Alla inlägg under mars 2017

Av Thomas Forsberg - Torsdag 30 mars 23:08

Silly Season är i full gång och i dag hände det saker, mest kring SAIK. Men den hetaste nyheten kommer här.   Finalhjälten Toumas Määttä spelar i SAIK nästa år!


Ja om man får tro min son Joel i alla fall.. Efter den sedvanliga bandymatchen på uppfarten, i förd SAIK-tröja, innebandyklubba och inlines så kom han in och meddelade den goda nyheten. I nästa säsongs upplaga av SAIK så hade nämligen både Määttä, Berlin och Säfström funnits med och segern var naturligtvis odiskutabel med den trion i laget. Ja, vad säger man? Känns som han har ärvt fantasi och bandynörderiet från en far i huset i alla fall…


Nä, att Määttä kommer att presenteras som ett nyförvärv i SAIK stannar nog på uppfarten i Ockelbo. Däremot kan man ju hoppas på det två andra i alla fall… Jag kunde i alla fall informera Joel om att han i fortsättningen kan vara Mossan när han och brorsan spelar. En knuten näve och ett ”Yes”, sände signalen om att det var goda nyheter. Men finns det en god nyhet brukar det ju finnas en dålig också. Och när jag talade om att Linus Forslund valt att gå till Broberg, blev det ingen knuten näve och Yes, utan mer dämpat och ett ”VA, Broberg?.

Silly season berör även det små som ni märker…


Det snurrade på friskt med nyheter om SAIK den här dagen. Det började bra då det kablades ut att Daniel ”Årets man” Mossberg hade kommit överens med SAIK om två år till. Glädjande för båda parter. Efter en mycket vass säsong av Mossan hade det känts konstigt om han inte hade blivit kvar i SAIK. Högst delaktig i VM-guldet på hemmaplan (med stort H). Den som bar fram SAIK mot VSK i kvarten och så länge han orkade i mot Edsbyn. Pricken över i:et hade ju varit en SM-final och guld. Men å andra sidan så kanske han hade slutat då, vem vet..


Mossberg som fyllt 35 har många år kvar på bandyisarna och det gläder mig att han det närmaste två åren kommer att åka omkring i den svartvita tröjan. Och om nu SAIK kommer att spela in fler juniorer i laget, så kan Mossan fungera väldigt bra som en spelande mentor.


I ungefär samma tid som det skrevs om Mossan så såg jag en flash om att Broberg skulle presentera ett nyförvärv. Osökt kom jag att tänka på att det kanske kunde vara någon från SAIK. Nämner inga namn men jag gissade fel i alla fall.


Linus Forslund väljer alltså att gå till fartfyllda Broberg och även om det kommer att göra ont i ögonen och se nummer 39 i ”fel” färg nästa säsong, så tror jag att det är ett bra klubbval av Linus. Broberg spelar en bandy som jag tror kommer att passa Linus väldigt bra.


Linus som kom tillbaka till rötterna säsongen 2011/12 efter lite utflykter har sedan dess varit SAIK trogen och gjort mycket bra, lite i skymundan av några mer etablerade namn. Men det verkar inte ha stört Linus. Och det finns många matcher där han också har spelat huvudrollen när Pettersson, Edlund, Mossan och Nilsson och allt vad dom hetat, kanske inte haft bästa dagen. Lite av gubben i lådan över Linus.


I Broberg kanske han får en mer framträdande roll och i den positionen som Broberg är som förening med en hall som kommer att finnas snart, kan Linus bli en viktig pusselbit i jakten på att först och främst bli ”Bäst i Hälsingland”. Du kommer att bli saknad i SAIK, Linus. Men ett stort lycka till i Broberg önskar jag dig. Du kommer säkert att åka lika fort och le så där lagom irriterande för motståndarna som du alltid gjort.


Om vi fortsätter på avdelningen Spelare Ut så blev det då officiellt klart i dag att Alan Dzhusoev, den ryske stjärnan tillsammans med Sergej Lomanov tar flyget hem till Jenisej för en ny satsning där. Alltid trist när stora namn som dessa väljer att redan efter en säsong flytta tillbaka. Men jag kan förstå dom båda två och ska sanningen fram så kanske inte dom eller Sverige var riktigt redo för dom ännu.


Förstå mig rätt nu men jag tvivlar på att det två stjärnorna är speciellt nöjda med vad som kom ut av detta äventyr i Sverige. För Lomanovs del så handlade detta år om att ta Vänersborg längre än vad man någonsin gått. Det slutade där det brukar sluta, kvartsfinal.


För Alan så var väl uppdraget kanske lite enklare då han spelade i en klubb som brukar gå långt, ibland hela vägen. Och det började väldigt bra för båda parter. Men någonstans kring matchen på Hällåsen på annandagen vände det, till det negativa hållet.


Alan blev skadad i axelpartiet i den matchen och efter det så slog det liksom aldrig några gnistor om honom. Varken i skridskoåkningen eller den sällsynt vassa passningsklubban som han har. Det tog sig lite i slutspelet men inte tillräckligt för att han skulle bli den där som tippade över vågskålen till SAIK mot Edsbyn. Kanske var det så enkelt att SAIK inte riktigt förstod Alan och Alan inte riktigt förstod SAIK. Och då menar jag inte språkmässigt….


Men det var hursomhelst häftigt att SAIK haft en sådan världsspelare i laget och med tanke på att Alan bara är runt 25-års åldern så finns det väl möjligheter att han kommer tillbaka en sväng till. Kanske inte i SAIK men någon annanstans.


Men tack för din säsong i S-märkta tröjan och det finns många fina passningar och genombrott som för alltid kommer att finnas med en. Diagonalaren till Edlund i sista grundseriematchen mot VSK, slås inte av vem som helst den.


Lägger vi till att Erik Pettersson med största säkerhet kommer att åka över till Ryssland så har vi nu tre spelare ut, än så länge. Jag vet att det finns fler spelare som kommer att lämna. Inga namn. Det gör att jag känner att snart är det dags att presentera spelare som är på väg in också.


Och ni förstår säkert var jag är på väg. Det är fortfarande bara spekulationer men Erik Säfström och Daniel Berlin nämns ju lite då och då. Och skulle SAIK nu få dom att fatta pennan och knyta upp några juniorer till, så känner jag mig ganska bekväm inför sommardvalan. Men det är bäst att låta bli och hoppas för mycket. Risken att bli besviken är för stor.


Om inte annat så kan jag ju alltid lattja med Joel och Hugo i deras ”uppfartsmatcher”. För dom har redan värvat kan jag säga. I dag var det Määttä. Vem är det i morgon?

ANNONS
Av Thomas Forsberg - Söndag 26 mars 23:52

Så sitter man då åter igen framför datorn fast man kanske borde gå och lägga sig. Men va fan. Det är ju sommartid så egentligen är ju klockan bara efter 21.30 nu när tangenterna börjar smattra vid köksbordet så jag kör.


Egentligen så skulle det här inlägget ha kommit vid den här tiden i går kväll. Men tack vare X-trafiks fantastiska arbete samt mottagande vid Gävle station, blev det förskjutet. Ni får detaljerna längre fram…


På tal om tåg… En SM-final avgörs när ett av lagen bestämmer sig för att hoppa på tåget som går till slutstationen, Våga Vinna. Det gjorde Edsbyn i går. I andra halvlek så tog man beslutet att våga vinna är bättre än att vara rädd att förlora. Jag säger inte att Bollnäs var så rädd att man inte gjorde match av det men det fanns en annan typ av beslutsamhet i det Edsbyn gjorde dom sista 45 minuterna.


Det här var in 15:e final på plats, varav den andra där jag kunde luta mig tillbaka och skönt avnjuta matchen helt utan nerver. Den första var Edsbyn-Västerås, 2009. Då gulderan för Edsbyn tog slut. Var det början på en ny sådan som jag och dom drygt 16800 personerna på Tele 2 fick se i går? Ja, kanske. Det är inte omöjligt även om jag tror att det blir svårt för detta lag att upprepa.


Spelmässigt så var finalen 2009 bättre. Ja, faktum är väl att ganska många av dom jag sett live har varit det. Jag var lite rädd att det skulle kunna bli lite ”ta-ut-varandra” tema på föreställningen i går och när jag i mitten av första halvlek kom på mig själv sittande och Facebooka, fick jag nästan lite ångest.


Tur då att det båda klackarna gjorde det man hade förväntat sig av dom. Riktigt bra tryck och det är väl bara ”rekordfinalen” 2013 som slår det. Svårt att slå 35 000 bajare… Men Red Farmers och Flames gjorde inte bara finalen till en färgklick utan även stämningsmässigt var det en höjdare.


Det som fick matchen att tända till på allvar var ju dom sista tio minuterna. Först frilägesutvisningen och matchstraffet på Martin Frid. Jag funderade på om jag såg rätt när Bergman plockade upp det röda kortet. Satt precis i linje med situationen och jag anser nog att den brytning/fällning som Frid gör sig skyldig till, max är ett frislag. Nästan så att det inte ens är det. Nilsson ser trött och seg ut när han försöker få ytan till ett friläge men Frid hinner ju i kapp honom ganska fort. Max ett frislag som jag ser det.


Sen går det fort. Bollnäs misslyckas med frislaget och tappar boll. Finalens konung, Määttä driver upp bollen i hög fart och sätter en smart passning i sidled till Daniel Liw som tar sig in i det fientligaste av områden, straffområdet. Där passerar han nästan igenom alla men faller. I går satt jag ca 75 meter från situationen och dessutom ganska högt upp. Jag kunde då inte säga om det var straff eller inte. I dag sitter jag 34 centimeter från dataskärmen och studerar samma situation och kan då se att den straffen är nog bland det billigaste sedan Media Markt kom till Sverige….


Jag får samma obehagliga känsla som jag hade då för snart 30 år sedan en kall marskväll på ”Curlingbanan” i Sandviken när Patrick Johansson i Vetlanda ramlade i SAIK:s straffområde och fick straff i sudden. I går såg det mest lite småroligt ut när Andreas Westh i ilska hoppade typ 1.20 i jämnfota hopp. I dag kan jag förstå hans frustation och är nästan beredd att hoppa 1.25 själv…


Mattias Hammarström är lite av den osynlige mannen i Edsbyn. Precis som i den fjärde semifinalen mot SAIK var ”Tisen” knappt märkbar på isen innan han slog till. Och nu fick han möjligheten att sätta Edsbyn i förarsätet med straff fram till 2-1. Och Mattias visade verkligen att han har nerver under kontroll när han stänker dit den. Gör man det man ska göra, behöver man inte synas mer än i några sekunder på en match…


En som dock syntes i många sekunder, minuter, ja nästan i 95 minuter, var den finske snabbskrinaren med trollspöet tätt intill sig. Toumas Määttä. Hyfsad värvning man gjorde där i Edsbyn. En gigant fast han knappt är torr bakom öronen än. Först skjuter han 1-0 tidigt i matchen. Sen uppåkningen och framspelningen till Liw. Och som grädde på moset så gör han en ny uppåkning minuten senare. Och den är ju helt osannolik egentligen. Man ska inte efter 84 minuters bandymatch på seg is, kunna ha den hastigheten från eget straffområde till motståndarnas. Men det skiter Toumas Määttä i. Pekele vad karln kan åka… Och så iskall i avslutet också. Bara Toumas Määttäs närvaro i den här finalen höjer den från en svag 2:a till en stark 3:a.


På det stora hela så vinner Edsbyn den här finalen rättvist. Man vågar som sagt var köra lite mer än Bollnäs i andra. Jag tycker att Bollnäs faller tillbaka i det spel man som oftast spelade i grundserien långa stunder. Mycket boll men inte så mycket som händer framåt. Nilsson och Mickelsson ser jag knappt i andra halvlek. Bella och Hellmyrs försöker men stöter hela tiden på en rödblå massa. Bollnäs bästa period var direkt efter kvitteringen i första halvlek. Hade man fått utdelning där av det spel man hade då, så hade den här matchen kunna tippat över till Bollnäs i stället. Men i andra så är man inte ens i närheten av det tycker jag.


Bollnäs får nu alltså fortsätta att vänta på det där guldet. 61 år sedan sist. Vad talar då för att det stannar vid 62? Att man får behålla det här laget och kanske lägga till någon pusselbit till. Då kan nog Bollnäs stå på Tele 2 nästa år också och då med guldhjälmar. Men får man behålla laget då? Ja, kanske eller inte. Det surras väl en hel del om både Hellmyrs och Berlin om jag har förstått det rätt och sedan handlar det ju lite om vem som står på sidan. Fortsätter Jocke eller kliver någon annan in? Ja, det lär nog dröja någon vecka till innan vi får svaret.


Och varför måste pressen direkt på slutsignal ha svar på var vissa spelare ska spela nästa år? Herregud. Smärtan efter att ha förlorat en final har knappt infunnit sig så ska dom få frågan om framtiden. Och när man sedan även på banketten pratar med spelare som då efter en hel säsong med träning, match och slit får unna sig lite fest, ja då tycker jag att det är att gå över gränsen. Ge dom andrum för bövelen!


Vad talar för att Edsbyn har påbörjat en ny era av guld? Kanske det faktum att man har en bra mix av äldre och ungt i sitt lag. För några av dessa spelare kanske det här var sista chansen att ta ännu ett guld. För några kanske det här var starten på en resa. Svårt att säga. Tror att elitserien som den är nu är lite vassare för att något lag ska tillåtas att dominera som Edsbyn gjorde där under mitten av 2000-talet med sex raka finaler. Men det är bäst att låta det vara osagt. Något har väckts i skogarna i Ovanåker. Edsbyn går nu upp på ensam tredje plats i guldligan med sina 10 guld. Stort grattis, Edsbyn till en väl genomförd säsong!


Nu till det något mer tråkiga slutet på den här dagen. Det började så bra med tåget ner och skräcken med att hitta rätt tunnelbana löste sig också. Ni förstår att släppa mig lös i Stockholm skulle kunna bli ett fall för efterlysning då jag förmodligen har norra Europas sämsta lokalsinne. Men med hjälp av andra bandyvänner så hittade jag och pojkarna rätt, både dit och hem.


Men det var när vi kom till Gävle som det började. Först fick vi höra att tåget skulle ersättas med buss och tiden flyttades också fram en timme. Bara där så blev det jobbigt för oss. När det sedan bara dök upp 1(!) ersättningsbuss till ca 100 personer, uppstod ju nästa lilla bekymmer. Det löste dock trafikpersonalen med att skaka fram 2(!) ersättningstaxin som dessutom bara skulle ta folk till Ljusdal. Kvar stod nu runt 50 personer som skulle vidare mot Ockelbo, Bollnäs och Edsbyn. Jag led nästan mer för Bollnäsborna som nu gick mot ett nytt nederlag.


Och när vi så trodde att vi hade hittat en taxi som kunde ta oss hem till tryggheten i Ockelbo, fick vi nästa besked. Det var upp till oss resenärer att ringa till X-trafik och ordna med ersättningstaxi… Var dock inte så lätt då ingen svarade på X-trafik… Så 23.00 fick jag ringa min far och meddela den goda nyheten att det vore bra om han kunde komma in och hämta oss.


21.39 skulle vi vara hemma i Ockelbo egentligen. 00.30 klev vi nu in innanför dörren i stället. Vad ska man säga? Världsklass är helt fel ord. Klappkasst är mer passande…..


23.50 (22.50 vintertid) sätter jag då punkt för bandysäsongen 2016/17. En säsong som inneburit mycket. VM-guld till Sverige. Mitt SAIK gick till semifinal för 23:e året i rad. Ryska spelare som kanske inte blev det man hade trott. Tellus överraskade alla, inklusive mig. En finsk stjärna tändes. Kalix räddade upp situationen i sista skälvande stund. David Karlsson målade på bäst i grundserien. Daniel Mossberg blev årets man. Härligt!  Karebys damer tog sitt tredje raka guld. (Samtliga guld har tagits med siffrorna 3-1..). Edsbyn vann då SM/DM finalen mot Bollnäs. Och mycket mer säkert.


Vad ser vi framför oss då? Ja, det blir väl en silly season som vanligt och den blir väl att pågå från och med nu och en månad framåt, typ. Ryssarna verkar ha fått pengar igen så det gör ju situationen ännu mer rafflande. Vilka söker sig dit och är det några som söker sig hem? Hur kommer det nya serieupplägget att bli? Blir det en succé eller inte? Frågorna är många. Svaren får vi. Vare sig vi vill eller inte.


Om det dyker upp några heta övergångar eller rykten så kommer jag att försöka skriva om det här. Annars så gör jag väl som vaktmästarna på alla bandyarenor runt om i Sverige. Slår av strömmen…. God Natt Bandysverige. Var ni än är….


  Edsbyns vilda guldfirande när bucklan höjdes. Grattis!


 

Daniel Mossberg blev årets man. Välförtjänt. Stort grattis, Mossan!!!

ANNONS
Av Thomas Forsberg - Fredag 24 mars 23:30

1907 spelades den första finalen. Avgjordes i Boulognerskogen, Gävle av alla ställen. IFK Uppsala vann mot IFK Gävle med 4-1. 110 år senare så är det dags för nummer 111. Ska det bli Bollnäs tur efter 61 långa år eller kommer Edsbyn att ta sitt tionde guld? Efter 17.30 så vet vi. Kanske, är bäst att tillägga då förlängning kan bli ett faktum dessa två jämna hälsingelag mellan.


Det vi vet är egentligen två saker. För första gången på 22 år så spelas finalen utan grönvit eller svartvit medverkan. SAIK, Hammarby och VSK har sedan 1996 figurerat i finalerna, vid olika tillfällen naturligtvis. 1995 möttes Boltic och Vetlanda. Då vann den blågula Karlstadlaget mot gulsvarta smålänningar med 2-1 i en final som sågs av blygsamma 12 088 på Studenternas. Den siffran slås med råge i den här finalen. Det är i alla fall signalerna som ges. Det pratas om att det kan bli i alla fall uppåt en 17-18 000 på läktarna och det är positivt för bandyn efter två år med siffror runt 15-16 000.


Och det vi också vet är att stämningen på Tele 2 Arena kommer att bli häftig. Både Bollnäs Flames och Edsbyns Red Farmers är kända i bandysverige som kanske dom främsta klackarna och med två kortsidor fyllda med blåorange och rödblått kommer det garanterat bli en häftig upplevelse att vara på plats. Själv funderar jag på att bära solglasögon då jag föredrar en mer svartvit nyans…


Jag och två av mina grabbar kommer att finnas på plats och det är väl självklart med delade känslor man gör det. Naturligtvis så hade man ju helst sett en svartvit kortsida på plats. Och jag kan fortfarande tycka lite synd om äldsta grabben, Joel som efter förlusten i den sista matchen mot Edsbyn, hade tårar i ögonen. Han lever sig in precis som sin far och då kommer också känslorna. Men jag var ganska snabb och tala om för honom att den här finalen kan bli något han kommer att minnas resten av sitt liv. Ett hälsingederby mellan Edsbyn och Bollnäs i Stockholm. Ja, det är faktiskt ganska stort det. Ibland så måste man stålsätta sig och bara älska sporten. Även om man har ett svartvitt hjärta….


Personligen så blir det ganska så skönt att som neutral åskådare åka ner och titta på den här matchen. Man behöver inte ha ont i magen hela morgonen. Bita sönder varenda nagel. Grubbla över tänkbara scenarion. Oroa sig över förlängning. Ja, listan kan göras lång. Samtidigt så saknar man ju det också på något konstigt sätt. Man har ju upplevt dom här finalerna på precis det sätt som Bollnäs och Edsby-fansen har gjort under veckan och kommer att göra i morgon. Det är en häftig känsla och den kan jag sakna.


I mitt förra inlägg så beskrev jag den här finalen som en personlig final. Det jag menade med det var att jag egentligen inte hejar på något av lagen, utan mer en person. Andreas Westh. Men eftersom han då är kapten i Bollnäs så blir det ju automatiskt Bollnäs som mina sympatier ligger hos i den här matchen. Fast egentligen så ligger Edsbyn mig lite närmare. Deras medryckande ramsor har många gånger satt i gång hjärnspöken och fottramp hos mig. Så om det på något sätt går att ordna att Andreas Westh får vinna samtidigt som Edsbyn gör det, så blir jag nöjd….


Det är ganska enkelt att förklara varför man unnar Westh ett SM-guld. En av bandyns stora spelare dom senaste 15 åren. En kapten som verkligen är en riktig kapten. En pådrivare. En lagspelare. En vinnartyp. Och det få gånger jag pratat med honom så verkar det vara en riktigt schysst kille dessutom. Han fyller 40 år i maj. Det är bara en siffra. På bandyisen så verkar han vara 25. Jag fyller 43 i september. Det är fakta och inte bara en siffra. På bandyisen skulle jag vara i pensionsåldern…


Som svartvit som minns man åren runt mitten av 2000-talet när Westh spelade i SAIK och jag minns speciellt en semifinal mot Hammarby på Jernvallen, 2004. Det var fjärde matchen och Hammarby hade ledningen med 2-1 i matcher. Ställningen efter full tid var 3-3 och i förlängningen så tog Andreas ner ett långt utkast från Hammarbys målvakt, Andreas Bomark och tog fart uppåt. Spelade ut till Henrik Hagberg och i höjd med straffområdeslinjen fick han tillbaka bollen och vände sig om och sköt in 4-3 och SAIK ordnade en femte match.

I normala fall så hade jag vänt ur långt tidigare men nu fortsatte jag, sa Westh efteråt. Och det tycker jag personifierar Andreas Westh på ett bra sätt. Hans sätt att bestämma sig. Hans vilja att vinna. VM-gulden i all ära. Det är ett SM-guld som Andreas Westh vill ha. Och är bandygudarna på bra humör, så kommer han att få det nu. Och jag lovar precis som jag skrev i det senaste inlägget att jag kommer nog fälla en tår om han får lyfta bucklan.


Men Edsbyn kommer inte att bli en lätt nöt att knäcka för Westh och hans Bollnäs. Den moral och kämpaglöd man visade i semifinalen mot SAIK, kan räcka väldigt långt och man har dessutom en rad duktiga spelare med goda spetskompetenser. Och en viktig nyckel kan finnas där längst bak.


Anders Svensson har gjort detta förr. Det har inte Patrik Aihonen. Anders Svensson har goda minnesbilder från SM-finaler genom åren och ingen har väl glömt hans straffräddning 2004 som startade den mest makalösa vändningen i en SM-final. Man brukar säga att SM-final i bandy handlar mycket om att man har varit med förr och att man kan stänga allt runt omkring sig, utanför. Det är en viktig del i en final.


Jag hoppas att den här finalen kan leva upp till vad den har byggts upp till under den här veckan. Skräcken vore om båda lagen blir för stängda och inte släpper loss. Då kan vi hamna i en match som blir rena rama döden för bandyn. Men jag tror ändå att någonstans hos det båda lagen finns det en vilja att visa upp sig från sin bästa sida. Då tror jag vi får en fantastisk match med heta dueller och flera vackra mål. Att det kommer att leva på läktaren kan vi redan nu slå fast. Frågan är bara vilka som får jubla över SM/DM guldet….


Mitt tips är att guldfesten i Hälsingland på lördag, hålls i Bollnäs.


Får inte glömma bort att det några timmar före spelas damfinal också. Kareby spelar sin fjärde raka final med chansen att ta sitt tredje raka guld. Västerås SK står för motståndet och gör också sin första final någonsin., Här kan vi verkligen prata om skillnader i rutin. Frågan är om det fäller avgörandet. Är inte så säker på det. I VSK finns flera potentiella matchvinnare med kanske Matilda Plan som den främste. I semifinalerna mot SAIK gjorde hon fyra mål på två matcher och var tillsammans med Linda Lohiniva, tongivande i dom matcherna. Dom två tillsammans med Malin Persson kan skjuta ett historiskt guld till VSK. Som om inte den klubben hade guld ändå….


Väl mött på Tele 2 Arena i morgon alla bandyvänner. Nu gör vi bokslut på den här säsongen så att vi kan få börja längta till nästa.

Av Thomas Forsberg - Måndag 20 mars 23:35

Det hann inte gå ett dygn innan man lyckades bryta ”löftet” om att ha ett uppehåll här på bloggen. Men vad ska man göra när bandysverige levererar bandysmällar gånger 2. Det kan man ju inte låta gå obemärkt förbi. Man är väl bättre än vad Sportnytt på SVT är. I det 15 minuter långa programmet i kväll, nämner man inte ens dessa två nyheter. Och den kanalen ska på lördag visa SM-finalen. Undrar hur många införreportage om den häftiga hälsingefinalen man har på lut? Känns bra när ”Folkets kanal” tar sporten på allvar.


Daniel Andersson lägger skridskorna på hyllan. Ja, den nyheten var i min värld tillräckligt stor för att få 24 sekunder i tv i alla fall. En av Sveriges absolut största profiler under 2000-talet lägger alltså av efter 13 säsonger i Villa och en säsong i Edsbyn. En säsong som gav Danne ett SM-guld. Ett guld som han nog med största säkerhet också hade velat ta med den klubb som varit hans hem under hela sin elitkarriär. Nu stannade det vid två SM-finaler.


Spelaren med födelseåret på ryggen har verkligen givit mycket till svensk bandy och naturligtvis mest till Villa och dess anhängare. Under det tio år som elitserien har funnits så har Daniel levererat både mål och fantastiska framspelningar. Totalt 576 poäng (337 mål+239 ass) och det bara i grundserien. Hans fart och förmåga att ta sig fram och komma till avslut eller hitta ytan för passningar, var styrkan hos honom. Som publik var det alltid en njutning att se herr Andersson fara fram över isen, oavsett vilket lag man höll på. Så stort tack för det du gjort för svensk bandy på både klubblagsnivå och landslagsnivå, Danne!


Vid lunchtid så kallade Magnus Brodén sina spelare till information. En information som han för flera veckor sedan gett till ledningen i SAIK. Magnus väljer att avsluta sin tränartjänst hos SAIK efter ett år. I en intervju med Bandypuls så säger Magnus så här om sitt beslut:

 – Jag är jätteglad och stolt över att ha fått komma till SAIK och prova det, men jag tycker inte att vi fick till det som varken jag eller laget önskade. Även om vi var jättenära final så har spelet inte blivit som vi önskat, och då är det jag som är ansvarig. Då är det bättre att kliva av än att fortsätta nåt år till. Jag vill ha resultat, vi fick inte det, och då väljer jag att avgå.

 

Och som betraktare av SAIK denna säsong så kan jag delvis hålla med Magnus i sitt resonemang. Det har varit lite för mycket upp och ner i prestationerna för att det skulle gå hela vägen. Sen kanske det inte bara är Magnus själv som ska bära allt ansvar för det. Spelarna har också ett stort ansvar i det men precis som han själv är inne på, så är det ju som tränare man är ytterst ansvarig.


Har alltid gillat Brodén för hans sätt att vara och sättet han brinner för bandyn. Han har verkligen sagt vad han känner, även i SAIK. Gillar hans uppriktighet och hans sportsmanship.


I går efter den tunga förlusten så får han stå där i en sjungande kyrka med en kamera två dm ifrån ansiktet och en hälsingereporter som hade svårt att dölja sin entusiasm över slutresultatet. Och Magnus gör det med den äran. Fullt förklarligt besviken men ändå på ett värdigt sätt. Det kännetecknar en bra ledare, anser jag.


Då Magnus slutar så blir det också så för Sergej In-fal-in och jag vill tacka er för den här säsongen i SAIK. Ni gjorde det som förväntas av tränare som har SAIK. Att föra laget till spel långt in i mars månad. Stort tack och lycka till med era fortsatta karriärer.


När Magnus klev ut ur klubbrummet på Göransson Arena kanske han stötte ihop med en annan Magnus. En Magnus som har varit på vift. Inte bara en gång, utan två. Men nu har den förlorade sonen hittat hem, igen. Magnus Muhrén är tillbaka där allt en gång började. Ja, elitkarriären i alla fall. Ska inte förringa Skutskär del i det hela. En moderklubb är alltid en moderklubb.


Jag skrev ju i går att kontakten med Magnus kanske redan hade tagits. Och så rätt jag fick. För en gång skull. Och vad glad jag blir. Inte bara för att jag hade rätt utan för att cirkeln sluts på något vis. Efter två år i Villa där Magnus verkligen har bidragit med mycket, så är det alltså nu dags för honom att axla den roll som jag tror SAIK behöver i detta läge. Magnus kommer tillbaka i helt rätt läge känns det som.


Efter det två åren i bandytokiga Lidköping har Magnus samlat på sig massor av erfarenhet av hur det är att leva i en stad som andas bandy. I Sandviken så har den andningen hamnat i något sorts andnöd och kippar efter det där suget som fanns för ca 15-20 år sedan. Kanske kan Magnus bidra med att staden börjar hämta luft igen och lyfta. Bandylaget SAIK är det inget fel på. Det håller absoluta toppklassen. Men intresset är nere på nivåer som inte är värdiga. Det tog sig lite från kvartsfinal 3 och framåt men det är långt till det intresse som var tidigt 2000-tal.


Sen vurmar även Muhrén för att få upp intresset hos ungdomarna igen. Det har dalat år efter år och det är något som oroar naturligtvis. Kanske kan en ikon som Muhrén få den negativa trenden att vända. Jag ser det inte som helt omöjligt.


Magnus blir inte ensam tränare. Han blir inte heller ensam Magnus. För tillsammans med Magnus Edlund ska han nu leda detta lag mot nya mål. Och det tycker jag är intressant. Edlund som kommer från massor av år med juniorlaget kommer att bli en viktig del i arbetet med att slussa in just juniorerna i A-laget. Och det är på gång. Det pratats om flera spelare som ska få chansen nu att ta en plats i herrarnas omklädningsrum. Vilket är ett steg i den förändring som SAIK står inför. Muhrén pratade om att det blåser ”Förändringarnas vindar” i SAIK. Och vilka vindar det är och var dom tar vägen, får tiden utvisa. Jag är i alla fall jäkligt tacksam att den sydliga vinden från Lidköping bar honom hem igen….


Dessa två nyheter fick alltså inte en sekund ens i dagens sportsändningar, varken i SVT eller Tv4. Undrar just hur hårda vindar det måste blåsa för att dom ska förändra sitt förhållningssätt till bandyn?...

Av Thomas Forsberg - Söndag 19 mars 23:00

Att vara stor i nederlagets stund eller bitter är en balansgång. Jag väljer att balansera någonstans där i mitten av det känsliga området.


Men till att börja med så är naturligtvis ett stort grattis till Edsbyn på sin plats. Ett Edsbyn som verkligen har anammat det som Hans Johansson en gång uttryckte, smygkämpat. För tittar man på dessa matcher så har det varit SAIK som suttit i förarsätet, förutom i den sista matchen och det är ju den som är avgörande. Så rättvist eller inte, det får man lov att strunta i en sådan här gång. Edsbyn vinner med 3-2 efter att i den femte matchen varit klart mycket bättre än SAIK och då spelar inte 4-8 och 2-7 någon roll. Edsbyn var bäst när det som mest gällde.


Och rent taktiskt så tycker jag man har visat i bortamatcherna att man har många rävar bakom öronen på dessa ledare. Titta bara på förra matchen i fredags där man låter SAIK pumpa livet ur sig och Edsbyn spelar smart och har även turen att SAIK inte får den utdelning man vill. Och när man sedan med halvtimmen kvar, får inbjudan in i matchen, är man inte sen att acceptera den.


SAIK har finalbiljetten i handen i sextio minuter på fredagen men i blåsten som rådde på Jernvallen tappade man bort den och Edsbynspelarna fångade den. För även om det var i kväll det avgjordes, så är det i fredags finalplatsen försvann för SAIK ...


Nu till lite bitterhet då. Jag påstår inte att det bortdömda målet i andra halvlek är matchavgörande men om det hade godkänts så hade SAIK fått den energi som man hade lite för lite av i dag. Det är stor skillnad på att jaga från 1-3 och 2-3. Det hade kunna blivit en vändning på matchen, även om jag ändå är tveksam, för SAIK såg inte riktigt så starka ut som man gjort i tidigare matcher.


Det är dock väldigt tråkigt att en sådan här situation hamnar i fokus och för domarna kan jag förstå att det är hur svårt som helst. Men hade bandyn haft möjligheten som ishockeyn att man kan ringa på tveksamma situationer, så hade vi haft 2-3 där. Nu har sporten inte det och kanske inte ska ha heller då det sällan sker liknande situationer. Men likt fotbollen kanske man kan ha en straffområdes domare. Den hade i detta läge sett att bollen var i mål. Det enda måldomare som nu fanns var Daniel Välitalo som är den som rensar undan bollen till hörna. På ett smått uppgivet sätt som talade mycket för att den duktige backen visste att det var mål. Men finns ju ingen anledning för honom att erkänna att den var inne. Och som sagt var, det kanske inte hade hjälpt ändå. Men det ska ni veta där i Edsbyn. Bollen var faktiskt inne….


SAIK missar då för andra året i rad att gå till final och för en klubb som under 2000-talet spelat 10 finaler, är det väl ett misslyckande. Hårt uttryckt kanske men så stark är vinnarmentaliteten i klubben. Men ser man på säsongen i stort så tycker jag att uttåget i semifinal ganska så bra beskriver SAIK:s säsong. Det har liksom fattas något under resans gång. En resa som bjudit på lika fantastiska som bedrövliga upplevelser och att man blir fyra i grundserien, lägger också grunden för denna tuffa slutspelsrunda man haft. Fem matcher mot VSK och så fem mot Edsbyn. I slutspelet så har den högre växeln lagts i men i några sekvenser så har man också tappat och då tänker jag i första hand på hemmamatcherna mot Edsbyn. Dom tappen man gör där, är lite talande för hur SAIK har spelat den här säsongen och det räcker för att bli snuvad på finalfesten.


Och visst syntes det i dag att kraften hade sinat eller soppan i tanken om ni hellre vill. Forceringen i fredags gav inte resultat och i dag fanns det bara halvtank kvar.


Vad som nu kommer att ske i SAIK till kommande säsong är alldeles för färskt att hålla på och spekulera i. Jag har hört många namn redan nu, som brukligt är i dessa tider. Namn på väg ut och på väg in. Men att kasta sig in i någon ”löjlig säsong” så här timmar efter respass ur en femte semifinal, är kanske på tok för tidigt. Allt kommer att ju visa sig inom snar framtid. Men några funderingar har man ju ändå.


Tränare Magnus Brodén har ju ett års kontrakt och ville inte heller svara på några frågor kring en fortsättning och det förstår jag till fullo. Magnus har gjort det som man förväntar sig av en tränare i SAIK. Att ta dom till minst en semifinalplats och med tanke på att man faller på sista matchen, måste väl helhetsbetyget bli godkänt. Jag kan dock tro att Motalas comeback i finrummet, sätter mer funderingar i huvudet hos Magnus som ju har östgötskan i både språk och kropp. Men vi får se vad som kommer fram det närmaste veckorna.


Hur kommer det att bli med Alan? Kommer det bli en fortsättning? Det råder ju viss tveksamhet i Vänersborg om det ryska influenserna och tydligen så börjar det så smått bli lite bättre ekonomiska förhållanden inom den ryska bandyn, har jag hört i alla fall. Kan det bli så att Alan flyttar hem och med sig så får han Erik Pettersson? Jag finner det inte helt otroligt i alla fall.


Daniel Mossberg som varit lite av SAIK:s kung genom slutspelet har ju ett utgående kontrakt och på frågan om det skulle ”varvas ner” i AIK kommande säsong, förnekade han det ganska bestämt och det förstår jag. I den form som Mossan varit efter VM, håller han på elitserienivå bra många år till. Frågan är om SAIK då anser detsamma och erbjuder en förlängning? Ja, det få vi tids nog veta.


Erik Säfström sägs vara på väg hem och det skulle vara till SAIK då. SAIK har spelat två säsonger nu utan Säva och missat final.. Ja, man skulle ju kunna förklara det så enkelt. Kanske väl drastiskt men visst skulle det sitta fint om tröja nummer 8 kunde plockas fram igen.


Och vad händer med Magnus Muhrén nu när kontraktet med Villa är avslutat. Kommer SAIK på något sätt försöka knyta upp legendaren till föreningen? Jag anser att man nog åtminstone kontaktar honom och ställer frågan. Och vem vet. Det kanske redan är gjort….


Det jag vet är att man gör bäst i att sätta pennan i näven på Hannes Edlund och Jesper Jansson. Dessa två 97:or bör teckna på ett avtal och det kvickt. Det här är två spelare som kommer från det egna leden och sådana måste man nu vara rädd om. Hannes har tagit enorma kliv den här säsongen och i slutspelet trädde han fram i många matcher, helt orädd med moget spel. Jesper har ju inte spelat så mycket men visar när han kommer in att han klarar av uppgiften.


Är det inkomster så finns det utgifter också och det gäller ju även bandyspelare. Det är väl troligt att några namn kommer att försvinna ur SAIK till kommande säsong. Nämnde ju två tänkbara rysslandsresenärer. Tror inte att det blir dom enda. Har ingen koll alls på kontraktsläget men det kommer nog att hända saker.


Så. Nu får det vara nog med spekulationer. Det visar sig. Vill bara tacka grabbarna i svartvitt för en härlig säsong där man stundtals jublat, gråtit, lovordat eller svurit. Precis som det ska vara. Känslor och även om det smärtar i kväll och någon dag till så kan ni i alla fall ta med er att ni förde SAIK till semifinal för 23:e året i rad. Det är en svit som aldrig kommer att slås, tror jag.


Det väntar nu en annandagsderby match i Stockholm. Och får jag bara smälta det här i någon dag till så kommer känslorna att tycka att det ändå blir rätt häftigt. Jag har biljett och kommer att vara där. Dock inte i sedvanligt svarta kläder. Får väl hitta på någon neutral färg av annat slag. Vad tror ni om chockrosa??


Var placerar jag mina sympatier då? Ja det får bli på ett högst personligt plan. Ni alla andra spelare i Bollnäs och Edsbyn får ursäkta men den här finalen unnar jag en viss person att få vinna. En person som jag alltid hållit högt. Som bandyspelare och även privatperson, fast jag inte känner honom. Men är det någon bandyspelare i världen som förtjänar att få lyfta den där bucklan, så är det han. Jag talar om Andreas Westh. Kaptenen med det stora K. Ända sedan han lämnade SAIK där 2006 efter semifinalförlusten mot Edsbyn, har jag önskat tillbaka honom i svartvitt igen. Men Andreas har nog ett orangeblått hjärta lika stort som mitt svartvita är. Och sådana spelare önskar jag verkligen att få vinna. Karln fyller 40 senare i vår men befinner sig i den bandymentalt fortfarande i 25-30 års åldern. Om Bollnäs vinner guldet nästa lördag och Andreas Westh får lyfta pokalen mot Tele 2 taket, kommer jag fanimej fälla en tår.


Men för övrigt så håller jag mig neutral och hoppas på en bra match…


Det blev lite av pyspunka i dag när man insåg att säsongen för det sina tog slut. Och helt plötsligt fick jag huvudvärk också. Men min sambo ställde nog rätt diagnos. Anspänning löd den. Och nu släppte den och med tanke på att man levt med den sedan första kvartsfinalen mot VSK, så är det kanske inte så märkligt…


Kommer inte här och nu lova att detta var det sista inlägget på bloggen för den här säsongen. Men det blir i alla fall längre mellan dom och jag vill passa på att tacka för alla uppmuntrande kommentarer, skriftliga som muntliga. Stort tack alla!



Av Thomas Forsberg - Fredag 17 mars 23:34

Då Mattias Hammarström, i stort sett osynlig i 93 minuter, på sedvanligt ”Tisenmanér” dunkade upp 2-3, stannade tiden upp för mig en kort stund. Jag stod bredvid min far precis som jag gjort så många år på Sektion B på Jernvallens slitna träläktare. Vi tittade på varandra men sa inget. Ingen av oss. Jag försökte ihärdigt nypa mig i armen, sparka tårna i mot träet för att vakna upp och förstå att det var en dröm. Men då 15 edsbyspelare bildade TV-pucks hög snett framför mig, förstod jag att jag kunde nypa mig gul och blå. Det var ingen dröm och nypmärkena var mer röd och blå. Edsbyn gör det man gjorde för en vecka sedan, vinner i Sandviken och den mest konstiga semifinalserien jag upplevt lever ett femte liv, på söndag i Edsbyn.


När den största chocken hade gått över och både jag och far återfick talförmågan så kom jag på att precis detta hade jag upplevt tidigare. På samma träläktare. På samma arena. Fast för 20 år sedan. Då hette borta hjälten Rickard Timmerklev och spelade i Boltic. Det var semifinal och kusligt nog så var det nästan på dagen 20 år sedan. Då var det 14 mars när Timmerklev dunkade in 7-8 i sudden. Då var det första matchen i bäst av tre och SAIK stod för en svår uppgift att åka till Karlstad för att vinna på då ”omöjliga” Tingvalla. Jag minns hur jag mådde efter den matchen. Det var värre då kan jag säga. Då fanns inget hopp om att det skulle gå. Ni som kan er historia vet ju hur det gick och det är väl det man får lov att hoppas på nu också. Gick det för 20 år sedan kan det gå på söndag också. Det är ju trots allt bortatrend som gäller i denna serie och varför ändra på det?


Men det som gör det hela så jobbigt den här kvällen det är ju att SAIK äger den här matchen till fullo i 60 minuter. Men gör på dessa 60 minuter bara två mål och när sedan domaren hittar en utvisning för felaktigt byte (händer typ vartannat sekel..) i den 64:e minuten, ja då tippar den här märkliga historien över totalt i rödblåa händer. Hans Andersson serverar Joel Edling en macka till 2-1 och sedan vill inte broder vara sämre utan dunkar dit en hörna och på två minuter så var en trygg ledning för SAIK uppäten.


Det var inte bara målen som blev uppätna. Det kändes som att SAIK i takt med att Edsbyn började överge en mer defensiv plan till att bli mer desperata, inte hade orken eller tålamodet att stå emot. Den svartvita sopsäcken blev plötsligt full med hål och framåt så mötte man en vit mur som till varje pris skulle skydda det resultat man lyckats få. Man lyckas inte skapa speciellt många chanser under dom sista 20 minuterna av matchen.


Det är klart att isen som under flera dagar masserats av vind, sol och mängder med plusgrader, gjorde sitt för att försvåra det hela. Men det var ju lika för båda lagen, så det går knappast att skylla på. Den skrala utdelningen i första halvlek och i inledningen av andra gjorde att SAIK körde sig trötta medan Edsbyn snyggt höll igen och när SAIK körde på reserven, hade Edsbyn tankat fullt.


Sett till hur spelet såg ut under dom tre första matcherna, så skulle den här matchen inte ens ha behövt spelas. SAIK skänker bort den andra matchen, vilket gör att vi fick besöka Jernvallen den här fredagen. Förvisso trevligt med nostalgi och över 3200 på läktaren. Men när man tänker på att man hade kunna suttit hemma och bedömt dansare på TV 4 i stället, blir man trött och less….


Nu kanske det låter som att jag sågar Edsbyn helt. Det gör jag inte. Man visar på en taktisk kyla i dag när man är under press i stora delar av första halvlek. Man bibehåller lugnet och tar det lägen man får, vilket inte var många dock. Men när man sedan i andra halvlek får vittring, hugger man likt en kobra och växlar upp till den nivå man måste för att kunna klara av SAIK. Det finns ett krigarhjärta som är rött och blått hos dom här spelarna. Ett krigarhjärta som rest dom från två överkörningar och gett dom chansen att på hemmaplan ordna en finalbiljett. Starkt och det är bara att lyfta på hatten!


Det SAIK står inför nu är en uppgift som historiskt sett är mycket svår. Man har själv klarat av det vid ett tillfälle, 2013. Skillnaden är att då hade man i alla fall vunnit en hemmamatch och vann två borta. Bollnäs har också lycktas som bortalag vinna en avgörande femte, den mot SAIK 2010.

Nu måste SAIK alltså vinna för tredje gången i Edsbyn. Jag har letat i statistiken och inte lyckats hitta en enda semifinalserie där samtliga fem matcher slutat med bortavinst. På det viset är ju den här semifinalen mer än lovligt konstig och tittar man på det med logiska ögon så bör ju en sådan trend brytas någon gång. Men jag har ingen lust att se på det logiskt. Jag går hellre på att man inte bryter en trend.


Jag är ingen person som brukar ta ut något i förskott. Jag är dess raka motsats. Men i kväll kändes det som att vi alla där på Jernvallen, ja förutom det rödblåa då, skulle få stå kvar en bra stund efter matchen och sjunga att vi är i final. Det bara kändes så. I stället så fick det svartvita spelarna skynda sig av och det rödblåa fick ta över isen med sina fans.


Fördel hit och dit men nu står vi inför det faktum att vi har en femte match och trots alla bortasegrar så vore det konstigt om man inte i detta skede ändå måste säga att det är fördel Edsbyn. Inte kraftig men ändå. Jag är inte överraskad att vi hamnade på en avgörande match. Men vägen dit förbryllar mig….


SAIK damernas säsong tog tyvärr slut i Västerås. Den andra semifinalen mot VSK slutade med förlust 3-5 och därmed respass med 0-2 i matcher. Tycker ändå att man med tanke på hur det såg ut inför säsongen så har detta lag gjort en bra resa. En resa som kanske redan nästa år når hela vägen till Stockholm. Det finns all anledning att se optimistiskt på framtiden hos SAIK damer.


Slutligen. Det kändes nästan surrealistiskt att promenera förbi Göransson Arena i dag. Man vet att under ett golv ligger det en is som hade varit så mycket bättre än den som nu man fick på Jernvallen även om den efter förutsättningarna var ok.


Jag har ju biljett till den där konserten och i kväll känner jag mig som han, Luleåtränaren att jag bara vill slänga alla åt h-vete och riva biljetten i bitar. Men i morgon är väl en annan dag antar jag och man gömmer fort…

Av Thomas Forsberg - Torsdag 16 mars 09:13

Begreppen är många. Kopplat greppet. Skaffat sig slagläge. Matchboll. Ena skridskon i final. Men faktum kvarstår. Inget är klart ännu mer än att SAIK leder matchserien med 2-1. Så jag har fortfarande livrem och hängslen på mig. Även om känslan är väldigt positiv inför fortsättningen.


Gårdagens match blev minst sagt annorlunda, på två vis. För egen del så blev det till att följa första halvlek via radio och elitrapport. För när det var avslag i Edsbyn, blåstes Hugos träning av i Göransson Arena. Jodå, det var is där. Jag lovar även om jag tyckte mig se Granting stå utanför, hållandes en skylt med texten ”Stängt för säsongen” i händerna…


I samma stund som jag hade knutit upp Hugos ena skridsko så hörde jag Mossberg göra 1-0 i den andra minuten. Stresspåslaget att nu skynda sig hem för att se matchen var nu stort och här fick det gå undan med av och påklädning för pojken. Duscha? Det fick bli hemma i paus det..


På väg till bilen i rask takt så kunde Magnus Wahlman på radiosporten meddela att Christoffer Edlund gjort 0-2 och när jag rullade ut ur Sandviken kom beskedet att Erik Pettersson tvingat Edsbyn till en tidig timeout via sitt 3-0 mål.


Men att följa en semifinal i bandy via radiosporten är inte direkt lätt då man har ganska begränsat med tid ibland allt annat som ska sändas. (Tacka vet jag Radio Sandvikens direktsändningar). Några korta instick gjordes och när jag med tio minuter kvar av halvleken parkerade bilen hemma, så var ställningen 1-5. SAIK:s resa i Ovanåker hade gått lika lätt och smärtfritt som vår längs 272:an.


På tv kunde jag sedan se Erik Pettersson dunka upp 1-6 på straff och så var den halvleken över. Kändes en aning märkligt. För även om det kan svänga väldigt fort i bandy, så kände man ju att andra halvlek skulle bli en ren defilering och lite snuvad på godiset kände jag mig. Pausvilan gick till att titta på alla mål och det var ju gott nog bara det..


Andra halvlek hade lika mycket spänningshalt som SVT Forum har i sina förmiddagssändningar på tv. Träningsmatchaktigt så spelade man solidariskt 1-1 i den andra halvleken och inget av lagen kan ha bränt speciellt mycket energi.


Det blev aldrig någon match det här och SAIK var ett par nummer för stora för Edsbyn denna kväll. Vilket är min känsla över hela serien också. Som jag skrev i tidigare inlägg så kändes det som att SAIK gav bort den andra matchen. SAIK har i och med kvartsfinaldrabbningen med VSK, växlat upp till dom nivåer man kan vara på med detta lag. På den nivån känns det inte som om Edsbyn ännu är. Man är bra, absolut. Men den där totala bredden och spetsen, känns det som man saknar i möten med SAIK.


Nu ska inte jag rusa i väg i några finaltankar än. Det är som sagt var livrem och hängslen som fortfarande gäller och det räcker med att SAIK går ner ett par snäpp i fokus, så är Edsbyn där och nafsar. Och nu på fredag så ställs ju den här serien för första gången inför det faktum som kallas vinna eller försvinna. Och jag har svårt att se ett Edsbyn som inte kommer sälja sig dyrt på Jernvallen. Bara den tanken på att en SM-final mot värsta rivalerna i grannkommunen står bakom knuten, borde tända alla spelare. Men samtidigt så kanske det var det faktumet som också gjorde att man tappade det helt i går.


Kan SAIK spela som man gjort i det två bortamatcherna så är denna serie slut på fredag. Det kan jag nästan garantera, dock med livrem och hängslen på…


Nu finns det ju förvisso en parameter till att lägga till på morgondagens match. Det är plusgrader och vind. Jernvallens is kan aldrig bli som den är inomhus. Det kan ställa till det. Nu är ju även Edsbyn vana med bra förhållanden så att det är väl lika på det viset.


Man kan tycka mycket om den här planeringen som gjorts där alltså två arrangemang läggs i en arena där man alltid spelar bandy långt in i mars. Hade inte Granting fått den informationen, eller? Nä, just det. Det skiter ju han i. Så var det…


Vet inte om man ska skratta eller gråta över detta men det blir ju nästan farsartat. Detta skulle aldrig hända i Lidköping, Edsbyn, Västerås eller någon annanstans. Det här är så bedrövligt hanterat så det finns inte ord för det.


Nu hoppas jag att bandyfolket i Sandviken ställer upp för bandyn. Se till att ta med era sjalar, mössor, tröjor, ja allt som går i svartvitt och kom till Jernvallen i morgon. Jag vet att det finns många därute som förespråkar utebandy. Då är det tametusan eran plikt att stå där i morgon också. För en semifinal där en finalplats ligger i potten, kan ni väl ändå inte missa? Låt oss sprida glögg och kaffedofter över hela Sandviken när vi tillsammans hjälper vårt kära SAIK till en ny SM-final. Allt under 3000 personer är underkänt. Alla till Vallen!!

Av Thomas Forsberg - Tisdag 14 mars 23:38

På gatorna i Lidköping skulle det i kväll firas över att säsongen överlevde besöket av hälsingemonstret som i två matcher skrämt livet ur blåklädda Villaiter. I kväll skulle monstret i orange betvingas och motas tillbaka till åsen i Bollnäs. Var det tänkt. Men ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig och för Lidköpingsborna som har Villa-märket inristat närmast hjärtat, verkar det vara mer en regel än undantag. Det var ju i år som förbannelsen som vilar över den västgötska slätten, skulle brytas. Men i vägen stod ett för dagen vitklätt manskap som i tre raka matcher har sänt tillbaka Villa till att få fortsätta drömma om den där dagen då hela staden badar i guld. Mäkta imponerande gjort av Bollnäs och hatt, mössa, keps och hjälm av för den bedriften!


Jag var alldeles för nyfiken på den här matchen för att låta bli att köpa hem den. Jag var tvungen att se om det var som alla säger. Att Bollnäs helt plötsligt har börjat spela en bandy som faktiskt är trevlig att se på. Hann knappt sätta mig i soffan innan Daniel Andersson sköt 1-0 och kort därefter spelade han fram till Esplund som gjordes ner och straff dömdes. Tänkte då att detta kanske blir en total överkörning och 99 spänn som jag hade lätt kunna sparat till en annan gång. David Karlsson glider fram för att ta hand om straffen och hade det varit i början av december så hade varenda bookmaker i världen redan noterat 2-0. Men nu är det mars och David har inte gjort mål sedan i februari månad, den 25:e för att vara exakt. Ekade rätt bra i hallen när bollen träffade stolpen och förnekade David hans första mål på flera matcher.


Men Villa fortsatte att trumma på och såg så där bra ut som ledde fram till seriesegern. Men målen? Nä, dom uteblev och sakteliga började något växa i Bollnäs. Man hade klarat av den första förväntade anstormningen och nu var det dags att krypa upp ur skyttegravarna. Och på lagets egentligen första chans så satte Ville Aaltonen dit bollen och så var det kvitterat. Vips så var Villa tillbaka i marker där man knappt trampat denna säsong, på osäkerhetens mark. Detta såg ju förstås Bollnäs och kom på så vis in i matchen på allvar.


Med 45 minuter kvar så var Bollnäs i finallandet via 2-1 ledning. Det var nästan så den spända stämningen i arenan nådde igenom tv rutan.


Det drygt 4000 på läktaren fick dock anledning till jubel ganska tidigt i andra då Axel Ekholm vispade in 2-2 från nära håll. Nu var stämningen allt annat än spänd. Nu rådde förväntan. Förväntan om en vändning och förlängning av säsongen.


I nästan 75 minuter så hade Christian Mickelsson fört en ganska så anonym tillvaro på ispaletten i Lidköping. Någon offside här och där och något försök till avslut. Men likt en måltjuv som började det plötsligt hända saker. Först en grov bom på returen från Nilssons hårda skott. Över från ganska nära håll. En knapp minut senare åkte han sig till en fri yta till vänster och på et fint lyft av Berlin, fångade han ner bollen och den här gången missade han inte. Och ganska så precis två minuter senare så var det Hellmyrs som levererade en fantastisk macka och från ganska så lika läge kunde Mickelsson sätta 2-4. Behöver inte göra så mycket mer va?


Villa tog där timeout och efter den var det bara ett som gällde och för första gången sedan dom första inledande 15 minuterna, såg man lite av desperationen som skulle ge dom ett till liv i denna serie. Inte ett helt otagbart skott från Daniel Andersson satte nerv i det hela och när sedan Esplund för andra gången togs bryskt i straffområdet, ja då hettade det till ordentligt. Men frågan var vem som var sugen att slå straffen? Jag såg inte ens David Karlsson i närheten av straffområdet. Han åkte kanske runt och ropade på sin målform någonstans. Fram skickade man då Martin Johansson som nog kände hur hela staden lade sig över axlarna. Måste vara stark i både kropp och psyke Martin för straffen satt och jublet från publiken såg till att taket för första gången den här semifinalserien lättade. 4-4 med bara minuter kvar och ett Villa på gång. Det luktade åtminstone  förlängning och på så vis en förlängning av säsongen.


Men då sker det som i framtiden kommer att kallas Dråpslaget i Lidköping. Bara minuten efter målet så lyfter Per Hellmyrs in bollen i straffområdet och det är sällan ”Myran” bara slänger i väg en boll, så riktningen hade ett mål. Ett mål som vet var målet finns. Målet var Patrik Nilsson. Och via en vilt stångandes finne vid namn Ville, så bara råkade bollen ramla ner hos Nilsson. En mottagning. En snabb dragning och sedan sprätte han upp bollen i nät bakom Thimfors. Och om taket i arenan lyfte vid 4-4 så dunkade det ner med en rejäl kraft vid detta mål.


Bollnäs gör något som nog inte många hade trott innan. Man slår alltså Villa med 3-0 i matcher, varav två är på bortais. Det är så fruktansvärt bra gjort av ett lag som under större delen av säsongen fått tagit emot skit av andra lag, andra supportrar och i viss mån även media. Men vad är det man kan säga? Man ska inte kasta skit i motvinden…


Jag erkänner att jag inte har gillat Bollnäs sätt att spela bandy dom senaste säsongerna. Tycker att det har varit lite av resursslöseri med så pass duktiga spelare. Men Jocke Forslund har varit konsekvent i sitt sätt att leda laget genom alla ”shitstormar” och nu är det han och hans mannar som kan stå där och le så där ”Forslundskt”…


Man har i denna semifinalserie plockat upp ett spel som i grund och botten funnits där hela tiden men kanske inte fått det utrymmet. Lite som att man har suttit på en bra hand i poker och när sedan Villa valde att syna så åkte fyrtalet fram.. Tror att man helt enkelt överraskade Villa med att spela så pass offensivt som man gjort under dessa matcher. Och när spelare som Berlin och Hellmyrs är så här bra som dom var i dag, ja då lyfter det andra spelare till högre höjder.


Framåt är man vassa med Nilsson och Mickelsson och även Oskar Olsson som far där och sliter och river och förmodligen retar gallfeber på Esplund som i dag stundtals var lika osynlig som en moderat på en socialdemokratisk lunch…


Med detta försvarsspel och offensiva kraft man besitter i Bollnäs så är det ett lag som kan ta guldet i år. Man har under flera år letat pusselbitarna till det där guldet. I år kan pusslet vara komplett. Och då får alla som kastat skit (mig inklusive) stå där med skiten upp över öronen. Stort grattis Bollnäs till finalplatsen!


Glädje och sorg är ju absoluta ytterligheterna i sådan här sammanhang och medan Bollnäsbussarna formligen svävar fram dom 45 milen hem, så lägger sig ett svart täcke över Lidköping och alla som lever och verkar för Villa. Det är många. Det visar ju bara publiksiffrorna. Nästan 8500 på två semifinaler och överlägsen vinnare av publikligan. Bandy är stort i Lidköping och därför så känns nog denna sorti oerhört hårt i det blåvita hjärtan.


Men ska sanningen fram så kommer inte Villa upp i den nivå som krävs för att vinna en semifinal. Tre lätta matcher mot ett sargat och turbulent Vänersborg, verkade ha satt Villa i något sorts lugn som man inte hittade ur. Mellan den tredje kvartsfinalen och första semifinalen gick det 9 dagar där spelare, ledare och fans kunde slappna av och bara njuta fram till semin. Blev det kanske för mycket av det goda? Bollnäs hade sex dagar att förbereda sig på och kom från en lite tuffare matchserie. Jag tror det var en stor faktor som spelade in detta. Det och att det allra flesta experter pratade nästan bara om att Villa skulle slå Bollnäs. Det vaggade in dessa människor i det blåa dressarna i en falsk trygghet om att Tele 2 bara låg bakom hörnet. Och det är just det. Det är bara människor det handlar om. I Lidköping har nog en oerhörd stor press på dessa bandyspelare byggts upp under en tid och det är väl med viss rätt då man har ett bra lag med många stora stjärnor. Men som sagt. Det är bara människor…


Att åka ut mot Bollnäs är ingen skam. Men att göra det i tre raka matcher, får nog ändå ses som ett stort misslyckande. I kvällens match fick jag nästan vibbarna från 2013 då SAIK spelade en femte avgörande match mot Villa på bortaplan. Det var snudd på samma scenario frånsett att då vann SAIK väldigt klart. Men just hur Villa, när det som mest behövs, inte kommer upp på nivån, kände jag igen. Det handlar till stor del om vinnarmentalitet och även om det finns flertalet spelare i laget som har den, så saknas den där sista lilla procenten ändå.


Jag har under hela säsongen hävdat att Villa är ett av finallagen och att om man inte vinner i år, kommer man aldrig att vinna. Jag säger inte att det kommer att bli så. Men nog var det väl det här laget som skulle göra det? Rykten florerar just nu om flera av spelarna i laget. Någon ska sluta och några är på väg därifrån. Vad händer nu? Och hur mycket spelar den icke vinnande kulturen in i eventuella nyförvärvs tänk att komma till klubben?


Samtidigt så har ju Villa byggt upp något som nästan är unikt i svensk klubblagsbandy. En bra ekonomi där publiken kommer på matcherna. Så visst kommer spelare att välja Villa men kommer guldet att välja Villa?


I morgon så får vi se vilka av Edsbyn och SAIK som skaffar sig matchbollen i den serien. Ovisst värre är det ju efter att Edsbyn i sudden vunnit den andra matchen. En match där jag kände som att SAIK inte riktigt kom upp på tårna som man måste när man är i semifinal och möter ett bra lag. Förväntar mig ett mer laddat SAIK i morgon.


Nyckeln för SAIK blir att hitta tillbaka till intensiteten man hade i kvartsfinalerna mot VSK och även stundtals i den första semifinalen. Den där hungern där man fullständigt jagar sönder sitt motstånd. Jag anser att i grund och botten så har SAIK ett starkare lag än Edsbyn. Men det måste stämma till 100 procent också. Edsbyn blev inte tvåa i serien av en slump…


Jag hoppas att Brodén tillsammans med In-Fal-in har haft ett kvartssamtal med Alan. För nu handlar det om att överleva ett slutspel och då måste man spela med större marginaler än vad nummer 92 just nu gör. Det tappas för mycket bollar och åks för mycket med den samma. Visst, Mossan har också mycket bolltransporter men skillnaden mellan dessa två är att när Mossan kommer så blir det oftast farligt framåt. Alan har en tendens att antingen spela för svåra passningar framåt och även bakåt. När man vet vilken klass den här spelaren håller, är det så det nästan gör ont av att se hans enkla misstag.


En skillnad i förra matchen var också att Othén hade en lite sämre dag på jobbet. Inte för att han var dålig men han fick aldrig riktigt chansen att kliva fram med några vassa räddningar. Och det berodde ju på att försvarsspelet inte stämde riktigt. Gör man det i morgon så kommer Joel att kliva fram och visa den klass han fick visa under matcherna mot VSK.


Jag kan tänka mig att i Hälsingland som drömmer man just nu om att få en ren hälsingefinal. Det får ni väl göra. Jag väljer att gå på fakta och det är att vi 2017 kommer att få en ren Gävleborgsfinal. Det tycker jag visar var bandyns vagga är placerad….



Presentation


Thomas nu fyllt 40 bloggar om bandy och framförallt SAIK

Länkar

Fråga mig

5 besvarade frågor

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017 >>>

Följ bloggen

Följ Densvartvita med Blogkeen
Följ Densvartvita med Bloglovin'

Droppnätet


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se