otakt helt och mitt betyg blir en svag 3:a..


Jag besökte min första SM-final 1996 och det var på Studenternas. Det var folkligt och festligt och SAIK spelade final för första gången på sex år. Det var en härlig känsla. En känsla som jag bara ville ha mer och mer av. Och det fick jag. Totalt sett så hamnade jag på ”Studan” 10 gånger till innan beslutet att flytta finalen till Stockholm kom. I Stockholm har jag sett fyra av dom fem finalerna och det ska erkännas utan krusiduller att den där festliga stämningen från Studenternas, infann sig aldrig. Däremot så var det garanterat snö/regn/vindfritt och det sportsliga fick rättvisa förhållanden. I och med beslutet att nu åter ge Uppsala SM-finalen i bandy så anser jag att man säljer ut det sportsliga för att publiken ska få sin stora fest med allt vad det innebär i petflaskor insmugglade innanför jackorna. Skit samma om det kräksnöar eller spöregnar. Det är ju festen alla vill åt, eller hur?


Nu ska jag dock inte måla väderfan på väggen så här den 12:e maj. Men med tanke på att det i veckan låg ett par centimeter nysnö på backen hemma till ens stora glädje, så finns det ju även en överhängande risk att det kan se så ut den tredje lördagen i mars också. Har inget väderminne men det fem senaste åren så hade det fungerat att spela utomhus. Fine. Vad är då problemet, tycker ni kanske? Jo, problemet är att risken med att det sportsliga får stryk på foten av dåligt väder finns. Det gjorde det inte med en final inomhus. Och även om jag tycker att det festliga kring en bandyfinal hör till, så tycker jag ännu mer om när förhållanden för spelarna är bra och man får se bra bandymatch. I mina ögon är det mer värt än en petflaska med sprit...


Jag skulle också vilja se en enkätundersökning bland alla och då menar jag alla spelare om vad don tycker i den här frågan. Dom behöver egentligen bara svara på en fråga. Final, inne eller ute? Jag är helt övertygad om att svaren skulle luta över åt 90-10 för inne. Men vad hjälper det när dom inte får vara med och bestämma.


Det svenska bandyförbundet gick för många år sedan ut och deklarerade att svensk bandy står inför nya tider med hallarnas intåg och det fanns någon önskevision om att elitserien skulle spelas med bara lag som hade hall. ”Det är det nya” menade man och därför kom också beslutet att flytta finalen till Stockholm. Nu helt plötsligt så tar man beslutet att säsongens sista match ska spelas utomhus och att risken med dåligt väder är värd att ta. Lägg av!


Det hela stavas E-K-O-N-O-M-I. Det är hela grejen. Sen tar man hjälp av alla nostalgiker och får beslutet att låta som en riktig solskenshistoria. Rena rama skitsnacket skulle jag vilja påstå. Det är ingen hemlighet att fyra av dom fem finalerna i Stockholm blev värre baksmällor än en vanlig söndagsmorgon efter en krogsväng för förbundet. 2013 års final lockade ju nästan 39 000 människor. Kanske trodde man på förbundet att det skulle se så ut i alla finaler och blev blinda. Den siffran var enbart för att Hammarby var ett av lagen. Det har ju visat sig med eftertryck i det fyra andra finalerna där bara en av dom nått över 20 000. Klart att det blåste till i den plånbok som bandyförbundet sitter på.


Men exakt vad är det som säger att Studenternas kommer att fyllas nu under kommande år? Kanske 2018 då det är nostalgivärde och snackis. Då kanske det inte ens spelar någon roll vilka det två finallagen är och om snön vräker ner. Men 2019 och 2020 då när nyhetens behag har lagt sig? Hur ser det då ut tror ni? Då är vi nog på samma siffror som det har legat på det senaste tre åren, 15-17 000. Ok. Det kommer inte att se lika tomt ut som det gjorde på Tele 2 med dom siffrorna. Men om bandyförbundet tillsammans med Tele 2 hade kunna hållit ut och jobbat med publikplaceringen inne på arenan, så tror jag att det hade kunna gjorts till det bättre. Jag har varje år funderat på varför man inte stängt ner det övre etaget och bara släppt biljetter på det två nedersta. Det skulle i så fall tajtat till publiken mer och det ödsliga skulle inte bli lika ödsligt. Men det var väl dumt tänkt av mig kanske…


Barnen. Har bandyförbundet tänkt på framtiden här? I alla fall när det gäller mig och mina barn så var lösningen med Stockholm bättre. Mina söner är väldigt bandyintresserade och har besökt fyra finaler så här långt. Det hade jag aldrig gjort med dom om det hade varit på Studenternas då det inte är speciellt barnvänliga platser som erbjuds. Att stå i flera timmar och kanske inte ens ser speciellt mycket av matchen. I Stockholm så har vi haft våra sittplatser som varit helt perfekta. Att byta från det till att ta med två dricksbackar som grabbarna kan stå på för att ens ha möjligheten att se något, känns för mig så himla 90-tal…


Så om ni vill att framtiden ska få möjligheten att ta del av det finaste bandysporten kan erbjuda, en SM-final, så hoppas jag att ni på bandyförbundet tänker till och skapar kanske en renodlad familjeläkare. Ni kanske t o m kan offra mittsektionen på sittplats så ni och era närmaste kan ställa er på det vanliga ståplatsläktarna och insupa den bandyatomsfär som ni nu så gärna vill återskapa. För lyssnar ni inte på våra unga i detta fall utan hellre ser till att medelåldersgänget får fritt fram för att ta med bandyportföljen igen, är sporten farligt nära att sätta spaden i sin egen grav… Hårda ord kanske men jag vet med alla finaler på Studenternas bakom mig att som barn så är det inte det lättaste att ta del av en SM-final, på ett rättvist sätt.


Men nu är vi där vi är och det ska sägas att om vädret tillåter så är Studenternas en fantastisk finalarena. Jag har under dom 11 finaler på plats upplevt bra väder alla gånger och bra bandy. Så visst kan detta bli jättebra igen. Men det är steget tillbaka som retar upp mig. Bandyn är på sikt på väg in under tak. Varför ska då Sveriges bästa bandylag koras under bar himmel eller i värsta fall regn/snö?....

ANNONS
Av Thomas Forsberg - Onsdag 3 maj 22:47

Det har pratats om det ett tag. Eller rättare sagt, tisslats och tasslats om det. Och på senare tid har det nästan varit tabubelagt att ens nämna det. Locket har aldrig suttit hårdare på. Men till slut så nåddes kokpunkten och locket lättade. Nyheten som vi söder om Holmsveden längtat efter och dom norr om, fruktat. Den svartvita tröjan med nummer 6 är framplockad igen. Daniel Berlin är tillbaka i SAIK. En pusselbit i det nybygge som Magnus Muhrén och Magnus Edlund har inlett och det är ju passande att man tar hem en snickare. En riktig finsnickare dessutom.


En varm och regnig oktoberlördag 2003 när jag bodde i Sandviken så cyklade jag ner till Jernvallen för att se en träningsmatch mellan SAIK och Hammarby. Jag vet. Det låter rätt onormalt att frivilligt betala en 50-lapp för att se en oviktig träningsmatch i regn. Det var jag och kanske 50 ”onormala” till som stod där och kanske drömde vi om en sådan där hall som man visst skulle bygga i Edsbyn. Men det lär väl aldrig hända i den här staden, tänkte vi då kanske när vi stod där på den slitna träläktaren på Sektion B…


Jag kommer inte ihåg hur matchen slutade men det jag kommer ihåg (förutom regn och blåst) är en spelare med nummer 12 på ryggen. Ytterhalv spelade han och var bara 16 år gammal. Från Uppsala kom han visst och gick på bandygymnasiet. Trots urusla förhållanden så visade den här ungdomen upp ett friskt spel där man såg en kraft i hans sätt att ta sig fram på isen. På isen fanns spelare som Andreas Westh, Stefan ”Pumpen”Andersson, Magnus Muhrén, Patrik Södergren, Daniel Mossberg, Patrik Nilsson mfl. Och så var det han med nummer 12. Berlin hette han visst. Minns att jag nämnde något i stil med: ”Han kan bli riktigt bra den där Berlin” Tänk om jag då visste hur rätt man skulle få…


Åren gick och Berlin gick från klarhet till klarhet. Växte tidigt fram till en stor spelare i SAIK och när han så efter flera säsongers jakt tillsammans med sina svartvita lagkamrater, äntligen fick det där guldet efter två jobbiga finalförluster, så hade Daniel vuxit ut till en världsspelare. 2011 mot Bollnäs och sedan 2012, som lagkapten mot Villa och där han även fick ta emot priset som den bäste bandyspelaren i Sverige.


Berlins storhet hade sedan några år tillbaka spridit sig över till det stora landet i öst och till slut så bokades det en plats på flygplanet till Moskva. Säsongen 2012/13 blev Dynamo Moskva den nya klubbadressen och det blev två säsonger med bland annat guld första säsongen och sedan World Cup Guld 2013. Det skulle ha blivit minst en säsong till där i Ryssland men då ekonomin kraftigt försämrades och laget blev mindre slagkraftigt, valde Bella tillsammans med bland annat Hellmyrs att styra kosan hemåt. Valet blev som bekant inte det man kanske hade trott. Många höjde nog lite på ögonbrynen där i maj för tre år sedan då Bollnäs presenterade Berlin och Hellmyrs som nyförvärv.


Det två världsspelarna fick uppdraget att föra Bollnäs mot den absoluta toppen i svensk bandy igen. Och två semifinaler och en final senare så måste man väl ge dom godkänt på den punkten. Pricken över det världsberömda i:et, saknas dock. Ett SM-guld. Finalförlusten mot Edsbyn i mars i år sved och jag led med flera av spelarna i Bollnäs faktiskt. Mest för Westh och Bella. Och man såg verkligen besvikelsen i Bellas ögon när han intervjuades kort efter matchen. Så här i efterhand kan jag tycka att det var alldeles för tätt in på matchen. Fingertoppskänsla från journalister är det ju si och så med, även mig inräknad kanske.


Den förlusten hade kunna styrt om Bellas tankar. Det medgav han i dagens presskonferens. Han hade tydligen bestämt sig tidigt för att komma tillbaka till SAIK men förlusten i finalen gjorde att tankarna på att stanna i Bollnäs växte sig starkare. Kanske läste han då mitt inlägg här på bloggen, http://densvartvita.bloggplatsen.se/2017/04/04/11432648-tidernas-vag-val-vagverket-eller-stalverket-det-ar-fragan/ och bestämde sig efter det. Vill ju gärna tro att man har haft ett finger med i beslutet. Men det är väl knappast troligt det…


Det känns fantastiskt bra att vi nu kommer att få se nummer 6 spela bandy i den svartvita tröjan igen. Och han kommer tillbaka i ett läge som är onekligen intressant. Berlin fyllde 30 i mars och är i sina bästa bandyår. Det är en fem år äldre och klokare bandyspelare som kommer tillbaka till det spel som han kan i sömnen. I mina ögon är detta en av världens absoluta bästa mittfältare som nu kommer att spela i SAIK.


En annan stor spelare hade vi under den gångna säsongen i Alan Dzhusoev. Skillnaden är dock stor. Bella vet hur SAIK vill och ska spela och kan spela så. Alan visste och kunde inte riktigt det. Visst, det kanske är oschysst av mig att såga honom efter bara en säsong. Men titta bara hur det övriga ryska spelarna hanterade det svenska spelet, så förstår ni nog var jag vill komma. Det är skillnad på svensk och rysk bandy. Och hade nu valet stått mellan Bella och Alan så hade jag valt Bella, 8 dagar i veckan.


Bella kommer också få ett stort ansvar för att leda den yngre generationen in i A-laget. Precis som han själv fick hjälp av Murren, Pumpen och Lappen när han kom in i början av 2000-talet. Och det ansvaret kommer han att klara galant.


Med både Säfström och Berlin in i laget så känns SAIK anno 2017/18 minst lika starka som den här säsongen. Men visst känns ju frågan om en till anfallare befogad nu när Erik Pettersson reser till Jenisej. Man skojar inte bort 59 mål utan att det märks. Och på presskonferensen när Muhrén fick frågan om det var klart med värvningar så stängde han inte dörren helt. Men han var tydlig med att om det inte blir fler så var han ändå mycket nöjd. Mossan tar klivet upp bredvid Edlund och några juniorer fanns också med som tänkbara alternativ. Och tacka för den att han är nöjd. Med Sveriges bästa ytterhalv och mittfältare i laget, är det ganska så lätt att vara nöjd…

ANNONS
Av Thomas Forsberg - Tisdag 4 april 23:17

Att hamna i ett vägskäl där man inte vet åt vilket håll man ska styra, kan vara tufft många gånger. Där båda vägarna känns på något sätt rätt. Höger eller vänster. Vänster eller höger. Och jag menar inte ur en politisk aspekt då, som ni säkert förstår. Nä, här handlar det om valet mellan Tidernas väg och cykelväg.


Daniel Berlin är spelaren i bandysverige som det nog pratas mest om just nu. Ja, han och Andreas Westh och Hellmyrs. Jobbigt att vara Bollnässupporter i det läget… Efter den jobbiga förlusten så har det varit ganska tyst om Berlins framtid. Tills i dag. Då publicerades en artikel där det handlar om ett val som Bella står inför. Att fortsätta i Bollnäs och jaga det där förbenade guldet som hela kommunen suktar efter mer än en guldgrävare i Yukon…Eller en comeback i SAIK efter fem år på andra orter. Och det är inte det ekonomiska läget som verkar vara avgörande. Det handlar mer om resor, tid och ork.


En enkel resa till Bollnäs för Berlin landar på ca 10 mil. Det innebär då 20 mil på en träningskväll. Med flera träningar i veckan samt kanske match, så blir det några mil längs 272:an, eller Tidernas Väg som den då kallas. För alla er som har långt att åka till jobb eller annat, kanske det inte låter så fruktansvärt hemskt. Men för en annan som bor mitt på hållet, så ska jag nu förklara vad en resa mellan Sandviken och Bollnäs kan innebära. Lite av På Spåret feeling…


Vi börjar med sommartid.

Vi lämnar Sandviken i fint sommarväder. Passerar vackra Högbo. Se upp för flygande golfbollar. Baden vi Öjaren är vid denna årstid fylld med badande gäster som verkar tro att man kan parkera lite varsomhelst efter vägen. Se även upp för studsande badbollar.

Vidare så passerar vi snabbt två-hus-byn med det norskklingande namnet, Stabäck. Tänker osökt på bandylaget som alltid torskar stort i World Cup…


Krogen kommer sedan. Men lura er inte på namnet. Tyvärr inga rättigheter där inte... Men kort därefter så kommer vi till Medskogssjön och här kan det vara läge för ett stopp, om man redan efter knappa två mil är hungrig och törstig. Campa går också bra..


Sedan kringlar sig vägen vidare och skogen likaså. Mer skog och så lite mer skog. Sen blir det lite mer spännande då vi når Silverkällan. Här kan man utmana sig själv i att ta kurvorna som en formel 1 förare. Men se upp för chikanen, eller var det viadukt, kanske?..


Nåja. Resan fortsätter sedan förbi Hammarsjön innan vi når halvtid. Ockelbo. Sommartid finns det tre dagar då du bör undvika att åka denna sträcka. Alltid helgen efter midsommar. Då är det marknad. Övriga 362 dagar går alldeles utmärkt…


Här kan du nu göra två val. Antingen svänger du vänster och får se lite av Ockelbo. Eller så fortsätter du rakt fram och fem minuter senare så lämnar du orten bakom dig. Valet är ert.


Om vägen var som en kringla tidigare under resans gång, blir det efter Ockelbo inte bättre. Vägen upp till Lingbo är allt annat än rak, på något ställe. När du sedan når Lingbo rätar det upp sig en aning och du kan få möjligheten att se dig lite omkring. Där finns en sjö. En camping. En kiosk. Och… Ja, det var väl det. För sedan böjer sig vägen igen och det finns ingen tid för att titta åt sidan.


Långbo. Här rekommenderas ett stopp om det är badväder. Ett härligt badställe med en gemytlig glasskiosk. Precis som på den gamla goda tiden. Här är ett bra läge för timeout…


Färden går sedan vidare norrut och du når sedan Holmsveden. Byn där Välkommen hit och Välkommen åter står på samma skylt. Har ni riktig tur kan ni också se en och annan Zeb Macahan komma ridande i det som kallas Hälsinglands vilda västern. Men sök fort. Innan du vet ordet av så har du passerat…


Efter diverse små ställen med fina sjöar och berg och dalar så kommer ni till slut fram till platsen där 272 och 83 möts. För fortsatt resa mot Bollnäs, ta vänster. Ni kommer då ganska snart passera ett gatukök på vänstersida, Sibo. Hungrig? Ja, stanna vetja.


Sen kommer vi in på helig mark nästan. Om man är Bollnässupporter så börjar det här. Kilafors. The home of one of the greatest. Andreas Westh. Say no more….


Sen är det en fin resa kvar längs sjön Varpen innan ni når slutmålet på vår resa, Bollnäs. Tid: 90 minuter. En normal bandymatch alltså.


Slutsatsen: En fin väg att färdas med en hel del sevärdheter som gör att resan inte känns så lång som 10 mil.


Då tar vi samma resa vintertid.

Här kan det se lite annorlunda ut beroende vilken månad du färdas. Men om vi tar november. Kalenderårets kanske tyngsta månad där bandyn egentligen är det enda ljuset. Det är mörkt när du lämnar Sandviken. När du passerar Öjaren så syns inga badgäster förutom ett par sinnesförvirrade måsar kanske som inte lyckats fly det svenska vintermörkret.


Krogen har fortfarande inte öppnat och i Medskogssjön lyser öppet skylten med  sin frånvaro. Har du riktig tur så börjar det regna/snöa också…


Över Hammarsjön blåser en stark vind som piskar upp vattnet och här någonstans kanske du också kommer i kapp en plogbil eller sandbil. 45 km i timmen fram till Ockelbo då..


När du når Ockelbo måste du svänga in på OK och fylla på spolarvätskan eftersom den där förbannande lastbilen du legat bakom har gjort att det är tomt i behållaren.


Och att välja vägen genom Ockelbo nu, är inget alternativ. Ut på stora vägen och gasa på. Helst innan sandbilen/plogbilen kommer brummandes förbi…


Vägen upp till Lingbo som på sommaren kunde kännas lite spännande att åka, känns nu bara jobbig. Så jobbig…


Lingbo går av bara farten. Långbo känns så där frestande att stanna vid nu. Glasskiosken är stängd, by the way..


Holmsveden. Välkommen hit och Välkommen åter och ingen Zeb..


Alla diverse småbyar med sjöar, berg och dalar ser inte lika inbjudande ut som på sommaren och ju längre norrut du nu färdas så ökar också snöandet.


Väl framme vid korsningen 272/83 så andas du nu ut en aning. Den krokiga delen är avklarad. Nu är det raka spåret. Jojo. I backen upp mot Sibo Gatukök hamnar du åter igen bakom sandbil/plogbil. Det går bra nu….


Du har sedan inte tid att andas in den magiska luften i Kilafors. Tiden börjar bli knapp om du ska hinna till Bollnäs i tid.


Efter sista biten längs en frusen Varpen når du sedan slutdestinationen för resan, Bollnäs. Tid: 90 minuter plus en massa tillägg….


Vill inte på något vis med detta inlägg försöka påverka dig, Daniel Berlin, i ditt beslut. Jag ville bara göra alla andra uppmärksamma på vilken väg du har tagit det tre senaste åren. Valet är helt upp till dig att göra. Men finge jag välja mellan 272:an och en cykeltur på 10-15 minuter till Göransson Arena, vet i alla fall jag vad jag skulle välja….


Ett besked kommer med största säkerhet den här veckan hur Daniel gör. Så vi svartvita och det blåorange får vackert tugga vidare på naglarna i det som är Silly Seasons rysare för tillfället…


Ett besked som vi fick under dagen var i alla fall att Dennis Henriksen skrivit på för nya år med SAIK. Känns bra. Hoppas att säsongen 17/18 blir något av revanschens säsong för Dennis som hade det lite tungt den här säsongen. Fick aldrig det att lossna kändes det som och det där målet som han gjorde, som inte blev mål, var lite talande för hur säsongen gick för den duktige mittfältaren. Lite stolpe ut, kan man säga. Tror dock att Dennis kommer heltaggad nu och vill bevisa det stora som finns i honom. I sina bästa stunder så är faktiskt Dennis med och nosar på landslagsplats.



OBS! Om någon/några känner sig obekväma eller rent ut av kränkt i det sätt jag har framställt platser längs den här resan, har ni mina djupaste ursäkter här och nu. Det var inte alls min mening i så fall. 272:an är en fin väg med mycket fint att se. Skulle bara vara lite rakare….

Av Thomas Forsberg - Torsdag 30 mars 23:08

Silly Season är i full gång och i dag hände det saker, mest kring SAIK. Men den hetaste nyheten kommer här.   Finalhjälten Toumas Määttä spelar i SAIK nästa år!


Ja om man får tro min son Joel i alla fall.. Efter den sedvanliga bandymatchen på uppfarten, i förd SAIK-tröja, innebandyklubba och inlines så kom han in och meddelade den goda nyheten. I nästa säsongs upplaga av SAIK så hade nämligen både Määttä, Berlin och Säfström funnits med och segern var naturligtvis odiskutabel med den trion i laget. Ja, vad säger man? Känns som han har ärvt fantasi och bandynörderiet från en far i huset i alla fall…


Nä, att Määttä kommer att presenteras som ett nyförvärv i SAIK stannar nog på uppfarten i Ockelbo. Däremot kan man ju hoppas på det två andra i alla fall… Jag kunde i alla fall informera Joel om att han i fortsättningen kan vara Mossan när han och brorsan spelar. En knuten näve och ett ”Yes”, sände signalen om att det var goda nyheter. Men finns det en god nyhet brukar det ju finnas en dålig också. Och när jag talade om att Linus Forslund valt att gå till Broberg, blev det ingen knuten näve och Yes, utan mer dämpat och ett ”VA, Broberg?.

Silly season berör även det små som ni märker…


Det snurrade på friskt med nyheter om SAIK den här dagen. Det började bra då det kablades ut att Daniel ”Årets man” Mossberg hade kommit överens med SAIK om två år till. Glädjande för båda parter. Efter en mycket vass säsong av Mossan hade det känts konstigt om han inte hade blivit kvar i SAIK. Högst delaktig i VM-guldet på hemmaplan (med stort H). Den som bar fram SAIK mot VSK i kvarten och så länge han orkade i mot Edsbyn. Pricken över i:et hade ju varit en SM-final och guld. Men å andra sidan så kanske han hade slutat då, vem vet..


Mossberg som fyllt 35 har många år kvar på bandyisarna och det gläder mig att han det närmaste två åren kommer att åka omkring i den svartvita tröjan. Och om nu SAIK kommer att spela in fler juniorer i laget, så kan Mossan fungera väldigt bra som en spelande mentor.


I ungefär samma tid som det skrevs om Mossan så såg jag en flash om att Broberg skulle presentera ett nyförvärv. Osökt kom jag att tänka på att det kanske kunde vara någon från SAIK. Nämner inga namn men jag gissade fel i alla fall.


Linus Forslund väljer alltså att gå till fartfyllda Broberg och även om det kommer att göra ont i ögonen och se nummer 39 i ”fel” färg nästa säsong, så tror jag att det är ett bra klubbval av Linus. Broberg spelar en bandy som jag tror kommer att passa Linus väldigt bra.


Linus som kom tillbaka till rötterna säsongen 2011/12 efter lite utflykter har sedan dess varit SAIK trogen och gjort mycket bra, lite i skymundan av några mer etablerade namn. Men det verkar inte ha stört Linus. Och det finns många matcher där han också har spelat huvudrollen när Pettersson, Edlund, Mossan och Nilsson och allt vad dom hetat, kanske inte haft bästa dagen. Lite av gubben i lådan över Linus.


I Broberg kanske han får en mer framträdande roll och i den positionen som Broberg är som förening med en hall som kommer att finnas snart, kan Linus bli en viktig pusselbit i jakten på att först och främst bli ”Bäst i Hälsingland”. Du kommer att bli saknad i SAIK, Linus. Men ett stort lycka till i Broberg önskar jag dig. Du kommer säkert att åka lika fort och le så där lagom irriterande för motståndarna som du alltid gjort.


Om vi fortsätter på avdelningen Spelare Ut så blev det då officiellt klart i dag att Alan Dzhusoev, den ryske stjärnan tillsammans med Sergej Lomanov tar flyget hem till Jenisej för en ny satsning där. Alltid trist när stora namn som dessa väljer att redan efter en säsong flytta tillbaka. Men jag kan förstå dom båda två och ska sanningen fram så kanske inte dom eller Sverige var riktigt redo för dom ännu.


Förstå mig rätt nu men jag tvivlar på att det två stjärnorna är speciellt nöjda med vad som kom ut av detta äventyr i Sverige. För Lomanovs del så handlade detta år om att ta Vänersborg längre än vad man någonsin gått. Det slutade där det brukar sluta, kvartsfinal.


För Alan så var väl uppdraget kanske lite enklare då han spelade i en klubb som brukar gå långt, ibland hela vägen. Och det började väldigt bra för båda parter. Men någonstans kring matchen på Hällåsen på annandagen vände det, till det negativa hållet.


Alan blev skadad i axelpartiet i den matchen och efter det så slog det liksom aldrig några gnistor om honom. Varken i skridskoåkningen eller den sällsynt vassa passningsklubban som han har. Det tog sig lite i slutspelet men inte tillräckligt för att han skulle bli den där som tippade över vågskålen till SAIK mot Edsbyn. Kanske var det så enkelt att SAIK inte riktigt förstod Alan och Alan inte riktigt förstod SAIK. Och då menar jag inte språkmässigt….


Men det var hursomhelst häftigt att SAIK haft en sådan världsspelare i laget och med tanke på att Alan bara är runt 25-års åldern så finns det väl möjligheter att han kommer tillbaka en sväng till. Kanske inte i SAIK men någon annanstans.


Men tack för din säsong i S-märkta tröjan och det finns många fina passningar och genombrott som för alltid kommer att finnas med en. Diagonalaren till Edlund i sista grundseriematchen mot VSK, slås inte av vem som helst den.


Lägger vi till att Erik Pettersson med största säkerhet kommer att åka över till Ryssland så har vi nu tre spelare ut, än så länge. Jag vet att det finns fler spelare som kommer att lämna. Inga namn. Det gör att jag känner att snart är det dags att presentera spelare som är på väg in också.


Och ni förstår säkert var jag är på väg. Det är fortfarande bara spekulationer men Erik Säfström och Daniel Berlin nämns ju lite då och då. Och skulle SAIK nu få dom att fatta pennan och knyta upp några juniorer till, så känner jag mig ganska bekväm inför sommardvalan. Men det är bäst att låta bli och hoppas för mycket. Risken att bli besviken är för stor.


Om inte annat så kan jag ju alltid lattja med Joel och Hugo i deras ”uppfartsmatcher”. För dom har redan värvat kan jag säga. I dag var det Määttä. Vem är det i morgon?

Av Thomas Forsberg - Söndag 26 mars 23:52

Så sitter man då åter igen framför datorn fast man kanske borde gå och lägga sig. Men va fan. Det är ju sommartid så egentligen är ju klockan bara efter 21.30 nu när tangenterna börjar smattra vid köksbordet så jag kör.


Egentligen så skulle det här inlägget ha kommit vid den här tiden i går kväll. Men tack vare X-trafiks fantastiska arbete samt mottagande vid Gävle station, blev det förskjutet. Ni får detaljerna längre fram…


På tal om tåg… En SM-final avgörs när ett av lagen bestämmer sig för att hoppa på tåget som går till slutstationen, Våga Vinna. Det gjorde Edsbyn i går. I andra halvlek så tog man beslutet att våga vinna är bättre än att vara rädd att förlora. Jag säger inte att Bollnäs var så rädd att man inte gjorde match av det men det fanns en annan typ av beslutsamhet i det Edsbyn gjorde dom sista 45 minuterna.


Det här var in 15:e final på plats, varav den andra där jag kunde luta mig tillbaka och skönt avnjuta matchen helt utan nerver. Den första var Edsbyn-Västerås, 2009. Då gulderan för Edsbyn tog slut. Var det början på en ny sådan som jag och dom drygt 16800 personerna på Tele 2 fick se i går? Ja, kanske. Det är inte omöjligt även om jag tror att det blir svårt för detta lag att upprepa.


Spelmässigt så var finalen 2009 bättre. Ja, faktum är väl att ganska många av dom jag sett live har varit det. Jag var lite rädd att det skulle kunna bli lite ”ta-ut-varandra” tema på föreställningen i går och när jag i mitten av första halvlek kom på mig själv sittande och Facebooka, fick jag nästan lite ångest.


Tur då att det båda klackarna gjorde det man hade förväntat sig av dom. Riktigt bra tryck och det är väl bara ”rekordfinalen” 2013 som slår det. Svårt att slå 35 000 bajare… Men Red Farmers och Flames gjorde inte bara finalen till en färgklick utan även stämningsmässigt var det en höjdare.


Det som fick matchen att tända till på allvar var ju dom sista tio minuterna. Först frilägesutvisningen och matchstraffet på Martin Frid. Jag funderade på om jag såg rätt när Bergman plockade upp det röda kortet. Satt precis i linje med situationen och jag anser nog att den brytning/fällning som Frid gör sig skyldig till, max är ett frislag. Nästan så att det inte ens är det. Nilsson ser trött och seg ut när han försöker få ytan till ett friläge men Frid hinner ju i kapp honom ganska fort. Max ett frislag som jag ser det.


Sen går det fort. Bollnäs misslyckas med frislaget och tappar boll. Finalens konung, Määttä driver upp bollen i hög fart och sätter en smart passning i sidled till Daniel Liw som tar sig in i det fientligaste av områden, straffområdet. Där passerar han nästan igenom alla men faller. I går satt jag ca 75 meter från situationen och dessutom ganska högt upp. Jag kunde då inte säga om det var straff eller inte. I dag sitter jag 34 centimeter från dataskärmen och studerar samma situation och kan då se att den straffen är nog bland det billigaste sedan Media Markt kom till Sverige….


Jag får samma obehagliga känsla som jag hade då för snart 30 år sedan en kall marskväll på ”Curlingbanan” i Sandviken när Patrick Johansson i Vetlanda ramlade i SAIK:s straffområde och fick straff i sudden. I går såg det mest lite småroligt ut när Andreas Westh i ilska hoppade typ 1.20 i jämnfota hopp. I dag kan jag förstå hans frustation och är nästan beredd att hoppa 1.25 själv…


Mattias Hammarström är lite av den osynlige mannen i Edsbyn. Precis som i den fjärde semifinalen mot SAIK var ”Tisen” knappt märkbar på isen innan han slog till. Och nu fick han möjligheten att sätta Edsbyn i förarsätet med straff fram till 2-1. Och Mattias visade verkligen att han har nerver under kontroll när han stänker dit den. Gör man det man ska göra, behöver man inte synas mer än i några sekunder på en match…


En som dock syntes i många sekunder, minuter, ja nästan i 95 minuter, var den finske snabbskrinaren med trollspöet tätt intill sig. Toumas Määttä. Hyfsad värvning man gjorde där i Edsbyn. En gigant fast han knappt är torr bakom öronen än. Först skjuter han 1-0 tidigt i matchen. Sen uppåkningen och framspelningen till Liw. Och som grädde på moset så gör han en ny uppåkning minuten senare. Och den är ju helt osannolik egentligen. Man ska inte efter 84 minuters bandymatch på seg is, kunna ha den hastigheten från eget straffområde till motståndarnas. Men det skiter Toumas Määttä i. Pekele vad karln kan åka… Och så iskall i avslutet också. Bara Toumas Määttäs närvaro i den här finalen höjer den från en svag 2:a till en stark 3:a.


På det stora hela så vinner Edsbyn den här finalen rättvist. Man vågar som sagt var köra lite mer än Bollnäs i andra. Jag tycker att Bollnäs faller tillbaka i det spel man som oftast spelade i grundserien långa stunder. Mycket boll men inte så mycket som händer framåt. Nilsson och Mickelsson ser jag knappt i andra halvlek. Bella och Hellmyrs försöker men stöter hela tiden på en rödblå massa. Bollnäs bästa period var direkt efter kvitteringen i första halvlek. Hade man fått utdelning där av det spel man hade då, så hade den här matchen kunna tippat över till Bollnäs i stället. Men i andra så är man inte ens i närheten av det tycker jag.


Bollnäs får nu alltså fortsätta att vänta på det där guldet. 61 år sedan sist. Vad talar då för att det stannar vid 62? Att man får behålla det här laget och kanske lägga till någon pusselbit till. Då kan nog Bollnäs stå på Tele 2 nästa år också och då med guldhjälmar. Men får man behålla laget då? Ja, kanske eller inte. Det surras väl en hel del om både Hellmyrs och Berlin om jag har förstått det rätt och sedan handlar det ju lite om vem som står på sidan. Fortsätter Jocke eller kliver någon annan in? Ja, det lär nog dröja någon vecka till innan vi får svaret.


Och varför måste pressen direkt på slutsignal ha svar på var vissa spelare ska spela nästa år? Herregud. Smärtan efter att ha förlorat en final har knappt infunnit sig så ska dom få frågan om framtiden. Och när man sedan även på banketten pratar med spelare som då efter en hel säsong med träning, match och slit får unna sig lite fest, ja då tycker jag att det är att gå över gränsen. Ge dom andrum för bövelen!


Vad talar för att Edsbyn har påbörjat en ny era av guld? Kanske det faktum att man har en bra mix av äldre och ungt i sitt lag. För några av dessa spelare kanske det här var sista chansen att ta ännu ett guld. För några kanske det här var starten på en resa. Svårt att säga. Tror att elitserien som den är nu är lite vassare för att något lag ska tillåtas att dominera som Edsbyn gjorde där under mitten av 2000-talet med sex raka finaler. Men det är bäst att låta det vara osagt. Något har väckts i skogarna i Ovanåker. Edsbyn går nu upp på ensam tredje plats i guldligan med sina 10 guld. Stort grattis, Edsbyn till en väl genomförd säsong!


Nu till det något mer tråkiga slutet på den här dagen. Det började så bra med tåget ner och skräcken med att hitta rätt tunnelbana löste sig också. Ni förstår att släppa mig lös i Stockholm skulle kunna bli ett fall för efterlysning då jag förmodligen har norra Europas sämsta lokalsinne. Men med hjälp av andra bandyvänner så hittade jag och pojkarna rätt, både dit och hem.


Men det var när vi kom till Gävle som det började. Först fick vi höra att tåget skulle ersättas med buss och tiden flyttades också fram en timme. Bara där så blev det jobbigt för oss. När det sedan bara dök upp 1(!) ersättningsbuss till ca 100 personer, uppstod ju nästa lilla bekymmer. Det löste dock trafikpersonalen med att skaka fram 2(!) ersättningstaxin som dessutom bara skulle ta folk till Ljusdal. Kvar stod nu runt 50 personer som skulle vidare mot Ockelbo, Bollnäs och Edsbyn. Jag led nästan mer för Bollnäsborna som nu gick mot ett nytt nederlag.


Och när vi så trodde att vi hade hittat en taxi som kunde ta oss hem till tryggheten i Ockelbo, fick vi nästa besked. Det var upp till oss resenärer att ringa till X-trafik och ordna med ersättningstaxi… Var dock inte så lätt då ingen svarade på X-trafik… Så 23.00 fick jag ringa min far och meddela den goda nyheten att det vore bra om han kunde komma in och hämta oss.


21.39 skulle vi vara hemma i Ockelbo egentligen. 00.30 klev vi nu in innanför dörren i stället. Vad ska man säga? Världsklass är helt fel ord. Klappkasst är mer passande…..


23.50 (22.50 vintertid) sätter jag då punkt för bandysäsongen 2016/17. En säsong som inneburit mycket. VM-guld till Sverige. Mitt SAIK gick till semifinal för 23:e året i rad. Ryska spelare som kanske inte blev det man hade trott. Tellus överraskade alla, inklusive mig. En finsk stjärna tändes. Kalix räddade upp situationen i sista skälvande stund. David Karlsson målade på bäst i grundserien. Daniel Mossberg blev årets man. Härligt!  Karebys damer tog sitt tredje raka guld. (Samtliga guld har tagits med siffrorna 3-1..). Edsbyn vann då SM/DM finalen mot Bollnäs. Och mycket mer säkert.


Vad ser vi framför oss då? Ja, det blir väl en silly season som vanligt och den blir väl att pågå från och med nu och en månad framåt, typ. Ryssarna verkar ha fått pengar igen så det gör ju situationen ännu mer rafflande. Vilka söker sig dit och är det några som söker sig hem? Hur kommer det nya serieupplägget att bli? Blir det en succé eller inte? Frågorna är många. Svaren får vi. Vare sig vi vill eller inte.


Om det dyker upp några heta övergångar eller rykten så kommer jag att försöka skriva om det här. Annars så gör jag väl som vaktmästarna på alla bandyarenor runt om i Sverige. Slår av strömmen…. God Natt Bandysverige. Var ni än är….


  Edsbyns vilda guldfirande när bucklan höjdes. Grattis!


 

Daniel Mossberg blev årets man. Välförtjänt. Stort grattis, Mossan!!!

Av Thomas Forsberg - Fredag 24 mars 23:30

1907 spelades den första finalen. Avgjordes i Boulognerskogen, Gävle av alla ställen. IFK Uppsala vann mot IFK Gävle med 4-1. 110 år senare så är det dags för nummer 111. Ska det bli Bollnäs tur efter 61 långa år eller kommer Edsbyn att ta sitt tionde guld? Efter 17.30 så vet vi. Kanske, är bäst att tillägga då förlängning kan bli ett faktum dessa två jämna hälsingelag mellan.


Det vi vet är egentligen två saker. För första gången på 22 år så spelas finalen utan grönvit eller svartvit medverkan. SAIK, Hammarby och VSK har sedan 1996 figurerat i finalerna, vid olika tillfällen naturligtvis. 1995 möttes Boltic och Vetlanda. Då vann den blågula Karlstadlaget mot gulsvarta smålänningar med 2-1 i en final som sågs av blygsamma 12 088 på Studenternas. Den siffran slås med råge i den här finalen. Det är i alla fall signalerna som ges. Det pratas om att det kan bli i alla fall uppåt en 17-18 000 på läktarna och det är positivt för bandyn efter två år med siffror runt 15-16 000.


Och det vi också vet är att stämningen på Tele 2 Arena kommer att bli häftig. Både Bollnäs Flames och Edsbyns Red Farmers är kända i bandysverige som kanske dom främsta klackarna och med två kortsidor fyllda med blåorange och rödblått kommer det garanterat bli en häftig upplevelse att vara på plats. Själv funderar jag på att bära solglasögon då jag föredrar en mer svartvit nyans…


Jag och två av mina grabbar kommer att finnas på plats och det är väl självklart med delade känslor man gör det. Naturligtvis så hade man ju helst sett en svartvit kortsida på plats. Och jag kan fortfarande tycka lite synd om äldsta grabben, Joel som efter förlusten i den sista matchen mot Edsbyn, hade tårar i ögonen. Han lever sig in precis som sin far och då kommer också känslorna. Men jag var ganska snabb och tala om för honom att den här finalen kan bli något han kommer att minnas resten av sitt liv. Ett hälsingederby mellan Edsbyn och Bollnäs i Stockholm. Ja, det är faktiskt ganska stort det. Ibland så måste man stålsätta sig och bara älska sporten. Även om man har ett svartvitt hjärta….


Personligen så blir det ganska så skönt att som neutral åskådare åka ner och titta på den här matchen. Man behöver inte ha ont i magen hela morgonen. Bita sönder varenda nagel. Grubbla över tänkbara scenarion. Oroa sig över förlängning. Ja, listan kan göras lång. Samtidigt så saknar man ju det också på något konstigt sätt. Man har ju upplevt dom här finalerna på precis det sätt som Bollnäs och Edsby-fansen har gjort under veckan och kommer att göra i morgon. Det är en häftig känsla och den kan jag sakna.


I mitt förra inlägg så beskrev jag den här finalen som en personlig final. Det jag menade med det var att jag egentligen inte hejar på något av lagen, utan mer en person. Andreas Westh. Men eftersom han då är kapten i Bollnäs så blir det ju automatiskt Bollnäs som mina sympatier ligger hos i den här matchen. Fast egentligen så ligger Edsbyn mig lite närmare. Deras medryckande ramsor har många gånger satt i gång hjärnspöken och fottramp hos mig. Så om det på något sätt går att ordna att Andreas Westh får vinna samtidigt som Edsbyn gör det, så blir jag nöjd….


Det är ganska enkelt att förklara varför man unnar Westh ett SM-guld. En av bandyns stora spelare dom senaste 15 åren. En kapten som verkligen är en riktig kapten. En pådrivare. En lagspelare. En vinnartyp. Och det få gånger jag pratat med honom så verkar det vara en riktigt schysst kille dessutom. Han fyller 40 år i maj. Det är bara en siffra. På bandyisen så verkar han vara 25. Jag fyller 43 i september. Det är fakta och inte bara en siffra. På bandyisen skulle jag vara i pensionsåldern…


Som svartvit som minns man åren runt mitten av 2000-talet när Westh spelade i SAIK och jag minns speciellt en semifinal mot Hammarby på Jernvallen, 2004. Det var fjärde matchen och Hammarby hade ledningen med 2-1 i matcher. Ställningen efter full tid var 3-3 och i förlängningen så tog Andreas ner ett långt utkast från Hammarbys målvakt, Andreas Bomark och tog fart uppåt. Spelade ut till Henrik Hagberg och i höjd med straffområdeslinjen fick han tillbaka bollen och vände sig om och sköt in 4-3 och SAIK ordnade en femte match.

I normala fall så hade jag vänt ur långt tidigare men nu fortsatte jag, sa Westh efteråt. Och det tycker jag personifierar Andreas Westh på ett bra sätt. Hans sätt att bestämma sig. Hans vilja att vinna. VM-gulden i all ära. Det är ett SM-guld som Andreas Westh vill ha. Och är bandygudarna på bra humör, så kommer han att få det nu. Och jag lovar precis som jag skrev i det senaste inlägget att jag kommer nog fälla en tår om han får lyfta bucklan.


Men Edsbyn kommer inte att bli en lätt nöt att knäcka för Westh och hans Bollnäs. Den moral och kämpaglöd man visade i semifinalen mot SAIK, kan räcka väldigt långt och man har dessutom en rad duktiga spelare med goda spetskompetenser. Och en viktig nyckel kan finnas där längst bak.


Anders Svensson har gjort detta förr. Det har inte Patrik Aihonen. Anders Svensson har goda minnesbilder från SM-finaler genom åren och ingen har väl glömt hans straffräddning 2004 som startade den mest makalösa vändningen i en SM-final. Man brukar säga att SM-final i bandy handlar mycket om att man har varit med förr och att man kan stänga allt runt omkring sig, utanför. Det är en viktig del i en final.


Jag hoppas att den här finalen kan leva upp till vad den har byggts upp till under den här veckan. Skräcken vore om båda lagen blir för stängda och inte släpper loss. Då kan vi hamna i en match som blir rena rama döden för bandyn. Men jag tror ändå att någonstans hos det båda lagen finns det en vilja att visa upp sig från sin bästa sida. Då tror jag vi får en fantastisk match med heta dueller och flera vackra mål. Att det kommer att leva på läktaren kan vi redan nu slå fast. Frågan är bara vilka som får jubla över SM/DM guldet….


Mitt tips är att guldfesten i Hälsingland på lördag, hålls i Bollnäs.


Får inte glömma bort att det några timmar före spelas damfinal också. Kareby spelar sin fjärde raka final med chansen att ta sitt tredje raka guld. Västerås SK står för motståndet och gör också sin första final någonsin., Här kan vi verkligen prata om skillnader i rutin. Frågan är om det fäller avgörandet. Är inte så säker på det. I VSK finns flera potentiella matchvinnare med kanske Matilda Plan som den främste. I semifinalerna mot SAIK gjorde hon fyra mål på två matcher och var tillsammans med Linda Lohiniva, tongivande i dom matcherna. Dom två tillsammans med Malin Persson kan skjuta ett historiskt guld till VSK. Som om inte den klubben hade guld ändå….


Väl mött på Tele 2 Arena i morgon alla bandyvänner. Nu gör vi bokslut på den här säsongen så att vi kan få börja längta till nästa.

Av Thomas Forsberg - Måndag 20 mars 23:35

Det hann inte gå ett dygn innan man lyckades bryta ”löftet” om att ha ett uppehåll här på bloggen. Men vad ska man göra när bandysverige levererar bandysmällar gånger 2. Det kan man ju inte låta gå obemärkt förbi. Man är väl bättre än vad Sportnytt på SVT är. I det 15 minuter långa programmet i kväll, nämner man inte ens dessa två nyheter. Och den kanalen ska på lördag visa SM-finalen. Undrar hur många införreportage om den häftiga hälsingefinalen man har på lut? Känns bra när ”Folkets kanal” tar sporten på allvar.


Daniel Andersson lägger skridskorna på hyllan. Ja, den nyheten var i min värld tillräckligt stor för att få 24 sekunder i tv i alla fall. En av Sveriges absolut största profiler under 2000-talet lägger alltså av efter 13 säsonger i Villa och en säsong i Edsbyn. En säsong som gav Danne ett SM-guld. Ett guld som han nog med största säkerhet också hade velat ta med den klubb som varit hans hem under hela sin elitkarriär. Nu stannade det vid två SM-finaler.


Spelaren med födelseåret på ryggen har verkligen givit mycket till svensk bandy och naturligtvis mest till Villa och dess anhängare. Under det tio år som elitserien har funnits så har Daniel levererat både mål och fantastiska framspelningar. Totalt 576 poäng (337 mål+239 ass) och det bara i grundserien. Hans fart och förmåga att ta sig fram och komma till avslut eller hitta ytan för passningar, var styrkan hos honom. Som publik var det alltid en njutning att se herr Andersson fara fram över isen, oavsett vilket lag man höll på. Så stort tack för det du gjort för svensk bandy på både klubblagsnivå och landslagsnivå, Danne!


Vid lunchtid så kallade Magnus Brodén sina spelare till information. En information som han för flera veckor sedan gett till ledningen i SAIK. Magnus väljer att avsluta sin tränartjänst hos SAIK efter ett år. I en intervju med Bandypuls så säger Magnus så här om sitt beslut:

 – Jag är jätteglad och stolt över att ha fått komma till SAIK och prova det, men jag tycker inte att vi fick till det som varken jag eller laget önskade. Även om vi var jättenära final så har spelet inte blivit som vi önskat, och då är det jag som är ansvarig. Då är det bättre att kliva av än att fortsätta nåt år till. Jag vill ha resultat, vi fick inte det, och då väljer jag att avgå.

 

Och som betraktare av SAIK denna säsong så kan jag delvis hålla med Magnus i sitt resonemang. Det har varit lite för mycket upp och ner i prestationerna för att det skulle gå hela vägen. Sen kanske det inte bara är Magnus själv som ska bära allt ansvar för det. Spelarna har också ett stort ansvar i det men precis som han själv är inne på, så är det ju som tränare man är ytterst ansvarig.


Har alltid gillat Brodén för hans sätt att vara och sättet han brinner för bandyn. Han har verkligen sagt vad han känner, även i SAIK. Gillar hans uppriktighet och hans sportsmanship.


I går efter den tunga förlusten så får han stå där i en sjungande kyrka med en kamera två dm ifrån ansiktet och en hälsingereporter som hade svårt att dölja sin entusiasm över slutresultatet. Och Magnus gör det med den äran. Fullt förklarligt besviken men ändå på ett värdigt sätt. Det kännetecknar en bra ledare, anser jag.


Då Magnus slutar så blir det också så för Sergej In-fal-in och jag vill tacka er för den här säsongen i SAIK. Ni gjorde det som förväntas av tränare som har SAIK. Att föra laget till spel långt in i mars månad. Stort tack och lycka till med era fortsatta karriärer.


När Magnus klev ut ur klubbrummet på Göransson Arena kanske han stötte ihop med en annan Magnus. En Magnus som har varit på vift. Inte bara en gång, utan två. Men nu har den förlorade sonen hittat hem, igen. Magnus Muhrén är tillbaka där allt en gång började. Ja, elitkarriären i alla fall. Ska inte förringa Skutskär del i det hela. En moderklubb är alltid en moderklubb.


Jag skrev ju i går att kontakten med Magnus kanske redan hade tagits. Och så rätt jag fick. För en gång skull. Och vad glad jag blir. Inte bara för att jag hade rätt utan för att cirkeln sluts på något vis. Efter två år i Villa där Magnus verkligen har bidragit med mycket, så är det alltså nu dags för honom att axla den roll som jag tror SAIK behöver i detta läge. Magnus kommer tillbaka i helt rätt läge känns det som.


Efter det två åren i bandytokiga Lidköping har Magnus samlat på sig massor av erfarenhet av hur det är att leva i en stad som andas bandy. I Sandviken så har den andningen hamnat i något sorts andnöd och kippar efter det där suget som fanns för ca 15-20 år sedan. Kanske kan Magnus bidra med att staden börjar hämta luft igen och lyfta. Bandylaget SAIK är det inget fel på. Det håller absoluta toppklassen. Men intresset är nere på nivåer som inte är värdiga. Det tog sig lite från kvartsfinal 3 och framåt men det är långt till det intresse som var tidigt 2000-tal.


Sen vurmar även Muhrén för att få upp intresset hos ungdomarna igen. Det har dalat år efter år och det är något som oroar naturligtvis. Kanske kan en ikon som Muhrén få den negativa trenden att vända. Jag ser det inte som helt omöjligt.


Magnus blir inte ensam tränare. Han blir inte heller ensam Magnus. För tillsammans med Magnus Edlund ska han nu leda detta lag mot nya mål. Och det tycker jag är intressant. Edlund som kommer från massor av år med juniorlaget kommer att bli en viktig del i arbetet med att slussa in just juniorerna i A-laget. Och det är på gång. Det pratats om flera spelare som ska få chansen nu att ta en plats i herrarnas omklädningsrum. Vilket är ett steg i den förändring som SAIK står inför. Muhrén pratade om att det blåser ”Förändringarnas vindar” i SAIK. Och vilka vindar det är och var dom tar vägen, får tiden utvisa. Jag är i alla fall jäkligt tacksam att den sydliga vinden från Lidköping bar honom hem igen….


Dessa två nyheter fick alltså inte en sekund ens i dagens sportsändningar, varken i SVT eller Tv4. Undrar just hur hårda vindar det måste blåsa för att dom ska förändra sitt förhållningssätt till bandyn?...

Av Thomas Forsberg - Söndag 19 mars 23:00

Att vara stor i nederlagets stund eller bitter är en balansgång. Jag väljer att balansera någonstans där i mitten av det känsliga området.


Men till att börja med så är naturligtvis ett stort grattis till Edsbyn på sin plats. Ett Edsbyn som verkligen har anammat det som Hans Johansson en gång uttryckte, smygkämpat. För tittar man på dessa matcher så har det varit SAIK som suttit i förarsätet, förutom i den sista matchen och det är ju den som är avgörande. Så rättvist eller inte, det får man lov att strunta i en sådan här gång. Edsbyn vinner med 3-2 efter att i den femte matchen varit klart mycket bättre än SAIK och då spelar inte 4-8 och 2-7 någon roll. Edsbyn var bäst när det som mest gällde.


Och rent taktiskt så tycker jag man har visat i bortamatcherna att man har många rävar bakom öronen på dessa ledare. Titta bara på förra matchen i fredags där man låter SAIK pumpa livet ur sig och Edsbyn spelar smart och har även turen att SAIK inte får den utdelning man vill. Och när man sedan med halvtimmen kvar, får inbjudan in i matchen, är man inte sen att acceptera den.


SAIK har finalbiljetten i handen i sextio minuter på fredagen men i blåsten som rådde på Jernvallen tappade man bort den och Edsbynspelarna fångade den. För även om det var i kväll det avgjordes, så är det i fredags finalplatsen försvann för SAIK ...


Nu till lite bitterhet då. Jag påstår inte att det bortdömda målet i andra halvlek är matchavgörande men om det hade godkänts så hade SAIK fått den energi som man hade lite för lite av i dag. Det är stor skillnad på att jaga från 1-3 och 2-3. Det hade kunna blivit en vändning på matchen, även om jag ändå är tveksam, för SAIK såg inte riktigt så starka ut som man gjort i tidigare matcher.


Det är dock väldigt tråkigt att en sådan här situation hamnar i fokus och för domarna kan jag förstå att det är hur svårt som helst. Men hade bandyn haft möjligheten som ishockeyn att man kan ringa på tveksamma situationer, så hade vi haft 2-3 där. Nu har sporten inte det och kanske inte ska ha heller då det sällan sker liknande situationer. Men likt fotbollen kanske man kan ha en straffområdes domare. Den hade i detta läge sett att bollen var i mål. Det enda måldomare som nu fanns var Daniel Välitalo som är den som rensar undan bollen till hörna. På ett smått uppgivet sätt som talade mycket för att den duktige backen visste att det var mål. Men finns ju ingen anledning för honom att erkänna att den var inne. Och som sagt var, det kanske inte hade hjälpt ändå. Men det ska ni veta där i Edsbyn. Bollen var faktiskt inne….


SAIK missar då för andra året i rad att gå till final och för en klubb som under 2000-talet spelat 10 finaler, är det väl ett misslyckande. Hårt uttryckt kanske men så stark är vinnarmentaliteten i klubben. Men ser man på säsongen i stort så tycker jag att uttåget i semifinal ganska så bra beskriver SAIK:s säsong. Det har liksom fattas något under resans gång. En resa som bjudit på lika fantastiska som bedrövliga upplevelser och att man blir fyra i grundserien, lägger också grunden för denna tuffa slutspelsrunda man haft. Fem matcher mot VSK och så fem mot Edsbyn. I slutspelet så har den högre växeln lagts i men i några sekvenser så har man också tappat och då tänker jag i första hand på hemmamatcherna mot Edsbyn. Dom tappen man gör där, är lite talande för hur SAIK har spelat den här säsongen och det räcker för att bli snuvad på finalfesten.


Och visst syntes det i dag att kraften hade sinat eller soppan i tanken om ni hellre vill. Forceringen i fredags gav inte resultat och i dag fanns det bara halvtank kvar.


Vad som nu kommer att ske i SAIK till kommande säsong är alldeles för färskt att hålla på och spekulera i. Jag har hört många namn redan nu, som brukligt är i dessa tider. Namn på väg ut och på väg in. Men att kasta sig in i någon ”löjlig säsong” så här timmar efter respass ur en femte semifinal, är kanske på tok för tidigt. Allt kommer att ju visa sig inom snar framtid. Men några funderingar har man ju ändå.


Tränare Magnus Brodén har ju ett års kontrakt och ville inte heller svara på några frågor kring en fortsättning och det förstår jag till fullo. Magnus har gjort det som man förväntar sig av en tränare i SAIK. Att ta dom till minst en semifinalplats och med tanke på att man faller på sista matchen, måste väl helhetsbetyget bli godkänt. Jag kan dock tro att Motalas comeback i finrummet, sätter mer funderingar i huvudet hos Magnus som ju har östgötskan i både språk och kropp. Men vi får se vad som kommer fram det närmaste veckorna.


Hur kommer det att bli med Alan? Kommer det bli en fortsättning? Det råder ju viss tveksamhet i Vänersborg om det ryska influenserna och tydligen så börjar det så smått bli lite bättre ekonomiska förhållanden inom den ryska bandyn, har jag hört i alla fall. Kan det bli så att Alan flyttar hem och med sig så får han Erik Pettersson? Jag finner det inte helt otroligt i alla fall.


Daniel Mossberg som varit lite av SAIK:s kung genom slutspelet har ju ett utgående kontrakt och på frågan om det skulle ”varvas ner” i AIK kommande säsong, förnekade han det ganska bestämt och det förstår jag. I den form som Mossan varit efter VM, håller han på elitserienivå bra många år till. Frågan är om SAIK då anser detsamma och erbjuder en förlängning? Ja, det få vi tids nog veta.


Erik Säfström sägs vara på väg hem och det skulle vara till SAIK då. SAIK har spelat två säsonger nu utan Säva och missat final.. Ja, man skulle ju kunna förklara det så enkelt. Kanske väl drastiskt men visst skulle det sitta fint om tröja nummer 8 kunde plockas fram igen.


Och vad händer med Magnus Muhrén nu när kontraktet med Villa är avslutat. Kommer SAIK på något sätt försöka knyta upp legendaren till föreningen? Jag anser att man nog åtminstone kontaktar honom och ställer frågan. Och vem vet. Det kanske redan är gjort….


Det jag vet är att man gör bäst i att sätta pennan i näven på Hannes Edlund och Jesper Jansson. Dessa två 97:or bör teckna på ett avtal och det kvickt. Det här är två spelare som kommer från det egna leden och sådana måste man nu vara rädd om. Hannes har tagit enorma kliv den här säsongen och i slutspelet trädde han fram i många matcher, helt orädd med moget spel. Jesper har ju inte spelat så mycket men visar när han kommer in att han klarar av uppgiften.


Är det inkomster så finns det utgifter också och det gäller ju även bandyspelare. Det är väl troligt att några namn kommer att försvinna ur SAIK till kommande säsong. Nämnde ju två tänkbara rysslandsresenärer. Tror inte att det blir dom enda. Har ingen koll alls på kontraktsläget men det kommer nog att hända saker.


Så. Nu får det vara nog med spekulationer. Det visar sig. Vill bara tacka grabbarna i svartvitt för en härlig säsong där man stundtals jublat, gråtit, lovordat eller svurit. Precis som det ska vara. Känslor och även om det smärtar i kväll och någon dag till så kan ni i alla fall ta med er att ni förde SAIK till semifinal för 23:e året i rad. Det är en svit som aldrig kommer att slås, tror jag.


Det väntar nu en annandagsderby match i Stockholm. Och får jag bara smälta det här i någon dag till så kommer känslorna att tycka att det ändå blir rätt häftigt. Jag har biljett och kommer att vara där. Dock inte i sedvanligt svarta kläder. Får väl hitta på någon neutral färg av annat slag. Vad tror ni om chockrosa??


Var placerar jag mina sympatier då? Ja det får bli på ett högst personligt plan. Ni alla andra spelare i Bollnäs och Edsbyn får ursäkta men den här finalen unnar jag en viss person att få vinna. En person som jag alltid hållit högt. Som bandyspelare och även privatperson, fast jag inte känner honom. Men är det någon bandyspelare i världen som förtjänar att få lyfta den där bucklan, så är det han. Jag talar om Andreas Westh. Kaptenen med det stora K. Ända sedan han lämnade SAIK där 2006 efter semifinalförlusten mot Edsbyn, har jag önskat tillbaka honom i svartvitt igen. Men Andreas har nog ett orangeblått hjärta lika stort som mitt svartvita är. Och sådana spelare önskar jag verkligen att få vinna. Karln fyller 40 senare i vår men befinner sig i den bandymentalt fortfarande i 25-30 års åldern. Om Bollnäs vinner guldet nästa lördag och Andreas Westh får lyfta pokalen mot Tele 2 taket, kommer jag fanimej fälla en tår.


Men för övrigt så håller jag mig neutral och hoppas på en bra match…


Det blev lite av pyspunka i dag när man insåg att säsongen för det sina tog slut. Och helt plötsligt fick jag huvudvärk också. Men min sambo ställde nog rätt diagnos. Anspänning löd den. Och nu släppte den och med tanke på att man levt med den sedan första kvartsfinalen mot VSK, så är det kanske inte så märkligt…


Kommer inte här och nu lova att detta var det sista inlägget på bloggen för den här säsongen. Men det blir i alla fall längre mellan dom och jag vill passa på att tacka för alla uppmuntrande kommentarer, skriftliga som muntliga. Stort tack alla!



Presentation


Thomas nu fyllt 40 bloggar om bandy och framförallt SAIK

Länkar

Fråga mig

6 besvarade frågor

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017
>>>

Följ bloggen

Följ Densvartvita med Blogkeen
Följ Densvartvita med Bloglovin'

Droppnätet


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se