densvartvita bloggen...

Direktlänk till inlägg 18 mars 2018

Edsbyn vågade släppa loss. Det gav 11:e guldet. Men SAIK ska ändå känna stolthet och vi har årets man i laget.

Av Thomas Forsberg - Söndag 18 mars 01:11

SAIK mot Edsbyn. 4-6, 6-11 och 0-4. Tre finaler. Tre vinster för Edsbyn. Det blev ingen ”tredje gången gillt”. Edsbyn vågade mer i andra halvlek. Det gav laget från Hälsingland deras 11:e guld. Det som på förhand kändes som en tänkbar klassiker i bandyfinalsammanhang blev mer en final man kommer att placera långt ner på listan över minnesvärda. En första halvlek där burop följde spelarna in i pausvilan. En första halvlek som knappast lockade fler att bli intresserade av sporten. En dag framför en stor ladugårdsvägg som ska rödmålas, hade känts mer spännande än vad det första 45 minuterna kunde erbjuda.


En andra halvlek där Edsbyn tog första steget och åtminstone började hota i mittplan, med både uppåkningar och lyft. SAIK valde dock att stanna kvar i det trygga. Man litade på att sitt spel till slut skulle bära frukt. Inte ens när Edling piskade dit 0-1 tidigt, väcktes det tankar på något nytt i det S-märkta. Och när Frid var allt annat än fridfull och drog igenom på en solotur fram till 2-0, kändes det som att guldtåget lämnade stationen och SAIK stod kvar på perrongen. Det här blev aldrig någon riktig final kändes det som. Och att man för tredje gången ska få stå och fundera på vad det är Edsbyn gör så mycket bättre än SAIK, smärtar.


Men i stället för att såga SAIK så väljer jag att hylla detta Edsbyn. Detta lag som åter igen visat vad man har inom denna grupp. Man visade det i semifinalen mot Villa när man vänder 0-2 till 3-2 i matcher och kanske var det redan där man grundlade detta guld. Där hämtade man kraften som behövdes för att lyckas i finalen. Tror att det stavas L-A-G-M-O-R-A-L....


Edsbyn står inte för någon klang och jubel fest i första halvlek dom heller. Dom hade precis lika svårt att hitta igenom som SAIK. Kanske hade det för matchen varit bäst om Edling hade satt den där straffen. Då hade kanske handbromsen släppt för båda lagen. Nu släppte den i andra och det var Edsbyn som gjorde det.


Hans Andersson. Han var kanske den i Edsbyn som försökte i den stängda första halvleken. Han var absolut den som bidrog till att Edsbyn satte fart i andra. Hans Andersson ägde den andra halvleken och när Hans Andersson äger, brukar Edsbyn fungera som lag. Han är oljan till cykelkedjan. Han är bensinen till motorn. Han är tändstickan som tänder elden. Han är chilipulvret i tacokryddan. Han är strösslet på mjukglassen.


Och när man dessutom får ihop sin defensiv som man får i dag, är Edsbyn i stort sätt omöjlig att ha och göra med. Anders Svensson behövde inte ens vara bra i dag för att hålla nollan. Av alla hans finaler så måste den här ha varit den kanske lugnaste. Och detta tack vare ett försvar som höll skickliga SAIK-are på behörigt avstånd.


Jag funderade över vad som egentligen var värst. Förlusten med 6-11, 2008 eller att bli nollad i en final. Huvudvärk eller migrän? Diarré eller kräksjuka? Ja, ni kanske förstår var jag landade i mitt resonemang…


Det är bara att lyfta på hatten för detta Edsbyn som försvarar det guld man tog förra året och nu har man sedan 2004 vunnit sju SM-guld. Det är fantastiska siffror och mycket talar för att man kommer att fortsätta jaga fler titlar. I Edsbyn älskar man bandy och man älskar smaken av guld. Dom där 9 åren utan guld, har bara väckt kraften i dom Ovanåkerska skogarna ännu mer och frågan är hur länge den nu kommer att sitta i. Jag blir inte förvånad om Edsbyn är ett av lagen på Studenternas även nästa år. Från en besviken men ända samlad svartvit bloggare: Ett stort grattis till guldet!!


Jag blir inte heller förvånad om det är SAIK som står på andra planhalvan mars 2019. För även om jag känner en tomhet just nu så måste man ändå samla sig och tänka igenom den här säsongen. SAIK vinner allt som går att vinna, förutom det ädlaste. Och visst, det kan man ju tycka är väldigt försmädligt och illasmakande. Men ser man detta i ett större perspektiv om några dagar så får man ändå vara väldigt nöjda med vad SAIK har uträttat. Svenska Cupen, World Cup och seriesegrare. Allt detta med ett lag som till stora delar genomgått en stor förändring. Berlin och Säfström i all ära. Det är två stjärnspelare man plockade hem. Två spelare som mycket väl hade kunna varit tungan på vågen i en final.


Men samtidigt så har man under denna säsong spelat in flertalet unga spelare, 97-eran. Och dessa spelare har då ingen eller väldigt liten slutspelsrutin från seniornivå att falla tillbaka på. Ser man det på det sättet, tycker jag att man som svartvit ändå ska vara stolt en sådan här dag till trots. Fortsätter deras utveckling i lika rask fart som den har gjort under den här säsongen, är en ny final väldigt nära till hands. Kanske redan 2019. Och då vet dom här killarna vad det innebär att stå därute.


Nu är det ju så nära inpå allt och besvikelsen är stor. För spelare. Ledare och vi på sidan. Alla vi hade en helt annan målbild med den här dagen. Nu blev det ingen fullträff. Det var lite som om bensinen var på gränsen att ta slut och det räckte inte för 90 minuter SM-final. Det fem matcherna mot Hammarby krävde väldigt mycket och framförallt kanske det två sista matcherna. Man hann helt enkelt inte tanka om och även om soppan hos Edsbyn nog också var på gränsen till tom efter fem tuffa matcher mot Villa, hittade man en väg att köra hela vägen på ångorna….


Så jag tycker ändå att grabbarna i S-märkta tröjan ska sträcka på sig för den säsong man gör. Kanske inte i kväll eller i morgon. Men med lite tid så kommer det kännas bättre. Och sent i kväll så fick ju Daniel Berlin ett bevis på att den här säsongen har varit bra. Han fick nämligen det finaste priset en spelare kan få, årets spelare. Välförtjänt då Daniel verkligen har tagit det ansvar som han förväntades ta när han kom tillbaka. Han avgjorde World Cup finalen. Han såg till att SAIK tog sig till final och har varit den bärande spelaren i SAIK som en kapten ska vara. Det har märkts att Daniel gillat att vara tillbaka i den svarta tröjan. Ett jättegrattis till dig, Bella!!!


Annars då. Hur var det då att finalen var tillbaka på Studenternas? Med tanke på vädret så var det ju helt ok. Kanske den kallaste jag varit på men ändå snudd på perfekt bandyväder. Men jag vet inte om jag fick någon ”Aha-upplevelse” direkt. Matchen gjorde ju sitt naturligtvis men stämningen överlag var långt ifrån en toppenkänsla. SAIK-läktaren var förvisso välfylld och så men i takt med att spelet på isen kanske inte kom upp i det förväntningar som fanns, uteblev den där magiska känslan. Och det gäller även Edsbysidan. Stod ju en bit ifrån den klacken men nog har väl dom hörts mer än vad man gjorde i dag? Vi var 18 114 på plats. Den bästa publiksiffran sedan finalen 2014. Men ändå ingen siffra som man direkt hjular över på bandyförbundet på måndag kan jag tänka mig. Och den där klyschan ”tänk om Bajen hade spelat”, funkar den? . Ja, det hade säkert varit något högre siffra då men nu var dom inte där. I stället kan man ju undra om alla som förespråkat att finalen ska ”hem igen” var där? Var ni det?


Men det ska jag ändå ge Uppsala. Det är stor skillnad på hur man visar upp att det är SM-final kontra Stockholm. Det känns trevligare att gå längs gatorna i Pelle Svanslös fotspår än att åka tunnelbana och få konstiga blickar av stockholmare som funderar vad det är som händer i stan. Jag har ju varit en motståndare till att SM-finalen flyttade ut igen. Vet inte om dagens upplevelse gjorde några större förändringar i mina åsikter men jag hade en trevlig dag i alla fall, trots utgången.


Däremot så var det väldigt trevligt att vara på plats när Skutskär tog sitt första och historiska guld på damsidan. Jag och grabben var på plats på huvudläktaren en halvtimme före och Joel frågade vad jag trodde det skulle bli för publiksiffra. Jag tippade på 2500 som max. Jag fick tokfel. Dubbelt upp blev det. Över 5000 och publikrekord för svensk dambandy. Fantastiskt kul och på tiden. Och dom som gjorde detta till en fest var utan tvekan, Skutskärs fans. I 90 minuter plus dom tillägg som var så sjöng och hejade man fram detta lag till guldet. Det var en makalös stämning man piskade i gång och i andra halvlek så förflyttade vi oss till den andra sidan och det var häftigt att se den gröngula massan på ena sidan av läktaren. Måste ha varit en grymt härlig känsla för tjejerna i Skutskär att spela matchen. Och faktum var också att det small betydligt mer i den matchen än vad det gjorde på herrmatchen. I den här finalen var det verkligen vilja hos båda gängen och ingen ville visa sig svagare. Kanske ingen toppmatch spelmässigt men kampen på planen var riktig hela tiden.


Nu är så bandysäsongen 2017/18 över och om jag känner mig rätt nu så kommer det att inträda något sorts vakuum för min del. Jag brukar kalla det ”bandydepression”. Vad ska man nu göra när alla isar smälter sakta men säkert bort? Det är långt till september nu. Blir det en lika regnig sommar och kommer myggen bita lika jäkla hårt som vanligt? Sex månader utan bandy. Ja, det är väl tur att det finns Youtube då….


Antar dock att Silly Season kommer att snurra i gång på allvar snart och det kommer sannolikt dyka upp en massa konstiga övergångar som i det flesta fall kommer att kunna avfärdas som Fake News. Men visst kommer det att ske saker. Hur mycket ligger det i att Löfstedt och Edlund ska vara intressanta för en rysk klubb? Har Giljam hemlängtan till Söderhamn och inomhushall? Vad händer i VSK? Två år utan framgångar är knappast acceptabelt i den staden. Hur bra trivs EP i Ryssland? Säfström har sagt tidigare att ett till äventyr i Ryssland inte är otänkbart. Bollnäs? Hall eller inte? Laget Lagom eller satsa? Vilka kan tänka sig spela bandy i Halland? Och om pappa Määttä är tränare i Sirius kanske han vill ha hela barnaskaran i sitt lag. Och kanske den största frågan. Hur mycket svettas flera av lagens kassörer just nu när elitlicensnämndens gråtrista byråkrater sätter i gång sitt arbete på allvar?


Det jag vet är att i morgon så börjar jag packa undan bandytrunkarna. Skridskor, benskydd, hjälm och handskar packas ner och förflyttas in i förrådet på sommar vila. Då detta handlar om barns utrustning kommer jag med största säkerhet få använda mig av Blockets tjänster i höst, både för försäljning och inköp. Men vad gör väl det. Så länge dom vill hålla på med den här vackra sporten så…


Och vad det gäller mina blogginlägg så går väl det mot en vila också. Drygt fyra år har den här bloggen verkat och med en stundande torka vad det gäller bandy, så känner jag att det är läge för tangentbordet att få vila. Men om ni därute kommer över någon smaskig Silly Season nyhet, sann eller falsk, mejla gärna mig så lägger jag ut den (saikarn@telia.com). Det heter ju ändå Silly Season…


Stort tack till alla ni som har följt mig och det äventyr som skett. Om det så har handlat om en helt vanlig elitserieomgång en tisdag i Göransson Arena, en bilkö i Stockholm, en regnig helg i Västerås eller ett sudden avgörande i Sandviken. På återseende till hösten! Bandy för life!!!



 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Thomas Forsberg - Lördag 24 mars 19:43


(Jag vet. Jag hade ju lovat att göra uppehåll men löften är väl till för att både hållas och brytas.. Så här kommer en lite tankar så här en vecka efter att säsongen på klubblagsnivå stängdes.)   Det har nu gått exakt en vecka sedan Jonas Kandell...

Av Thomas Forsberg - Fredag 16 mars 19:55

Sandviken. Vi har ett guld. Efter 4-1 i finalen mot Skirö AIK så var det SAIK:s F17 lag som fick äran som andra lag den här fredagen att kliva upp på podiet vid huvudläktaren på Studenternas. Och inte speciellt överraskande så fanns Tova Grönoset med...

Av Thomas Forsberg - Torsdag 15 mars 22:57

SM-finalerna närmar sig med stormsteg. I dag var det den obligatoriska presskonferensen med dam och herrlagen som ska göra upp på lördag. Inga överraskningar i uttalanden från spelare och ledare. Alla fyra lagen ser sig själva lyfta pokalen på lördag...

Av Thomas Forsberg - Torsdag 15 mars 09:09

Jag borde ha förstått det. Jag borde ha lämnat isen. Dels för att jag mest åkte och hängde på klubban och hade nästan tungan släpandes i isen och försökte hitta syre. Men framförallt så var det ju för att det handlade om förlängning och ni vet ju vad...

Av Thomas Forsberg - Söndag 11 mars 23:06

I samma stund som regelboksmannen Aidesjö satte pipan i munnen och förkunnade att den femte semifinalen mellan SAIK och Hammarby hade spelat färdigt dom ordinarie 90 plus tillägg, reste sig en man på den nedersta raden och lämnade byggnaden. Det var ...

Presentation


Thomas nu fyllt 43 bloggar om bandy och framförallt SAIK

Länkar

Fråga mig

9 besvarade frågor

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Kalender

Ti On To Fr
      1 2
3
4
5
6
7 8
9
10 11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2018
>>>

Följ bloggen

Följ densvartvita bloggen... med Blogkeen
Följ densvartvita bloggen... med Bloglovin'

Droppnätet


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se