Alla inlägg under mars 2017

Av Thomas Forsberg - Måndag 20 mars 23:35

Det hann inte gå ett dygn innan man lyckades bryta ”löftet” om att ha ett uppehåll här på bloggen. Men vad ska man göra när bandysverige levererar bandysmällar gånger 2. Det kan man ju inte låta gå obemärkt förbi. Man är väl bättre än vad Sportnytt på SVT är. I det 15 minuter långa programmet i kväll, nämner man inte ens dessa två nyheter. Och den kanalen ska på lördag visa SM-finalen. Undrar hur många införreportage om den häftiga hälsingefinalen man har på lut? Känns bra när ”Folkets kanal” tar sporten på allvar.


Daniel Andersson lägger skridskorna på hyllan. Ja, den nyheten var i min värld tillräckligt stor för att få 24 sekunder i tv i alla fall. En av Sveriges absolut största profiler under 2000-talet lägger alltså av efter 13 säsonger i Villa och en säsong i Edsbyn. En säsong som gav Danne ett SM-guld. Ett guld som han nog med största säkerhet också hade velat ta med den klubb som varit hans hem under hela sin elitkarriär. Nu stannade det vid två SM-finaler.


Spelaren med födelseåret på ryggen har verkligen givit mycket till svensk bandy och naturligtvis mest till Villa och dess anhängare. Under det tio år som elitserien har funnits så har Daniel levererat både mål och fantastiska framspelningar. Totalt 576 poäng (337 mål+239 ass) och det bara i grundserien. Hans fart och förmåga att ta sig fram och komma till avslut eller hitta ytan för passningar, var styrkan hos honom. Som publik var det alltid en njutning att se herr Andersson fara fram över isen, oavsett vilket lag man höll på. Så stort tack för det du gjort för svensk bandy på både klubblagsnivå och landslagsnivå, Danne!


Vid lunchtid så kallade Magnus Brodén sina spelare till information. En information som han för flera veckor sedan gett till ledningen i SAIK. Magnus väljer att avsluta sin tränartjänst hos SAIK efter ett år. I en intervju med Bandypuls så säger Magnus så här om sitt beslut:

 – Jag är jätteglad och stolt över att ha fått komma till SAIK och prova det, men jag tycker inte att vi fick till det som varken jag eller laget önskade. Även om vi var jättenära final så har spelet inte blivit som vi önskat, och då är det jag som är ansvarig. Då är det bättre att kliva av än att fortsätta nåt år till. Jag vill ha resultat, vi fick inte det, och då väljer jag att avgå.

 

Och som betraktare av SAIK denna säsong så kan jag delvis hålla med Magnus i sitt resonemang. Det har varit lite för mycket upp och ner i prestationerna för att det skulle gå hela vägen. Sen kanske det inte bara är Magnus själv som ska bära allt ansvar för det. Spelarna har också ett stort ansvar i det men precis som han själv är inne på, så är det ju som tränare man är ytterst ansvarig.


Har alltid gillat Brodén för hans sätt att vara och sättet han brinner för bandyn. Han har verkligen sagt vad han känner, även i SAIK. Gillar hans uppriktighet och hans sportsmanship.


I går efter den tunga förlusten så får han stå där i en sjungande kyrka med en kamera två dm ifrån ansiktet och en hälsingereporter som hade svårt att dölja sin entusiasm över slutresultatet. Och Magnus gör det med den äran. Fullt förklarligt besviken men ändå på ett värdigt sätt. Det kännetecknar en bra ledare, anser jag.


Då Magnus slutar så blir det också så för Sergej In-fal-in och jag vill tacka er för den här säsongen i SAIK. Ni gjorde det som förväntas av tränare som har SAIK. Att föra laget till spel långt in i mars månad. Stort tack och lycka till med era fortsatta karriärer.


När Magnus klev ut ur klubbrummet på Göransson Arena kanske han stötte ihop med en annan Magnus. En Magnus som har varit på vift. Inte bara en gång, utan två. Men nu har den förlorade sonen hittat hem, igen. Magnus Muhrén är tillbaka där allt en gång började. Ja, elitkarriären i alla fall. Ska inte förringa Skutskär del i det hela. En moderklubb är alltid en moderklubb.


Jag skrev ju i går att kontakten med Magnus kanske redan hade tagits. Och så rätt jag fick. För en gång skull. Och vad glad jag blir. Inte bara för att jag hade rätt utan för att cirkeln sluts på något vis. Efter två år i Villa där Magnus verkligen har bidragit med mycket, så är det alltså nu dags för honom att axla den roll som jag tror SAIK behöver i detta läge. Magnus kommer tillbaka i helt rätt läge känns det som.


Efter det två åren i bandytokiga Lidköping har Magnus samlat på sig massor av erfarenhet av hur det är att leva i en stad som andas bandy. I Sandviken så har den andningen hamnat i något sorts andnöd och kippar efter det där suget som fanns för ca 15-20 år sedan. Kanske kan Magnus bidra med att staden börjar hämta luft igen och lyfta. Bandylaget SAIK är det inget fel på. Det håller absoluta toppklassen. Men intresset är nere på nivåer som inte är värdiga. Det tog sig lite från kvartsfinal 3 och framåt men det är långt till det intresse som var tidigt 2000-tal.


Sen vurmar även Muhrén för att få upp intresset hos ungdomarna igen. Det har dalat år efter år och det är något som oroar naturligtvis. Kanske kan en ikon som Muhrén få den negativa trenden att vända. Jag ser det inte som helt omöjligt.


Magnus blir inte ensam tränare. Han blir inte heller ensam Magnus. För tillsammans med Magnus Edlund ska han nu leda detta lag mot nya mål. Och det tycker jag är intressant. Edlund som kommer från massor av år med juniorlaget kommer att bli en viktig del i arbetet med att slussa in just juniorerna i A-laget. Och det är på gång. Det pratats om flera spelare som ska få chansen nu att ta en plats i herrarnas omklädningsrum. Vilket är ett steg i den förändring som SAIK står inför. Muhrén pratade om att det blåser ”Förändringarnas vindar” i SAIK. Och vilka vindar det är och var dom tar vägen, får tiden utvisa. Jag är i alla fall jäkligt tacksam att den sydliga vinden från Lidköping bar honom hem igen….


Dessa två nyheter fick alltså inte en sekund ens i dagens sportsändningar, varken i SVT eller Tv4. Undrar just hur hårda vindar det måste blåsa för att dom ska förändra sitt förhållningssätt till bandyn?...

ANNONS
Av Thomas Forsberg - Söndag 19 mars 23:00

Att vara stor i nederlagets stund eller bitter är en balansgång. Jag väljer att balansera någonstans där i mitten av det känsliga området.


Men till att börja med så är naturligtvis ett stort grattis till Edsbyn på sin plats. Ett Edsbyn som verkligen har anammat det som Hans Johansson en gång uttryckte, smygkämpat. För tittar man på dessa matcher så har det varit SAIK som suttit i förarsätet, förutom i den sista matchen och det är ju den som är avgörande. Så rättvist eller inte, det får man lov att strunta i en sådan här gång. Edsbyn vinner med 3-2 efter att i den femte matchen varit klart mycket bättre än SAIK och då spelar inte 4-8 och 2-7 någon roll. Edsbyn var bäst när det som mest gällde.


Och rent taktiskt så tycker jag man har visat i bortamatcherna att man har många rävar bakom öronen på dessa ledare. Titta bara på förra matchen i fredags där man låter SAIK pumpa livet ur sig och Edsbyn spelar smart och har även turen att SAIK inte får den utdelning man vill. Och när man sedan med halvtimmen kvar, får inbjudan in i matchen, är man inte sen att acceptera den.


SAIK har finalbiljetten i handen i sextio minuter på fredagen men i blåsten som rådde på Jernvallen tappade man bort den och Edsbynspelarna fångade den. För även om det var i kväll det avgjordes, så är det i fredags finalplatsen försvann för SAIK ...


Nu till lite bitterhet då. Jag påstår inte att det bortdömda målet i andra halvlek är matchavgörande men om det hade godkänts så hade SAIK fått den energi som man hade lite för lite av i dag. Det är stor skillnad på att jaga från 1-3 och 2-3. Det hade kunna blivit en vändning på matchen, även om jag ändå är tveksam, för SAIK såg inte riktigt så starka ut som man gjort i tidigare matcher.


Det är dock väldigt tråkigt att en sådan här situation hamnar i fokus och för domarna kan jag förstå att det är hur svårt som helst. Men hade bandyn haft möjligheten som ishockeyn att man kan ringa på tveksamma situationer, så hade vi haft 2-3 där. Nu har sporten inte det och kanske inte ska ha heller då det sällan sker liknande situationer. Men likt fotbollen kanske man kan ha en straffområdes domare. Den hade i detta läge sett att bollen var i mål. Det enda måldomare som nu fanns var Daniel Välitalo som är den som rensar undan bollen till hörna. På ett smått uppgivet sätt som talade mycket för att den duktige backen visste att det var mål. Men finns ju ingen anledning för honom att erkänna att den var inne. Och som sagt var, det kanske inte hade hjälpt ändå. Men det ska ni veta där i Edsbyn. Bollen var faktiskt inne….


SAIK missar då för andra året i rad att gå till final och för en klubb som under 2000-talet spelat 10 finaler, är det väl ett misslyckande. Hårt uttryckt kanske men så stark är vinnarmentaliteten i klubben. Men ser man på säsongen i stort så tycker jag att uttåget i semifinal ganska så bra beskriver SAIK:s säsong. Det har liksom fattas något under resans gång. En resa som bjudit på lika fantastiska som bedrövliga upplevelser och att man blir fyra i grundserien, lägger också grunden för denna tuffa slutspelsrunda man haft. Fem matcher mot VSK och så fem mot Edsbyn. I slutspelet så har den högre växeln lagts i men i några sekvenser så har man också tappat och då tänker jag i första hand på hemmamatcherna mot Edsbyn. Dom tappen man gör där, är lite talande för hur SAIK har spelat den här säsongen och det räcker för att bli snuvad på finalfesten.


Och visst syntes det i dag att kraften hade sinat eller soppan i tanken om ni hellre vill. Forceringen i fredags gav inte resultat och i dag fanns det bara halvtank kvar.


Vad som nu kommer att ske i SAIK till kommande säsong är alldeles för färskt att hålla på och spekulera i. Jag har hört många namn redan nu, som brukligt är i dessa tider. Namn på väg ut och på väg in. Men att kasta sig in i någon ”löjlig säsong” så här timmar efter respass ur en femte semifinal, är kanske på tok för tidigt. Allt kommer att ju visa sig inom snar framtid. Men några funderingar har man ju ändå.


Tränare Magnus Brodén har ju ett års kontrakt och ville inte heller svara på några frågor kring en fortsättning och det förstår jag till fullo. Magnus har gjort det som man förväntar sig av en tränare i SAIK. Att ta dom till minst en semifinalplats och med tanke på att man faller på sista matchen, måste väl helhetsbetyget bli godkänt. Jag kan dock tro att Motalas comeback i finrummet, sätter mer funderingar i huvudet hos Magnus som ju har östgötskan i både språk och kropp. Men vi får se vad som kommer fram det närmaste veckorna.


Hur kommer det att bli med Alan? Kommer det bli en fortsättning? Det råder ju viss tveksamhet i Vänersborg om det ryska influenserna och tydligen så börjar det så smått bli lite bättre ekonomiska förhållanden inom den ryska bandyn, har jag hört i alla fall. Kan det bli så att Alan flyttar hem och med sig så får han Erik Pettersson? Jag finner det inte helt otroligt i alla fall.


Daniel Mossberg som varit lite av SAIK:s kung genom slutspelet har ju ett utgående kontrakt och på frågan om det skulle ”varvas ner” i AIK kommande säsong, förnekade han det ganska bestämt och det förstår jag. I den form som Mossan varit efter VM, håller han på elitserienivå bra många år till. Frågan är om SAIK då anser detsamma och erbjuder en förlängning? Ja, det få vi tids nog veta.


Erik Säfström sägs vara på väg hem och det skulle vara till SAIK då. SAIK har spelat två säsonger nu utan Säva och missat final.. Ja, man skulle ju kunna förklara det så enkelt. Kanske väl drastiskt men visst skulle det sitta fint om tröja nummer 8 kunde plockas fram igen.


Och vad händer med Magnus Muhrén nu när kontraktet med Villa är avslutat. Kommer SAIK på något sätt försöka knyta upp legendaren till föreningen? Jag anser att man nog åtminstone kontaktar honom och ställer frågan. Och vem vet. Det kanske redan är gjort….


Det jag vet är att man gör bäst i att sätta pennan i näven på Hannes Edlund och Jesper Jansson. Dessa två 97:or bör teckna på ett avtal och det kvickt. Det här är två spelare som kommer från det egna leden och sådana måste man nu vara rädd om. Hannes har tagit enorma kliv den här säsongen och i slutspelet trädde han fram i många matcher, helt orädd med moget spel. Jesper har ju inte spelat så mycket men visar när han kommer in att han klarar av uppgiften.


Är det inkomster så finns det utgifter också och det gäller ju även bandyspelare. Det är väl troligt att några namn kommer att försvinna ur SAIK till kommande säsong. Nämnde ju två tänkbara rysslandsresenärer. Tror inte att det blir dom enda. Har ingen koll alls på kontraktsläget men det kommer nog att hända saker.


Så. Nu får det vara nog med spekulationer. Det visar sig. Vill bara tacka grabbarna i svartvitt för en härlig säsong där man stundtals jublat, gråtit, lovordat eller svurit. Precis som det ska vara. Känslor och även om det smärtar i kväll och någon dag till så kan ni i alla fall ta med er att ni förde SAIK till semifinal för 23:e året i rad. Det är en svit som aldrig kommer att slås, tror jag.


Det väntar nu en annandagsderby match i Stockholm. Och får jag bara smälta det här i någon dag till så kommer känslorna att tycka att det ändå blir rätt häftigt. Jag har biljett och kommer att vara där. Dock inte i sedvanligt svarta kläder. Får väl hitta på någon neutral färg av annat slag. Vad tror ni om chockrosa??


Var placerar jag mina sympatier då? Ja det får bli på ett högst personligt plan. Ni alla andra spelare i Bollnäs och Edsbyn får ursäkta men den här finalen unnar jag en viss person att få vinna. En person som jag alltid hållit högt. Som bandyspelare och även privatperson, fast jag inte känner honom. Men är det någon bandyspelare i världen som förtjänar att få lyfta den där bucklan, så är det han. Jag talar om Andreas Westh. Kaptenen med det stora K. Ända sedan han lämnade SAIK där 2006 efter semifinalförlusten mot Edsbyn, har jag önskat tillbaka honom i svartvitt igen. Men Andreas har nog ett orangeblått hjärta lika stort som mitt svartvita är. Och sådana spelare önskar jag verkligen att få vinna. Karln fyller 40 senare i vår men befinner sig i den bandymentalt fortfarande i 25-30 års åldern. Om Bollnäs vinner guldet nästa lördag och Andreas Westh får lyfta pokalen mot Tele 2 taket, kommer jag fanimej fälla en tår.


Men för övrigt så håller jag mig neutral och hoppas på en bra match…


Det blev lite av pyspunka i dag när man insåg att säsongen för det sina tog slut. Och helt plötsligt fick jag huvudvärk också. Men min sambo ställde nog rätt diagnos. Anspänning löd den. Och nu släppte den och med tanke på att man levt med den sedan första kvartsfinalen mot VSK, så är det kanske inte så märkligt…


Kommer inte här och nu lova att detta var det sista inlägget på bloggen för den här säsongen. Men det blir i alla fall längre mellan dom och jag vill passa på att tacka för alla uppmuntrande kommentarer, skriftliga som muntliga. Stort tack alla!



ANNONS
Av Thomas Forsberg - Fredag 17 mars 23:34

Då Mattias Hammarström, i stort sett osynlig i 93 minuter, på sedvanligt ”Tisenmanér” dunkade upp 2-3, stannade tiden upp för mig en kort stund. Jag stod bredvid min far precis som jag gjort så många år på Sektion B på Jernvallens slitna träläktare. Vi tittade på varandra men sa inget. Ingen av oss. Jag försökte ihärdigt nypa mig i armen, sparka tårna i mot träet för att vakna upp och förstå att det var en dröm. Men då 15 edsbyspelare bildade TV-pucks hög snett framför mig, förstod jag att jag kunde nypa mig gul och blå. Det var ingen dröm och nypmärkena var mer röd och blå. Edsbyn gör det man gjorde för en vecka sedan, vinner i Sandviken och den mest konstiga semifinalserien jag upplevt lever ett femte liv, på söndag i Edsbyn.


När den största chocken hade gått över och både jag och far återfick talförmågan så kom jag på att precis detta hade jag upplevt tidigare. På samma träläktare. På samma arena. Fast för 20 år sedan. Då hette borta hjälten Rickard Timmerklev och spelade i Boltic. Det var semifinal och kusligt nog så var det nästan på dagen 20 år sedan. Då var det 14 mars när Timmerklev dunkade in 7-8 i sudden. Då var det första matchen i bäst av tre och SAIK stod för en svår uppgift att åka till Karlstad för att vinna på då ”omöjliga” Tingvalla. Jag minns hur jag mådde efter den matchen. Det var värre då kan jag säga. Då fanns inget hopp om att det skulle gå. Ni som kan er historia vet ju hur det gick och det är väl det man får lov att hoppas på nu också. Gick det för 20 år sedan kan det gå på söndag också. Det är ju trots allt bortatrend som gäller i denna serie och varför ändra på det?


Men det som gör det hela så jobbigt den här kvällen det är ju att SAIK äger den här matchen till fullo i 60 minuter. Men gör på dessa 60 minuter bara två mål och när sedan domaren hittar en utvisning för felaktigt byte (händer typ vartannat sekel..) i den 64:e minuten, ja då tippar den här märkliga historien över totalt i rödblåa händer. Hans Andersson serverar Joel Edling en macka till 2-1 och sedan vill inte broder vara sämre utan dunkar dit en hörna och på två minuter så var en trygg ledning för SAIK uppäten.


Det var inte bara målen som blev uppätna. Det kändes som att SAIK i takt med att Edsbyn började överge en mer defensiv plan till att bli mer desperata, inte hade orken eller tålamodet att stå emot. Den svartvita sopsäcken blev plötsligt full med hål och framåt så mötte man en vit mur som till varje pris skulle skydda det resultat man lyckats få. Man lyckas inte skapa speciellt många chanser under dom sista 20 minuterna av matchen.


Det är klart att isen som under flera dagar masserats av vind, sol och mängder med plusgrader, gjorde sitt för att försvåra det hela. Men det var ju lika för båda lagen, så det går knappast att skylla på. Den skrala utdelningen i första halvlek och i inledningen av andra gjorde att SAIK körde sig trötta medan Edsbyn snyggt höll igen och när SAIK körde på reserven, hade Edsbyn tankat fullt.


Sett till hur spelet såg ut under dom tre första matcherna, så skulle den här matchen inte ens ha behövt spelas. SAIK skänker bort den andra matchen, vilket gör att vi fick besöka Jernvallen den här fredagen. Förvisso trevligt med nostalgi och över 3200 på läktaren. Men när man tänker på att man hade kunna suttit hemma och bedömt dansare på TV 4 i stället, blir man trött och less….


Nu kanske det låter som att jag sågar Edsbyn helt. Det gör jag inte. Man visar på en taktisk kyla i dag när man är under press i stora delar av första halvlek. Man bibehåller lugnet och tar det lägen man får, vilket inte var många dock. Men när man sedan i andra halvlek får vittring, hugger man likt en kobra och växlar upp till den nivå man måste för att kunna klara av SAIK. Det finns ett krigarhjärta som är rött och blått hos dom här spelarna. Ett krigarhjärta som rest dom från två överkörningar och gett dom chansen att på hemmaplan ordna en finalbiljett. Starkt och det är bara att lyfta på hatten!


Det SAIK står inför nu är en uppgift som historiskt sett är mycket svår. Man har själv klarat av det vid ett tillfälle, 2013. Skillnaden är att då hade man i alla fall vunnit en hemmamatch och vann två borta. Bollnäs har också lycktas som bortalag vinna en avgörande femte, den mot SAIK 2010.

Nu måste SAIK alltså vinna för tredje gången i Edsbyn. Jag har letat i statistiken och inte lyckats hitta en enda semifinalserie där samtliga fem matcher slutat med bortavinst. På det viset är ju den här semifinalen mer än lovligt konstig och tittar man på det med logiska ögon så bör ju en sådan trend brytas någon gång. Men jag har ingen lust att se på det logiskt. Jag går hellre på att man inte bryter en trend.


Jag är ingen person som brukar ta ut något i förskott. Jag är dess raka motsats. Men i kväll kändes det som att vi alla där på Jernvallen, ja förutom det rödblåa då, skulle få stå kvar en bra stund efter matchen och sjunga att vi är i final. Det bara kändes så. I stället så fick det svartvita spelarna skynda sig av och det rödblåa fick ta över isen med sina fans.


Fördel hit och dit men nu står vi inför det faktum att vi har en femte match och trots alla bortasegrar så vore det konstigt om man inte i detta skede ändå måste säga att det är fördel Edsbyn. Inte kraftig men ändå. Jag är inte överraskad att vi hamnade på en avgörande match. Men vägen dit förbryllar mig….


SAIK damernas säsong tog tyvärr slut i Västerås. Den andra semifinalen mot VSK slutade med förlust 3-5 och därmed respass med 0-2 i matcher. Tycker ändå att man med tanke på hur det såg ut inför säsongen så har detta lag gjort en bra resa. En resa som kanske redan nästa år når hela vägen till Stockholm. Det finns all anledning att se optimistiskt på framtiden hos SAIK damer.


Slutligen. Det kändes nästan surrealistiskt att promenera förbi Göransson Arena i dag. Man vet att under ett golv ligger det en is som hade varit så mycket bättre än den som nu man fick på Jernvallen även om den efter förutsättningarna var ok.


Jag har ju biljett till den där konserten och i kväll känner jag mig som han, Luleåtränaren att jag bara vill slänga alla åt h-vete och riva biljetten i bitar. Men i morgon är väl en annan dag antar jag och man gömmer fort…

Av Thomas Forsberg - Torsdag 16 mars 09:13

Begreppen är många. Kopplat greppet. Skaffat sig slagläge. Matchboll. Ena skridskon i final. Men faktum kvarstår. Inget är klart ännu mer än att SAIK leder matchserien med 2-1. Så jag har fortfarande livrem och hängslen på mig. Även om känslan är väldigt positiv inför fortsättningen.


Gårdagens match blev minst sagt annorlunda, på två vis. För egen del så blev det till att följa första halvlek via radio och elitrapport. För när det var avslag i Edsbyn, blåstes Hugos träning av i Göransson Arena. Jodå, det var is där. Jag lovar även om jag tyckte mig se Granting stå utanför, hållandes en skylt med texten ”Stängt för säsongen” i händerna…


I samma stund som jag hade knutit upp Hugos ena skridsko så hörde jag Mossberg göra 1-0 i den andra minuten. Stresspåslaget att nu skynda sig hem för att se matchen var nu stort och här fick det gå undan med av och påklädning för pojken. Duscha? Det fick bli hemma i paus det..


På väg till bilen i rask takt så kunde Magnus Wahlman på radiosporten meddela att Christoffer Edlund gjort 0-2 och när jag rullade ut ur Sandviken kom beskedet att Erik Pettersson tvingat Edsbyn till en tidig timeout via sitt 3-0 mål.


Men att följa en semifinal i bandy via radiosporten är inte direkt lätt då man har ganska begränsat med tid ibland allt annat som ska sändas. (Tacka vet jag Radio Sandvikens direktsändningar). Några korta instick gjordes och när jag med tio minuter kvar av halvleken parkerade bilen hemma, så var ställningen 1-5. SAIK:s resa i Ovanåker hade gått lika lätt och smärtfritt som vår längs 272:an.


På tv kunde jag sedan se Erik Pettersson dunka upp 1-6 på straff och så var den halvleken över. Kändes en aning märkligt. För även om det kan svänga väldigt fort i bandy, så kände man ju att andra halvlek skulle bli en ren defilering och lite snuvad på godiset kände jag mig. Pausvilan gick till att titta på alla mål och det var ju gott nog bara det..


Andra halvlek hade lika mycket spänningshalt som SVT Forum har i sina förmiddagssändningar på tv. Träningsmatchaktigt så spelade man solidariskt 1-1 i den andra halvleken och inget av lagen kan ha bränt speciellt mycket energi.


Det blev aldrig någon match det här och SAIK var ett par nummer för stora för Edsbyn denna kväll. Vilket är min känsla över hela serien också. Som jag skrev i tidigare inlägg så kändes det som att SAIK gav bort den andra matchen. SAIK har i och med kvartsfinaldrabbningen med VSK, växlat upp till dom nivåer man kan vara på med detta lag. På den nivån känns det inte som om Edsbyn ännu är. Man är bra, absolut. Men den där totala bredden och spetsen, känns det som man saknar i möten med SAIK.


Nu ska inte jag rusa i väg i några finaltankar än. Det är som sagt var livrem och hängslen som fortfarande gäller och det räcker med att SAIK går ner ett par snäpp i fokus, så är Edsbyn där och nafsar. Och nu på fredag så ställs ju den här serien för första gången inför det faktum som kallas vinna eller försvinna. Och jag har svårt att se ett Edsbyn som inte kommer sälja sig dyrt på Jernvallen. Bara den tanken på att en SM-final mot värsta rivalerna i grannkommunen står bakom knuten, borde tända alla spelare. Men samtidigt så kanske det var det faktumet som också gjorde att man tappade det helt i går.


Kan SAIK spela som man gjort i det två bortamatcherna så är denna serie slut på fredag. Det kan jag nästan garantera, dock med livrem och hängslen på…


Nu finns det ju förvisso en parameter till att lägga till på morgondagens match. Det är plusgrader och vind. Jernvallens is kan aldrig bli som den är inomhus. Det kan ställa till det. Nu är ju även Edsbyn vana med bra förhållanden så att det är väl lika på det viset.


Man kan tycka mycket om den här planeringen som gjorts där alltså två arrangemang läggs i en arena där man alltid spelar bandy långt in i mars. Hade inte Granting fått den informationen, eller? Nä, just det. Det skiter ju han i. Så var det…


Vet inte om man ska skratta eller gråta över detta men det blir ju nästan farsartat. Detta skulle aldrig hända i Lidköping, Edsbyn, Västerås eller någon annanstans. Det här är så bedrövligt hanterat så det finns inte ord för det.


Nu hoppas jag att bandyfolket i Sandviken ställer upp för bandyn. Se till att ta med era sjalar, mössor, tröjor, ja allt som går i svartvitt och kom till Jernvallen i morgon. Jag vet att det finns många därute som förespråkar utebandy. Då är det tametusan eran plikt att stå där i morgon också. För en semifinal där en finalplats ligger i potten, kan ni väl ändå inte missa? Låt oss sprida glögg och kaffedofter över hela Sandviken när vi tillsammans hjälper vårt kära SAIK till en ny SM-final. Allt under 3000 personer är underkänt. Alla till Vallen!!

Av Thomas Forsberg - Tisdag 14 mars 23:38

På gatorna i Lidköping skulle det i kväll firas över att säsongen överlevde besöket av hälsingemonstret som i två matcher skrämt livet ur blåklädda Villaiter. I kväll skulle monstret i orange betvingas och motas tillbaka till åsen i Bollnäs. Var det tänkt. Men ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig och för Lidköpingsborna som har Villa-märket inristat närmast hjärtat, verkar det vara mer en regel än undantag. Det var ju i år som förbannelsen som vilar över den västgötska slätten, skulle brytas. Men i vägen stod ett för dagen vitklätt manskap som i tre raka matcher har sänt tillbaka Villa till att få fortsätta drömma om den där dagen då hela staden badar i guld. Mäkta imponerande gjort av Bollnäs och hatt, mössa, keps och hjälm av för den bedriften!


Jag var alldeles för nyfiken på den här matchen för att låta bli att köpa hem den. Jag var tvungen att se om det var som alla säger. Att Bollnäs helt plötsligt har börjat spela en bandy som faktiskt är trevlig att se på. Hann knappt sätta mig i soffan innan Daniel Andersson sköt 1-0 och kort därefter spelade han fram till Esplund som gjordes ner och straff dömdes. Tänkte då att detta kanske blir en total överkörning och 99 spänn som jag hade lätt kunna sparat till en annan gång. David Karlsson glider fram för att ta hand om straffen och hade det varit i början av december så hade varenda bookmaker i världen redan noterat 2-0. Men nu är det mars och David har inte gjort mål sedan i februari månad, den 25:e för att vara exakt. Ekade rätt bra i hallen när bollen träffade stolpen och förnekade David hans första mål på flera matcher.


Men Villa fortsatte att trumma på och såg så där bra ut som ledde fram till seriesegern. Men målen? Nä, dom uteblev och sakteliga började något växa i Bollnäs. Man hade klarat av den första förväntade anstormningen och nu var det dags att krypa upp ur skyttegravarna. Och på lagets egentligen första chans så satte Ville Aaltonen dit bollen och så var det kvitterat. Vips så var Villa tillbaka i marker där man knappt trampat denna säsong, på osäkerhetens mark. Detta såg ju förstås Bollnäs och kom på så vis in i matchen på allvar.


Med 45 minuter kvar så var Bollnäs i finallandet via 2-1 ledning. Det var nästan så den spända stämningen i arenan nådde igenom tv rutan.


Det drygt 4000 på läktaren fick dock anledning till jubel ganska tidigt i andra då Axel Ekholm vispade in 2-2 från nära håll. Nu var stämningen allt annat än spänd. Nu rådde förväntan. Förväntan om en vändning och förlängning av säsongen.


I nästan 75 minuter så hade Christian Mickelsson fört en ganska så anonym tillvaro på ispaletten i Lidköping. Någon offside här och där och något försök till avslut. Men likt en måltjuv som började det plötsligt hända saker. Först en grov bom på returen från Nilssons hårda skott. Över från ganska nära håll. En knapp minut senare åkte han sig till en fri yta till vänster och på et fint lyft av Berlin, fångade han ner bollen och den här gången missade han inte. Och ganska så precis två minuter senare så var det Hellmyrs som levererade en fantastisk macka och från ganska så lika läge kunde Mickelsson sätta 2-4. Behöver inte göra så mycket mer va?


Villa tog där timeout och efter den var det bara ett som gällde och för första gången sedan dom första inledande 15 minuterna, såg man lite av desperationen som skulle ge dom ett till liv i denna serie. Inte ett helt otagbart skott från Daniel Andersson satte nerv i det hela och när sedan Esplund för andra gången togs bryskt i straffområdet, ja då hettade det till ordentligt. Men frågan var vem som var sugen att slå straffen? Jag såg inte ens David Karlsson i närheten av straffområdet. Han åkte kanske runt och ropade på sin målform någonstans. Fram skickade man då Martin Johansson som nog kände hur hela staden lade sig över axlarna. Måste vara stark i både kropp och psyke Martin för straffen satt och jublet från publiken såg till att taket för första gången den här semifinalserien lättade. 4-4 med bara minuter kvar och ett Villa på gång. Det luktade åtminstone  förlängning och på så vis en förlängning av säsongen.


Men då sker det som i framtiden kommer att kallas Dråpslaget i Lidköping. Bara minuten efter målet så lyfter Per Hellmyrs in bollen i straffområdet och det är sällan ”Myran” bara slänger i väg en boll, så riktningen hade ett mål. Ett mål som vet var målet finns. Målet var Patrik Nilsson. Och via en vilt stångandes finne vid namn Ville, så bara råkade bollen ramla ner hos Nilsson. En mottagning. En snabb dragning och sedan sprätte han upp bollen i nät bakom Thimfors. Och om taket i arenan lyfte vid 4-4 så dunkade det ner med en rejäl kraft vid detta mål.


Bollnäs gör något som nog inte många hade trott innan. Man slår alltså Villa med 3-0 i matcher, varav två är på bortais. Det är så fruktansvärt bra gjort av ett lag som under större delen av säsongen fått tagit emot skit av andra lag, andra supportrar och i viss mån även media. Men vad är det man kan säga? Man ska inte kasta skit i motvinden…


Jag erkänner att jag inte har gillat Bollnäs sätt att spela bandy dom senaste säsongerna. Tycker att det har varit lite av resursslöseri med så pass duktiga spelare. Men Jocke Forslund har varit konsekvent i sitt sätt att leda laget genom alla ”shitstormar” och nu är det han och hans mannar som kan stå där och le så där ”Forslundskt”…


Man har i denna semifinalserie plockat upp ett spel som i grund och botten funnits där hela tiden men kanske inte fått det utrymmet. Lite som att man har suttit på en bra hand i poker och när sedan Villa valde att syna så åkte fyrtalet fram.. Tror att man helt enkelt överraskade Villa med att spela så pass offensivt som man gjort under dessa matcher. Och när spelare som Berlin och Hellmyrs är så här bra som dom var i dag, ja då lyfter det andra spelare till högre höjder.


Framåt är man vassa med Nilsson och Mickelsson och även Oskar Olsson som far där och sliter och river och förmodligen retar gallfeber på Esplund som i dag stundtals var lika osynlig som en moderat på en socialdemokratisk lunch…


Med detta försvarsspel och offensiva kraft man besitter i Bollnäs så är det ett lag som kan ta guldet i år. Man har under flera år letat pusselbitarna till det där guldet. I år kan pusslet vara komplett. Och då får alla som kastat skit (mig inklusive) stå där med skiten upp över öronen. Stort grattis Bollnäs till finalplatsen!


Glädje och sorg är ju absoluta ytterligheterna i sådan här sammanhang och medan Bollnäsbussarna formligen svävar fram dom 45 milen hem, så lägger sig ett svart täcke över Lidköping och alla som lever och verkar för Villa. Det är många. Det visar ju bara publiksiffrorna. Nästan 8500 på två semifinaler och överlägsen vinnare av publikligan. Bandy är stort i Lidköping och därför så känns nog denna sorti oerhört hårt i det blåvita hjärtan.


Men ska sanningen fram så kommer inte Villa upp i den nivå som krävs för att vinna en semifinal. Tre lätta matcher mot ett sargat och turbulent Vänersborg, verkade ha satt Villa i något sorts lugn som man inte hittade ur. Mellan den tredje kvartsfinalen och första semifinalen gick det 9 dagar där spelare, ledare och fans kunde slappna av och bara njuta fram till semin. Blev det kanske för mycket av det goda? Bollnäs hade sex dagar att förbereda sig på och kom från en lite tuffare matchserie. Jag tror det var en stor faktor som spelade in detta. Det och att det allra flesta experter pratade nästan bara om att Villa skulle slå Bollnäs. Det vaggade in dessa människor i det blåa dressarna i en falsk trygghet om att Tele 2 bara låg bakom hörnet. Och det är just det. Det är bara människor det handlar om. I Lidköping har nog en oerhörd stor press på dessa bandyspelare byggts upp under en tid och det är väl med viss rätt då man har ett bra lag med många stora stjärnor. Men som sagt. Det är bara människor…


Att åka ut mot Bollnäs är ingen skam. Men att göra det i tre raka matcher, får nog ändå ses som ett stort misslyckande. I kvällens match fick jag nästan vibbarna från 2013 då SAIK spelade en femte avgörande match mot Villa på bortaplan. Det var snudd på samma scenario frånsett att då vann SAIK väldigt klart. Men just hur Villa, när det som mest behövs, inte kommer upp på nivån, kände jag igen. Det handlar till stor del om vinnarmentalitet och även om det finns flertalet spelare i laget som har den, så saknas den där sista lilla procenten ändå.


Jag har under hela säsongen hävdat att Villa är ett av finallagen och att om man inte vinner i år, kommer man aldrig att vinna. Jag säger inte att det kommer att bli så. Men nog var det väl det här laget som skulle göra det? Rykten florerar just nu om flera av spelarna i laget. Någon ska sluta och några är på väg därifrån. Vad händer nu? Och hur mycket spelar den icke vinnande kulturen in i eventuella nyförvärvs tänk att komma till klubben?


Samtidigt så har ju Villa byggt upp något som nästan är unikt i svensk klubblagsbandy. En bra ekonomi där publiken kommer på matcherna. Så visst kommer spelare att välja Villa men kommer guldet att välja Villa?


I morgon så får vi se vilka av Edsbyn och SAIK som skaffar sig matchbollen i den serien. Ovisst värre är det ju efter att Edsbyn i sudden vunnit den andra matchen. En match där jag kände som att SAIK inte riktigt kom upp på tårna som man måste när man är i semifinal och möter ett bra lag. Förväntar mig ett mer laddat SAIK i morgon.


Nyckeln för SAIK blir att hitta tillbaka till intensiteten man hade i kvartsfinalerna mot VSK och även stundtals i den första semifinalen. Den där hungern där man fullständigt jagar sönder sitt motstånd. Jag anser att i grund och botten så har SAIK ett starkare lag än Edsbyn. Men det måste stämma till 100 procent också. Edsbyn blev inte tvåa i serien av en slump…


Jag hoppas att Brodén tillsammans med In-Fal-in har haft ett kvartssamtal med Alan. För nu handlar det om att överleva ett slutspel och då måste man spela med större marginaler än vad nummer 92 just nu gör. Det tappas för mycket bollar och åks för mycket med den samma. Visst, Mossan har också mycket bolltransporter men skillnaden mellan dessa två är att när Mossan kommer så blir det oftast farligt framåt. Alan har en tendens att antingen spela för svåra passningar framåt och även bakåt. När man vet vilken klass den här spelaren håller, är det så det nästan gör ont av att se hans enkla misstag.


En skillnad i förra matchen var också att Othén hade en lite sämre dag på jobbet. Inte för att han var dålig men han fick aldrig riktigt chansen att kliva fram med några vassa räddningar. Och det berodde ju på att försvarsspelet inte stämde riktigt. Gör man det i morgon så kommer Joel att kliva fram och visa den klass han fick visa under matcherna mot VSK.


Jag kan tänka mig att i Hälsingland som drömmer man just nu om att få en ren hälsingefinal. Det får ni väl göra. Jag väljer att gå på fakta och det är att vi 2017 kommer att få en ren Gävleborgsfinal. Det tycker jag visar var bandyns vagga är placerad….



Av Thomas Forsberg - Lördag 11 mars 23:45

Har ni hört berättelsen om den där säcken som skulle knytas i hop på Göransson Arena i kväll? En svartvit sådan med rödblått innehåll. Ett missat friläge. En hörnsituation och en Hans Andersson så var säcken uppknyten och ut ramlade glada Edsbybor i massor. Nu vet vi att vi kommer att få gå på bandy en gång till i Sandviken den här säsongen.  Och då blir det till att vistas ute eftersom hårdrockande Falubor intar arenan. Jag känner mig kluven eftersom jag är en av besökarna. Jag kan tänka mig en utekonsert med Sabaton på Jernvallen och så får SAIK-Edsbyn göra upp i GA. Vad säger du, Granting? It´s a deal??...


På tal om hårdrock. Förbandet till nästa lördag hade lika gärna kunna varit kvällens två lag. Första halvlek var det full fart åt båda håll som värsta gitarr riffen och trumsolon. Hardrock halleljua… Fast tränarna hade nog önskat mer ballader. Spelet böljade fram och tillbaka. Lika så chanserna och målen. Och när Mattias Hammarström lekte Lucky Luke och sköt ner Joel Othén på mänskliga nivåer, så var Edsbyn i ledning med 5-4 efter 45 minuters hevaymetal bandy.


Lite mer sansat blev det i andra och det mådde nog hemmalaget bäst av som via ett tidigt kvitteringsmål, såg ut att koppla ett grepp om matchen. Men Edsbyn stod emot och när SAIK-försvaret agerade framspelare, ja då kunde ju inte ”Popa” tacka nej utan smaskade dit 5-6 med halva halvleken kvar.


SAIK trummade dock på och skapade tryck mot Svensson och med mindre än fem minuter kvar hittade så Mossan rätt med en hörna, även om det kändes som sju dagar och sju nätter innan bollen rullade över mållinjen. Kvitterat och förlängning blev det. En förlängning som innehöll tre avgörande faktorer.


1 Alan Dzhusoev får drömläge att avgöra när han efter ett skott ställs helt ensam med Svensson. Men i stället för att använda sin ryska kyla som han besitter och runda nämnde Svensson, satsar han på avslut direkt, vilket resulterar i att bollen hamnar i fel nät.


2 I förlängningens andra del så anfaller SAIK och bollen studsar fram och tillbaka strax innan kortlinjen och många svartvita ropar på hörna men domaren vinkar avvärjande. Varpå….


3 Hans Andersson transporterar upp bollen och från ganska långt håll klämmer han i med ett isskott som sitter alldeles vid stolpen hos Othén. Händer och klubbor mot skyn. Bönderna från byn vinner rond 2 och det är bara att gratulera till en bra insats.


Tittar man på dessa tre faktorer så förstår ni kanske att den här matchen faktiskt hade kunna gått hursomhelst. Men jag anser att SAIK säljer bort den här matchen, till reapris och Edsbyn tackar för erbjudandet. Det kompakta försvarsspelet och påkopplingen som fanns hos SAIK i torsdags, fanns inte riktigt där i kväll och Edsbyn är ett på tok för bra lag för att undgå att ta den möjligheten. SAIK bör och ska kunna vinna den här matchen, innan den går till sån där nervpirrande förlängning.


Samtidigt så får man inte glömma bort att motståndarna i kväll är mycket bättre än i torsdags också. Det var mer fart under rören och Hans Andersson fick mer spelrum i den här matchen. Sen får man vara hur svartvit man vill men om man inte smygapplåderade åt Tuomas Määttäs förarbete till Daniel Liws enklaste mål i karriären, gillar man inte sporten. Det var taget ur den skolbok som klasslirarna använder. Det gjorde lika ont som det var snyggt.


Vad det gäller Alan Dzhusoevs missade chans så hade det varit hans chans till att får godkänt i kväll. Jag är faktiskt uppriktigt förbannad på denna genialiska bandyspelare. Varför måste det kladdas med bollen så mycket hela tiden? Och varför så många slarviga bolltapp på egen planhalva. Jag skrev att gränsen mellan geni och idioti är hårfin när det kommer till Alans spel. Går det hem, är det vackert. Blir det fel, är det livsfarligt. Det är kanske hans roll att spela på marginaler men nu handlar det inte om serielunk i november. Nu handlar det om en biljett det finaste vi har i bandyn, SM-finalen och då måste marginalerna vara större än så här.


När det sedan gäller hörnan som inte blev av så är jag helt fel person att bedöma det eftersom jag stod på andra sidan och kunde omöjligt urskilja på vilken skridsko bollen tog. Men jag stod i absolut rätt vinkel då SAIK fick ett mål bortdömt för offside i andra halvlek. Där hade ena flaggdomaren helt fel kan jag upplysa om. Det målet skulle ha godkänts.


Men nu är det ju som så att allt brukar jämna ut sig i slutändan och minns man tillbaka till kvartsfinalen mot VSK, den andra så hade ju vi ett liknande läge där Simon Jansson ropade för hela Västmanlands län på hörna och sedan gick Erik Petterson upp och fick straff. Det är små marginaler. Det är hög fart och man får räkna med misstag från domarna. På något sätt tillhör det spelet. Domarna anser jag för övrigt gör en bra insats i kväll och jag tycker det är bra av Brodén att avdramatisera den där hörnhändelsen så att inte den framställs som boven i dramat. Nä, boven i dramat i den här matchen är SAIK själva som under dom första 45 minuterna inte har tryckt in semifinalknappen i knoppar och kroppar. Kanske gick det lite lätt i torsdags.


1-1 har vi i matcher nu och hade någon sagt det till mig innan så hade jag köpt det sju dagar i veckan. Men kanske inte efter att det båda lagen vunnit sina bortamatcher. Nu är det Edsbyn som har fördelen igen då. Men jag känner ändå i kropp och själ att SAIK kan plocka en match till däruppe. Sen om det blir på onsdag eller i en femte avgörande, låter jag vara osagt. Jag vet att just nu känns det fruktansvärt långt till onsdag. Varför gå ifrån varannan dags matchandet?


Vad är det som händer med Villa? Bollnäs vinner med solklara 3-0 i dag och har nu ett gyllene läge att plocka hem den här serien. Rapporterna talar om ett ganska så överlägset Bollnäs där Villa inte hade en målchans i första halvlek. Något bättre i andra men då var ju skadan redan skedd. Ett Bollnäs i flyt tappar inte 3-0. Inte med det försvarsspelet man har.


Något är ju uppenbart fel i Villa just nu. Om det är en fruktansvärt misstajmad formsvacka eller ett Bollnäs som verkligen har prickat in formtoppen rätt, ja det vet jag inte. Men när David Karlsson åter igen går mållös från en bandyarena, bör varningsklockorna ringa högljutt i Lidköping. Ett Lidköping där man efter 3-0 mot Vänersborg nästan hade hunnit börja boka bussar till Stockholm. Inte riktigt kanske men jag tror att man helt enkelt har underskattat Bollnäs förmågor att förändra sitt sätt att spela och det är just nu det som håller på att skicka Villa bort från den final som man suktat efter ända sedan man klev av isen vid förra årets final. Jag trodde faktiskt att Muhrén och Sixtensson och det andra hade en plan B för att ta med sig en seger från Sävstaås. Men där bedrog jag mig.


Nu tror jag att man kommer att fixa till en ny chans att vinna på Åsen via seger i den tredje matchen. Men man har onekligen satt sig i en tuff situation. En situation som nog ingen hade trott skulle kunna uppstå.


I Bollnäs så handlar det nu om att vara kall i det här läget och inte vimsa i väg i några tankar som landar runt den 25 mars. Det är först till tre som gäller och Bollnäs har just nu ett rejält försprång och ska nu lägga pusslet klart bara. Stora chanser finns till det då man i laget har pusselbitarna som passar…


Detta hade kunna blivit en riktig Hälsinglands dag att skriva in i böckerna. Men i Norrbotten så föll Ljusdal ur ramen och i den sista och helt avgörande matchen om en elitserieplats, torskade man med hela 10-2. Kalix som i elitserien behövde 2-3 matcher för att göra 10 mål sammanlagt, tog sig samman när det som bäst behövdes och när sedan Tillberga gjorde det som alla förväntade sig, ja då fanns där ingen plats för Ljusdal. Samma poäng men sämre målskillnad. Tufft för Ljusdal som efter fyra matcher stod på full pott. Punktmarkeringen av Mischa i Tillbergamatchen blev liksom punkt för Ljusdals elitseriedrömmar…


Till slut så kan vi nu också konstatera att Loves svit av förlustfria matcher på bandy är bruten. Den blev två matcher lång. Nu får nog han vila i nästa match och återkomma nästa säsong. Och då ska vi se till att sviten blir längre….

Av Thomas Forsberg - Torsdag 9 mars 23:59

Ni vet hur det kan vara på en måndag. Allt går lite på halvfart liksom. Första dagen på veckan. Kanske hade du en trevlig helg där du njöt av din lediga tid och så tillbaka till verkligheten. Man går och försöker att trampa i gång sig själv men det blir aldrig någon riktig fart. Vägen till nästa helg känns så lång. Det är lite motlut skulle man kunna säga. I kväll var det måndag i Edsbyn.


Ni vet ju samtidigt hur det kan vara på en fredag. Hela helgen ligger framför en och kanske har man härliga planer eller så ska du bara softa. Fredagen på jobbet känns som en dans och även om det regnar uppifrån eller från sidan, eller tung blötsnö vräker ner när ni åker till arbetet, skolan eller vad det nu är, så är det ändå fredag. En bra dag på jobbet med andra ord. I kväll var det fredag för Sandviken.


I mitt tidigare inlägg så hade jag några önskemål om vad SAIK skulle klara av mot Edsbyn i denna första duell. Ska vi kolla hur dom lyckades?


1 Fortsätta på samma väg som man körde in på när man mötte VSK. Svar: Det gjorde man väl mer än väl, anser jag. Check på den!


2 Undvika allt för många hörnor. Svar: Det blev till sist 7 hörnor emot sig och 2 mål. Tycker väl att man klarade av den uppgiften skapligt bra. Målen var det inte mycket att säga om och att bara släppa till sju hörnor mot Edsbyn är bra. Så halvcheck på den då!


3 Vårdande av boll på egen och offensiv planhalva med masserande i sidled och djupled. Svar: Klart godkänt på den, va? SAIK gör precis det man är så bra på. Långa anfall och tålamod när man går. Provade flera gånger i djupet och lyckades också väldigt bra med det. Så klar check på den!


4 Se mer av Dennis och Alan. Svar: Tycker att man fick se det i kväll. Även om jag har sjukt höga krav på dessa två. Dennis bidrar mer i dag än i tidigare matcher känns det som och ser lite rappare ut också. Alan blandar fortfarande friskt och det är en hårfin gräns mellan dom genialiska passningarna och dom icke fullt lika smarta dragen. Samtidigt så gör Alan i dag ett stort jobb i att hålla i bollen och aldrig tillåta Edsbyn att försöka dra upp tempot. Så, check även på den!


Dessa saker i spelet kombinerat med att Edsbyn hade en måndag på jobbet där spelare som är väldigt viktiga för laget, kom bort helt, gjorde att SAIK kunde kontrollera den här matchen från början till slut. Kändes som Edsbyn aldrig stämplade in i kyrkan den här kvällen. SAIK lyckades plocka bort Hans Andersson i stort sett hela matchen och så många felpass som Hans gjorde i dag, var det länge sedan jag såg honom göra.


Hade förväntat mig mer fart från Frid och Wikblad också. Och Frid gjorde några försök där i andra halvlek att skaka av sig måndagslunken men det ebbade också ut.


Den som drog upp lite fart i hemmalaget var inte helt oväntat snabbe Määttä, Tuomas i förnamn. När han satte fart hände det något i alla fall. Men grejen var den att han inte fick sina arbetskamrater med på tåget.


Det börjar nästan bli tjatigt och älta det där med om längre vila är bra eller inte men nog kändes det som att SAIK var mer i slutspelstempo än vad Edsbyn var. Och jag beskrev ju också att känslan över denna semifinalserie är mer kvartsfinal och den känslan blev inte mindre av matchen i kväll.


Nu räknar jag dock med ett heltaggat Byn som kommer till Sandviken på lördag och jag kan nog nästan lova att farten kommer att vara betydligt mer uppskruvad. För det måste nog Edsbyn ha, om detta ska bli en rolig marshistoria för deras del.


Vad kan man då säga mer om SAIK i kväll? Det finns en hel del och insatsen är i det närmaste prickfri. Det är några minuter i första halvlek när Edsbyn vänder 0-1 till 2-1 som jag känner att man går ner lite. Men sedan tar man tag i det igen. Även i andra halvlek efter ett av Byns reduceringsmål, känns det som att man tummar på grunderna igen. Jag hann knappt tänka tanken om timeout innan Brodén kastade in det kortet. Och därifrån så styr man matchskutan igen.


Daniel Mossberg. Nämnde Hans Andersson i förra inlägget som en tänkbar kandidat till årets man. Nummer 17 i SAIK bör vara en till. Eller bör. Han ska vara det. Mossan gör en strålande säsong och efter VM så känns det som att han växlat upp både en och två växlar till. Hans sätt att ta sig fram på isen tyder på gott självförtroende och tre nya mål i kväll. Hoppas bara att inte luftfärden i samband med tacklingen från Välitalo vid straffsituationen, innebär problem inför fortsättningen. Såg otäckt ut när han landade på isen. Rapporterna talar om en stel nacke.


Erik Pettersson. Utmanar Mossan i kväll om att vara SAIK:s bäste spelare. Gör 2 mål och passar fram till 3. I kväll lyste det om EP som under det två sista matcherna mot VSK såg lite tröttkörd ut. Det syntes det inget alls av i dag.


Lite bekymrande är väl att både Hannes och Gälman saknades i dag. Sjukdom på Hannes och ryggskott(!) på Gälman. Har ingen aning om prognoserna för spel på lördag men klart är att dom behövs så fort som möjligt. SAIK gick runt på väldigt få spelare i kväll och det kommer man inte att klara hela den här matchserien.


Nu är det alltså 1-0 i matcher och det efter en väldigt bra insats. I kväll sover vi gott på den här sidan av landskapsgränsen. I Edsbyn kan det nog dröja någon timme till innan sömnen infaller. Men det är ny match på lördag och än är det bara en av tre matcher som är vunna. Tänk på det…


Vi säger också grattis till Tellus och IFK Motala som i kväll blev klara för nästa års elitserie! Tellus vann med 3-2 borta mot Falun och i Motala så vann hemmalaget med 5-2 över Gripen och tar alltså över Gripens plats i den högsta serien. Trist för Trollhättan naturligtvis och det är bara att hoppas att man kan komma tillbaka. Men desto roligare för den klassiska klubben från Östergötland. Säsongen 2012/13 var senaste gången man spelade i högsta serien och nu är man alltså tillbaka. Häftigt och lite extra roligt kanske för Brodén som fick anledning att jubla gånger två i kväll. Inget ont sagt om andra lag men när klassiska bandylag hittar tillbaka till finrummet, blir jag så där löjligt bandynostalgisk. Stort grattis!


Men i den andra gruppen väntar ett drama på lördag. Tre lag. Två platser. Ljusdal, Kalix och Tillberga. Och det kan bli en ren målskillnads affär. Titta på tabellen:


1 Ljusdal 8 p (+7)

2 Kalix 6 p (+3)

3 Tillberga 6 p (+1)


I sista omgången ska Ljusdal upp till Kalix och TB möter avsågade Nässjö. Det mest troliga är att TB vinner över Nässjö och hamnar på 8 poäng. Och om Kalix vinner, så är det alltså 8 poäng på samtliga lag. Raffinerat? Ångestfyllda timmar fram till avslag? Jodå….


Jag har hela tiden trott att Ljusdal ska fixa detta. Nu är jag inte lika säker längre. Kalix har ett lag för att vinna med två mål mot hälsingarna. För det är vad som krävs. Kalix har nämligen gjort ett mål mer än Ljusdal och då räcker det med att vinna med två baljor. Samtidigt så kan man ju tänka sig att Tillberga får en islossning mot Nässjö och vinner med 5-6 bollar, då är Ljusdal borta från leken med det stora nästa säsong. Men samtidigt så har Ljusdal lag för att vinna eller ta poäng i Kalix också. Svårt att hitta mer idrottsdramatik på lördag än i Kalix och Västerås. För även om det är dramatik i Sandviken också, så lever den matchserien i alla fall vidare, hur den än går. I Kalix och Västerås är det verkligen vinna eller försvinna.


I morgon fortsätter bandyslutspelet. Men nu är det damerna som går in i det avgörande skedet. SAIK tar hemma emot VSK och matchen börjar klockan 20.00 Hoppas att det kommer lite folk för att stötta dom och kanske får vi se ännu en seger mot VSK i Göransson Arena. Chansen finns även om VSK får gälla som favoriter, seriesegrare som man är. Men större under har skett. Titta bara på Barcelona i onsdagskväll…. Även om det gör ont att se stora stjärnor ramla som små barn gör i affären när dom inte får det dom vill ha….

Av Thomas Forsberg - Torsdag 9 mars 10:44

Kan det bli för mycket bandy? Beror ju på vem man frågar det kanske. Personligen så trodde jag inte att jag själv skulle kunna känna det. Men i går kväll gick det upp för mig att det kanske ibland kan bli väl mycket.


Sprang på en SAIK-profil efter grabbarnas träning i går och när vi hade hejat och gått och varsitt håll, ropade han på mig. Han talade om att han brukar läsa bloggen och var väldigt nöjd (det tackar jag för) men han hade hittat ett litet fel i tisdagens text. Det var om U20 laget. Jag hade tydligen skrivit i texten att när SAIK låg under med 3-4 mot VSK så behövde man göra tre mål för att gå vidare. Men mannen i fråga förklarade ju då att eftersom SAIK vann den första matchen med 3-2, så hade 4-4 räckt till semifinal. Jag tittade på honom och ganska så exakt tre sekunder senare så droppade det till i skallen att så var ju faktiskt fallet. Hur i hela världen hade jag tänkt där på tisdagskvällen? Helt obegripligt. Får skylla på ännu en sen bloggkväll och oturen när man försöker tänka, vilket sker allt som oftast i mitt fall. Så med andra ord så var det Fake News det jag kom med och till skillnad från mannen i väst som myntat det uttrycket, så kan jag be om ursäkt för mitt felaktiga påstående. Så här i efterhand så var ju då SAIK mycket närmare en semifinal än vad jag skrev. Ja, det kanske kan bli för mycket bandy ändå…


Men att Bollnäs vann den första semifinalen är ingen falsk nyhet. Och vad var det jag skrev då i tisdags, förutom misstaget om U20? Jo, att Patrik Nilsson älskar sådana här matcher. Vem avgjorde? Jo, Patrik Nilsson med ett typiskt ”Nilsson-skott”. Långt utifrån med lite halvtaskig vinkel. Tror att Thimfors i hemmakassen räknade in det skottet i statistiken över räddade skott, innan han insåg att det blev ett mål som sänkte han och hans mannar i Villa.


Följde matchen via liverapportering från den alltid så detaljerade Million på Bandypuls. Beskrivningen talade om en ganska låst första halvlek där inte så många chanser skapades men i andra brakade det loss och det var lite oväntat. Trodde att Bollnäs var mer sugna på att kontrollera och ligga lite lågt. Men kanske har Forslund lanserat något helt nytt till semifinalen och det tog nog Villa lite på sängen. Matchen svängde väldigt mycket i den andra halvleken och när Villa gjorde 4-3, trodde i alla fall jag att man skulle koppla greppet. Men det var då Nilsson klev in i handlingen, likt den huvudrollsinnehavare han brukar vara. På en väldigt bra och avvägd passning från Samuli Helavouri fick Nilsson läge till höger. Tog ner bollen så där enkelt som det ser ut när storspelare gör det och sen klämde han dit bollen i det bortre hörnet, otagbart för Thimfors.


I förlängningen var det sedan Bollnäs som verkade våga mest och när sedan Nilsson fick sitt läge, ja då small det. 4-5 i matchen och 1-0 till Bollnäs i en matchserie som nu blir väldigt intressant. I Villa pratar man direkt efter matchen om att bara bryta ihop och komma igen och att drakar stiger i motvinden. Återstår att se vad det blåser för vindar på Sävstaås på lördag. Kan det vara så att den extra lilla vilan som laget fick efter 3-0 i matcher mot Vänersborg, var till en nackdel i den här matchen? Ja, kanske men samtidigt så hade ju även Bollnäs vilat några extra dagar. Och David Karlsson går mållös från en match. Vilket han nu gjort två matcher i rad. Det händer lika ofta som att det snöar i maj..


Nu tror jag att Villa har goda chanser att plocka tillbaka hemmafördelen redan på lördag via seger på Sävstaås. Men det kommer nog att krävas att Muhrén och det övriga i ledarstaben tar taktiken en runda till i spelarbussen. För Bollnäs verkar ha flera ess att plocka fram. Och nu måste även publiken i Bollnäs vakna till på allvar och komma till åsen på lördag. Snittet på två matcher mot Hammarby blev 1771. Tycker jag faktiskt är ganska klent och nu förväntar jag mig en siffra på det dubbla på lördag. Kanske fel att man från SAIK-håll kritiserar publiksiffror men faktum är att snittet på det två första hemmamatcherna för SAIK var högre än Bollnäs, 2153. Sen att det är mer fart på Bollnäspubliken, kan vi ta i en annan diskussion.


I kväll så drar den andra semifinalen i gång. Edsbyn-SAIK. Jag vet inte hur ni andra SAIK-vänner känner men den här semifinalen känns som en kvartsfinalserie. Jag vet. Det låter sjukt konstigt och jag ber er i Edsbyn om ursäkt för det. Men efter att ha upplevt kvartsfinalen mot VSK i fem omgångar, så kan man inte annat än känna det som att semifinalen redan har spelats. Den intensitet, nerv och kamp som den serien bjöd på, hade semifinalvibbar och i den sista var det t o m finalkänsla.


Jag hoppas att SAIK-spelarna inte går omkring med samma känsla som jag bara. Men det är nog ingen risk. Grabbarna var glada såklart efter avancemanget men nöjda? Nä det är man inte i SAIK efter att ha klarat av en kvartsfinal. Nu är det fullt fokus på Edsbyn som gäller.


Ett Edsbyn som jag tidigt på säsongen nästan sågade lite för deras ojämna prestationer. Förlusten mot det Tillberga som i kväll spelar för sin elitserie existens, var en av några mindre bra insatser där i början. Men mot SAIK i mitten av november kom en förändring. Man vände då ett 5-7 underläge till 10-7 på mindre än 20 minuter. Där började man resan som till slut skulle rendera i en andra plats i serien. Hoppas inte att detta något talande för matchen i kväll.


Det här laget är en bra mix av rutinerade spelare och yngre förmågor som vuxit ett par centimeter den här säsongen. Tänker på en sådan som Oskar Wikblad. Fyller 20 år om några dagar och blev lagets näst bäste målskytt den här säsongen i grundserien med sina 21 mål. En stark spelare som gärna utmanar och går på egna genombrott. Skjuter bra gör han också.


Sen har vi Martin Frid. Väldigt snabb på skridskorna och genombrottsstark även han. Kanske inte gör mängder med mål men är oerhört viktig för sitt lag.


Finske blixten Tuomas Määttä får det allra flesta bandyspelare att se långsamma ut. Måste vara det snabbaste som åkt på svenska isar och med 17 mål på sitt konto så är han livsfarlig.


Lägg därtill Hans Andersson som går mot sin överlägset bästa säsong. En säsong som jag anser borde göra honom till kandidat för årets man i svensk bandy. Den fina skridskoåkningen kombinerat med en passningsklubba som är fantastisk både längs isen och i lyrspelet, gör Hasse till ett hot 95 minuter av 90 på en match.


Edsbyn har sedan förra storhetstiden (2004-2009) byggt underifrån och lyckats på ett bra sätt. Det visar ju denna säsong, om inte annat och nu står man i en semifinal, redo för att ta nästa kliv.


Vad ska då SAIK göra för att sätta stopp för byns gulddrömmar? Ja, fortsätta på den väg man tog mot VSK. I dom fem matcherna började man äntligen se den där nivån som man pratar om. Den där nivån som krävs för att ta sig ända fram till Tele 2. Knappen är intryckt. Det är slutspel och då brukar det svartvita stålmännen vakna.


Finns ju både spets och bredd i SAIK för att ta denna semifinalserie. Christoffer Edlund verkar ha vaknat till ordentligt. Daniel Mossberg har sett hetare ut än på länge. Erik Pettersson har varit bra  men finns nog mer där också. Sen har vi ju den viktiga pusselbiten, målvaktsspelet. Joels matcher mot VSK har varit enorma och utan honom, så hade nog säsongen varit över. Här kan man snacka om matchavgörande prestationer.


Det som blir viktigt för SAIK är att undvika att dra på sig allt för många hörnor. För lika säkert som att SAIK spelar semifinal varje vår. Lika säkert träffar Edsbyn rätt med sina hörnor. Även om det båda lagen är ganska så lika på den detaljen genom slutspelet, så finns det i ryggraden hos det rödblåa spelarna. Nu läll, ni vet….


En annan viktig detalj blir vårdande av bollen på både egen och offensiv planhalva. Jag vill se ett SAIK som masserar Edsbyn i både sidled och djupled. Här vill jag då se två spelare prestera lite mer än vad man gjort så här långt och det är Alan och Dennis. Där finns det mer att ta av, hoppas jag. Om inte så anser jag att Hannes Edlund bör gå före någon av dom. Hannes håller på att utvecklas till en riktigt stor spelare. Han spelar vårdat men är också mogen nog att ta egna beslut. Tänker på straffsituationen mot VSK då han i stället för att vända ur efter en lite dålig passning, fortsatte framåt och skapade hela situationen som senare ledde fram till straff. Hannes är en svartvit joker som kan bli en otäck överraskning för det rödblåa.


Efter några dagars lugn i magtrakten börjar det så smått röra sig igen. I kväll 19.00 kör vi igen. Antingen är ni på plats i ”kyrkan” eller så laddar ni hem matchen. Det här vill ni inte missa.


Och kvalet kör också i kväll. Näst sista omgången. Ljusdal och Motala kan i kväll bli klara för elitserien. Kan det bli för mycket bandy? Nä, det kan det aldrig bli och hör ni något annat så är det bara Fake News….

Presentation


Thomas nu fyllt 40 bloggar om bandy och framförallt SAIK

Länkar

Fråga mig

5 besvarade frågor

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Följ bloggen

Följ Densvartvita med Blogkeen
Följ Densvartvita med Bloglovin'

Droppnätet


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se