densvartvita bloggen...

Alla inlägg under mars 2015

Av Thomas Forsberg - 14 mars 2015 23:46

Vi tar det på en gång så är det överstökat. Grattis Västerås SK till det 19:e guldet och i dag visade ni verkligen varför ni är dom Mesta mästarna. Jag brukar ha svårt att acceptera en finalförlust men den här tänker jag inte ens försöka förneka eller bortförklara. Ni var bara bäst när det som mest gällde.


Har haft en dålig magkänsla i flera dagar om att det här skulle ske. Jag har skrivit det förr att VSK är ett bättre och jämnare lag än förra året och i dagens final visade det sig med eftertryck. Man var mer resolut när man gick till anfall och i försvarsspelet så hade man dels en storspelande Bergwall (inget nytt där)och ett mer samlat lag när SAIK försökte ta sig fram. Dagens final är egentligen ganska så snarlik förra årets men med en annan vinnare. Det är bara att ta av sig bandykepsen och buga för övermakten en sådan här dag.


Om Västerås spelade på många spelare så var det precis tvärtom i SAIK. Adelsmärket för SAIK. Att ha många delaktiga. I dagens match kan jag bara se Säfström som kommer upp i den nivå man var tvungen att hålla för att slå VSK. Det är klart att man inte vinner då.


SAIK gör ingen bra final i dag, det kan vi slå fast. Fast samtidigt så gör VSK det mesta rätt och när det började kännas som om SAIK var på väg in i det, kliver ju Bergwall fram och det kom ju inte som någon överraskning direkt. Bergwall är en matchvinnare, så är det bara och han älskar sådana här matcher. Förra året var hans lagkamrater mer tagna av stundens allvar och då fick han strida själv. Nu fick han hjälpen.


Sen kan man ju inte annat än tycka synd om två 19-åringar. Först Martin Falk. Storspelat under hela slutspelet och när så examendagen kom, ja då går grabben och blir magsjuk. Helt otroligt. Jag som gått i en hel vecka och oroat mig själv för att bli sjuk och tvingas se matchen hemma. Kunde jag så skulle jag vrida tillbaka tiden och ta över den där kräksjukan…


Sen har vi Erik Pettersson. Spaltmeter på spaltmeter den här veckan i tidningar som vanligtvis knappt skriver om bandy. Och när så hans stora stund var kommen, misslyckas han med leveransen. Jag lider med EP som nog hade målat upp en helt annan bild av den här finalen. Det är ju tur att dom här två grabbarna är så unga och kommer få nya chanser. Kanske redan nästa år…


Nya chanser blir det dock inte för Stefan Söderholm som tränare. Han meddelade efter slutsignalen att det här var hans sista match som tränare för SAIK. Oerhört trist känner jag då jag anser att Dino har mer att ge detta lag. Men samtidigt så kan man förstå honom då det här tar mycket tid och med en familj med småbarn, finns det ju en hel del annat att pyssla med. Så ett stort tack för dom här åren, Dino och vi träffas väl på grabbarnas bandyträningar till hösten och den avslutande föräldramatchen i mars….


Att så här timmar efter säsongsavslutningen börja spekulera i nästa säsong, känns fel och jag nöjer mig med att konstatera att tre spelare saknar kontrakt till kommande säsong. Mikael Nilsson, Daniel Bäck och Rasmus Forslund. Spelare som jag tror SAIK kommer att ta diskussion med ganska snart. Sen kan det säkert hända saker under resans gång men nog tycker jag att framtiden ser ljus ut för Sandvikens stålmän.


Bandyfinalens framtid då? Ja, den ser tyvärr inte lika ljus ut. 15 877 var på plats i dag. Men frågan är om det inte var en glädjesiffra. Tyckte det mer liknade 10-11 000. Det kan inte bara vara lagens fel att det inte är mer folk på finalen i dag. Visst, SAIK drar inte mycket folk och har väl aldrig kanske gjort det. Men Västeråspubliken var inte mycket större heller. Det är bandyfolket i det stora hela som saknas. Eller krävs det att Hammarby får ett frikort till finalen för att det ska bli folk?


Bandyförbundet står inför ett gigantiskt vägskäl. Ge Tele 2 en chans till. Krypa till korset och skicka tillbaka finalen till Uppsala. Eller slopa finalen och övergå till en finalserie i bäst av fem matcher med utsålda arenor. Min kollega och mycket duktige skribent på Svenska Fans, Thomas Paschen skrev om en förändring för ett par år sedan där han menade att bandyn kanske måste tänka om och spela finalen i bäst av fem matcher. Då reagerade jag starkt och vår vänskap blev nästan hotad. I dag känner jag annorlunda.


Bandyn är för liten sport för att göra misslyckanden. Att dom två senaste finalerna bara lockat drygt 35 000 åskådare, är lika hårt som att få en käftsmäll. Dagens publiksiffra är den sämsta på 20 år och det är ju inte vad bandyn behöver. För en annan som brinner för den här sporten börjar livlinorna snart ta slut. Har alltid hävdat att se en bandyfinal live, är det häftigaste man kan göra. Nu börjar jag få svårt att försvara det.


Har dock svårt att se att bandyförbundet kommer att göra några större förändringar till nästa säsong. Men jag undrar hur många misslyckanden till har man råd med? Man måste åtminstone börja fundera över konceptet. Oavsett vilka lag som spelar finalen….

ANNONS
Av Thomas Forsberg - 11 mars 2015 23:02

Som 40-åring gick en dröm i uppfyllelse. Jag pratar inte om någon miljonvinst på triss eller att jag har hoppat fallskärm. Nä för i kväll så fick jag spela i samma lag som Stefan ”Dino” Söderholm och Daniel Mossberg. Det ni. Det är större än att skrapa fram tre tv-apparater på en trisslott det.


Det var nämligen så att det var avslutning för grabbens bandylag, SAIK U9 och den kanske största och mest prestigeladdade matchen på säsongen. Den mot föräldrarna. Femton stycken 7-8 åringar mot ungefär lika många laddade föräldrar och spänningen var på topp när det var dags för match. Och i vårt lag så hade vi alltså två stycken världsmästare och flerfaldiga svenska mästare. Det kunde väl inte sluta på annat sätt än seger?


Matchen inleddes i ett hiskeligt tempo. Alldeles för högt för en otränad 40-åring i alla fall. Halva planen var vår spelplan men efter två ruscher var jag övertygad om att vi spelade på full stor plan. Och ungar överallt. Så fort man fick bollen var man ju först tvungen att stirra ner på klubban när man skulle föra bolluslingen framåt och när man tittade upp var man formligen omringad av en massa 130 cm långa bandypojkar som bara hade ett mål i sikte. Att ta bollen. Och det gjorde ju dom, allt för ofta…


Efter ett par byten började jag ändå känna mig i skaplig form och tog lite mer initiativ. Tog ytorna. Åkte i rundor för att få bollen och jobbade hårt i defensiven. Men där kanske jag inte skulle vara. I ett försök att nå Mossan slår jag en boll rätt in framför mål och naturligtvis på klubban på en av småkillarna. Mål och den tar jag på mig.


Efter det ödesdigra besöket i försvaret flyttade jag upp mina positioner och fick så chansen att ta revansch för min tidigare blunder. Frispelad och ensam med målvakten. Satte högsta fart mot mål och vek ut mot vänster och sprätte till bollen i sann EP-anda. Men skillnaden mellan Erik Pettersson och mig i ett avslutsläge är att i 9 av 10 fall letar sig bollen i mål när Erik gör det. Mitt avslut lyfte kanske fem centimeter från isen och det var ju tillräckligt för att träffa målvaktens benskydd. Svagt avslut? Jodå….


Men det gick inte lång stund så fick jag chansen igen. Nu var jag placerad en meter från mål (troligen offside)när bollen hittade fram till mig och jag bara la dit bladet för att lite läckert styra in den. Styrningen lyckades. Men bollen hamnade på rad 7 sektion B vänster. Jag lyfte klubban för att signalera byte och med tunga skär åkte jag mot avbytarbänken. Jag såg på Dino att med dom missarna så tog jag mig inte närmare en plats i laget på lördag…


Matchen slutade 11-7 till grabbarna och när det stora slaget var över så gled Joel fram till mig och sa: ”Jag sa ju att vi skulle vinna”. Ödmjukhet står på schemat…


Den som säger att bandy är en lätt sport att lära sig bör nog tänka om. Nu spelade vi en plojmatch mot små barn på hälften så stor plan men ändå kände man vilka ytor det är och vad mycket man ska tänka på. Åka rätt. Passa bollen i hög fart. Dribbla. Mossan bjöd på lite dribblingskonster där man bara förundras vad han kan göra med en klubba och boll. När man sitter på läktaren och tittar på matcher så kan man ibland svära över en missad passning eller dribbling. Hur svårt kan det vara? Jag vet nu att det är svårt och då har jag spelat en match mot 7-8 åringar…


Sen tycker jag  det var härligt att både Mossan och Dino var med, trots att det om några dagar ska spelas den viktigaste matchen den här säsongen.


För även om det var på skoj så finns ju alltid en skaderisk då både barn och vuxna kan hamna i vägen och ställa till det. Men jag kan lugna er alla SAIK-fans att Mossan klarade sig helskinnad och jag såg till att vara långt ifrån varje gång vi var på plan samtidigt. Snyggt om man hade kört ihop med en av finalens viktigaste spelare.


Så var då en bandysäsong över. Joels första och efter en trevlig avslutningsmiddag på icke namngivet ställe som ligger rätt nära Göransson Arena, var det dags att åka hemåt Ockelbo igen. Vet inte hur många mil vi har åkt den här säsongen men med tanke på hur roligt Joel tycker att bandy är, så spelar det ingen roll. Och jag fick ju min belöning också. Att få spela med Dino och Mossan. Och nästa år ska jag sätta dom där chanserna. Då kanske jag närmar mig en plats i laget….

ANNONS
Av Thomas Forsberg - 10 mars 2015 22:08

Brynäs tog sig till kvartsfinal efter att ha vänt 0-1 till 2-1 i den tredje Play in matchen mot Färjestad. Kul att Gästriklands hockeystoltheter tar sig vidare och hade det här hänt för ca 25 år sedan hade jag studsat upp och ner av lycka den här kvällen. Jag var en riktig Brynäsare i mina yngre år och åkte på många matcher per säsong. I skolan var det nästan alltid hockey på rasterna och man var spelare som Conny Silverberg, Mats Näslund och Anders Masken Carlsson. När det var hårda tag i Herre på täppan så var det Brynäs mot resten. Färjestad, AIK, Djurgården och naturligtvis Leksand.


Men då bandyn gjorde entré i mitt idrottsintresse, trappades hockeyn ner mer och mer. Kan nog på två händer få ihop antalet hockey matcher jag sett live sedan 1995 och fram till nu. Märkligt det där hur det kan svänga.


Men visst är jag glad för Brynäs skull i kväll och nu blir det till att möta SAIK. Ja, Skellefteå AIK då förstås. Tufft men säkert inte omöjligt. Eftersom bandyn tar slut på lördag så kommer jag nog förmodligen att försöka följa Brynäs väg i slutspelet för att ha något att titta på. Men sannolikheten att jag kommer få samma puls som semifinalserien mellan SAIK och Hammarby gav mig, är försvinnande liten. I min värld kommer bandyn att vara nummer ett.


På tal om hockey så måste man ju också hylla Karlskrona. Hockeyns svar på Åshöjden. Klubben bildades 2001 och nu är man i SHL. Det är häftigt med sådana resor och hoppas nu att det inte blir ett nytt Väsby a´la 1990. Grattis Blekinge till att ha hamnat på den stora hockeykartan!


Nu bandy. I kväll blev det klart att 3 av dom 4 elitserielagen som spelade kval också spelar elitseriebandy nästa år. Tillberga och Kungälv var redan innan kvällens omgång klara för fortsatt spel. Varför man spelade den sista omgången är för mig en gåta som jag med varm hand lämnar över till förbundet att svara på.


Gripen som var så nära att ta sig upp förra året men föll på ekonomiska grunder, tog nu via 2-2 mot Ljusdal steget upp i den högsta serien. Senast man var där var 2009. Roligt med ett nytt lag igen och Gripen kan komma att höja publiksnittet en aning. Hade ett snitt på 479 åskådare i allsvenskan den här säsongen. Inget som direkt sticker ut men i elitserien så kommer det att höjas. Derbyn mot Villa och Vänersborg kommer att skjuta i väg siffran ordentligt.


Sirius gjorde också vad som krävdes. Nämligen att slå avhängda Falu BS. Och som man gjorde det. 15-2 blev det till slut.


Kvar blir då... Ljusdal. Klassiska Ljusdals BK åker alltså ur den högsta serien. 2-2 mot Gripen räckte inte. Ett rejält bakslag för en förening som har det tufft och går nu kanske mot ännu tuffare tider. Ekonomin svajar och frågan är ju vilka av spelarna som nu vill vara kvar och försöka ta laget upp igen? Jag tror att innan morgondagen är över så har nog en spelare som Kalle Mårtensson fått ett samtal.


Personligen så gillar jag Ljusdal. Kan ha och göra med att jag gick i skolan där i två år och då var man ju på några matcher på en säsong. Det största minnet jag har är när jag följde med deras supporterbuss till Bollnäs för en avgörande kval match till dåvarande högsta serien, allsvenskan. Jag minns att Ljusdal vann matchen och vi fick poliseskort från Sävstaås. Det var hälsingekänslor det.


Hoppas att ni hittar kraft att ta er tillbaka, LBK. Tycker nog att elitserien blir lite fattigare utan er.


Av Thomas Forsberg - 9 mars 2015 09:32

Tänk vad ett snedskär kan leda till. Klockan stod på 90.08 när Robert Rimgård i Hammarby bara skulle vrida upp för att sätta i gång en kvitteringsjakt för det vitgröna gästerna. Fem sekunder senare kunde han och resten av Hammarbyspelarna se hur matchens store spelare, blott 19-årige  Erik Pettersson sträcka händerna i luften efter att ha lagt in 7-5 bakom en maktlös Patrik Hedberg i målet. Fem sekunder senare landade delar av Rimgårds klubba i nätet och jag kan förstå honom. Hur många gånger får man ett snedskär  i sitt egna straffområde under en säsong?  På den här nivån är det nog inte många men den här söndagen blev det ett för mycket och Hammarby fick se sin drömfinal på Tele2 Arena förvandlas till en match som ingen vill spela…


För hur än glad, nöjd och lycklig jag är i dag över att för femte gången se mitt kära SAIK i final, så måste man ändå hylla motståndarna. Hammarby gav SAIK en riktig fajt över fem matcher. En fajt som för två månader sedan inte fanns i mina tankebanor i alla fall. Hammarby var då ett lag i kris med ekonomisk härdsmälta med sänkta löner och tränaravhopp. Ändå så står man upp i blåsvädret och är i den sista matchen inte långt ifrån att slå ut SAIK. Och jag kan inte annat än lida med Rimgård som på något vis blir centralfiguren. Först reducerar han till 5-6 på hörna för att minuten senare tappa fotfästet och ger EP fritt fram. Man kanske inte hade hunnit kvittera ändå men utan fadäsen, så hade man ju haft chansen. Påminner om 2010 när Lusen fick hjärnsläpp, eller rättare sagt, klubbsläpp och hivade i väg sin spak 20 meter och orsakade att Bollnäs fick straff. Nä, det är tungt när enskilda spelare hamnar i sådana speciella situationer och jag hoppas att Rimgård kan släppa det fort.


Så tack, Bajen för en väldigt trevlig matchserie. En matchserie som inte har varit lik någon annan och lite väl spännande för min del...


Men nu tänker jag ägna resten åt det lag som stått för en bedrift som bara Edsbyn lyckats med sedan man införde fem matcher i semifinalspelet, 2001. Nämligen att vända ett 0-2 underläge till 3-2. Och precis som Edsbyn så fick också SAIK göra det inför hemmapublik, den största i år också, 3787. Och man fick också vända ett underläge i matchen.


Jag trodde i min enfald att det två senaste matcherna hade sänkt moralen hos Hammarby. Det visade dom ganska snabbt att så var inte fallet. Man var rappare och hetare än SAIK i första halvlek och att det bara stod 2-3, ska SAIK vara glada för. När man sedan gör 2-4 i andra så kändes det nästan som om den där vändningen inte skulle bli av. Nu reducerade Patrik Nilsson på hörna(!) ganska omgående och där kändes det som matchen tog en ny vändning. SAIK:s anfall blev allt kraftigare och det märktes på Hammarby att man fick allt jobbigare att hålla upp sina försvarspositioner. Mossan och Säfströms åkningar började mjuka upp mittfältet hos gästerna och så klev en annan härlig skridskoåkare in i bilden…


… Linus Forslund. Om jag har skrivit nedlåtande rader om dig Linus tidigare, så har du nu med dom här tre senaste matcherna sett till att stoppa dom i munnen på mig och tätat till kakhålet ordentligt. I sin nya roll på mitten har Forslund hittat hem på något sätt. Han transporterar på ett säkert sätt upp bollen och vill någon motståndare försöka hänga med, lär dom skynda sig att köpa biljett för att hinna med Forslunds expressen. Och skjuta kan han ju också. Det viktiga 2-3 i första halvlek var en hörnkanon som jag nog tror att Hammarbyspelarna fortfarande funderar på vad som hände. ”Han skulle väl inte skjuta…”


Det ÄNNU viktigare 4-4 var också det ett skott. Långt håll och kanske inte Nilsson eller EP styrka, men det är ju inte alla gånger dom är bäst. Lagom är bäst och är det dessutom välriktat, ja då kan bollen få studsa in i mål om det är så.


Erik Pettersson. Vid 19 års ålder så har han fått tagit över en ramsa som egentligen borde vara förbjuden att sjunga mer. När Erik fortfarande satt i barnvagnen var det en annan spelare som hyllades med dom orden: ”Andersson. Andersson. Stefan Andersson. När han träffar bollen så blir det mål. Stefan Andersson.”

Jag tror dock inte att Pumpen kommer att begära stimpengar för att supertalangen Pettersson har tagit över…


För Erik är värd alla hyllningssånger som finns. Att kliva fram och göra fyra mål i en avgörande semifinal, det kräver sin man och i det här fallet är det bara en pöjk från Söderfors. 13 mål i den här semifinalserien. Sanslösa siffror om ni frågar mig.


Hörnorna. Innan den avgörande matchen hade SAIK haft 36 hörnor och gjort 1(!) mål. När det gällde som mest plockade man helt plötsligt fram 3 hörnmål ur rockärmen. Också helt sanslöst men också ganska vanligt när det gäller SAIK.


Att spela final för femte året i rad är en bedrift som inte många lag klarat av. I omodern tid så lyckades IFK Uppsala (1916-1920) ta sig till final fem gånger. Boltic är ju nästan oslagbara i den bemärkelsen då man mellan åren 1979-1988 spelade final alla år och vann sju(!) raka guld. Edsbyn vann fem raka guld mellan 2004-2008 innan VSK stoppade den rödblåa maskinen 2009.


Nu kan då alltså SAIK sälla sig till den här skaran och på det sätt man tog sig till den här finalen gör att jag nästan känner som att man redan vunnit något, fast man har den viktigaste matchen kvar. Att vända 0-2 i matcher och underläge i sista matchen har något av en bragdstämpel över sig.


Nu har vi den sista uppgörelsen kvar och det kommer att bli en häftig match på Tele 2. Det två särklassigt bästa lagen gör upp om guldet. Seriesegrarna mot serietvåan. Kan inte bli mer rättvist anser jag. Hoppas nu att folket ställer upp och kommer på den här tillställningen.


Till sist måste jag ändå ställa en fråga till SAIK Bandy. Jag hade mina två pojkar med på matchen i går, 8 och 6 år. Jag vet att dom inte är garanterad en sittplats. Men då undrar jag om det är rätt från funktionärshåll att när man kommer till läktaren mötas med orden: ”Du får inte ha barn med idag. Det blir fullt”. Det kändes inget vidare måste jag säga och jag gjorde vad jag kunde för att hjälpa till och placerade minstingen i knät och var beredd att ta storebror i det andra.


Att skicka i väg två små grabbar till ståplats var för mig inget alternativ. Visst, jag hade kunna köpt två biljetter till så grabbarna har haft men det jag skulle vilja se i stället är att man skulle kunna köpa familjebiljett där priset för barnen ligger på halva av en vuxens biljett. Åtminstone när det är matcher där det kan bli fullt.


Sen kan man ju undra hur vissa vuxna tänker när man kommer till den fria sittningen, 15.50, alltså 10 minuter innan avslag och får fågelholksuttryck över att det är slut på sittplatser. Alla visste om att det skulle bli mycket folk och har man då ingen nummerplats, bör man nog vara där i tid.


Vill ju inte avsluta med klagomål. Så i stället så vill jag hylla SAIK:s U18 som i lördags mycket rättvist och på ett imponerade sätt slog Edsbyn i finalen. 9-5 där Joel Engström gjorde sex mål. Vilka killar det här är. Man spelar så moget och fantastiskt fin bandy, trots sin låga ålder. Och i kväll ska man ta sig an en utmaning igen. Att i den andra semifinalen mot Villa i U20, vända ett 2-6 underläge till seger och en tredje raka final. Det är väl inga problem. Vändningar tillhör ju vardagen om man spelar i SAIK….


Bjuder även på en bild på grabben som i sin första bandymatch någonsin stod i mål. En stor grej för en liten kille och jag måste säga att han gjorde det bra. Trots förlust med 3-1 gjorde han tre frilägesräddningar och det som värmde honom mest var nog hälsningen han fick från sin idol, Joel Othén. "Ser jag redan nu att det kommer bli en mkt bättre version av mig! hälsa kingen

 

Av Thomas Forsberg - 6 mars 2015 22:57

 Jo det ska jag berätta för er. Ni ska ta er till Göransson Arena i god tid före klockan 16.00 För där kommer det att utspelas ett drama som ni inte vill missa. En helt avgörande semifinal mellan SAIK och Hammarby.


Att vinna med kniven och skridskoskenan mot strupen på bortaplan mot Hammarby med nästan 5000 personer som vrålar är grymt starkt. Att dessutom göra det med 7-1, är sanslöst. Helt sanslöst…


SAIK fick ju den start man ville ha på den här matchen och på den vägen blev det sedan. Målen trillade in i lagom takt och 0-4 i paus, var enligt rapporter nästan i underkant. Och när Hammarby gjorde ett försök att göra en ”Vänersborgare”, det vill säga hämta i kapp ett stort underläge, klev Martin Falk fram och stod där så stabil. Man pratar mycket om vilken stjärna Erik Pettersson är trots sin låga ålder. Falk är också bara 19 år, i 22 dagar till åtminstone.


SAIK har nu alltså kvitterat den här matchserien. Något man hade svårt att se efter den dramatiska straffläggningsförlusten i måndags. Men matchen i onsdags gav en tro på det. En tro som i kväll blev verklighet på Zinken. 2005 var sist det hände men den fjärde matchen var långt ifrån så här odramatisk. Den slutade 2-3 och var spännande in i det sista. Den här matchen var inte ens spännande någonstans.


Nu är frågan om tron finns på Söder? 3-14 på två matcher måste sätta sig i huvudet på dom grönvita. Men jag tar som vanligt inte ut något i förskott. Det här var en match. På söndag är en annan och då är det lika villkor för båda lagen. Då är det SAIK som bär favoritskapet igen. Då måste Pettersson, Nilsson, Mossberg och Forslund fortsätta på den väg man nu kommit in på. Då måste också försvarsspelet som stämt så bra dom två senaste matcherna fungera prickfritt. För trots två storsegrar så är det små marginaler dom här lagen mellan. Ett enda misstag straffar sig.


Nu hoppas jag att många har gjort det jag gjorde i kväll. Köpt biljett. På söndag måste väl ändå 3000 vallen sprängas. Det bara måste.


Med ett leende på läpparna kan man nu möta John Blund för att inta en skön sömn. Men tro inte att det blir till att ligga på latsidan i morgon. Nä,klockan 07.00 står en buss utanför Göransson Arena och väntar på att ta ett glatt gäng till Västerås. Joel ska i väg på sin första bandycup med sitt lag, U9. Framtidens bandystjärnor är på väg!

Av Thomas Forsberg - 6 mars 2015 13:39

Det är fredag. Det är dags för fredagsmyset ute bland stugorna i vårt avlånga land. En lång arbetsvecka ska firas att den äntligen är slut. Tacos gäller förmodligen inte bara oss. Let´s dance kör vidare med Stenmark, Grönwall och alla andra kändisar som vill lära sig dansa. Att lära sig dansa är något jag också skulle vilja göra. Men just i kväll så hoppar jag den lektionen. I kväll ska det dansas på Zinken. En bandymatch som kan bli allt från slowfox till värsta buggen. Frågan är bara vilka som kommer att föra dansen?


Det väntas storpublik till Zinken i kväll. Konstigt vore det ju annars. Hammarby i ledning med 2-1 i matcher och kan i kväll kvittera ut biljetten som ger dom tillträde till sin egna hemmaplan och finalen mot Västerås. SAIK ska försöka stoppa det genom att ta hem serien för ett rafflade avslut i Sandviken på söndag.


I går kväll innan jag stängde ner datorn och skulle gå och lägga mig fick jag en känsla i kroppen som sa att det blir en resa till Sandviken även på söndag. Som den obotlige pessimisten jag är, så kan jag inte förstå hur en sådan känsla helt plötsligt fanns. Kan det vara ett tecken på att jag för en gångs skull får rätt? Ja, helt omöjligt är det inte. Tyvärr så är den känslan inte den samma i dag då nervositeten har tagit överhand och tryckt ner dom goda vibbarna…


SAIK måste upp på samma nivå som man var i onsdags om det ska bli verklighet. Sen måste nog Hammarby och i synnerhet, målvakt Hedberg ha en mindre bra kväll. Han har verkligen storspelat och satt Martin Falk lite i grann i skuggan, fast Falk gör en fantastisk semifinalserie även han.


Att SAIK ska kunna spela som man gjorde i Göransson i onsdags kanske är väl mycket begärt. Det blir annat på bortaplan och speciellt när det kanske är 5-6000 personer på plats och isen inte är den alldeles perfekta. Men kan man hålla sig i närheten av det spelet, så kan det här gå.


Att hålla sig på plan är en annan förutsättning. Det är lite som Dino sa efter andra matchen då han menade att det var utvisningarna som fällde avgörandet. Straffavgörande till trots så är det ändå bara ett stort lotteri, känns det som. Med ett par mindre utvisningar, så hade man kanske orkat stå emot på slutet.

När det gäller historiken så visar den att vid två tillfällen så har det lag som ligger under med 2-1 och har bortaplan, vunnit den fjärde matchen. Edsbyn gjorde det 2008 då man slog ut VSK. Villa gjorde det 2013 då man slog SAIK. Så det går att göra!


Timmar kvar nu till match och det känns som dagar. Och inte får man någon chans att se matchen heller då det inte fungerar med tekniken på Zinken för att webbsända matchen och då jag ska till Västerås tidigt i morgon bitti blir en resa till Stockholm i kväll lite för mycket, känner jag. Så det blir till att hålla tillgodo med liverapport och elitrapport. Känns ju sådär med tanke på läget och jag tycker fortfarande det är bedrövligt av SVT att man inte på något sätt kan visa den här matchen. Kunskapskanalen hade jag tagit varje dag i veckan. Men det är väl något program om syrsornas leverne i Sahara öknen vid den tiden, antar jag…


På söndag är det Vasaloppet och den internationella kvinnodagen. Låt det också bli Sandvikens bandydag! Jag tror nog att mina grabbar hemma gärna hoppar över en innebandyträning för en femte semifinal i bandy.


Martin Falk. Abbe Bodin. Erik Säfström. Rasmus Forslund. Linus Pettersson. Joakim Bergman. Niklas Gälman. Dennis Henriksen. Ted Haraldsson. Daniel Bäck. Olle Berglund. Mikael Nilsson. Patrik Nilsson. Erik Pettersson. Daniel Mossberg och Linus Forslund. Där har ni dom som ska ordna det.


Som avslutning ger jag er orden som Tommy Svensson gav sina spelare den där sommaren för 20 år sedan. Funkade det då, kan det väl funka i dag...


Den mätta dagen, den är aldrig störst

Den bästa dagen är en dag av törst

Nog finns det mål och mening i vår färd

men det är vägen, som är mödan värd

 

Nu ska jag sätta mig och titta på matchen från Tele 2 Arena förra året. Den borde ge bra vibbar. https://www.youtube.com/watch?v=CP82_FmDydY

Av Thomas Forsberg - 4 mars 2015 23:07

Kan man dra en liknelse mellan 50 km skidåkning och en 90 minuters bandymatch? Kanske låter dåraktigt och underligt men jag provar. Att se SAIK och Hammarby spela den tredje semifinalen i en Göransson Arena som kändes välfylld men ändå bara innehöll drygt 2600 personer, var som att se på femmilen i söndags.


SAIK var som Johan Olsson och bara drev på och försökte spräcka fältet. Hammarby låg där bakom och släpade och såg ibland lite trötta ut för att sedan växla tempo. Precis som Northug brukar göra. Och känslan när SAIK brände hörna efter hörna efter hörna… ja det blev några stycken och missade målchanser som i november sitter i nättaket levererat av Söderfors sönerna Pettersson och Nilsson, ja då kändes det verkligen som att Northug skulle komma på slutet med en riktig rackarrökare till spurt.


Men den här gången fastnade han/Hammarby i kön. Hammarby gjorde ett försök i början av den andra halvleken men SAIK stod emot och när så Erik Pettersson efter tre bedrövelser av straffar, två mot Broberg och den i måndags, satte SAIK:s andra straff i matchen, ebbade spurten ut.


SAIK vinner rättvist den tredje matchen och man gör det genom att spela en bandy som jag nog inte sett man göra den här säsongen. Det första 30 minuterna var en enda lång kamp mellan SAIK och målvakt Hedberg. Det sköts från höger, vänster, nära håll och från långt håll. Om det hade stått 4-1 eller 5-1 i paus, hade ingen sagt att det var konstigt.


I all SAIK-press så lurade dock Hammarby likt en gädda i vassen och när man fick chansen så tog man den. 2-1 med halvlekens sista skott, en straff, sådde ett frö av oro i mig. En oro som till en början i andra halvlek växte upp och höll på att blomma ut. Både Kalle Spjuth och Kumpoja hade finfina lägen till kvittering under halvlekens första kvart.

Men orosväxten kapades i den 67:e minuten när stekhete Pettersson la upp bollen på straffpunkten. I första halvlek så hade Nilsson chansen vid punkten. Men han verkade vilja skjuta Hedberg med in i mål och ut ur arenan när han stenhårt slog bollen över. Överladdad? Ja, en aning då...


Pettersson tog det lugnare och då gick det bra. Målet tog udden av Hammarbys forcering och när sedan Nilsson passade fram EP till 4-1 med kvarten kvar, då såg man på gästerna att man redan då började fundera på fredagsmys på Zinken.

7-2 slutar det och det ska faktiskt Hammarby vara glada över. SAIK som hade både skridskoskenor och knivar över strupen, gick all-in i den här fajten och fick till försvarsspelet på ett mycket bättre sätt. Att jämföra den här insatsen med den i fredags är som att jämföra pizza med blodpudding.


Men faktum kvarstår. Det tog 13 hörnor innan SAIK gjorde mål. 13 stycken. Det måste ju nästan vara snudd på rekord. Man måste börja få utdelning på alla dessa hörnor. I dag var det ett par bollar som både studsade på mållinjen och på Hammarbysspelare. En boll från Nilsson träffade Hedberg på bröstet så att det blåmärket har nog han till midsommar. På fredag har inte SAIK råd med att vänta till den 13:e hörnan innan det blir mål.


2-1 i matcher till Hammarby alltså och nu åker serien ner till Stockholm igen. Naturligtvis så har Hammarby fortfarande fördel. Hemmabana och minst 5000 på läktarna. Det kommer att bli finalkänsla på Zinken på fredag.


Men vilka har pressen på sig? Sett till att SAIK ligger under med 2-1 så är det väl dom som har det, egentligen. Förlust och säsongen är över (räknar fortfarande inte tredje pris matchen..). Fast samtidigt så bör väl också Hammarby känna av stundens allvar lite. Skulle man slå bort den här matchbollen också, ja då är det ju helt plötsligt vidöppet igen och fördel SAIK. Så nog är det två lag som kommer att känna av press på fredag. Nu handlar det om att gilla läget.


Det är på två vis det här med att serien lever vidare. Naturligtvis är det skönt att SAIK får en ny chans. Å andra sidan så är det inte bra för min mage som formligen skriker efter lugn och ro nu. Men det är smällar man får ta så här i mars…


Lugn och ro är det i Västerås. 8-0 i den tredje semifinalen mot Villa var bara ett bevis för att VSK har varit ett, två och kanske tre nummer för stora för Villa. 20-3 på tre matcher. Det är tydliga papper det. Håller VSK som skyhöga favoriter till att plocka hem guldet, oavsett motstånd. Man har ett lag där inga svagheter finns för tillfället. Man har en utomjordning i mål. Man har ett ramstarkt försvar. Man har Houdini på mitten. Man har många som deltar i spelet. 8 olika målskyttar i kväll. Behöver man egentligen skriva något mer? Vilket det än blir av SAIK och Hammarby så måste dom göra säsongsbästa den 14:e mars om man ska kunna rubba VSK.


Till sist så kan jag tillägga att det var en betydligt trevligare och pratsammare hemresa med Joel den här kvällen. Mörkret utanför bilen kändes inte alls lika jobbig och mitt under resan så säger Joel: ”Nu kör du som Erik Pettersson”.
Vaddå, undrade jag?.  Joel pekar på instrumentpanelen och hastighetsmätaren: ”Du kör i 95….”


På tal om Erik. Hans fjärde mål i dag betydde också hans 200:e mål i SAIK-tröjan. 201,202,203 får gärna komma på fredag…


Till sist så önskar jag SAIK U20 lycka till i sin första semifinal som man spelar i morgon i Lidköping. Kunde U18 vinna där så kan ni. Ni är ju trots allt till 65 procent samma lag. Kör hårt bara!

Av Thomas Forsberg - 4 mars 2015 14:16

En gång. Endast en gång sedan bandyns slutspel införde fem matcher i semifinalspelet så har SAIK förlorat med 3-0 i matcher. Det var när man mötte Edsbyn 2006. Det var mitt under Edsbyns storhetstid på 2000-talet och dom kändes nästan lika överlägsna som Sovjetunionen var i ishockey längre tillbaka. The big red machine var The red and blue machine med sina “Orchertrummor” på läktarna. Skrämmande var ordet…


Hammarby är långt ifrån så bra som Edsbyn a´la 06. Men lik förbannat så står vi inför det faktum att det kan vara över i kväll. Jag vägrar dock tro på det.


Jag vet att jag skrev i mitt förra inlägg att SAIK aldrig tagit stryk tre raka matcher mot Hammarby. Får väl slå mig själv på fingrarna då och medge att jag faktiskt hade fel där. 2001 hände det. SAIK vann första matchen på bortaplan. Men föll sedan i tre raka matcher. Så rätt ska väl vara rätt antar jag. Men jag vägrar alltså att tro på att det ska ske igen.


Att SAIK dock är i ett prekärt läge behöver man inte vara raketforskare för att förstå. Hammarby har tre matchbollar. Nu är frågan om man tänker avvakta på baslinjen i kväll för att gå på nät i en fjärde match? Vägrar jag också att tro på…. Det är (tyvärr) inte Hammarbys stil i detta slutspel.


Fokuset efter matchen i måndags var från SAIK:s sida lagt på domarinsatsen. Och man kan ju undra lite grann över snedfördelningen på utvisningarna. SAIK har alltså 5 utvisningar, Hammarby, 1. Har själv inte sett situationerna och enligt SAIK själva så var det inga felaktiga man åkte på, utan det var just det att Kandell verkade ha olika nivåer, beroende på tröjfärg. Men jag hoppas att man kan släppa det nu och lägga fokus på det man ska göra på plan. Domarinsatsen blir kanske bättre den här gången. Fast… Det vägrar jag också tro på….


Patrik Nilsson klev av mållös från Zinken, om man bortser från straffen. Kommer det hända igen? Nä, det vägrar jag tro på…


Hörnorna. 18 hörnor. 0 mål. Hörnor i bandy är lika med målchans. Klarar SAIK att vinna i kväll utan att göra mål på en hörna? Nä, det vägrar jag tyvärr tro på…


Till sist: Kan SAIK vinna i kväll då? Ja, det tror jag på i alla fall!!

Presentation


Thomas nu fyllt 43 bloggar om bandy och framförallt SAIK

Länkar

Fråga mig

6 besvarade frågor

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2015 >>>

Följ bloggen

Följ densvartvita bloggen... med Blogkeen
Följ densvartvita bloggen... med Bloglovin'

Droppnätet


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se