densvartvita bloggen...

Direktlänk till inlägg 14 mars 2017

Är det ett blåoranget guldpussel som håller på att läggas?

Av Thomas Forsberg - Tisdag 14 mars 23:38

På gatorna i Lidköping skulle det i kväll firas över att säsongen överlevde besöket av hälsingemonstret som i två matcher skrämt livet ur blåklädda Villaiter. I kväll skulle monstret i orange betvingas och motas tillbaka till åsen i Bollnäs. Var det tänkt. Men ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig och för Lidköpingsborna som har Villa-märket inristat närmast hjärtat, verkar det vara mer en regel än undantag. Det var ju i år som förbannelsen som vilar över den västgötska slätten, skulle brytas. Men i vägen stod ett för dagen vitklätt manskap som i tre raka matcher har sänt tillbaka Villa till att få fortsätta drömma om den där dagen då hela staden badar i guld. Mäkta imponerande gjort av Bollnäs och hatt, mössa, keps och hjälm av för den bedriften!


Jag var alldeles för nyfiken på den här matchen för att låta bli att köpa hem den. Jag var tvungen att se om det var som alla säger. Att Bollnäs helt plötsligt har börjat spela en bandy som faktiskt är trevlig att se på. Hann knappt sätta mig i soffan innan Daniel Andersson sköt 1-0 och kort därefter spelade han fram till Esplund som gjordes ner och straff dömdes. Tänkte då att detta kanske blir en total överkörning och 99 spänn som jag hade lätt kunna sparat till en annan gång. David Karlsson glider fram för att ta hand om straffen och hade det varit i början av december så hade varenda bookmaker i världen redan noterat 2-0. Men nu är det mars och David har inte gjort mål sedan i februari månad, den 25:e för att vara exakt. Ekade rätt bra i hallen när bollen träffade stolpen och förnekade David hans första mål på flera matcher.


Men Villa fortsatte att trumma på och såg så där bra ut som ledde fram till seriesegern. Men målen? Nä, dom uteblev och sakteliga började något växa i Bollnäs. Man hade klarat av den första förväntade anstormningen och nu var det dags att krypa upp ur skyttegravarna. Och på lagets egentligen första chans så satte Ville Aaltonen dit bollen och så var det kvitterat. Vips så var Villa tillbaka i marker där man knappt trampat denna säsong, på osäkerhetens mark. Detta såg ju förstås Bollnäs och kom på så vis in i matchen på allvar.


Med 45 minuter kvar så var Bollnäs i finallandet via 2-1 ledning. Det var nästan så den spända stämningen i arenan nådde igenom tv rutan.


Det drygt 4000 på läktaren fick dock anledning till jubel ganska tidigt i andra då Axel Ekholm vispade in 2-2 från nära håll. Nu var stämningen allt annat än spänd. Nu rådde förväntan. Förväntan om en vändning och förlängning av säsongen.


I nästan 75 minuter så hade Christian Mickelsson fört en ganska så anonym tillvaro på ispaletten i Lidköping. Någon offside här och där och något försök till avslut. Men likt en måltjuv som började det plötsligt hända saker. Först en grov bom på returen från Nilssons hårda skott. Över från ganska nära håll. En knapp minut senare åkte han sig till en fri yta till vänster och på et fint lyft av Berlin, fångade han ner bollen och den här gången missade han inte. Och ganska så precis två minuter senare så var det Hellmyrs som levererade en fantastisk macka och från ganska så lika läge kunde Mickelsson sätta 2-4. Behöver inte göra så mycket mer va?


Villa tog där timeout och efter den var det bara ett som gällde och för första gången sedan dom första inledande 15 minuterna, såg man lite av desperationen som skulle ge dom ett till liv i denna serie. Inte ett helt otagbart skott från Daniel Andersson satte nerv i det hela och när sedan Esplund för andra gången togs bryskt i straffområdet, ja då hettade det till ordentligt. Men frågan var vem som var sugen att slå straffen? Jag såg inte ens David Karlsson i närheten av straffområdet. Han åkte kanske runt och ropade på sin målform någonstans. Fram skickade man då Martin Johansson som nog kände hur hela staden lade sig över axlarna. Måste vara stark i både kropp och psyke Martin för straffen satt och jublet från publiken såg till att taket för första gången den här semifinalserien lättade. 4-4 med bara minuter kvar och ett Villa på gång. Det luktade åtminstone  förlängning och på så vis en förlängning av säsongen.


Men då sker det som i framtiden kommer att kallas Dråpslaget i Lidköping. Bara minuten efter målet så lyfter Per Hellmyrs in bollen i straffområdet och det är sällan ”Myran” bara slänger i väg en boll, så riktningen hade ett mål. Ett mål som vet var målet finns. Målet var Patrik Nilsson. Och via en vilt stångandes finne vid namn Ville, så bara råkade bollen ramla ner hos Nilsson. En mottagning. En snabb dragning och sedan sprätte han upp bollen i nät bakom Thimfors. Och om taket i arenan lyfte vid 4-4 så dunkade det ner med en rejäl kraft vid detta mål.


Bollnäs gör något som nog inte många hade trott innan. Man slår alltså Villa med 3-0 i matcher, varav två är på bortais. Det är så fruktansvärt bra gjort av ett lag som under större delen av säsongen fått tagit emot skit av andra lag, andra supportrar och i viss mån även media. Men vad är det man kan säga? Man ska inte kasta skit i motvinden…


Jag erkänner att jag inte har gillat Bollnäs sätt att spela bandy dom senaste säsongerna. Tycker att det har varit lite av resursslöseri med så pass duktiga spelare. Men Jocke Forslund har varit konsekvent i sitt sätt att leda laget genom alla ”shitstormar” och nu är det han och hans mannar som kan stå där och le så där ”Forslundskt”…


Man har i denna semifinalserie plockat upp ett spel som i grund och botten funnits där hela tiden men kanske inte fått det utrymmet. Lite som att man har suttit på en bra hand i poker och när sedan Villa valde att syna så åkte fyrtalet fram.. Tror att man helt enkelt överraskade Villa med att spela så pass offensivt som man gjort under dessa matcher. Och när spelare som Berlin och Hellmyrs är så här bra som dom var i dag, ja då lyfter det andra spelare till högre höjder.


Framåt är man vassa med Nilsson och Mickelsson och även Oskar Olsson som far där och sliter och river och förmodligen retar gallfeber på Esplund som i dag stundtals var lika osynlig som en moderat på en socialdemokratisk lunch…


Med detta försvarsspel och offensiva kraft man besitter i Bollnäs så är det ett lag som kan ta guldet i år. Man har under flera år letat pusselbitarna till det där guldet. I år kan pusslet vara komplett. Och då får alla som kastat skit (mig inklusive) stå där med skiten upp över öronen. Stort grattis Bollnäs till finalplatsen!


Glädje och sorg är ju absoluta ytterligheterna i sådan här sammanhang och medan Bollnäsbussarna formligen svävar fram dom 45 milen hem, så lägger sig ett svart täcke över Lidköping och alla som lever och verkar för Villa. Det är många. Det visar ju bara publiksiffrorna. Nästan 8500 på två semifinaler och överlägsen vinnare av publikligan. Bandy är stort i Lidköping och därför så känns nog denna sorti oerhört hårt i det blåvita hjärtan.


Men ska sanningen fram så kommer inte Villa upp i den nivå som krävs för att vinna en semifinal. Tre lätta matcher mot ett sargat och turbulent Vänersborg, verkade ha satt Villa i något sorts lugn som man inte hittade ur. Mellan den tredje kvartsfinalen och första semifinalen gick det 9 dagar där spelare, ledare och fans kunde slappna av och bara njuta fram till semin. Blev det kanske för mycket av det goda? Bollnäs hade sex dagar att förbereda sig på och kom från en lite tuffare matchserie. Jag tror det var en stor faktor som spelade in detta. Det och att det allra flesta experter pratade nästan bara om att Villa skulle slå Bollnäs. Det vaggade in dessa människor i det blåa dressarna i en falsk trygghet om att Tele 2 bara låg bakom hörnet. Och det är just det. Det är bara människor det handlar om. I Lidköping har nog en oerhörd stor press på dessa bandyspelare byggts upp under en tid och det är väl med viss rätt då man har ett bra lag med många stora stjärnor. Men som sagt. Det är bara människor…


Att åka ut mot Bollnäs är ingen skam. Men att göra det i tre raka matcher, får nog ändå ses som ett stort misslyckande. I kvällens match fick jag nästan vibbarna från 2013 då SAIK spelade en femte avgörande match mot Villa på bortaplan. Det var snudd på samma scenario frånsett att då vann SAIK väldigt klart. Men just hur Villa, när det som mest behövs, inte kommer upp på nivån, kände jag igen. Det handlar till stor del om vinnarmentalitet och även om det finns flertalet spelare i laget som har den, så saknas den där sista lilla procenten ändå.


Jag har under hela säsongen hävdat att Villa är ett av finallagen och att om man inte vinner i år, kommer man aldrig att vinna. Jag säger inte att det kommer att bli så. Men nog var det väl det här laget som skulle göra det? Rykten florerar just nu om flera av spelarna i laget. Någon ska sluta och några är på väg därifrån. Vad händer nu? Och hur mycket spelar den icke vinnande kulturen in i eventuella nyförvärvs tänk att komma till klubben?


Samtidigt så har ju Villa byggt upp något som nästan är unikt i svensk klubblagsbandy. En bra ekonomi där publiken kommer på matcherna. Så visst kommer spelare att välja Villa men kommer guldet att välja Villa?


I morgon så får vi se vilka av Edsbyn och SAIK som skaffar sig matchbollen i den serien. Ovisst värre är det ju efter att Edsbyn i sudden vunnit den andra matchen. En match där jag kände som att SAIK inte riktigt kom upp på tårna som man måste när man är i semifinal och möter ett bra lag. Förväntar mig ett mer laddat SAIK i morgon.


Nyckeln för SAIK blir att hitta tillbaka till intensiteten man hade i kvartsfinalerna mot VSK och även stundtals i den första semifinalen. Den där hungern där man fullständigt jagar sönder sitt motstånd. Jag anser att i grund och botten så har SAIK ett starkare lag än Edsbyn. Men det måste stämma till 100 procent också. Edsbyn blev inte tvåa i serien av en slump…


Jag hoppas att Brodén tillsammans med In-Fal-in har haft ett kvartssamtal med Alan. För nu handlar det om att överleva ett slutspel och då måste man spela med större marginaler än vad nummer 92 just nu gör. Det tappas för mycket bollar och åks för mycket med den samma. Visst, Mossan har också mycket bolltransporter men skillnaden mellan dessa två är att när Mossan kommer så blir det oftast farligt framåt. Alan har en tendens att antingen spela för svåra passningar framåt och även bakåt. När man vet vilken klass den här spelaren håller, är det så det nästan gör ont av att se hans enkla misstag.


En skillnad i förra matchen var också att Othén hade en lite sämre dag på jobbet. Inte för att han var dålig men han fick aldrig riktigt chansen att kliva fram med några vassa räddningar. Och det berodde ju på att försvarsspelet inte stämde riktigt. Gör man det i morgon så kommer Joel att kliva fram och visa den klass han fick visa under matcherna mot VSK.


Jag kan tänka mig att i Hälsingland som drömmer man just nu om att få en ren hälsingefinal. Det får ni väl göra. Jag väljer att gå på fakta och det är att vi 2017 kommer att få en ren Gävleborgsfinal. Det tycker jag visar var bandyns vagga är placerad….



 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Thomas Forsberg - Fredag 20 okt 23:19


Fredag. I det allra flesta hem så laddas det upp för det numera nästan heliga fredagsmyset. Tacosen, salta chipsen och läsken och kanske ett litet glas rött för dom vuxna. Det sistnämnda brukar ju dock rendera i att när sista deltagaren i Idol ska sj...

Av Thomas Forsberg - Torsdag 19 okt 09:43

Onsdagskvällen tillbringade jag i guldarenan och doften av segern i söndags satt på något vis kvar. Men å andra sidan inte så konstigt då det ju sägs att ”det sitter i väggarna” därnere på GA.   GA ja. Träffade en ur SAIK:s innersta s...

Av Thomas Forsberg - Söndag 15 okt 22:58

  Vad får en människa att avstå sömn under tre nätter i rad? Att dricka ungefär en månads förbrukning av kaffe under fyra dagar? Att sitta och titta på en match 23.45 mellan Jenisej och Stabaek? Att sitta och köra hem i ösregn och blåst mitt i na...

Av Thomas Forsberg - Måndag 9 okt 00:00

Vinden piskar träden. Löven som en gång var gröna faller nu gula ned med regnet som slår mot fönstret. Den ljuva sommartid som en gång var är nu ett minne blott. Nu är det bara blött och grått.   Äh.. Blir aldrig någon poet av mig så det är bara ...

Av Thomas Forsberg - Fredag 12 maj 12:07

Det finns ett talesätt. Ett steg framåt . Två steg bakåt. Man skulle också kunna säga att det är att fega ur eller man kanske slänga sig med det i någon dansstil där säkert Tony Irving skulle vilja att man ”vickar mer på höfterna och har sträck...

Presentation


Thomas nu fyllt 43 bloggar om bandy och framförallt SAIK

Länkar

Fråga mig

6 besvarade frågor

Tidigare år

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017 >>>

Följ bloggen

Följ densvartvita bloggen... med Blogkeen
Följ densvartvita bloggen... med Bloglovin'

Droppnätet


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se