Senaste inläggen

Av Thomas Forsberg - 8 februari 2016 22:11

VM är över och nu är det slutspurten i elitserien kvar. Fredag 12 februari startar serien om. Fem veckor senare så står vi inför grand final i Tele 2 Arena. Ute bland klubbarna. Hos fansen och övriga bandyintresserade så mal nog frågan just nu. Hur tar vi oss till Tele 2? Här får ni svaret och det är enkelt.


Åk E4 mot Stockholm. Kom ihåg att svänga höger vid Norra Länken. Kör ca 7 km. Håll sedan vänster mot Globen, kör 888 m. Ta sedan avfart mot Globen, kör 168 m. Håll sedan höger mot Enskedevägen, kör 448 m. Ta sedan första avfart i rondell Enskedevägen, kör 80 m. Ta första avfarten i rondellen på Arenavägen, kör 440 m. Sväng höger på Arenaslingan, kör 418 m.

Du är sedan framme…..


Lätt som plätt va? Ja, för oss åskådare så är det kanske så. Men att som lag ta sig dit denna säsong, är resan svårare än på många år. Finns många avfarter längs vägen där man kan svänga fel. Två lag kommer dock att hitta rätt och jag hoppas naturligtvis att ett av lagen är, SAIK.


Men om man ska hålla sig kvar i vägbeskrivningens krångliga värld så skulle väl jag säga att just nu sitter SAIK i en spelarbuss där GPS:en inte riktigt är inställd på Stockholm och det känns som om det är stopp vid grillen i Månkarbo för ett Supermeal med extra räksallad på….


Det finns dock mycket som talar för att SAIK kan styra mot rätt destination. Spelarmaterialet räcker långt. Rutinen finns. Det där med att ”det sitter i väggarna” finns. Vinnarskallar finns. Dessa ingredienser ska nu bara bakas ihop under en dryg månads tid och tillreder man det på rätt sätt, kommer man att servera en finalkaka den 19 mars. Det sätter jag en kanel längd på….


Men då krävs som sagt var en hel del arbete. Och tittar man på laget så behöver fler börja blanda sig i den här smeten. Patrik Nilsson kanske inte mådde som en prins efter samtalet från Svenne Olsson där han fick njet till en biljett till Ryssland. Men kanske har uppehållet gjort Nilsson gott. Det är väl ett understatement och påstå att både han och vi andra har krävt lite mer från hans sida så här långt. Mycket stolpe ut har det varit men det kändes ändå som om det var något på gång när uppehållet kom. Kan Patrik hitta målet igen, får motståndarna det jobbigt. Eller jobbigare, kanske man ska säga.


Mittens rike. Där avgörs många matcher. Tyvärr så har SAIK förlorat en hel del matcher just där i år. Många skäller på att försvaret inte räcker till. Men det är ju ändå många gånger som bristerna har kommit högre upp i plan och då ställs Lusen&Co för svåra uppdrag. Mittfältet måste tajta ihop det mer. Become the black trashbag = Den svarta sopsäcken…


Jag är ingen bandytränare, tack o lov kanske man ska tillägga men här tror jag att man kan röra om lite och varför inte prova att sätta ner Linus Forslund på en ytterhalvsposition och kanske flytta upp Gälman? Förmodligen inget drag som kommer att genomföras men det skulle vara jäkligt spännande, eller hur?


Sen tror jag också att man måste bestämma en typ av försvarsspel man vill spela. Stöta högt eller sjunka? Just nu blir det någonting däremellan och då ser det märkligt ut många gånger.


Hela det här laget har ju varit med när det börjar dra ihop sig och det finns så många fler växlar att lägga i. I skidspåren pratar man om att gå på tvåan och treans växel. För SAIK handlar det om att gå upp på fjärde och femte nu….


Någonstans har jag känslan av att om man bestämmer sig i SAIK så plockar man bara fram spelet som krävs och då får dom andra lagen heta, Västerås, Villa, Bollnäs eller Hammarby. När SAIK driver spelet som man kan, får andra lag kämpigt att hålla takten. Tyvärr så har den svartvita dansen i år gått för mycket i otakt och det kan ha kostat en framskjuten placering i serien. Första platsen är sedan länge bortom räckhåll och även andra platsen känns en aning långsökt. Det krävs full pott (6 p) och att både Villa och Bollnäs tappar en match var. Den ekvationen är både svår och kanske omöjlig att få till.


Så att titta i tabellen i det här läget är nog inget man bör göra. Det enda man kan påverka är sig själva och ta läget som blir när vi till slut summerar elitserien den 16 februari. Det är nu det gäller att visa att Ensamma är vi starka. Tillsammans är vi oslagbara….


Till sist: Stort grattis till P19 som i alla fall plockade hem ett VM-guld till Sverige den här helgen och jag hoppas att innan matchen mot Vänersborg tar SAIK Bandy tillfället i akt och hyllar Jesper Jansson, Hannes Edlund, Oscar Stadin, Albin Airisniemi, Alexander Larsson och naturligtvis friktionskordinatorn Peter Nava för deras insatser.


ANNONS
Av Thomas Forsberg - 6 februari 2016 20:08

 

Det som jag aldrig trodde skulle vara möjligt hände så i dag och som ett brev på posten kikade giraffen förbi. Den där giraffen jag skrev om i mitt tidigare inlägg var ju om bandy skulle hamna på OS-kartan men den fanns även med i scenariot att Sverige skulle missa VM-finalen.

"På söndag sätter vi oss i tv-soffan för att avnjuta ännu en VM-final med Sverige och Ryssland. För femte året i rad och i vilket antal totalt, orkar jag inte räkna. Om det inte blir så, räknar jag kallt med att se en giraff komma gående på gatan…."


Och visst dök den upp. Tillsammans med ett gäng landslagsspelare iklädda dumstrutar och långa näsor. Det sista var faktiskt inte sant. Dom sitter kvar, förmodligen i ett sunket omklädningsrum i Uljanovsk och funderar på vad som hände. Vad som hände var att Sverige förmodligen när dom klev upp i morse redan hade tankarna på morgondagens storslagna, häftiga och smått fantastiska final mot Ryssland där guldet skulle bärgas hem igen. Med oknytna skridskor och hjärnan framskruvad 26 timmar in i framtiden upptäckte man försent att Finland faktiskt kunde spela bandy och när man insåg det, var det försent och skrällen var ett faktum. Drömfinalen mot Ryssland blev brutalt bortsköljd och förvandlad till en avslagen, "måste-vi-spela-tredjeprismatch" mot Kazakstan. Antiklimax? Joooodåsåatt......


Har lite svårt att greppa det som hände i dag. Man kan ju välja att se det från två håll. Katastrof. Fiasko och överstrykna getingar i betyg., Det är väl den spontana känslan man får.


Man skulle kunna se det som bra för bandyn. Att Finland visar att man i sina bästa stunder kan rubba det två stora nationerna och att det ger något positivt inför framtiden. Men från det hållet får vi se en annan gång. Just nu är det svart.


För även om spelare och ledare intygar att det inte fanns underskattning med i bilden, så tror jag inte dom. För har man inte underskattning i bakhuvudet, slår man inte bort passningar man i normala fall aldrig missar. Man är mer beslutsamma i det man gör och Finland slår inte Sverige om det gulablåa landslaget har 100 procent fokus. Det händer inte. Det har hänt en gång. VM finalen 2004 och den spelades utomhus i snöstorm och då blir bandyn en helt annan gren. Här var det perfekta förhållanden och Sverige hade imponerat fram till klockan 14.00 i dag.


Bronsmatch mot Kazakstan i morgon sen får man sätta sig på flyget hem och ladda om för elitseriens slutspurt och slutspel. Det som kan bli positivt om jag tänker för SAIK:s del är att det bör vara fyra rätt revanschsugna herrar som kommer hem. Vinnarskallarna finns så det räcker och blir över oss Edlund, Pettersson,Mossberg och Lusen. Man kan ju hoppas att dom förvandlar den till energi in i SAIK.


Fast å andra sidan så gäller det ju resten av truppen också. Kan bli en häftig avslutning på säsongen det här...


Mitt i allt så måste man ändå gratulera det finska landslaget. Man gör allt enligt planen och när man sedan blir trötta och får slå i från sig, har man tur och en duktig målvakt. Att vinna över Sverige är nog i Finland snudd på lika stort som att ta ett VM-guld.


För hur man än kommer att bete sig i morgon. Om man så släpar in spelarbussen i straffområdet och lägger sig i skyttevärn, kommer den ryska björnen att ramma allt och bärga sitt fjärde raka guld.

Det sätter jag en giraff på....





ANNONS
Av Thomas Forsberg - 4 februari 2016 16:44

Kvartsfinaler i ett VM. Då brukar det kännas att det hela har börjat. Det 8 bästa lagen gör upp om två platser till den stora finalen. Spänningen ligger i luften och dramatiska matcher avlöser varandra.

Men i vår kära idrott så ser det inte riktigt så ut. Så här slutade dagens kvartsfinaler i bandy VM 2016.


Kazakstan-Norge 11-3

Finland-Vitryssland 17-3

Sverige-Lettland 28-3

Ryssland-USA (inlägget skrevs innan matchen spelats. Min gissning blir 17-1..)


Frågan jag ställer mig, trots mitt brinnande intresse för sporten, är: Vem FAN kom på idén om att införa kvartsfinalspelet? Om någon kan försvara det, prata nu eller var tyst för alltid…


Det finns en dröm om att bandy ska kunna ingå i dom fem ringarnas lekar. En dröm som funnits länge och som även jag delat. Men drömmen om att få se dom olympiska ringarna på svenska landslagströjor känns lika avlägset som att en giraff skulle knalla förbi utanför mitt köksfönster en kulen februarikväll….


Dom här matcherna kan inte vara bra för varken länderna som vinner. Förlorar. Och framförallt ger det dålig reklam för en sport som redan slåss för att överleva. Argumenten för att försvara sporten blir ju inte fler när sådana här matcher spelas.


Att bandyfamiljen har utökats med flera nationer ser jag inget negativt i. Tvärtom det är roligt att fler upptäcker den underbara sporten. Men när två skilda världar möts, typ Sverige och Lettland, blir resultatet förödande. Hade Sverige gått för fullt i den matchen så hade man nog hamnat på runt 45-50 mål. Kan någon förklara för mig hur utvecklande det är för dom svenska och lettiska spelarna? Nä, det blir som titta på America´s Funniest Home Movies. Också ett program som går på kanal 5, by the way….


Som vanligt så kan jag inte låta bli och fundera på lösningar. Det som står klart är att det är positivt att så många som 18 nationer finns med i VM om man räknar med det som kallas B VM. Det är bra. Men låt oss stanna där. Om man skulle leka med tanken att arrangera VM som det ser ut nu (kvartsfinalerna borträknade) kanske vartannat år och det år som inte VM spelas kanske dom fyra nationer som åtminstone kan räknas till toppen, Sverige, Ryssland, Kazakstan och Finland kan spela någon typ av Bandy Tour.


Ungefär som hockeyns landslagscuper som man kör under en säsong. Där alla möter alla och spelas i varje land. Sen kan man räkna ut en sluttabell och kora en ”Tour-vinnare”.


Skulle förmodligen bli att stå mellan Sverige och Ryssland även där. Men på kanske lite halvknackig is i Kazakstan eller i Helsingfors, så kunde kanske även dom lagen skrälla en gång.


Den här touren skulle kunna avgöras med att redan i september spelas första omgången i Sverige. Den andra skulle kunna spelas i Kazakstan någon gång i december. Sedan i Finland då när VM-tiden är och avslutas i Ryssland efter SM-finalen.


Anledningen till att VM ser ut som det gör nu enligt det internationella bandyförbundet, är för att på sikt utveckla det svagare nationerna. Men åter igen. I vad ligger utvecklingen när man torskar med 28-3 och då man också vet att om motståndarna hade tagit det på allvar, hade siffrorna varit större?


Men vad skulle då det andra nationerna göra under ”VM-fria” år? Ja, dom skulle ju kunna spela ett alternativt VM. I vad ligger utvecklingen där och hur ska man kunna närma sig dom stora, är väl en berättigad följdfråga då.


Som jag ser det så får vi nog leva med att bandyn har olika nivåer och det är en utopi och tro att lag som Lettland, Vitryssland och USA mfl, ska närma sig dom stora. Det kommer inte att hända under min livstid i alla fall och jag hade då tänkt köra på ett tag till….


Bandyn kan inte jämföra sig med storebröderna, fotboll och hockey. Där finns det en bredare topp, även om dom som vinner gulden i dom idrotterna inte heller är speciellt varierande år från år. Jag hade jättegärna sett att flera länder än Sverige eller Ryssland kunde spela final. Men att det ska hända inom en snar framtid med detta upplägg på VM är för mig ett lika otänkbart scenario som att Donald Trump helt plötsligt skulle säga något smart….


På söndag sätter vi oss i tv-soffan för att avnjuta ännu en VM-final med Sverige och Ryssland. För femte året i rad och i vilket antal totalt, orkar jag inte räkna. Om det inte blir så, räknar jag kallt med att se en giraff komma gående på gatan….

Av Thomas Forsberg - 29 januari 2016 23:32

Kommer ni ihåg när Magnus Muhrén fick matchstraff i en seriematch nere i Vänersborg efter att med  ett "våldsamt" slag mot utvisningsbänken visat sitt missnöje med domslutet? Det blev en snackis i hela bandysverige och många var det som funderade över bandyns regelverk vid det tillfället.


I går var jag tillsammans med två av sönerna oh bevittnade hockeymatchen mellan Brynäs och Luleå. Jodå, i bland klär sig  Fantomen i vanliga kläder och går som en vanlig man på stan, i det här fallet ishockey...

I den andra halvlek..., förlåt perioden, drabbades Anton Hedman, Lules kanske fltigaste besökare på bänken där inga matcher vinns, av en  utvisning. Han hade inte alls samma uppfattning som domaren och på väg ut till bänken, ville han visa vad han kände och med en kraft tagen ur den norrbottniska myllan vevade han klubban i sargen så flisorna flög säkert upp på åttonde bänkraden. Sen satte han sig i båset. Säkert nöjd med sin protest.


Domarna slöt genast upp i ett ting där åtminstone jag trodde att utgången var given. Duschen direkt. Men se ni det blev inte fallet. Det blev 2 minuter påbackning på dom två han hade skaffat sig innan. 2+2 alltså.


Det var då jag kom att tänka på Murrens matchstraff. Muhréns slag kan betraktas som ett hammarslag jämfört med Hedmans vårdslösa behandling av både klubba och sarg. Men straffet för beteendet blev alltså värre för hammarslaget.


Tycker nog att hockeyspelare och alla andra idrottsutövare för den delen, har ett ansvar gentemot dom som kommer för att titta på matcherna. Att bli besviken hör till och protestera också. Men när man på bästa sändningstid, en fredag kväll lär ut till barn hur man på snabbast möjliga tid förvandlar sin hockeyklubba till kaffeved, tycker jag att det är snudd på bedrövligt att man får fortsätta spela matchen. Jag tror inte det var så många som höjde på ögonbrynen den där fredagskvällen i Vänersborg då Muhrén slog i den där spiken som stack upp i botbänken. Men det är inget jag så här drygt två år i efterhand försvarar heller. Men det jag kan känna är att straffet var inte riktigt i linje med förselsen. Men som sagt var. Idrottsidoler har ett ansvar. Glöm inte det...


Annars så var det en helt ok upplevelse att vara på en hockeymatch. Det var bra och högt tempo och jag tog också tillfälle att följa upp föregående inlägg om det här med inramningen.


Det råder inget tvivel om att hockeyintrot pumpar upp nerven mer än vad bandyintrot gör och här tycker jag bandyn bör ta bitar av det. Det är klart att det är svårt och piska upp stämmningen när publikantalet är så mycket mindre som det är på bandy men det kan gå om man bara vill.


Nu blir det till att sova och ladda för bandy i helgen. Först bandyskola för Hugo och på söndag är det Joels bandyträning. Tur att man vet vad man ska göra på helgerna.... Ha det gott alla!

Av Thomas Forsberg - 27 januari 2016 21:01

Det svåra med att hålla en blogg i liv är att komma på ämnen som gör att folk blir intresserade och engagerade. Det är minsann inte det lättaste alla gånger och jag kan inte räkna antalet gånger där jag suttit framför dataskärmen och fått fingerkramp deluxe och så blev det inget inlägg. Så vad ska då detta inlägg handla om??


VM i Ryssland kanske. Det är dags att återigen utse vilket land av Ryssland eller Sverige som kommer att ta hem guldet. Det är nästan mer spännande om Somalia kommer att ta sin första historiska poäng när B-VM avgörs veckan efter.  Som ni kanske förstår av dessa rader är jag mindre förtjust i att VM kommer in mitt i den slutspurt av elitserien som pågår.

När jag tänker bandy VM 2016 kommer jag osökt och tänka på vad fabrikör Brännström säger till Hedlund i Sällskapsresan (Snowroller): ” Vet du vad du har, Hedlund? Taskig tajming….


Men till alla er VM-resenärer så lyckönskar jag er naturligtvis och kommer att heja på framför tvn och vinterstudion.. Nä, just ja. Det var ju inte Pops och dom, i år heller... Den bandykunniga kanal 5 tillsammans med Eurosport kommer att ge oss bilderna. Tack för att ni finns...


Eller så skulle jag ju kunna ägna inlägget åt att försöka reda ut den kryddstarka soppan som tillretts på söder i Stockholm. Där fick man i veckan för sig att spetsa till det hela med att plocka bort tränare Brodén från hans roll. Beskedet kom lika överraskande som ett snöfall på Gran Canaria och jag förstår helt enkelt inte mig på vad man gör där runt Zinken. Tycker nog att Brodén har fått ut ganska så bra av det spelarmaterial han fick i händerna när säsongen började och med dom isförutsättningarna på hösten, tycker jag det är starkt att vara med och slåss om en plats bland dom fyra första. Om man nu i Hammarby tror att detta kommer att ge laget den energiboost man söker inför slutspelet, är man lika illa ute som sandförsäljaren i Sahara.... För bandyn i stort är jag oroad över turbulensen i Hammarby. Ett Stockholmslag behövs för sporten om den på något sätt ska kunna få de massmediala utrymme som vi bandyälskare tycker att den förtjänar. Men på sikt kanske det blir Tellus vi får sätta som Stockholms nummer ett...


Nä jag gör så här i stället. Blickar bakåt. Låt oss vandra tillbaka till åren innan Göransson Arena reste sig upp som en jättelik skalbagge på Jernvallens klassiska område. Till åren då bandyn spelades ute på Jernvallen. Den klassiska vallen där både världsstjärnor i fotboll och bandy spelat. Som sagt, klassisk mark.


Stod där på Sektion B i söndags och tittade på bandy. Grabben hade poolspel och det var inte utan att man drabbades av en nostalgitripp när man tittade sig omkring. Det var många minnen som kom tillbaka. Men att dra alla dom här skulle göra det här inlägget till världshistoriens längsta blogginlägg....


Det jag egentligen vill komma till är hur man kan plocka in den känsla som fanns på läktaren på Jernvallen, in i arenan och göra bandyn i Sandviken popuär igen. Det skulle faktiskt kunna fungera med rätt enkla medel.

1. Introt.

5-10 minuter innan match ska nerverna börja dyka upp. Både bland spelare och publik. Under Jernvallsperioden var man oerhört skickliga på att bygga upp stämningen innan match. Jag kommer ihåg att man stod och nästan hoppade av otålighet innan introt började. Minut för minut byggde man upp en förväntan hos publiken. Pigge gjorde i sina glansdagar sitt för att driva upp tempot med mycket fyndiga upptåg som fick i gång publiken. Klapp och stamp med fötterna måste ha känts ända ner till spelaringången. Tänk er själva att stå där för att gå ut och spela och ni hör hur musiken, dånet från applåder och hejarop når er. Det bara måste bygga upp adrenalinet hos spelarna.


När det sedan var dags för spelarna att komma in, pumpades musiken upp ytterligare ett snäpp och den där nedräkningen man körde många år, funkade för mig i alla fall. Man fick liksom rysningar i kroppen och när sen spelarna åkte in på plan där raketer ackompanjerad av hejaramsor gjorde att crescendot var ett faktum, mådde man rätt bra och hade "the feeling" inför matchen.

 

Så känns det inte riktigt i dag. Jag kan tänka mig att när Edlund, Pettersson, Mossan och det övriga står där nere i spelargången och väntar på att få ta emot hyllningarna när man gör entré, är känslan betydligt svalare. Det tycker jag att man kan se när dom kommer in på isen. Det ser liksom nästan lojt ut från början.

Jag har alltid sagt att när spelarna ser loja ut i introt är det en vägvisning för hur uppträdandet på isen kommer att se ut. Och den tesen håller än och i allra högsta grad den här säsongen....

 

Här skulle jag vilja se mer tempo i musiken innan match. Musik som får publiken att börja klappa händerna och driva upp känslan så att den når ner till spelarna. Raketer är väl ingen bra idé inomhus men någon annan lösning så att det blir eld och lågor när sedan spelarna gör entré.

Låter kanske konstgt att sådana saker kan påverka men titta på hockeyn. Jag är inget hockeyfan och åker väldigt sällan och tittar. Men en av anledningarna är att få uppleva introt. Få en känsla av att något roligt kommer snart att hända. Något som kittlar. Det är faktiskt så och jag är övertygad om att spelarna i SAIK skulle vilja se en sådan förändring. Då kommer vi också att få se Pettersson, Edlund och Mossan sprudlande av energi när dom kommer in på isen.

 

2. Belysningen.

På Jernvallen var det mörkt på läktaren när matchen spelades. Det gjorde att man blev mer vågad i sina yttranden och rörelser. I vissa fall så var  naturligtvis spetsad glögg inblandad också... Men bara vetskapen om att när man gestikulerade så syntes man inte lika mycket som man skulle ha gjort på en upplyst läktare, gjorde att folk engagerade sig mer i matchen. Vissa kanske väl mycket men om språket och gesterna håller sig inom ramarna för vad som är acceptabelt, tycker i alla fall jag att det är fullt ok.

 

I dag ser man nästan ingen som yvigt protesterar mot ett domslut eller spontant vrålar ut ett hejarop. Det är för ljust och som svensk skäms man om man gör så. Undantaget är väl klacken. Där är det bättre än på länge och det börjar nästan lukta gamla tider igen. Fortsätt jobba på i den riktningen och förändringen att stå på kortsidan blev bara till det bättre.

 

Hur gör jag då, kanske ni undrar? Sitta där och tycka till vad som ska göras och inte göras. Ja, jag är väl som alla andra, tyvärr. Men jag försöker i alla fall visa känslor och vid mål brukar jag som oftast ställa mig upp i alla fall. Men jag känner ju blickarna av dom bakom och framför.

Sänk ljusstyrkan över läktarplatserna. Det tror jag gör mycket för det spontana uttrycken.

 

3. Släpp platserna fria.

Den här frågan har jag drivit likt ett fackförbund driver om högre löner. Ända sedan GA:s födelse har jag varit emot bestämda platser. För några år sedan så tänkte man i alla fall om och skapade fria sittplatser på ena långsidan. Resultatet? Ja, i stort sett alla matcher som har spelats så har den mesta av publiken suttit på just den sidan. Bandypubliken vill bestämma själv var man ska sitta och med vem man ska sitta. Punkt!

 

Det där var tre saker som kanske i mångas ögon verkar ganska banala för att ha någon som helst påverkan på känslan av att gå på bandy. Men jag tror att i dom här tre delarna finns lösningen till att locka åtminstone några hundra till att besöka Göransson Arena. Publiken kallas inte den 12:e spelaren för intet. Det är trots allt dom som gör det möjligt för klubbarna att kunna bedriva sin verksamhet....

 

Nu blickar vi framåt igen och fortsätter nedräkningen till det att elitserien startar om den 12:e februari igen. Att det spelas ett VM därimellan, ser vi som pausunderhållningen.....

 

Till sist. Så här kunde ett intro se ut på Jernvallen. Bildkvaliteten inte den bästa men det var ju ändå före Smartphone-tiden....

 

 

 

 

Av Thomas Forsberg - 20 januari 2016 21:17

Skulle kunna ägna detta inlägg åt att skriva splatmeter om SAIK:s förlust nere i Vetlanda. En förlust som med största sannolikhet innebär att en andra plats (första släppte jag i slutet av december) seglar i väg med riktning Lidköping. Jag skulle kunna spä på att SAIK för tillfället inte känns tillräckligt stabila och starka för att nå en final, för sjätte året i rad osv. Men jag väjer att inte göra det. Att förlora nere i Lena PH land gör förvisso ont och man dansar ju inte direkt i neon...


Men det klassiska VBK med 3 SM-guld, har något på gång i dom småländska skogarna. Med en lök på laxen (läs Johan Löfstedt) och ständigt målhungrig Joakim Andersson kommer Vetlanda bli en riktig outsider när slutspelet drar i gång. Och nere i sin hemmaborg kommer man att göra livet surt för det lag som kommer att välja dom i en kvartsfinal. Så ingen sågning av SAIK här inte utan det är bara att hoppa upp på stålhästen igen och komma tillbaka. TB väntar på fredag och där finns ju mycket revansch att utkräva efter den tunga förlusten tidigare på säsongen.


Nä det här inlägget ger jag till Kalix, Broberg och övriga bandysverige. Ingen har ju kunna undgått "Kalix-gate" så jag går inte in på bakgrundshistorian. Matchen mot Broberg spelades i Uppsala i inomhushallen och publiksiffran uppgick till 34 stycken. Vilka det än var så ska ni ha all heder att ni var där på en nu i historieböckerna inskriven bandymatch. Men det som nästan är det finaste i hela denna smått bisarra historia är att biljettintäkterna motsvarade runt 300 personer. Detta mycket tack vare den Swishvåg som sköljde genom bandysverige under onsdagen. 120 kronor swishades runt om i hela landet och mottot var: Klart bandyfamiljen ställer upp. Det kallar jag kärlek till sporten och det är det som är det fina med att vara en ganska liten sport. Bandyfamiljen tar hand om varandra.


Och Broberg ställde upp med folk som hjälpte till och jobba under matchen och jag tror man även ekonomiskt bidrog med stöd. Det är stort och man tycker nästan lite synd om Brobergarna när nu Kalix var ofina nog att gå och vinna "hemmamatchen"...


Sådana här saker händer nog nästan enbart i bandy och det som började som en iskall storm mellan Kalix och bandyförbundet har väl kanske lagt sig till kuling nivå nu, även om jag förstår att man fortfarande i Norrbotten inte är riktigt tillfreds med hur det här har skötts. När seriemakarna ska sätta sig ner inför kommande säsong, bör man nog ha en backup plan för liknande händelser. För att det kommer kunna vara -30 grader i Kalix även i Januari 2017, är lika säkert som att björnen bajsar i skogen....


På tal om bandyfamilj. Skrev till TV4 och lämnade mitt smått galna förslag om att bandyfolket skulle ta och köpa tillbaka bandyn till kanalen. Fick till svar att sportansvarige på TV4 skulle få mejlet och återkomma. Sent onsdag kväll har jag inte hört något i alla fall och min känsla är väl att så förblir det. Men frågan är utkastad i alla fall.


För övrigt i elitseien så kan vi nu konstatera att Bollnäs knappt vet hur det känns att förlora längre. För att påminna er blåoranga så skedde det 9 december mot Vänersborg. 11 raka matcher och 20 poäng senare är Bollnäs trea i tabellen. Westh må vara kapten på båten men motorerna sitter på nummer 4 och 11....


Om Edsbyn fick välja vilket lag man skulle få möta i slutspelet skulle man nog utan tvekan välja Hammarby. 7-4 hemma i november och imponerande 5-2 på Zinken i kväll. Nu är ju varken Edsbyn eller Hammarby i en väljarsituation så det lär bli svårt med ett sådant möte. Men Edsbyns seger tog dom närmare en slutspelsplats i alla fall.


Villa vann slaget om Västergötland. Stabila 5-1 på Vänersborg. Ingen Muhrén på isen men vänta ni. Det kommer nog. Laget från Lisch kan på fredag stänga dörrarna till topp 2 platserna om man vinner i Bollnäs.


Sen har vi då Västerås SK. Laget som i stort sätt varje match gör det man ska. I dag var det Sirius som fick vara med och leka i en knapp halvtimme. Sen växlade man upp i det grönvita laget och åkte i från. VSK känns många gånger som en formel 1 bil som av någon anledning hamnat i en go-kart tävling... Enda gången övriga lag är i närheten är när man går in i depå. För Västerås del handlar det om att inte tvingas till depåstopp den 19 mars....


Måste väl också nämna den Svenska VM-trupp som togs ut i dag. Inga direkta överraskningar men roligt att notera för en svartvit var att 11 av dom 18 uttagna, spelar eller har spelat i SAIK. Det värmer i kylan och efter tung förlust i Småland... Ont, det gör ont men det går....



Av Thomas Forsberg - 19 januari 2016 09:43

Härom kvällen när jag skulle lägga mig för att möta John Blund slogs jag av en tanke. Tänk om vi som är bandyfantaster skulle ta och köpa tillbaka bandysporten till tv. Jo, jag vet, det låter som om jag redan hade somnat och hade en sådan konstig dröm man kan ha ibland. Men låt mig förklara, eller åtminstone försöka…


Vi som gillar sporten har ett gemensamt bekymmer. Bandyn i tv finns knappt. Om du inte har betalkort och bra internetuppkoppling förstås. Då kan du ju alltid köpa en match för knappa hundringen och sedan titta. Men tyvärr så är det allt för ofta ganska så taskig bild och tekniken har strulat många gånger. Och det är långt ifrån alla som har möjligheten att köpa hem dom här matcherna.


I en säsong så har nu SVT haft bandysändningarna igen efter att TV 4 kört riktigt bra säsonger innan. Ok, att dom i flesta fallen körde matcherna i en kanal som inte finns i grundutbudet men det var ändå många som kunde följa bandyn.


Nu när SVT har haft sändningarna så kan man räkna på två händer dom matcher man sänt. I en artikel från 2014 där man kan läsa att bandyn ska återvända ”hem” till där den hör hemma, står att en rad matcher ska sändas. Vad blev det då? Tre matcher från grundserien och dam och herrfinalerna. Oops.. det räckte visst med en hand….


Jag vet inte hur många bandysupportrar det finns i vårt avlånga land men jag vet att dom som finns inte är nöjda med hur sporten visas i nationell media. Har man tur kan man ju faktiskt få se en eller annan minut i Sportnytt, var tredje omgång.


Nu till den smått bisarra idén jag fick i nästan sömnliknande tillstånd. Om vi som är mån om denna klassiska sport skulle ta och hjälpa till och helt enkelt köpa tillbaka bandyn till TV4. För det är väl där skon klämmer antar jag. Det kostar att sända matcher med allt som tillkommer. Här kanske vi kan bidra.


Om alla som är mån om att bandyn ska få mer utrymme i tv sätter in pengar, valfri summa förstås, efter denna säsong och erbjuder dom till TV4 för att hjälpa till att täcka kostnader som uppstår vid en sändning. Jag har ingen aning om hur mycket en sändning kostar ett bolag med allt som ingår men jag tänker lite, Många bäckar små…


Jag vet att det är en absurd idé egentligen men när vår sport motarbetas av SVT så måste man på något sätt visa att man är missnöjd och jag vet att det finns många därute som vill att bandyn ska ha mer tid i rutan. Och tänk er då känslan när TV 4 sänder en match och ni vet att sändningen har möjliggjorts av just dig….


Som sagt var, en minst sagt skruvad tanke kanske. Men jag kan försäkra er om att jag faktiskt var vaken när tanken slog mig och när man brinner för något som jag gör för den här härliga sporten, kan dom mest konstiga idéerna dyka upp och som bandysupporter är man van att jobba i motvind, uppförsbacke och på oslipade skridskor, så varför skulle inte det här fungera…


Det kanske är läge att starta en bandyfackförening och driva frågan. Fast å andra sidan, i dessa skandaltider kanske man ska passa sig för fackliga åtaganden…


BANDYN TILLBAKA TILL TV4!



Av Thomas Forsberg - 15 januari 2016 22:22

Börjar med att försöka sätta mig in tankegångarna hos det två gallerförsedda unga bandykillarna som satt på en varsin stol en fredagkväll i Göransson Arena. Två unga talanger med massor av bubblande vilja att visa upp sig för 1762 på läktaren. Två kilar som tränar hårt. Kanske hårdare än vad dom 11 som befinner sig på isen gör. Två killar från stan.


Noll. Nada. None. Null. Så många minuter fick man i speltid. Trots att det var 12 andra svartvita herrar som agerade både energilöst, kraftlöst och viljelöst långa stunder ute på den stora is-scenen. Den glöd som en gång tändes hos dom här två unga killarna när man kallades upp bland dom stora, håller kanske på att falna. Alla som har gjort upp en eld någon gång vet väl att man måste underhålla den med mer bränsle och syre. I det här fallet handlar bränslet och syret om, istid och förtroende…


Jag vet att dom här killarna är långt i från så erfarna som det övriga spelarna i laget och skulle inte på något vis kunna gå in och förändra någon matchbild eller dominera och avgöra. Nä, så mycket bandy kan jag faktiskt och det är inte det jag är ute efter. Jag menar för att kanske väcka dom mer etablerade spelarna. Att skaka om lite i lejonkulan bland alla landslagsspelare. Att visa att ingen går säker. Att hårt jobb med ett jäkla hjärta och själ i det man gör, krävs för att få spela. Så ser det inte ut nu och det oroar mig.


Kom på mig i första halvlek att under en period satt jag och tittade in i mittplan under en längre tid. Vad hände där egentligen? Jo det var där man hittade dom flesta SAIK-spelarna. Snurrandes i ganska makligt tempo med bollsläpp bakåt. Inget hot direkt mot Hammarbys för dagen ganska så kompakta vitgröna mur. Det enda jag saknade var faktiskt ett gäng konståkare från Brinka som hade kunna gjort några piruetter och triple salchows. Det hade banne mig höjt underhållningsgraden...


Var finns hjärtat? Var finns själen? Var finns modet? Ensamma är vi starka. Tillsammans är vi oslagbara. Jo, det låter fint men det måste praktiseras också och det tycker inte jag att det görs nu. Att det till slut blir 4-4 får vi svartvita vara nöjda med och det bara att tacka Martin Falk och Erik Pettersson för det. För den här poängen var faktiskt snudd på en stöld. Jaja, det var tre ramträffar och en missad straff och en vass Hedberg i Hammarbymålet, så visst fanns där lägen men spelmässigt var det långt ifrån det man vill se sina svartvita hjältar prestera.


Attityd. Ordet betyder inställning. Något som måste finnas med när man kliver in i olika situationer. På en bandyplan måste man ha det med sig under 90 minuter. Mot alla motstånd. I alla närkamper. I den här matchen var det sista kvarten (öka takten) som SAIK plockade fram det och visst, det räckte till en poäng men en poäng jag faktiskt har svårt att vara nöjd med då dom första 75 hade så mycket mer att önska.


Ledare. Tycker att det saknas en naturlig ledare i dagens SAIK. Från guldåren 11-12 var det Berlin som var generalen på mitten. 2014 så var det Östblom som ägde "mittens rike". 2015 fanns Säfström överallt. 2016? Vi har Sveriges överlägset bästa anfall. Det visste vi redan på förhand att det skulle lösa sig framåt. Men när ett hav stormar krävs det att båtens kapten vet vad han gör och styr skutan mot säkra vatten. Just nu känner jag en oro över skutan SAIK. Jag säger som Musse i den klassiska julfilmen med husvagnssemestern: Vem kör egentligen? Tony? Jacke? Edlund? Mossan? Långben?...

I mitt tycke är det en berättigad fråga och en fråga som jag tycker att nye elitansvarige Daniel Zeke Eriksson bör ställa i ett omklädningsrum beläget på Göransson Arena. Eller så håller han sitt berömda tal från 2011…


Spelare och ledare vet det. Fansen vet det. Journalisterna vet det. Motståndarna vet det. Kunnandet och rutinen finns i dagens SAIK och man kan mycket väl gå hela vägen till Stockholm och Vänners Arena. Men just nu känns det som om Stockholm ligger långt bort. Tur att det är långt till den 19 mars då och tid finns till förändring. Men den måste komma snart. Jag vill se attityd, hjärta och en vilja av stål från och med nu. Då blir vi oslagbara!


Det svider att behöva skriva så här negativt om det lag man har närmast om hjärtat och jag hoppas att det blir det sista för den här säsongen. Och mitt i allt så har man ju faktiskt räddat poäng i två viktiga matcher och inte förlorat sedan plattmatchen i Bollnäs för en månad sedan. Det får man inte glömma bort.


Bäst i SAIK i dag: Martin Falk och klacken. Det är riktigt bra fart på den nu och jag hoppas att man kan bara öka och få med sig fler i arenan. Då kan det bli roligt långt in i mars.




Presentation


Thomas nu fyllt 40 bloggar om bandy och framförallt SAIK

Länkar

Fråga mig

5 besvarade frågor

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Följ bloggen

Följ Densvartvita med Blogkeen
Följ Densvartvita med Bloglovin'

Droppnätet


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se