densvartvita bloggen...

Direktlänk till inlägg 11 mars 2018

Det började med en bilkö och slutade i final.

Av Thomas Forsberg - Söndag 11 mars 09:40

No place like home. Eller borta bra men hemma bäst. Det är alltid en speciell känsla när man ser sitt hem efter att ha varit på utflykt. Spelar ingen roll om det är ett, två eller flera dygn. Och när man sedan har familjemedlemmar som väntar där hemma, blir det ju inte sämre av att kliva innanför dörren.


Efter att ha upplevt ”Mellon” på radio för första gången så var det precis när vi gled in i Ockelbo kommun som Ingrossos låt förkunnandes som vinnare. Som vanligt så vann inte rätt låt, om jag får tycka till. Men eftersom övriga svenska folket ansåg det, så får det väl vara så då. Jag får väl poppa Fuldans för mig själv….


Hemma väntade då två söner som om man går efter mottagandet vi fick, nog hade saknat oss i alla fall, vilket kändes bra. Loves premiär i att sova utan mamma och pappa. Men med hjälp av storebror Hugo så funkade en natts övernattning hos farmor och farfar helt ok. Ensamma är vi starka. Tillsammans är vi oslagbara.


Och med oss hem från Stockholm så hade vi en trött men nöjd silvermedaljör. Och det tror jag nog alla föräldrar till dessa barn fick hem. Fem stentuffa matcher sedan i går kväll fram till lördag kväll. Och det slutade alltså i en andra plats. En helt otrolig helg där det här gänget åter igen visade vilka framsteg man har gjort. Helt fantastiskt.


Men jag tror vi tar det från början. Där den här dagen började. Nämligen i en bilkö på Åbyvägen. En bilkö som fick mig att förstå varför jag aldrig i hela världen skulle bosätta mig i den här staden.


Vi bodde bara fem minuter bort från det hotell som spelare och ledare bodde på och vid 10-tiden så fick jag samtal om det var möjligt att agera taxi till Gubbängen. Nemas problemas tänkte vi. Det gick ju så smidigt på kvällen innan när vi skjutsade dom. Så vi bestämde att vi skulle komma dit till 10.30 En kvart innan så rullade vi ut från vårt hotell och tänkte väl att det här blir ju bra. Och det rullade på bra. I sisådär 50 meter. Då uppenbarade sig en kö. Jaja, det släpper väl tänkte jag och puttrade framåt på ettans växel i högerfilen som jag visste att vi skulle ligga i för att komma rätt. Det var bara det att i den låg många andra också.


11.00 hade vi kanske rullat 500 meter av dom 3000 meterna vi skulle färdas. Då insåg vi att detta kommer att bli lite av ett problem. 11.30, en timme efter avtalad tid, hade vi kommit kanske 1000 meter. Nu var det ett problem.


Nu hade vi en till förälder som agerade taxi och han kom från ett annat håll. Inte fullt lika mycket kö och han lyckades då plocka upp alla spelare under tiden vi satt och glodde på omgivningarna på Åbyvägen, tillsammans med 10000 andra som det just då kändes. Kvar var ett gäng ledare som väntade på transport. Och dom väntade. Och dom väntade. Och dom väntade… Tydligen satte Albin rekord i antalet kaffekoppar på Scandic Talk. Alltid något…


Ganska precis 2 timmar efter att vi lämnat hotellet plockade vi upp dom. 2 timmar…. Och när vi väl sen hade alla i bilen, tog det 8 minuter att köra till arenan. Ja men ni hör väl själva. Vad, exakt vad ligger poängen i att bo i Stockholm? Och även fast jag kan förknippas med ”Ingo-mannen” så var jag inte ute på några villovägar utan följde vackert GPS:ens linjer. Tålamod kan prövas på många olika vis. Att köra i Stockholm är inget att rekommendera…


Nu till det som blev desto roligare. Bandyn på Gubbängen. Efter den strålande insatsen mot VSK i kvarten så blev det ju semifinal mot Hammarby. I gruppspelsmatchen så slutade det 2-2 efter att grabbarna/tjejen stod för en finfin upphämtning. Med den i åtanke så klev spelarna in på isen med en skön känsla. Så även vi tappra supportrar på sidan.


Samuel W hade i kvartsfinalen mot VSK många fina lägen att göra mål men hade inte flytet med sig. Jag sa till honom direkt efter den matchen att det kommer i nästa match. Och ibland så får man rätt. Redan efter tre minuter faktiskt. På en högerhörna får Samuel praktträff och bollen seglar upp i det vänstra krysset. Daniel Mossberg hade inte gjort det bättre. Faktiskt.


Hammarby vaknade till av det där tidiga målet och nu fick en annan spelare visa mästarklass. Melvin i målet radade upp fina räddningar när Hammarbyspelarna testade både långskott och närskott. Melvin var omutlig.


Då klev Oskar M in i bilden. Med en passning av Bellaklass hittade han fram till Sondre som bjöd både en och två Bajenspelare på en vals innan han till slut rundade målvakten och la in 2-0, ett resultat som stod sig halvleken ut.


I den andra halvleken så var det dock inget snack om saken. SAIK tog tag i taktpinnen omedelbart och när Samuel får upp farten på både skridskor och klubba, är det få som hänger med. I en blixtrande omställning så ordnade han på egen hand 3-0 och när sedan Rasmus M fick ett bra läge, smällde det till igen och 4-0. Hammarby reducerade innan Samuel sedan fullbordade sitt hattrick genom en ny soloprestation. 5-1 slutade matchen och den här prestationen kan ha varit en av det bättre matcherna det här gänget lirat. Fina individuella prestationer blandat med fint samspel där alla är med och deltar. Riktigt läckert.


Final alltså. Mot Vetlanda. Ett lag som fram till finalen inte släppt in ett enda mål och spelat jättebra. Men det hade också vi gjort så den kändes på förhand ändå rätt öppen.


Nu kanske det var lite nerver inblandat hos det våra för det såg så ut på spelet inledningsvis. Och Vetlanda med snabba skridskoåkare var inte sena att utnyttja det minsta lilla antydan till att ta bollen. Ändå var det rysligt nära att vi hade tagit ledningen. Sondre fick ett kanonläge i straffområdet till höger men hans skott gick strax utanför. I stället kunde Vetlanda gå upp och sätta första bollen. En fin räddning av Melvin först men där vi inte fick undan returen.


Och Vetlanda var verkligen bra. Innan första halvlek var slut så hade man gått fram till 3-0 inför vilt hejande föräldrar som bildade en typ av ”Kullen-fans”. Kul att se.


Men tro inte att det här gänget S-märkta bandyspelare hängde läpp för ett underläge. Peppande halvtidssnack av Albin och Markus och sedan full gas framåt. Det betalade sig ganska omgående då Oskar drog till med ett skott utifrån som målvakten i Vetlanda inte fick grepp om och reducerat. SAIK:s första mål i finalen och även det första laget att göra mål på VBK.


Det hade kunna blivit fler mål då vi hade en bra period i början av andra. Men som så många gånger förr i idrottens värld, som kan vara brutal och härlig samtidigt, var det VBK som gjorde matchens nästa mål. Och nästa. Sen var det vi igen. Trodde vi. Oskars hårda skott på en vänsterhörna satt i nätet, tyckte spelarna, publiken och faktiskt även VBK-spelarna. Men det tyckte inte domarna som inte visade något måltecken. Antar att Oskars skott var så hårt att dom inte hann se att bollen var in och vände. Nu ska direkt sägas att domarna i den här cupen var suveränt duktiga och det här målet hade inte förändrat något mer än ställningen placerat ett litet leende på Oskars läppar. Men du Oskar. I min bok så var det mål.


När finalen var slut så visade resultattavlan 1-6. Och det var besvikna spelare som vi mötte nere vid isen. Självklart så måste man få känna det också och det är jobbigt att se sitt barn ha tårar i ögonen. Men det gick som tur var över fort. När prisutdelningen började så såg man att dom dystra minerna allt mer förvandlades till nöjda miner och när silvermedaljen hängdes runt halsen, var det slutgiltiga beviset på vilken fantastisk turnering man gjort.


Det som började med lite darrigt spel i mot GT 76 i första matchen och underläge med 0-2 mot Hammarby efter en halvlek, slutade alltså senare i final. Och det är det som är det otroliga med det här gänget. Man ger inte upp. Man visar en sådan vilja och kämpaglöd att isen under dom nästan smälter. Det jobbas för varje boll och för varandra. Man gör det tillsammans. Och den här säsongen har man verkligen tagit flera kliv. En tredjeplats i Västerås cupen. En stark insats i Knatten Cup där man föll i kvarten mot dom blivande vinnarna, Umedalen. En stark insats i Grängesberg mot äldre spelare och så nu en andra plats i Vårcupen. Resultat är en sak men det viktigaste är ändå hur ni har vuxit som grupp. Vilken säsong ni har gjort, grabbar och tjej!!


Jag har varit inne på det vid flera tillfällen den här vintern men jag tar det igen. Albin och Marcus tillsammans med övriga ledare har format en härlig grupp där varje individ får en plats och då räknar jag in samtliga i hela träningsgruppen, 05-08. Nu har det ju blivit så att jag mest följt U12:s resa den här säsongen men detta gäller verkligen samtliga spelare i gruppen.


Det är genom bra ledarskap som framgångar oftast kommer. Och det är så skönt att se hur Albin och Markus sköter den biten under träningar, matcher och även i bussresorna. Ingen och då menar jag ingen, kan undkomma Markus skarpa blickar när det gäller att städa upp efter sig i bussen när man kliver av. Det kallas ordning och reda.


Och när äldre ledare (nämner inga lag) börjar bete sig allt hetsigare under matcher, mot motståndare, domare eller t o m mot sina egna spelare, står dessa två grabbar helt lugnt och matar våra med positiv energi. Det kallas att skapa trygghet och lugn. Det kallas ledarskap.


Jag hoppas verkligen att ni vill fortsätta att jobba med våra grabbar även nästa säsong. Ni har gjort ett fantastiskt arbete och utvecklat en grupp att må bra tillsammans, både på och utanför isen. Så stort tack för det ni gör, Albin och Markus!


Och när jag ändå är inne på tack-spåret så gäller det ju även ni föräldrar som fungerar som ledare också. Ni som ser till att det står folk i kioskerna på A-lagsmatcherna. Ni som ser till att bussen till alla resor blir bokade. Ni som slipar skridskorna åt grabbarna. Ni som finns därute på isen och hjälper Albin och Marcus med träningarna. Ja ni vet vilka ni är och ert arbete är så värdefullt för våra barn.

Och till slut också tack för sällskapet på läktaren av er som hade åkt ner för att stötta killarna/tjejen. Alltid lika trevligt när vi är många som är med och hejar fram laget. Även om vi kanske förlorade läktarkampen mot VBK:s klack. Men nästa gång är vi fler...


Nu är det bara en träning kvar på säsongen. Men det är inte vilken som helst. Den årliga föräldramatchen på onsdag. Som titelvinnare av Glöggturneringen före jul, känner man ju onekligen en liten press och med tanke på antalet minuter man har på skridskor efter den, typ 31 eller något, finns det en liten oro om hur det kommer att se ut. Om inte annat hur illa det är på torsdagen…


I dag är dagen då vi får svaren på vilka två lag det blir som glider in på Studenternas IP nästa lördag. Att båda semifinalerna går till en femte och avgörande match är inte vanligt. Så ovanligt att det faktiskt aldrig har hänt. Det visar bara hur jämn årets serie har varit. Och att tippa utgången är oerhört svårt. Visst, både Edsbyn och SAIK har väl skaffat sig ett bra läge igen men med tanke på hur jämnt det har varit så är det verkligen en 50/50 känsla inför båda matcherna.


Jag hade i kalendern i dag en resa till Ljusdal med Hugo för poolspel. Men då vi kom hem från Stockholm i går så visade det sig att han hade fått feber och därav ingen resa. Väldigt trist för honom och även för mig. Nu kanske ni tycker att det där rimmar rätt dåligt med tanke på vad som händer i Göransson Arena klockan 15.00 Men jag hade verkligen sett fram emot att få vara på klassiska IP i stället och heja fram ungdomarna. För jag vet ärligt talat inte om jag klarar av att vara i Sandviken. Så det kanske blir Bandyplay ändå. Eller… Ja, jag lär brygga en kanna kaffe till och knapra i mig rosenrot och se vad som händer…


Jag delar nog min nervositet med många i dag. Vi finns i Sandviken. Stockholm. Edsbyn. Lidköping. Kalix. Falun. Motala. Uppsala. Vetlanda. Vänersborg. Kungälv och Katrineholm. Och säkert på flera andra håll. För i dag är det en riktig bandydag. Det är avgörande i slutspel, herr och P18. Det är kvalet till elitserien och till allsvenskan. I kväll jublas det på några orter. På några andra faller det tårar. Var det händer, vet vi inte. Det ända vi vet är att idrotten kan både vara härlig och förfärlig på samma gång….


Så bandyvänner. Ta er till den närmaste arena ni hittar och fyll dom till bredden. Ert stöd kan vara avgörande för vilka sorts tårar ni fäller i kväll….


 

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Thomas Forsberg - Lördag 24 mars 19:43


(Jag vet. Jag hade ju lovat att göra uppehåll men löften är väl till för att både hållas och brytas.. Så här kommer en lite tankar så här en vecka efter att säsongen på klubblagsnivå stängdes.)   Det har nu gått exakt en vecka sedan Jonas Kandell...

Av Thomas Forsberg - Söndag 18 mars 01:11

SAIK mot Edsbyn. 4-6, 6-11 och 0-4. Tre finaler. Tre vinster för Edsbyn. Det blev ingen ”tredje gången gillt”. Edsbyn vågade mer i andra halvlek. Det gav laget från Hälsingland deras 11:e guld. Det som på förhand kändes som en tänkbar kla...

Av Thomas Forsberg - Fredag 16 mars 19:55

Sandviken. Vi har ett guld. Efter 4-1 i finalen mot Skirö AIK så var det SAIK:s F17 lag som fick äran som andra lag den här fredagen att kliva upp på podiet vid huvudläktaren på Studenternas. Och inte speciellt överraskande så fanns Tova Grönoset med...

Av Thomas Forsberg - Torsdag 15 mars 22:57

SM-finalerna närmar sig med stormsteg. I dag var det den obligatoriska presskonferensen med dam och herrlagen som ska göra upp på lördag. Inga överraskningar i uttalanden från spelare och ledare. Alla fyra lagen ser sig själva lyfta pokalen på lördag...

Av Thomas Forsberg - Torsdag 15 mars 09:09

Jag borde ha förstått det. Jag borde ha lämnat isen. Dels för att jag mest åkte och hängde på klubban och hade nästan tungan släpandes i isen och försökte hitta syre. Men framförallt så var det ju för att det handlade om förlängning och ni vet ju vad...

Presentation


Thomas nu fyllt 43 bloggar om bandy och framförallt SAIK

Länkar

Fråga mig

9 besvarade frågor

Tidigare år

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Kalender

Ti On To Fr
      1 2
3
4
5
6
7 8
9
10 11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2018
>>>

Följ bloggen

Följ densvartvita bloggen... med Blogkeen
Följ densvartvita bloggen... med Bloglovin'

Droppnätet


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se