Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Thomas Forsberg - Fredag 17 mars 23:34

Då Mattias Hammarström, i stort sett osynlig i 93 minuter, på sedvanligt ”Tisenmanér” dunkade upp 2-3, stannade tiden upp för mig en kort stund. Jag stod bredvid min far precis som jag gjort så många år på Sektion B på Jernvallens slitna träläktare. Vi tittade på varandra men sa inget. Ingen av oss. Jag försökte ihärdigt nypa mig i armen, sparka tårna i mot träet för att vakna upp och förstå att det var en dröm. Men då 15 edsbyspelare bildade TV-pucks hög snett framför mig, förstod jag att jag kunde nypa mig gul och blå. Det var ingen dröm och nypmärkena var mer röd och blå. Edsbyn gör det man gjorde för en vecka sedan, vinner i Sandviken och den mest konstiga semifinalserien jag upplevt lever ett femte liv, på söndag i Edsbyn.


När den största chocken hade gått över och både jag och far återfick talförmågan så kom jag på att precis detta hade jag upplevt tidigare. På samma träläktare. På samma arena. Fast för 20 år sedan. Då hette borta hjälten Rickard Timmerklev och spelade i Boltic. Det var semifinal och kusligt nog så var det nästan på dagen 20 år sedan. Då var det 14 mars när Timmerklev dunkade in 7-8 i sudden. Då var det första matchen i bäst av tre och SAIK stod för en svår uppgift att åka till Karlstad för att vinna på då ”omöjliga” Tingvalla. Jag minns hur jag mådde efter den matchen. Det var värre då kan jag säga. Då fanns inget hopp om att det skulle gå. Ni som kan er historia vet ju hur det gick och det är väl det man får lov att hoppas på nu också. Gick det för 20 år sedan kan det gå på söndag också. Det är ju trots allt bortatrend som gäller i denna serie och varför ändra på det?


Men det som gör det hela så jobbigt den här kvällen det är ju att SAIK äger den här matchen till fullo i 60 minuter. Men gör på dessa 60 minuter bara två mål och när sedan domaren hittar en utvisning för felaktigt byte (händer typ vartannat sekel..) i den 64:e minuten, ja då tippar den här märkliga historien över totalt i rödblåa händer. Hans Andersson serverar Joel Edling en macka till 2-1 och sedan vill inte broder vara sämre utan dunkar dit en hörna och på två minuter så var en trygg ledning för SAIK uppäten.


Det var inte bara målen som blev uppätna. Det kändes som att SAIK i takt med att Edsbyn började överge en mer defensiv plan till att bli mer desperata, inte hade orken eller tålamodet att stå emot. Den svartvita sopsäcken blev plötsligt full med hål och framåt så mötte man en vit mur som till varje pris skulle skydda det resultat man lyckats få. Man lyckas inte skapa speciellt många chanser under dom sista 20 minuterna av matchen.


Det är klart att isen som under flera dagar masserats av vind, sol och mängder med plusgrader, gjorde sitt för att försvåra det hela. Men det var ju lika för båda lagen, så det går knappast att skylla på. Den skrala utdelningen i första halvlek och i inledningen av andra gjorde att SAIK körde sig trötta medan Edsbyn snyggt höll igen och när SAIK körde på reserven, hade Edsbyn tankat fullt.


Sett till hur spelet såg ut under dom tre första matcherna, så skulle den här matchen inte ens ha behövt spelas. SAIK skänker bort den andra matchen, vilket gör att vi fick besöka Jernvallen den här fredagen. Förvisso trevligt med nostalgi och över 3200 på läktaren. Men när man tänker på att man hade kunna suttit hemma och bedömt dansare på TV 4 i stället, blir man trött och less….


Nu kanske det låter som att jag sågar Edsbyn helt. Det gör jag inte. Man visar på en taktisk kyla i dag när man är under press i stora delar av första halvlek. Man bibehåller lugnet och tar det lägen man får, vilket inte var många dock. Men när man sedan i andra halvlek får vittring, hugger man likt en kobra och växlar upp till den nivå man måste för att kunna klara av SAIK. Det finns ett krigarhjärta som är rött och blått hos dom här spelarna. Ett krigarhjärta som rest dom från två överkörningar och gett dom chansen att på hemmaplan ordna en finalbiljett. Starkt och det är bara att lyfta på hatten!


Det SAIK står inför nu är en uppgift som historiskt sett är mycket svår. Man har själv klarat av det vid ett tillfälle, 2013. Skillnaden är att då hade man i alla fall vunnit en hemmamatch och vann två borta. Bollnäs har också lycktas som bortalag vinna en avgörande femte, den mot SAIK 2010.

Nu måste SAIK alltså vinna för tredje gången i Edsbyn. Jag har letat i statistiken och inte lyckats hitta en enda semifinalserie där samtliga fem matcher slutat med bortavinst. På det viset är ju den här semifinalen mer än lovligt konstig och tittar man på det med logiska ögon så bör ju en sådan trend brytas någon gång. Men jag har ingen lust att se på det logiskt. Jag går hellre på att man inte bryter en trend.


Jag är ingen person som brukar ta ut något i förskott. Jag är dess raka motsats. Men i kväll kändes det som att vi alla där på Jernvallen, ja förutom det rödblåa då, skulle få stå kvar en bra stund efter matchen och sjunga att vi är i final. Det bara kändes så. I stället så fick det svartvita spelarna skynda sig av och det rödblåa fick ta över isen med sina fans.


Fördel hit och dit men nu står vi inför det faktum att vi har en femte match och trots alla bortasegrar så vore det konstigt om man inte i detta skede ändå måste säga att det är fördel Edsbyn. Inte kraftig men ändå. Jag är inte överraskad att vi hamnade på en avgörande match. Men vägen dit förbryllar mig….


SAIK damernas säsong tog tyvärr slut i Västerås. Den andra semifinalen mot VSK slutade med förlust 3-5 och därmed respass med 0-2 i matcher. Tycker ändå att man med tanke på hur det såg ut inför säsongen så har detta lag gjort en bra resa. En resa som kanske redan nästa år når hela vägen till Stockholm. Det finns all anledning att se optimistiskt på framtiden hos SAIK damer.


Slutligen. Det kändes nästan surrealistiskt att promenera förbi Göransson Arena i dag. Man vet att under ett golv ligger det en is som hade varit så mycket bättre än den som nu man fick på Jernvallen även om den efter förutsättningarna var ok.


Jag har ju biljett till den där konserten och i kväll känner jag mig som han, Luleåtränaren att jag bara vill slänga alla åt h-vete och riva biljetten i bitar. Men i morgon är väl en annan dag antar jag och man gömmer fort…

ANNONS
Av Thomas Forsberg - Torsdag 16 mars 09:13

Begreppen är många. Kopplat greppet. Skaffat sig slagläge. Matchboll. Ena skridskon i final. Men faktum kvarstår. Inget är klart ännu mer än att SAIK leder matchserien med 2-1. Så jag har fortfarande livrem och hängslen på mig. Även om känslan är väldigt positiv inför fortsättningen.


Gårdagens match blev minst sagt annorlunda, på två vis. För egen del så blev det till att följa första halvlek via radio och elitrapport. För när det var avslag i Edsbyn, blåstes Hugos träning av i Göransson Arena. Jodå, det var is där. Jag lovar även om jag tyckte mig se Granting stå utanför, hållandes en skylt med texten ”Stängt för säsongen” i händerna…


I samma stund som jag hade knutit upp Hugos ena skridsko så hörde jag Mossberg göra 1-0 i den andra minuten. Stresspåslaget att nu skynda sig hem för att se matchen var nu stort och här fick det gå undan med av och påklädning för pojken. Duscha? Det fick bli hemma i paus det..


På väg till bilen i rask takt så kunde Magnus Wahlman på radiosporten meddela att Christoffer Edlund gjort 0-2 och när jag rullade ut ur Sandviken kom beskedet att Erik Pettersson tvingat Edsbyn till en tidig timeout via sitt 3-0 mål.


Men att följa en semifinal i bandy via radiosporten är inte direkt lätt då man har ganska begränsat med tid ibland allt annat som ska sändas. (Tacka vet jag Radio Sandvikens direktsändningar). Några korta instick gjordes och när jag med tio minuter kvar av halvleken parkerade bilen hemma, så var ställningen 1-5. SAIK:s resa i Ovanåker hade gått lika lätt och smärtfritt som vår längs 272:an.


På tv kunde jag sedan se Erik Pettersson dunka upp 1-6 på straff och så var den halvleken över. Kändes en aning märkligt. För även om det kan svänga väldigt fort i bandy, så kände man ju att andra halvlek skulle bli en ren defilering och lite snuvad på godiset kände jag mig. Pausvilan gick till att titta på alla mål och det var ju gott nog bara det..


Andra halvlek hade lika mycket spänningshalt som SVT Forum har i sina förmiddagssändningar på tv. Träningsmatchaktigt så spelade man solidariskt 1-1 i den andra halvleken och inget av lagen kan ha bränt speciellt mycket energi.


Det blev aldrig någon match det här och SAIK var ett par nummer för stora för Edsbyn denna kväll. Vilket är min känsla över hela serien också. Som jag skrev i tidigare inlägg så kändes det som att SAIK gav bort den andra matchen. SAIK har i och med kvartsfinaldrabbningen med VSK, växlat upp till dom nivåer man kan vara på med detta lag. På den nivån känns det inte som om Edsbyn ännu är. Man är bra, absolut. Men den där totala bredden och spetsen, känns det som man saknar i möten med SAIK.


Nu ska inte jag rusa i väg i några finaltankar än. Det är som sagt var livrem och hängslen som fortfarande gäller och det räcker med att SAIK går ner ett par snäpp i fokus, så är Edsbyn där och nafsar. Och nu på fredag så ställs ju den här serien för första gången inför det faktum som kallas vinna eller försvinna. Och jag har svårt att se ett Edsbyn som inte kommer sälja sig dyrt på Jernvallen. Bara den tanken på att en SM-final mot värsta rivalerna i grannkommunen står bakom knuten, borde tända alla spelare. Men samtidigt så kanske det var det faktumet som också gjorde att man tappade det helt i går.


Kan SAIK spela som man gjort i det två bortamatcherna så är denna serie slut på fredag. Det kan jag nästan garantera, dock med livrem och hängslen på…


Nu finns det ju förvisso en parameter till att lägga till på morgondagens match. Det är plusgrader och vind. Jernvallens is kan aldrig bli som den är inomhus. Det kan ställa till det. Nu är ju även Edsbyn vana med bra förhållanden så att det är väl lika på det viset.


Man kan tycka mycket om den här planeringen som gjorts där alltså två arrangemang läggs i en arena där man alltid spelar bandy långt in i mars. Hade inte Granting fått den informationen, eller? Nä, just det. Det skiter ju han i. Så var det…


Vet inte om man ska skratta eller gråta över detta men det blir ju nästan farsartat. Detta skulle aldrig hända i Lidköping, Edsbyn, Västerås eller någon annanstans. Det här är så bedrövligt hanterat så det finns inte ord för det.


Nu hoppas jag att bandyfolket i Sandviken ställer upp för bandyn. Se till att ta med era sjalar, mössor, tröjor, ja allt som går i svartvitt och kom till Jernvallen i morgon. Jag vet att det finns många därute som förespråkar utebandy. Då är det tametusan eran plikt att stå där i morgon också. För en semifinal där en finalplats ligger i potten, kan ni väl ändå inte missa? Låt oss sprida glögg och kaffedofter över hela Sandviken när vi tillsammans hjälper vårt kära SAIK till en ny SM-final. Allt under 3000 personer är underkänt. Alla till Vallen!!

ANNONS
Av Thomas Forsberg - Tisdag 14 mars 23:38

På gatorna i Lidköping skulle det i kväll firas över att säsongen överlevde besöket av hälsingemonstret som i två matcher skrämt livet ur blåklädda Villaiter. I kväll skulle monstret i orange betvingas och motas tillbaka till åsen i Bollnäs. Var det tänkt. Men ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig och för Lidköpingsborna som har Villa-märket inristat närmast hjärtat, verkar det vara mer en regel än undantag. Det var ju i år som förbannelsen som vilar över den västgötska slätten, skulle brytas. Men i vägen stod ett för dagen vitklätt manskap som i tre raka matcher har sänt tillbaka Villa till att få fortsätta drömma om den där dagen då hela staden badar i guld. Mäkta imponerande gjort av Bollnäs och hatt, mössa, keps och hjälm av för den bedriften!


Jag var alldeles för nyfiken på den här matchen för att låta bli att köpa hem den. Jag var tvungen att se om det var som alla säger. Att Bollnäs helt plötsligt har börjat spela en bandy som faktiskt är trevlig att se på. Hann knappt sätta mig i soffan innan Daniel Andersson sköt 1-0 och kort därefter spelade han fram till Esplund som gjordes ner och straff dömdes. Tänkte då att detta kanske blir en total överkörning och 99 spänn som jag hade lätt kunna sparat till en annan gång. David Karlsson glider fram för att ta hand om straffen och hade det varit i början av december så hade varenda bookmaker i världen redan noterat 2-0. Men nu är det mars och David har inte gjort mål sedan i februari månad, den 25:e för att vara exakt. Ekade rätt bra i hallen när bollen träffade stolpen och förnekade David hans första mål på flera matcher.


Men Villa fortsatte att trumma på och såg så där bra ut som ledde fram till seriesegern. Men målen? Nä, dom uteblev och sakteliga började något växa i Bollnäs. Man hade klarat av den första förväntade anstormningen och nu var det dags att krypa upp ur skyttegravarna. Och på lagets egentligen första chans så satte Ville Aaltonen dit bollen och så var det kvitterat. Vips så var Villa tillbaka i marker där man knappt trampat denna säsong, på osäkerhetens mark. Detta såg ju förstås Bollnäs och kom på så vis in i matchen på allvar.


Med 45 minuter kvar så var Bollnäs i finallandet via 2-1 ledning. Det var nästan så den spända stämningen i arenan nådde igenom tv rutan.


Det drygt 4000 på läktaren fick dock anledning till jubel ganska tidigt i andra då Axel Ekholm vispade in 2-2 från nära håll. Nu var stämningen allt annat än spänd. Nu rådde förväntan. Förväntan om en vändning och förlängning av säsongen.


I nästan 75 minuter så hade Christian Mickelsson fört en ganska så anonym tillvaro på ispaletten i Lidköping. Någon offside här och där och något försök till avslut. Men likt en måltjuv som började det plötsligt hända saker. Först en grov bom på returen från Nilssons hårda skott. Över från ganska nära håll. En knapp minut senare åkte han sig till en fri yta till vänster och på et fint lyft av Berlin, fångade han ner bollen och den här gången missade han inte. Och ganska så precis två minuter senare så var det Hellmyrs som levererade en fantastisk macka och från ganska så lika läge kunde Mickelsson sätta 2-4. Behöver inte göra så mycket mer va?


Villa tog där timeout och efter den var det bara ett som gällde och för första gången sedan dom första inledande 15 minuterna, såg man lite av desperationen som skulle ge dom ett till liv i denna serie. Inte ett helt otagbart skott från Daniel Andersson satte nerv i det hela och när sedan Esplund för andra gången togs bryskt i straffområdet, ja då hettade det till ordentligt. Men frågan var vem som var sugen att slå straffen? Jag såg inte ens David Karlsson i närheten av straffområdet. Han åkte kanske runt och ropade på sin målform någonstans. Fram skickade man då Martin Johansson som nog kände hur hela staden lade sig över axlarna. Måste vara stark i både kropp och psyke Martin för straffen satt och jublet från publiken såg till att taket för första gången den här semifinalserien lättade. 4-4 med bara minuter kvar och ett Villa på gång. Det luktade åtminstone  förlängning och på så vis en förlängning av säsongen.


Men då sker det som i framtiden kommer att kallas Dråpslaget i Lidköping. Bara minuten efter målet så lyfter Per Hellmyrs in bollen i straffområdet och det är sällan ”Myran” bara slänger i väg en boll, så riktningen hade ett mål. Ett mål som vet var målet finns. Målet var Patrik Nilsson. Och via en vilt stångandes finne vid namn Ville, så bara råkade bollen ramla ner hos Nilsson. En mottagning. En snabb dragning och sedan sprätte han upp bollen i nät bakom Thimfors. Och om taket i arenan lyfte vid 4-4 så dunkade det ner med en rejäl kraft vid detta mål.


Bollnäs gör något som nog inte många hade trott innan. Man slår alltså Villa med 3-0 i matcher, varav två är på bortais. Det är så fruktansvärt bra gjort av ett lag som under större delen av säsongen fått tagit emot skit av andra lag, andra supportrar och i viss mån även media. Men vad är det man kan säga? Man ska inte kasta skit i motvinden…


Jag erkänner att jag inte har gillat Bollnäs sätt att spela bandy dom senaste säsongerna. Tycker att det har varit lite av resursslöseri med så pass duktiga spelare. Men Jocke Forslund har varit konsekvent i sitt sätt att leda laget genom alla ”shitstormar” och nu är det han och hans mannar som kan stå där och le så där ”Forslundskt”…


Man har i denna semifinalserie plockat upp ett spel som i grund och botten funnits där hela tiden men kanske inte fått det utrymmet. Lite som att man har suttit på en bra hand i poker och när sedan Villa valde att syna så åkte fyrtalet fram.. Tror att man helt enkelt överraskade Villa med att spela så pass offensivt som man gjort under dessa matcher. Och när spelare som Berlin och Hellmyrs är så här bra som dom var i dag, ja då lyfter det andra spelare till högre höjder.


Framåt är man vassa med Nilsson och Mickelsson och även Oskar Olsson som far där och sliter och river och förmodligen retar gallfeber på Esplund som i dag stundtals var lika osynlig som en moderat på en socialdemokratisk lunch…


Med detta försvarsspel och offensiva kraft man besitter i Bollnäs så är det ett lag som kan ta guldet i år. Man har under flera år letat pusselbitarna till det där guldet. I år kan pusslet vara komplett. Och då får alla som kastat skit (mig inklusive) stå där med skiten upp över öronen. Stort grattis Bollnäs till finalplatsen!


Glädje och sorg är ju absoluta ytterligheterna i sådan här sammanhang och medan Bollnäsbussarna formligen svävar fram dom 45 milen hem, så lägger sig ett svart täcke över Lidköping och alla som lever och verkar för Villa. Det är många. Det visar ju bara publiksiffrorna. Nästan 8500 på två semifinaler och överlägsen vinnare av publikligan. Bandy är stort i Lidköping och därför så känns nog denna sorti oerhört hårt i det blåvita hjärtan.


Men ska sanningen fram så kommer inte Villa upp i den nivå som krävs för att vinna en semifinal. Tre lätta matcher mot ett sargat och turbulent Vänersborg, verkade ha satt Villa i något sorts lugn som man inte hittade ur. Mellan den tredje kvartsfinalen och första semifinalen gick det 9 dagar där spelare, ledare och fans kunde slappna av och bara njuta fram till semin. Blev det kanske för mycket av det goda? Bollnäs hade sex dagar att förbereda sig på och kom från en lite tuffare matchserie. Jag tror det var en stor faktor som spelade in detta. Det och att det allra flesta experter pratade nästan bara om att Villa skulle slå Bollnäs. Det vaggade in dessa människor i det blåa dressarna i en falsk trygghet om att Tele 2 bara låg bakom hörnet. Och det är just det. Det är bara människor det handlar om. I Lidköping har nog en oerhörd stor press på dessa bandyspelare byggts upp under en tid och det är väl med viss rätt då man har ett bra lag med många stora stjärnor. Men som sagt. Det är bara människor…


Att åka ut mot Bollnäs är ingen skam. Men att göra det i tre raka matcher, får nog ändå ses som ett stort misslyckande. I kvällens match fick jag nästan vibbarna från 2013 då SAIK spelade en femte avgörande match mot Villa på bortaplan. Det var snudd på samma scenario frånsett att då vann SAIK väldigt klart. Men just hur Villa, när det som mest behövs, inte kommer upp på nivån, kände jag igen. Det handlar till stor del om vinnarmentalitet och även om det finns flertalet spelare i laget som har den, så saknas den där sista lilla procenten ändå.


Jag har under hela säsongen hävdat att Villa är ett av finallagen och att om man inte vinner i år, kommer man aldrig att vinna. Jag säger inte att det kommer att bli så. Men nog var det väl det här laget som skulle göra det? Rykten florerar just nu om flera av spelarna i laget. Någon ska sluta och några är på väg därifrån. Vad händer nu? Och hur mycket spelar den icke vinnande kulturen in i eventuella nyförvärvs tänk att komma till klubben?


Samtidigt så har ju Villa byggt upp något som nästan är unikt i svensk klubblagsbandy. En bra ekonomi där publiken kommer på matcherna. Så visst kommer spelare att välja Villa men kommer guldet att välja Villa?


I morgon så får vi se vilka av Edsbyn och SAIK som skaffar sig matchbollen i den serien. Ovisst värre är det ju efter att Edsbyn i sudden vunnit den andra matchen. En match där jag kände som att SAIK inte riktigt kom upp på tårna som man måste när man är i semifinal och möter ett bra lag. Förväntar mig ett mer laddat SAIK i morgon.


Nyckeln för SAIK blir att hitta tillbaka till intensiteten man hade i kvartsfinalerna mot VSK och även stundtals i den första semifinalen. Den där hungern där man fullständigt jagar sönder sitt motstånd. Jag anser att i grund och botten så har SAIK ett starkare lag än Edsbyn. Men det måste stämma till 100 procent också. Edsbyn blev inte tvåa i serien av en slump…


Jag hoppas att Brodén tillsammans med In-Fal-in har haft ett kvartssamtal med Alan. För nu handlar det om att överleva ett slutspel och då måste man spela med större marginaler än vad nummer 92 just nu gör. Det tappas för mycket bollar och åks för mycket med den samma. Visst, Mossan har också mycket bolltransporter men skillnaden mellan dessa två är att när Mossan kommer så blir det oftast farligt framåt. Alan har en tendens att antingen spela för svåra passningar framåt och även bakåt. När man vet vilken klass den här spelaren håller, är det så det nästan gör ont av att se hans enkla misstag.


En skillnad i förra matchen var också att Othén hade en lite sämre dag på jobbet. Inte för att han var dålig men han fick aldrig riktigt chansen att kliva fram med några vassa räddningar. Och det berodde ju på att försvarsspelet inte stämde riktigt. Gör man det i morgon så kommer Joel att kliva fram och visa den klass han fick visa under matcherna mot VSK.


Jag kan tänka mig att i Hälsingland som drömmer man just nu om att få en ren hälsingefinal. Det får ni väl göra. Jag väljer att gå på fakta och det är att vi 2017 kommer att få en ren Gävleborgsfinal. Det tycker jag visar var bandyns vagga är placerad….



Av Thomas Forsberg - Torsdag 9 mars 23:59

Ni vet hur det kan vara på en måndag. Allt går lite på halvfart liksom. Första dagen på veckan. Kanske hade du en trevlig helg där du njöt av din lediga tid och så tillbaka till verkligheten. Man går och försöker att trampa i gång sig själv men det blir aldrig någon riktig fart. Vägen till nästa helg känns så lång. Det är lite motlut skulle man kunna säga. I kväll var det måndag i Edsbyn.


Ni vet ju samtidigt hur det kan vara på en fredag. Hela helgen ligger framför en och kanske har man härliga planer eller så ska du bara softa. Fredagen på jobbet känns som en dans och även om det regnar uppifrån eller från sidan, eller tung blötsnö vräker ner när ni åker till arbetet, skolan eller vad det nu är, så är det ändå fredag. En bra dag på jobbet med andra ord. I kväll var det fredag för Sandviken.


I mitt tidigare inlägg så hade jag några önskemål om vad SAIK skulle klara av mot Edsbyn i denna första duell. Ska vi kolla hur dom lyckades?


1 Fortsätta på samma väg som man körde in på när man mötte VSK. Svar: Det gjorde man väl mer än väl, anser jag. Check på den!


2 Undvika allt för många hörnor. Svar: Det blev till sist 7 hörnor emot sig och 2 mål. Tycker väl att man klarade av den uppgiften skapligt bra. Målen var det inte mycket att säga om och att bara släppa till sju hörnor mot Edsbyn är bra. Så halvcheck på den då!


3 Vårdande av boll på egen och offensiv planhalva med masserande i sidled och djupled. Svar: Klart godkänt på den, va? SAIK gör precis det man är så bra på. Långa anfall och tålamod när man går. Provade flera gånger i djupet och lyckades också väldigt bra med det. Så klar check på den!


4 Se mer av Dennis och Alan. Svar: Tycker att man fick se det i kväll. Även om jag har sjukt höga krav på dessa två. Dennis bidrar mer i dag än i tidigare matcher känns det som och ser lite rappare ut också. Alan blandar fortfarande friskt och det är en hårfin gräns mellan dom genialiska passningarna och dom icke fullt lika smarta dragen. Samtidigt så gör Alan i dag ett stort jobb i att hålla i bollen och aldrig tillåta Edsbyn att försöka dra upp tempot. Så, check även på den!


Dessa saker i spelet kombinerat med att Edsbyn hade en måndag på jobbet där spelare som är väldigt viktiga för laget, kom bort helt, gjorde att SAIK kunde kontrollera den här matchen från början till slut. Kändes som Edsbyn aldrig stämplade in i kyrkan den här kvällen. SAIK lyckades plocka bort Hans Andersson i stort sett hela matchen och så många felpass som Hans gjorde i dag, var det länge sedan jag såg honom göra.


Hade förväntat mig mer fart från Frid och Wikblad också. Och Frid gjorde några försök där i andra halvlek att skaka av sig måndagslunken men det ebbade också ut.


Den som drog upp lite fart i hemmalaget var inte helt oväntat snabbe Määttä, Tuomas i förnamn. När han satte fart hände det något i alla fall. Men grejen var den att han inte fick sina arbetskamrater med på tåget.


Det börjar nästan bli tjatigt och älta det där med om längre vila är bra eller inte men nog kändes det som att SAIK var mer i slutspelstempo än vad Edsbyn var. Och jag beskrev ju också att känslan över denna semifinalserie är mer kvartsfinal och den känslan blev inte mindre av matchen i kväll.


Nu räknar jag dock med ett heltaggat Byn som kommer till Sandviken på lördag och jag kan nog nästan lova att farten kommer att vara betydligt mer uppskruvad. För det måste nog Edsbyn ha, om detta ska bli en rolig marshistoria för deras del.


Vad kan man då säga mer om SAIK i kväll? Det finns en hel del och insatsen är i det närmaste prickfri. Det är några minuter i första halvlek när Edsbyn vänder 0-1 till 2-1 som jag känner att man går ner lite. Men sedan tar man tag i det igen. Även i andra halvlek efter ett av Byns reduceringsmål, känns det som att man tummar på grunderna igen. Jag hann knappt tänka tanken om timeout innan Brodén kastade in det kortet. Och därifrån så styr man matchskutan igen.


Daniel Mossberg. Nämnde Hans Andersson i förra inlägget som en tänkbar kandidat till årets man. Nummer 17 i SAIK bör vara en till. Eller bör. Han ska vara det. Mossan gör en strålande säsong och efter VM så känns det som att han växlat upp både en och två växlar till. Hans sätt att ta sig fram på isen tyder på gott självförtroende och tre nya mål i kväll. Hoppas bara att inte luftfärden i samband med tacklingen från Välitalo vid straffsituationen, innebär problem inför fortsättningen. Såg otäckt ut när han landade på isen. Rapporterna talar om en stel nacke.


Erik Pettersson. Utmanar Mossan i kväll om att vara SAIK:s bäste spelare. Gör 2 mål och passar fram till 3. I kväll lyste det om EP som under det två sista matcherna mot VSK såg lite tröttkörd ut. Det syntes det inget alls av i dag.


Lite bekymrande är väl att både Hannes och Gälman saknades i dag. Sjukdom på Hannes och ryggskott(!) på Gälman. Har ingen aning om prognoserna för spel på lördag men klart är att dom behövs så fort som möjligt. SAIK gick runt på väldigt få spelare i kväll och det kommer man inte att klara hela den här matchserien.


Nu är det alltså 1-0 i matcher och det efter en väldigt bra insats. I kväll sover vi gott på den här sidan av landskapsgränsen. I Edsbyn kan det nog dröja någon timme till innan sömnen infaller. Men det är ny match på lördag och än är det bara en av tre matcher som är vunna. Tänk på det…


Vi säger också grattis till Tellus och IFK Motala som i kväll blev klara för nästa års elitserie! Tellus vann med 3-2 borta mot Falun och i Motala så vann hemmalaget med 5-2 över Gripen och tar alltså över Gripens plats i den högsta serien. Trist för Trollhättan naturligtvis och det är bara att hoppas att man kan komma tillbaka. Men desto roligare för den klassiska klubben från Östergötland. Säsongen 2012/13 var senaste gången man spelade i högsta serien och nu är man alltså tillbaka. Häftigt och lite extra roligt kanske för Brodén som fick anledning att jubla gånger två i kväll. Inget ont sagt om andra lag men när klassiska bandylag hittar tillbaka till finrummet, blir jag så där löjligt bandynostalgisk. Stort grattis!


Men i den andra gruppen väntar ett drama på lördag. Tre lag. Två platser. Ljusdal, Kalix och Tillberga. Och det kan bli en ren målskillnads affär. Titta på tabellen:


1 Ljusdal 8 p (+7)

2 Kalix 6 p (+3)

3 Tillberga 6 p (+1)


I sista omgången ska Ljusdal upp till Kalix och TB möter avsågade Nässjö. Det mest troliga är att TB vinner över Nässjö och hamnar på 8 poäng. Och om Kalix vinner, så är det alltså 8 poäng på samtliga lag. Raffinerat? Ångestfyllda timmar fram till avslag? Jodå….


Jag har hela tiden trott att Ljusdal ska fixa detta. Nu är jag inte lika säker längre. Kalix har ett lag för att vinna med två mål mot hälsingarna. För det är vad som krävs. Kalix har nämligen gjort ett mål mer än Ljusdal och då räcker det med att vinna med två baljor. Samtidigt så kan man ju tänka sig att Tillberga får en islossning mot Nässjö och vinner med 5-6 bollar, då är Ljusdal borta från leken med det stora nästa säsong. Men samtidigt så har Ljusdal lag för att vinna eller ta poäng i Kalix också. Svårt att hitta mer idrottsdramatik på lördag än i Kalix och Västerås. För även om det är dramatik i Sandviken också, så lever den matchserien i alla fall vidare, hur den än går. I Kalix och Västerås är det verkligen vinna eller försvinna.


I morgon fortsätter bandyslutspelet. Men nu är det damerna som går in i det avgörande skedet. SAIK tar hemma emot VSK och matchen börjar klockan 20.00 Hoppas att det kommer lite folk för att stötta dom och kanske får vi se ännu en seger mot VSK i Göransson Arena. Chansen finns även om VSK får gälla som favoriter, seriesegrare som man är. Men större under har skett. Titta bara på Barcelona i onsdagskväll…. Även om det gör ont att se stora stjärnor ramla som små barn gör i affären när dom inte får det dom vill ha….

Av Thomas Forsberg - Lördag 4 mars 23:42

Följer ni som jag dom svenska tv-serierna Innan vi dör och Gåsmamman? Sjukt spännande serier. Sådana där serier som man nästan blir förbannad att man måste vänta en vecka för att få se fortsättningen. Man sitter som på nålar och känslomässigt åker man hit och dit. Man blir som nästan med i serien på något vis. Känner för alla som är med.


Allt det där bleknar ändå på något vis i jämförelse med vad vi som följt dramat mellan Sandviken och Västerås fått stå ut med ända sedan förra fredagen då det drog i gång med den där suddenmatchen. För det som händer i dom där tv-serierna är ju inte verklighet. Men det har dessa 450 minuter plus en jäkla massa tillägg varit. En verklighet som i kväll fick sitt avgörande. För 23:e året i rad är SAIK i semifinal efter att ha slagit ut VSK med 3-2 i matcher och samma siffror blev det i matchen. Totalt 19-18 i mål. Helt sanslöst jämnt och finalen var nog den mest dramatiska bandymatch jag varit på länge. Ja hela den här serien har ju känts som en final på något vis men just den här kvällen hade verkligen finalvibbar med bra tryck på läktaren och mycket folk.


Har svårt att i nuläget plocka fram fler matcher som varit så dramatiska. Det ska vara guldfinalen 1997 då man i slutskedet, på väg ner och in på isen, tvingades stanna upp och bevittna ett ribbskott från VSK, innan domaren blåste av matchen och SAIK fick jubla. Det var visst nära i kväll med men det såg jag inte. Jag och Love vandrade i stort sett hela tilläggstiden i en tom korridor bakom läktaren. Svetten rann längs min rygg där jag gick och bar på en två åring som inte kunde förstå varför folk skrek och tjoade i parti och minut. Pappan inkluderad…


Det sägs att 21 är oslagbart. Jag hävdar nu att 23 är det nya numret. 23 år i rad. Det är sjuka siffror faktiskt. Jag undrar om inte alla spelare som kommer till SAIK får inhalera något i kroppen som gör att i Sandviken ska man spela bandy så långt in i mars man bara kan. Ni får kalla det doping. Jag kallar det vinnarmentalitet…


Men oj vad nära det var att 22 hade blivit siffran. Denna batalj mellan sveriges två giganter inom bandyn hade verkligen kunna gått hursomhelst. VSK gav aldrig upp. Inte ens när Edlund smällde in 3-1 och VSK såg lite tröttkörda ut. Nä då trampade man på gasen ännu mer och fick också en snabb reducering via Emil Juhlén. Sen följde en massiv VSK forcering som var enorm. Mitt i den stormen stod dock en SAIK-are både stor och stark. Joel Othén. Vilka avgörande räddningar han gör i denna match och serie. Utan Othén hade detta aldrig gått för Bergwall gör ingen dålig matchserie heller men blir ändå överglänst av sin landslagskollega.


Kan tro att man i VSK-lägret känner en stor besvikelse just nu och det spelar ingen roll att en bloggare ifrån Ockelbo försöker trösta med några värmande ord. Men det är synd och skam att ett sådant vasst bandylag som VSK inte får fortsätta spela bandy, faktiskt. Den tyngd och kraft man stundtals levererar skulle ha räckt en bit i slutspelet. Om man inte hade hamnat på den där femte platsen i serien. Jag kan sätta en hel räkmacka och en pilsner på att om VSK hade hamnat högre i tabellen, så hade man varit en finalkandidat även i år.


Samtidigt så visar ju ändå 26 matcher i grundserien på att något inte riktigt har stämt i Västerås den här säsongen. Stora bottennapp blandat med helt ok matcher. Det håller inte för att gå långt i ett slutspel. Men i dessa fem matcher så plockade man fram det där extra som ändå finns och jag bugar och bockar för ett fint motstånd.


För egen del så blev den här matchen lite annorlunda än vad det tidigare matcherna varit. I dag så gjorde ju då Love slutspelsdebut. Bröderna hamnade i klacken med en annan kompis och debutanten och jag hamnade i hörnet bredvid. Jag anade att en sittplats skulle vara rent omöjligt att försöka föreslå. Men hela första halvlek gick förvånansvärt bra. Vi började med lite bilar som vi hade tagit med hemifrån och det fanns ju ytor att köra på, om man säger så.

 

En bit in i matchen lade jag om taktiken en aning och erbjöd så bulle med festis. Check på den. Men även en kanelbulle har ju ett slut och när det då var för mycket kvar av första halvlek, krävdes en ny taktik.


Tänk vad Youtube är bra ändå. Hel fantastisk uppfinning det. I vagnen, lite lätt bakåtlutad och spana in stora maskiner. Ja då kan man faktiskt strunta i att pappan går upp i falsett när Linus Forslund fiskar ner en lyrboll och trycker dit den i bortre krysset. Vad är väl ett konstmål mot en dumper som kör grus??


 


I andra halvlek uppstod dock lite bekymmer. Eftersom jag valde att byta sida för att hamna vid VSK:s mål så krävdes en förflyttning. Ett drag som gjorde att Love fick luft under vingarna och ville undersöka mer av Göransson Arena än vad pappan då ville göra. Här vill jag tacka räddningstjänsten som gjorde en uttryckning, som dom inte ens visste om. Men bara att stå där, 6-7 uniformerade brandmän, räddade upp inledningen av andra halvlek då Love väldigt fascinerad stod och pekade och tittade på dessa.


Men då klockan vid det här laget hade passerat det klockslag som i normala fall innebär sovtid, började det nu bli allt mer svårt att följa det som hände på planen. Bulle funkade inte mer och eftersom brandmännen inte hade någon brandbil med sig in, så var inte dom heller speciellt heta längre. Och Youtube var tydligen så ute nu… Så från det att Christoffer dundrade in 3-1, fick det bli sittplats hos en nervöst vandrande pappa. Sista kvarten är det lite suddigt med detaljer om man säger så…


Men när slutsignalen ljöd så var det en lättnad, för både pappan och Love. För mig var det att bandyn lever vidare i Sandviken ett tag till denna vår. För Love så handlade den mest om att nu skulle man äntligen få åka hem. Och faktiskt så är denna två åring obesegrad. Förra året så var han med på en match i serien som SAIK vann och så nu. Så det är bara att packa ryggsäcken med fika, ladda telefonen och plocka med bilar till nästa lördag. Man bryter inte en vinnande trend…


Och stort grattis till SAIK dam som också dom är klara för semifinal efter att på ett mycket övertygande vis slagit Kareby i den sista omgången med 6-4. Detta gör att SAIK nu ställs mot… just det, Västerås SK. Tuff men inte omöjlig uppgift. Kul för detta spännande lag att man tar sig till slutspel. Uträknade i våras som man var efter spelarflykten. Men nu är man på gång igen. Häftigt och som sagt var, stort grattis!


Tillbaka till herrarna då som nu alltså får ladda om och vila upp sig för en ny runda matcher. Edsbyn väntar. Och vad ska man tro om den matchserien då? Tror inte att vi kommer att få se något liknande som SAIK och VSK bjöd upp till i dom här fem matcherna. Det blir lite annan matchtyp mot Edsbyn. Och för SAIK så handlar det även om att hitta vägen till att vinna mot detta rödblåa gäng som piskat upp SAIK två gånger den här säsongen och det rätt så rejält också. Matchen i Edsbyn var SAIK:s i 70 minuter sen föll man ihop som ett korthus. Matchen i Sandviken var Edsbyns från start till mål. Edsbyn har något som biter på stålmännen. Nu måste Brodén och det andra fundera ut vad det är. Tiden är knapp och dyra råd är goda, eller hur säger man…


Frågan alla ställer sig är väl om dessa fem matcher har gjort SAIK trötta. Självklart har dom det. Konstigt vore det annars. Men frågan är om det är någon nackdel. Den energi som laget får av denna seger mot VSK, kan tvinga bort mjölksyran ett par veckor till. Men ju längre serie det blir, desto mer talar det kanske ändå för Edsbyn. Men det visar sig väl.


En fyra Mackmyra får avsluta en kväll som jag kommer att placera högt på min snart 30-åriga bandylista. Skillnaden mellan att få vara glad och i ett rus till att vara i depp som kan pågå i ett par veckor, är hårfin. I kväll var vår kväll. Ni vet. Ensamma är vi starka. Tillsammans är vi oslagbara. Mot 23:e semifinalen!!


Men tro inte att man som bandyförälder får vila. Söndag morgon är det uppstigning klockan 06.15 Poolspel på Göransson Arena. Och nu är det Hugo som ska göra entré på bandyisen. Sina första matcher som bandyspelare. Det tindrade i ögonen på honom när han la sig i sängen i kväll och jag kan tänka mig att känslan när den S-märkta tröjan åker på i morgon är härlig. Räkna med uppdateringar på Facebook i morgon.

Av Thomas Forsberg - Fredag 3 mars 23:36

Det var något som gnagde i mig i går kväll/natt när jag lade mig för att försöka sova efter den lite så där halvjobbiga förlusten mot VSK. Men jag hade svårt att sätta fingret på vad det var. Men efter en stunds funderade så kom det till mig. SAIK Dam spelar ju för tusan match och viktig sådan på lördag. Hur kunde jag glömma att nämna det i blogginlägget? Tills för två år sedan så följde ju jag damlaget i lokalpressen och fick ju t o m vara med och vinna guld i Friends, även om min roll i det hela var ganska så blygsam, om man säger så. Men nu så har man knappt nämnt detta lag i inläggen. Nä, det får jag stå i skamvrån för. Ber om ursäkt för det.


SAIK Dam spelar också en vinna eller försvinna match i morgon. Man möter dock tufft motstånd då det är Kareby som kommer på besök. Matchen handlar helt enkelt om SAIK ska behålla sin fjärde plats eller bli trea och på så vis ta sig till semifinal. Kareby som leder serien, dock bara på målskillnad, vill naturligtvis ha kvar tätpositionen när man lämnar Sandviken senare på kvällen. Så räkna med två heltaggade lag.


Skulle SAIK förlora är man i behov av hjälp från Hammarby som möter NT Bandy i sin match. NT ligger just hack i häl på SAIK. Samma poäng men nio mål efter i målskillnad. Hammarby har också att spela för i den här matchen för om man förlorar samtidigt som SAIK vinner så missar man slutspel. Så nog finns det massor av dramatik i damernas elitserie också och det tycker jag är jätteintressant.


Det var mycket snack om hur damernas högsta serie skulle utvecklas när storlaget AIK tvingades dra sig ur sent och snacket om att hårdsatsande Skutskär skulle ha fått chansen att gå upp. Många trodde nog att detta var nådastöten för den svenska dam bandyn på klubbnivå.


Men då Västerås visade att man ville utveckla dambandyn och satsade på några meriterade namn där kanske Malin Persson sticker ut mest, ja då började det hända grejer. Och när spelarna i AIK som fortfarande ville spela bandy på toppnivå sökte sig till söder och Hammarby, blev det genast en intressant serie. Kan nog säga att årets serie har varit den bästa på många år, utan att ha följt den så mycket. Visst, Kareby och VSK har dragit ifrån rejält men i övrigt så har det varit jämnt. Söråker tappade dock mark i och med förlusten av Malin Persson. Och nu i veckan blev det ju klart att Skutskär som varit överlägsen i den norra allsvenskan kommer upp i elitserien, tillsammans med Villa Lidköping som också gör en satsning på dambandyn. Det är extra roligt eftersom det är ett stort intresse i Lidköping, även för damerna. Man hade i snitt 96 personer på matcherna i allsvenskan. Låter väl inte så mycket men då ska ni veta att i elitserien så toppar VSK på 125 följt av Hammarby på 108. Sen skulle Villa ha tagit sig in på tredjeplats. Så nästa säsong kan bli ännu jämnare och intressantare.


I SAIK så har säsongen varit lite av en berg och dalbana där inledningen var tung. Inte konstigt då man inför säsongen knappt visste om man skulle få ihop lag. Men man lyckades få till det och med det ryska importerna, Elena Goremykina (16 mål så här långt) och Olga Bogdanova fick man spetsen. Sen har man byggt nytt med yngre spelare som tagit stora kliv. Det tillsammans med det mer rutinerade spelarna Michelle Löfblad, Jennifer Andersson, Emma Ahlander och Emma Forsberg, har mixen blivit bättre och bättre. Efter sex matcher fanns inte mycket som talade för att SAIK skulle strida om en slutspelsplats. 1 poäng stod man på då. Men sedan har spelet blivit alt bättre och poängen har plockats. Efter omgång sex så är det bara ”omöjliga” Kareby och Västerås man inte lyckats tagit poäng mot. Men man har närmat sig.


Så alla ni som bara tänker SAIK-VSK klockan 18.00 i morgon. Ge även SAIK Dam en tanke och varför inte ett besök på Göransson och stötta dom så att dom kan nå en semifinalplats. Det är dom värda och det är ju inte alla dagar som man får två bandymatcher av spänning och nerver inom loppet av några timmar.


Sent i kväll avgjordes en annan slutspelsmatch. SAIK U20 åkte till Västerås för att göra det herrarna inte lyckades med i går. Och det gjorde man. Men tro inte att mönstret från herrmatcherna avvek. Jämnt så det förslog. SAIK vann med 3-2 och nu väntar returen på tisdag i Sandviken. Hoppas det där sände en signal hem till herrlaget nu.


Och tidigare under kvällen så avgjordes den andra omgången i kvalet till elitserien och där händer det grejer vill jag lova. Eller vad sägs om att Ljusdal åker till Västerås och vinner med 5-4 mot gruppens stora favorit TB. Samtidigt så vinner Kalix en match(!). 3-2 mot Nässjö. Detta gör att den där gruppen ser ut att kunna få en överraskande utveckling. För Ljusdal leder nu gruppen med maximala 4 poäng. I nästa match, på IP väntar Nässjö. Seger där då ligger det nära till hands att vi nästa år har en komplett hälsingekvartett i högsta serien igen. Inte för att tycka illa om det övriga lagen men personligen så skulle det vara jätteroligt. Ljusdal har sedan mina två år som student där för hundra år sedan, fått en liten del av mitt bandyhjärta, om än väldigt liten ska sägas. Mycket är det på grund av Sveschnikov som jag alltid gillat.


Och i den andra gruppen är det inte mindre rafflande. Gripen som gick in i kvalet som stora favoriter har efter två matcher noll poäng. Vad hände här? Den sensationella förlusten borta mot Falun i onsdags följdes i dag upp med ny förlust, nu mot Motala med 5-6. Vad är det som händer?


Och på Zinken såg Tellus ut att gå mot en planenlig seger mot Falun. 4-0 en bit in i andra halvlek. Då sker en förvandling som till slut utmynnar i att Falun kommer i kapp på övertid. Mikael Pettersson dunkar in en hörna och ser till att Falun efter två matcher toppar gruppen på tre poäng. Hade någon sagt det innan säsongen hade jag tagit personen som antingen berusad eller galen. Är vi på väg att se en comeback av en klassisk bandystad? Det är mycket kvar och på något sätt bör kanske verkligheten komma i kapp. Eller gör den inte det? Säga vad man vill men inledningen av kvalet har fått exakt den start som den behövde. Ja kanske inte om man frågar dom i Trollhättan och Västerås….


Nu börjar timmen att bli sen igen. Jag vet att i morgon kommer jag att kliva upp med vissa besvär då jag i kväll spelat föräldrar match i hockey. I 3x20 minuter! Känn på den ni. Jag vet nu vad spaghettiben innebär kan jag säga och jag kommer aldrig i mitt liv klanka ner på hockeyspelare att dom inte orkar. Jag spelade mot ett gäng 8-10 åringar och släpade tungan i isen vid varje byte. Men en kasse ordnade man i alla fall samt en utvisning när vinnarskallen tog över föräldrar skallen. En perfekt tripping på Joel renderade i två minuter. Sen satte han ett mål i det powerplay som följde, så det var en skamsen pappa som åkte över till avbytarbåset. Men vi vann i alla fall matchen, efter straffar. Men en sak är säker. Nästa år kommer det se annorlunda ut. Barn har ju den gåvan att dom utvecklas medan vi vuxna bara blir äldre. Läge för W O nästa säsong…


Nu laddar vi med lite sömn och drömmar om svartvitt jubel gånger två i morgon. Först ska vi ta damlaget till semifinal. Sen tar vi herrarna dit. Med vårt stöd på läktaren kan det bli verklighet. Kom ihåg att den 12:e spelaren kan vara avgörande. Göransson Arena är vår borg och så ska det förbli. Forza Viken!!!

Av Thomas Forsberg - Torsdag 2 mars 23:37

Innerst inne kanske jag visste det. Men ytterst så ville jag tro något annat. Och dom första 45 minuterna gav mig hopp om att det kanske kunde bli så, som jag egentligen inte kände. Men några futtiga minuter i andra halvlek, raserade den bild jag byggt upp och skickade mig genast tillbaka till den innersta tron. Den där innersta känslan av att det kommer spelas bandy i Sandviken på lördag klockan 18.00 Och när Ted Bergström fick vandra in i straffområdet och enkelt skjuta in 6-4, ja då föll det på plats. Det blir en femte match. Precis som alla trott hela tiden. Innerst inne...


SAIK lyckades alltså inte skicka VSK på semester denna torsdagskväll i ABB Arena inför 3021 på läktaren. Man lyckades inte med det som det två andra Gävleborgslagen gjorde. Bollnäs manövrerade ut Hammarby skickligt på Zinken med 3-1. Edsbyn satte foten på gaspedalen tidigt mot ett skadedrabbat Broberg. Det blev 0-6 till slut och jag tror att det var väldigt glada miner i den blåröda spelarbussen på väg hem till Byn när man kunde konstatera att deras motståndare i semifinalen kommer att drabba samman en gång till. Gör nog inte ont någonstans det för det rödblåa bandykrigarna som fortsätter att imponera.


Matchen i Västerås var verkligen en match med skiftande karaktär. En riktig kameleontmatch. En första halvlek som inte går till historien som den bästa dessa lag mellan. Men som SAIK-are var man ändå rätt nöjd med hur det såg ut. SAIK spelade ett väldigt bra försvarsspel och VSK skapade inte mycket mer än den straff och slutligen hörnan som satte kvitteringen. Hade bara några av dom viktigaste pjäserna i SAIK haft lite mer kräm i benen framåt så hade det kunna varit en liknande ställning som det var i söndags efter första halvlek. Men man fick aldrig riktigt upp tempot. I alla fall upplevde jag det så framför tvn. Men det kanske var Mats Strandbergs referat som gjorde att det kändes långsamt. All heder åt en av Sveriges främste referent genom tiderna. Men nu handlade det om bandy år 2017 och inte en VM-final mellan J O Waldner och Jörgen Persson 1989. Då var det klass på Strandbergs referat…


Det som sas i VSK omklädningsrum från tränarhåll i pausen var nog ganska exakt dessa ord. ”Nu är det upp till er om ni vill ha en match till eller ta semester. Det är upp till er.” Kanske inte ordagrant men något sådant. För det var ju faktiskt det som matchen handlade om för Västerås.


Och precis som i söndags så växlade VSK upp tempot och fick tidigt mål. Skillnaden nu mot för söndagen var att SAIK inte hade 3-0 att gå på. Två långskott och en straff senare så var ställningen 4-1 till VSK. Och det var som om söndagens match gick i repris. VSK gick på knock och SAIK glömde bort att parera slagen.


Det som ändå var positivt rent bandymässigt var att matchen helt plötsligt öppnade upp sig mer och nu kände man igen det båda lagens kraftfulla spelstil och farten och fläkten. SAIK reducerade till 4-2 och då kändes det som att kanske pendeln skulle svänga över. Men VSK hade bestämt sig. Bara 40 sekunder senare så hittade Janne Rintala en yta i straffområdet och så var det 5-2. Ett mål som kom som ett tungt regnmoln en skön sommardag.


Även om SAIK tog över matchen efter det och närmade sig via två reduceringsmål så kändes det som Rintalas mål var matchavgörande. SAIK mäktade inte med att ta fram den där sista lilla offensiven som krävdes för att kvittera. Det var alltid en täckande VSK-back med både klubba och kropp som hamnade i vägen.


Det här är två trötta lag nu. Det syns. Anders Bruun pratade efter matchen i tisdags om att han tyckte att SAIK såg trötta ut. Jag kan meddela herr Bruun att det gäller även VSK. Och konstigt vore det väl annars. Fyra täta och tuffa matcher måste sätta sig i benen till slut. Den här kvartsfinalserien liknar mer en semifinalserie. Åter igen. I Ovanåker sitter det ett helt bandylag och småler…


Nu hamnar vi alltså i en helt avgörande match. Igen. Precis som förra året. Skillnaden är två. Nu är det kvartsfinal och en för dessa två lag, vråltidig semester väntar förloraren. Men kanske den viktigaste skillnaden är att i år är det SAIK som har hemmafördelen. I fjol var det VSK. Men efter att dessa lag slagit varandra en varsin gång på bortais, kanske fördelen är mindre värd, eller?


Självklart så är det skönare att få avsluta på hemmaplan och som jag ser det så känns ändå SAIK en aning starkare. Det som oroar mig är att man gjorde det även i dag långa stunder men det där extra trycket i grejerna kom aldrig och VSK, är VSK. Det får man aldrig glömma.


Positivt att Christoffer hittade rätt tre gånger i dag. Skönt för Crille som ju spelade med magsjuka i söndags och det kan ju ta ner krafterna på vem som helst. Hoppas att dessa tre mål ger honom en energiboost för lördagen. Anfallskollegorna hade det lite tyngre i dag tycker jag, även om EP ibland drog upp hög fart. Mossberg hade tyvärr lämnat kungakronan hemma i kväll. Hoppas att han hittar den till lördag.


Måste även hylla unge Hannes Edlund som spelar ett så moget spel i sin roll på mitten. Han gör sakerna både säkert och ibland även läckert. Tycker att han ligger före en sådan som Henriksen just nu. Dennis får det inte alls att lossna. Bra med sparkapital kanske men tiden börjar bli knapp. Det är dags att börja ta av det kapitalet nu…


Var inne på det tidigare men Bollnäs och Edsbyn är alltså klara för semifinal i och med kvällens vinster. I min bok väntat och nu väntar en hyperintressant kamp mellan Villa och Bollnäs. Tror faktiskt att Bollnäs har goda chanser att ta den serien mot Villa. Det blev ju liksom ingen match för Villa i mötet mot Vänersborg och frågan är om den här långa vilan har varit bra för ett lag som Villa.


Villa får väl ses som favoriter, men knappa sådana ändå.


På lördag kväll vet vi vilka Edsbyn får möta. Göransson Arena klockan 18.00 avgörs det. Köp en biljett. Ta er dit. Nu finns det faktiskt inga skäl för att låta bli. På lördag så kommer med största sannolikhet min minsta grabb, Love få uppleva sin första slutspelsmatch på plats. Jobb för sambon gör att barnvagnen får packas med, vällingen får lov att vänta och jag tar gärna med hörselskydd till honom för på lördag vill jag höra stort publikstöd. 1900 första. 2400 andra. Kan jag få 3500 på tredje?


Ensamma är vi starka. Tillsammans är vi oslagbara!!

Av Thomas Forsberg - Onsdag 1 mars 00:04

Ur den norrbottniska myllan klev han så fram, precis som jag önskat. Vid sidan av konungen av isen, Mossberg, hittade den snabbe ytterhalven som plockades från Kalixkakan för några år sedan, äntligen vägarna som leder framåt och inte tillbaka. Visst, det vändes ur i den här matchen också men inte alls i samma utsträckning som ur-vändar-aftonen i fredags. Nä, nu var det mer beslutsamhet vilket också gjorde att VSK-försvararna fick mer att fundera på.


Niklas Gälman får väldigt sällan dom stora rubrikerna och det är väl inte heller hans roll i SAIK. En roll som i slutet av grundserien också var i ifrågasatt då han i flertalet av matcherna fick börja på sidan. Det har synts att självförtroendet inte riktigt har funnits där och efter matchen i fredags var bland annat jag, ganska kritisk till hans sätt att utöva den ädla konsten som ytterhalv.


Men i söndags så såg jag en strimma ljusning på den fronten då Niklas var mer offensiv, precis som sina kollegor Ted och Bäck. I kvällens match såg jag inte bara en strimma. Nu lyste det om Niklas och han såg ut som med hjälp av ljusets sken också hittat självförtroendet där långt ner i skridskorna. Det sägs ju att norrlänningar är ett envist släkte och ge int upp så lätt. Det gäller Gälman också.


Förutom ett bolltapp på mitten i andra halvlek som också tyvärr ledde fram till att VSK på en hörna kunde göra mål, så var Niklas prickfri i kvällens match och det där lilla extra fick vi med också när han följde med i anfallet som Mossan drog upp i slutet och på passning av just nummer 17 kunde Gälman sätta dit klubban och skjuta hela Västerås i sank. Pricken över en prickfri insats…


Har alltid gillat Niklas. Tycker att han i sina bästa stunder besitter höga kvalitéer i sitt spel. En vass skridskoåkare med bra passningsklubba. Men i likhet med många andra i laget under den här svajiga säsongen så har dessa kvalitéer, lyst med sin frånvaro många matcher och därav också alla ”tomma hot” när han tagit upp bollen och vänt ur, ungefär på mittlinjen match efter match. Men nu. Nu är det mer beslutsamhet. Nu är det ingen blyg norrlänning på vänsterkanten som kommer farande. Tänk vad lite självförtroende kan göra. Härligt att se.


En spelare som är mer van med rubriker är ju Daniel Mossberg. Och vad ska man säga om det då? Ja, att han är värd varenda spaltmeter som skrivs om denne fantastiske bandyspelare som lätt går mot sin bästa säsong på många år. Rubrikerna från förra årets semifinaldrabbning med VSK handlade om andra saker. Även om det var rättfärdiga ord som sades om tilltaget mot Jansson då, så har dom bleknat nu. Nu skrivs det om Mossberg som det ska göras. Som han är värd att skrivas om. Som den bandykung han är. Antar att ni grönvita inte håller med men det får väl vara så då…


Det lyser en beslutsamhet i hans ögon. Det gnistrar om skridskoåkningen. Klubban är mer ett trollspö med en böj. Och när Edlund har målstopp, kliver Mossan fram. Han har alltså gjort hela fem mål på två matcher. Totalt sju poäng. Med SAIK som ende svenska klubb Mossberg spelat i, är han van med att spela bandy långt in i mars och han visar just för tillfället att det är hans ambition även detta år.


Nu vet jag att det finns en hel drös i VSK som också är vana med att spela bandy länge och man kommer naturligtvis att göra allt i sin makt för att det blir dom som gör det i år. Och kvällens match hade kunna gått deras väg likaväl. Maskinen VSK varvade upp i andra halvlek och kändes så där tunga som bara dom och SAIK kan vara när man rullar på som bäst. Vi ska komma ihåg att längst bak så gjorde Joel ett flertal superräddningar som räddade kvällen åt SAIK. Och försvarsspelet ska hyllas i SAIK. För tredje matchen i rad så släpper man bara in ett spelmål mot VSK. Det är högt betyg på det.


Tycker ändå att SAIK vinner den här matchen rättvist till slut. Man är vassare i den sista tredjedelen av plan, ni vet den som brukar vinna matcher åt lag. Där var skillnaden i kväll. SAIK hade Erik Pettersson och Daniel Mossberg. VSK kändes lite tunnare. Men stort grattis till junioren, Niklas Gifting som fick göra sitt första mål i A-laget. Läste att han inte hade fått den historiska bollen som sig bör. Hoppas det löste sig. Liten sak för många kanske men en stor sak för Niklas.


Känslor fanns det även i dag. Men det tycker jag faktiskt att den gode Valdemar med pipan får ta åt sig av. Ifrån att släppa det mesta under 45 minuter så kliver han sedan in i andra och börjar plocka utvisningar. Från 0-70 på 45 minuter. Det är bra acceleration det…


2403. Det var publiksiffran. Så. Då var det skrivit.


På torsdag rullar det vidare med match i Västerås. SAIK kan avgöra. VSK måste vinna för att kunna sätta sig i spelarbussen på lördag upp till Sandviken. Enkla förutsättningar. Inte lika enkelt att förutspå hur det kommer att se ut och sluta dock. Jag kan inte se några tecken på att något av lagen är tröttare än det andra. Även om Anders Bruun verkar se det i en intervju med Bandypuls. Men det är ju också en del i det psykologiska kriget som pågår. Vill SAIK svara på det så är väl kanske Linus Forslund rätt herre. Han skulle säkert med ett stort leende på läpparna berätta hur trötta och nerkörda VSK ser ut. Lätt… SAIK mot VSK handlar så mycket mer om det som utförs på isen med klubbor och boll. Det är lika mycket taktiskt och psykologiskt.


I den andra kvarten mellan Edsbyn och Broberg så ligger matchbollen i Ovanåker. 7-4 blev det i kväll men Broberg var länge med i matchen och hämtade in ett 0-3 underläge till 3-3. Nu blev några viktiga pjäser i Broberg skadade. Målvakt Wasberg tvingades kliva av efter bara en kvart med axelskada. Och sedan var det Martin Söderbergs (o)tur. Även här en axelskada efter krock(?) med Svensk i Edsbyn. Dubbla oturen i det hela var att Edsbyn gjorde mål också när Söderberg låg på isen.

Tufft för Broberg som nu får hoppas att man kan repa mod till torsdag och försöka skaka fram en femte match. Omöjligt är det inte men svårt blir det.


Till slut så kan vi konstatera att detta med hörnor är en viktig detalj när vi nu är i slutspelet. SAIK och VSK var milt sagt, dåliga på det i grundserien. 6 resp. 8 procent i mål. I slutspelet så ligger man i topp. SAIK har 24 procent, VSK 20. Det var det där med att vara van med att spela bandy långt in i mars….


Och innan det släcks ner här på Ryttarstigen i Ockelbo så vill jag bara sända mina varmaste hälsningar till Kalix, Ljusdal, Västerås (Tillbergaområdet), Nässjö, Trollhättan, Falun, Stockholm (Tellus) och Motala. Vi som befinner oss i slutspelets nervösa fas ska nog inte ens jämföra oss med vad ni känner inför det som komma ska. Kvalet till elitserien börjar i morgon. För fyra av lagen handlar det om ångest. För det andra fyra handlar det om möjligheter. Stort lycka till alla åtta lag!

Presentation


Thomas nu fyllt 40 bloggar om bandy och framförallt SAIK

Länkar

Fråga mig

6 besvarade frågor

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017
>>>

Följ bloggen

Följ Densvartvita med Blogkeen
Följ Densvartvita med Bloglovin'

Droppnätet


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se