densvartvita bloggen...

Senaste inläggen

Av Thomas Forsberg - Torsdag 8 mars 23:13

I morgon drar vi till Stockholm. Några har siktet inställt på Zinkensdamm. Några på Gubbängen. Det som är gemensamt med det båda platserna är att SAIK Bandy kommer på besök och förhoppningsvis också får njuta av segerns sötma. Herrarna ska göra vad dom kan för att skaka fram en femte och helt avgörande match på söndag. Några kilometer söderut ska SAIK U12 ta sig an GT76 och Hammarby i den traditionella Vårcupen. Och jag har nog aldrig varit så här nära Zinken och en match med SAIK och ändå inte vara på plats. Grabbarna i U12 behöver mitt stöd. Och förresten så skulle inte ”Ingo-mannen” kunna navigera sig till Zinken, så var det så bra med det…


För det här med att hitta i större städer än typ Sandviken, är lite av ett problem för mig. Inte så lite heller. Varje gång den där reklamen för Ingo dyker upp brukar jag flina lite så där lagom igenkännande. Lokalsinne kallas det visst. Eller i det här fallet, brist på det. Säg åt mig att gå norrut så går jag söderut. Typ.

Och nu ska alltså eldprovet göras. Köra i Stockholm. Det är långt mellan gångerna kan jag säga. Och det finns ju en anledning till det då. Själva körningen i sig är väl inte kruxet. Det är det just det där med att hitta som gör att det blir stresspåslag som att det vore en femte och avgörande SM-semfinal som går till förlängning.


Men nu finns ju GPS i telefonen och en snäll sambo bredvid så det borde väl gå vägen. Gäller bara att vi startar i god tid. 17.50 är det avslag på Gubbängens IP.


För SAIK:s del hoppas jag att man också kan hitta rätt. Hitta rätt med sitt spel. Det har varit på villovägar i stort sett hela semifinalserien. Emellanåt så har man styrt bra och kommit in på vinnande vägar för att sedan helt plötsligt navigera sig bort. Kapten Berlin sa det ganska så bra efter matchen i tisdags då han menade att man ”sköt sig själva i foten” då man släppte in Hammarby. Och det kan man väl gott hålla med om. Man tog av en avfart för tidigt och Hammarby kunde resa vidare på rätt väg. Händer detta även i morgon så är säsongen över för det svartvita.


Så illa får vi väl hoppas att det ändå inte går. Kan SAIK plocka fram det spel som finns inom dessa duktiga bandyspelare så måste Hammarby vara riktigt bra för att matcha dom. Nu handlar det om vinna eller försvinna. Den sitsen har SAIK stått inför tidigare. Ta bara sista kvarten mot Jenisej i WC-finalen i höstas. Underläge med 1-3 käkades upp och sedan vinst i förlängningen. 2015 stod man inför samma scenario i mot Hammarby i semifinalspelet. Då vände man ett 0-2 underläge i matcher och i den fjärde matchen vann man med förkrossande 7-1 på Zinken. Så visst. Det här är inte kört på långa vägar och när man vet vilken kapacitet det finns i laget, så är det ingen omöjlighet att det blir en femte match på söndag.


Men det är några saker som då måste bli bättre. Fysiska spelet. SAIK har alltid varit kända för att spela tufft och hårt och inte kliva undan. Begreppet ”SAIK-röv” känner väl det allra flesta till. I dom här semifinalerna så har det varit minst sagt snällt. Från båda håll kan jag tycka. Lite gnälligt och smågrinigt men inget mer. Jag vill naturligtvis inte se matchstraff och sådant men åtminstone mer fysisk närkontakt. Hammarbys 1-2 mål i tisdags hade inte kommit till på den tiden då tex  Zeke hade funnits i backlinjen. Frågan är snarare om Alan hade vågat sig in på SAIK:s planhalva mer i den matchen då... Det målet var tyvärr frukten av ett för klent försvarsarbete där man inte tar striden tillräckligt mycket.


Passningsspelet. Det är ju SAIK:s adelsmärke. Det man är känd för. Delaktigheten av många spelare och högt bolltempo. Som det är nu så är det tyvärr Hammarby som står för det. Jag vet inte hur många felpassningar eller passningar som hamnade bakom eller blev för korta, det var i andra halvlek i tisdags. Men 3-7 på tavlan talar ju sitt tydliga språk.


Våga köra. Omställningsspelet är också något som SAIK är oerhört vassa på. Man brukar straffa det andra lagen enormt mycket på det. Det har man inte lyckats nämnvärt mycket med i dom här tre matcherna. Här har det också varit Hammarby som varit det vassare laget. Här måste SAIK våga köra när tillfället ges. Inte vända ur alla gånger kanske eller lita på att Crille tar bollen och åker upp och skjuter in bollen från 30 meter. Han blir ett lätt byte när han kommer ensam. I första matchen så lyckades man bättre med det men sedan läste Hammarby på sin läxa. Det handlar för SAIK om att försöka bli svårlästa igen. Svårt att fixa till det på några dagar kanske men det finns så mycket kunnande både på och bredvid plan, så det borde gå.


Jag är ingen taktiskt kunnig person men det här är vad jag har sett från min plats på fjärde raden från isen. Och jag tror att mycket i just dom här detaljerna kan vara skillnaden på om det är färdigspelat i morgon eller om det lever vidare.


Jag sänder mina varmaste och hjärtligaste lycka till hälsningar till er som ska göra det i morgon. Jag vet att ni kan. Ni vet att ni kan. Tillsammans är vi oslagbara.


I den andra semifinalen så blev det till slut Edsbyn som vann den tredje matchen och håller då även den serien vid liv. Men spelmässigt vet jag inte om det var rätt vinnare. Jag tycker att Villa imponerade mer och hade med lite mer flyt kunna spikat igen isladan i Edsbyn. Anders Svensson stod för många fantastiska räddningar (samt en tavla) och Hans Andersson klev fram när hela byn krävde det med två fantastiska framspelningar på slutet.

Nu tror jag att Villa ändå knyter ihop säcken i morgon. Att Martin Johansson inte kan spela mer är ju ett stort avbräck men tycker ändå att man har ett ramstarkt försvar och hemma i Lidköping, inför 4500 kanske 5000 åskådare, kommer man att sväva fram på isen. Pressen från sidan kan dock bli ett bekymmer och om Edsbyn skulle ta ledningen i matchen. Men det är väl ingen risk i den här serien då Villa i alla tre matcherna gjort ett tidigt första mål… Nä, Villa är i morgon kväll klar för sin tredje final på 2010-talet.


Till sist en liten uppmaning till ni SAIK-are som bor i Stockholm. Antar att det flesta av er kommer att vara på Zinken i morgon. Men skulle det av någon anledning kännas för nervöst eller om ni har vägarna förbi Gubbängen så är ni hjärtligt välkomna att heja fram framtidens SAIK. 17.50 är det avslag mot GT76 och 19.40 mot Hammarby. Om inte annat så kan ni ju besöka den första matchen och sedan ta er till Zinken. Men fråga inte mig om vägen bara. Då lär ni missa matchen….

ANNONS
Av Thomas Forsberg - Onsdag 7 mars 00:07

Ibland kan det vara svårt att sätta ord till vad man känner inombords. Ibland bör man kanske lugna sig en stund innan man försöker göra det nämnda. Den här kvällen är en sådan kväll. Jag vet inte om två timmar räcker för att samla tankarna. Men jag gör ett försök. Tar ett djupt andetag. Räknar till 10. Nu kör vi.


Även om den här bloggen till 99,99 procent handlar om att lyfta fram det lag som ligger mig varmast om hjärtat, måste jag ägna 0,01 procent åt att hylla motståndarna. För efter kvällens match där Hammarby kommer till Sandviken och faktiskt kör över SAIK med 7-3, är jag så illa tvungen.


Gästerna visar ingen gång under matchen den minsta antydan till tvivel på det dom gör ute på isen. Trots 0-2 underläge och inte speciellt mycket uträttat framåt under 30 minuter, nöter man på och håller fokus på det man har sagt att man ska göra. Och sedan när tillfället erbjöds, högg man på inbjudan omgående.


Jag har varit rätt hård i mina åsikter om Alan Dzhusoev. I kväll skickade han mig och många en ganska så klar signal. En signal om att Alan mycket väl kan bli guld värd för sitt Hammarby. Det är han som mer eller mindre vänder på den här matchen. Vid 1-2 målet är han omringad av tre S-märkta spelare men lyckas ändå på något sätt få fram bollen till Kasper Milerud som gör mål. Vid 2-2 friställer han Fagerström med ett bakom-ryggen-pass, som förra året, 9 av 10 gånger hamnade i motståndarnas famn. Och vid 2-3 målet så är det han som ordnar hörnan som sedan blir till mål. Allt detta gör karln på 10 minuter. Det gjorde han knappt på en säsong i den svarta tröjan. Grinig? Jag? Nä….


Kasper Milerud. En spelare som för flera säsonger sedan spelade i SAIK och gjorde några matcher i herrlaget också. Jag minns att jag gjorde någon intervju med honom inför en U20 final med SAIK och då klargjorde han ganska så bestämt att i hjärtat så var han Hammarbyare och hans högsta dröm var att få spela en SM-final med dom. Och Kasper följde sitt hjärta och det spel han nu visar upp, visar också vad mycket det betyder att följa sitt hjärta. Kasper har utvecklats till att bli den spelare som man redan då för många säsonger sedan anade att han kunde bli. Han har utvecklat i stort sätt allt. Från skridskoåkningen till skottet. Hans skott fram till spiken i kistan, 2-6, var det Edlundklass på, vilket säger en hel del.


Hammarby har nu visat i två raka matcher vilka andra halvlekar man är kapabla till. Att man var det på Zinken, var kanske ingen överraskning. Men att man gör det även i Göransson Arena, förvånande nog många. Och nu har man skaffat sig ett drömläge för att spela hem den här serien på fredag på ett Zinken som förmodligen kommer att fyllas upp med 4000 personer.


Nu till det som inte är fullt lika roligt då. I alla fall om man tänker sig dom 99,99 procenten som den här bloggen handlar om. SAIK. Stålmännen från Sandviken. Men i dag så hade gästerna med tonvis med kryptonit och oskadliggjorde alla attacker från S-märkta spelare. Och ska man vara hård, så krävdes det inte mycket i andra halvlek för att lyckas med det.


Första 30 minuterna var dock en något ljusare historia för det svarta. Då kändes det som att man hade koll på läget. Bella såg het ut och tryckte in 1-0. Albin Thomsen höll sig framme påpassligt och satte sitt första slutspelsmål någonsin. Det var även flera bra möjligheter till att göra mål. Då var känslan att det här nog kanske kunde gå vägen.


Men sedan skedde det som faktiskt hänt tidigare. Inte bara i den här serien utan i andra matcher i år. SAIK tappade bort sin huvudplan och bjöd på så vis in Hammarby i det hela. Det går inte. Ok, om det hade varit Tillberga eller något annat lag. Men det håller inte i en semifinal, mot Hammarby.


Det var som att lägga ett karbonpapper på andra halvleken i fredags. Inget stämde. Det lättaste passningarna blev till det svåraste och Hammarby kunde enkelt freda sitt mål. Och inte blev det ju bättre av att SAIK fick två mål bortdömda. Ett av dom var lite dålig spelförståelse från domarhåll då man i mina ögon hade kunna släppt fördel. Men så här med facit i handen, så hade det nog bara haft akademisk betydelse. För Hammarby var det bättre laget i dag.


Och det är också det som oroar mig inför fjärde matchen nu på fredag. SAIK har faktiskt inte imponerat en enda slutspelsmatch. Det tre segrarna mot Vänersborg var segrar men inte så mycket mer och här i semifinalerna så tycker jag Hammarby har varit det bättre laget överlag. SAIK har kortare perioder då man är bra. SAIK behöver vara bra i en hel match. Kan man vara det, är man också oerhört svårslagna. Frågan är nu om den kraften finns sparad någonstans. Det börjar bli bråttom att plocka fram den i så fall.


Jag tänker inte ödsla massa ord på att ta upp hur vissa spelare hanterade matchen i dag. Det vet nog alla om själva och att jag, en simpel bandyåskådare, ska leka bror duktig och säga hur dom ska göra, hjälper nog inte.


Det är klart att det är deppigt nu efter en sådan här match. Men det finns ju fortfarande hopp. SAIK har gjort enastående matcher på Zinken förr, i pressade lägen så än ska ingen yxa kastas i Storsjön. Inom laget vet man vad man har för styrka och spel i sig. Och kan man bara locka fram det, så kan det mycket väl bli en match till. Och även om det är en måste vinna match för SAIK så är det lite press på Hammarby också. Det blir mycket folk på Zinken på fredag och vinner man inte den matchen, har jag svårt att se att SAIK ska tappa bort en chans på hemmaplan på söndag.


Antar att det kommer att lysa i SAIK:s omklädningsrum långt in på småtimmarna i natt. Tränarduon Magnus&Magnus har nog fyllt upp en kaffekanna och sitter med block och penna, skissandes på nya planer inför nästa match. För att man måste komma på något nytt är nog av stor vikt. Jag vet inte om SAIK:s sätt att spela står i någon uppslagsbok men just nu verkar det som Pasjkin och Karlsson i Hammarbylägret har kommit över det enda exemplaret. Man har läst på från första till sista sidan. Nu är det upp till Murren att stänga igen den boken.


Jag drar till Stockholm på fredag. Men inte till Zinken. Nä, jag och Camilla kommer att stå på Gubbängens läktare i stället. Vårcupen för U12 och SAIK:s härliga gäng finns naturligtvis på plats. Två kanske tre matcher ska spelas på fredagen och sedan slutspel på lördagen. GT76 och Hammarby väntar i gruppspelet. Matchen mot Hammarby startar 19.40 Då vill jag via Elitrapport ha fått goda nyheter från arenan 8 km norröver…


En Hammarbyvän skickade till mig på Instagram, med både värme och ironi: ”Lyllo dig som fick vara på plats” Mitt ärliga svar på det blev att i kväll så fanns det 10 000 andra ställen på jorden där jag hellre hade varit. En öde ö i Barents hav hade känts helt ok….


Mitt i allt detta som kom jag helt plötsligt att tänka på Daniel ”Bobo” Hagström. Allas vår SAIK-vän som så tragiskt lämnade jordelivet för snart två år sedan. Jag vet vad han hade sagt efter slutsignalen i kväll, på sitt karismatiska vis: ”Vi ses på söndag!” Och jag hoppas att du, Bobo, från din plats där uppe bland det svartvita molnen och vi här nere, får uppleva det. Ja. Så får det bli. In Bobo I trust…

ANNONS
Av Thomas Forsberg - Söndag 4 mars 23:25

Säsongen tog i dag slut för SAIK:s damlag då man föll i den andra kvartsfinalen mot AIK med 0-1 på Bergshamra IP. Men på något sätt så var det ändå startskottet på nästa säsong. Att det här unga laget i två matcher står upp mot ett mycket mer namnkunnigt lag som AIK, visar att det finns mycket att hoppas på inför framtiden.


Säsongen 2017/18 har varit lite av en ”Känna-på-säsong” för det här unga men också talangfulla laget. Det finns en del rutin kvar i form av Emma Ahlander, systrarna Lina och Emma Forsberg, målvakt Johanna Hellström och Michelle Löfblad. Den sistnämnde har ju tyvärr dock inte kunna delta något under säsongen efter sin operation. Men för övrigt så består truppen av unga spelare, många födda på 2000-talet. Att då ta sig till kvartsfinal och väl där kanske göra två av sina bättre matcher under säsongen, tyder på en styrka inom laget. En styrka som naturligtvis kommer att växa sig starkare ju fler säsonger det går och ju mer rutin dessa tjejer får.


När det stora flyttlasset drog till hårt satsade Skutskär, var det några av spelarna som dock valde att stanna kvar vid Göransson Arena och vinka av det som valde att flytta. Dessa spelare är i dag oerhört viktiga i den nysatsning som SAIK gör. Deras rutin av att spela i elitserien är ovärderlig för dom här yngre tjejerna som nu ska ta klivet in i hetluften. För vi får inte glömma bort hur nära det var att SAIK hade stått utan ett lag, då förra säsongen.


Jag tror stenhårt på att SAIK Dam under säsongen 18/19 kommer att ta ytterligare steg i sin utveckling. Titta på en spelare som Tova Grönoset som endast 15 år gammal har gjort fem mål den här säsongen. Imponerande. Och det finns flera mycket duktiga spelare som har många år framför sig på elitnivå, om dom bara vill. För SAIK:s del handlar det nu om att skynda långsamt. Att inte stressa fram något bara för att man spelar med ett S på tröjan.


Och man har ju faktiskt redan i år chansen att ta ett guld. F17 laget är ju i semfinal och med 5-1 i ryggen efter första matchen åker man nu ner till Tranås för att försöka förvalta det utgångsläget. Gör man det, väntar final.


Så framtiden tror jag ser väldigt ljus ut för SAIK Dambandy. Vem trodde det för två år sedan?


I går såg jag en halvlek av Villa-Edsbyn. Det räckte. Då ledde Villa med 4-0. Det blev 8-2 till slut. En överkörning av modell brutal. Jag kände inte igen Edsbyn och det gjorde nog inte dom heller. Den här serien är på många sätt lite liknande den som Villa upplevde förra året, fast nu på ett säkert skönare vis. Då var det som var favoriter och Bollnäs stod för motståndet. Bollnäs manövrerade bort Villa i tre raka matcher och ingen fattade egentligen vad som hände. Nu håller samma sak på att hända Edsbyn.


Thomas Liw pratade om att åka hem och leta i skogarna efter krafter att plocka fram till nästa match. Jag har ju alltid anat att det finns någon sorts urkraft där uppe i dom Ovanåkerska skogarna men frågan är om det räcker mot det här Villa. Ett Villa som spelar klokt och vårdat och har spets i spelare som Esplund, Karlsson (Martin) och unge Joel Broberg. Det enda orosmolnet på en annars så klarblå himmel är väl att Martin Johansson riskerar att missa resten av säsongen efter sin handskada. Det är ett tungt avbräck, i båda riktningarna. Defensiven naturligtvis men även i det offensiva då han är en duktig hörnskytt.


Edsbyn har nu inget val. Man måste vinna tre raka om man vill ta chansen att försvara sitt guld från förra året. Man har gjort det förr. Man har lag för det. Men frågan är om självförtroendet finns kvar? Kanske kan man kämpa och slita till sig en seger på onsdag men sedan tar nog säsongen slut nere i Lidköping.


Falun tog sin första seger i dag i kvalet till elitserien. Seger mot Nässjö med 3-1 och då Kalix vann ”elitseriemötet” hemma mot Motala med 5-3, innebär det att efter halva kvalet så är det Kalix som leder på 5 poäng och Falun är tvåa på fyra. Motala som kanske gick in i kvalet som lite av favoriter är trea på tre poäng. Tror inte att man ville ha det utgångsläget inför upploppet. Nu väntar en mycket viktig returmatch mot Kalix på onsdag där en seger är snudd på ett måste. Jag tror att Falun är tillräckligt vassa för att åka till Småland och hämta hem två poäng, vilket skulle innebära att Motala är tvungna att slå Falun på Lugnet i omgången efter. Lite halvknepig sits ändå för östgötarna. Har en känsla av att det här kvalet nog kommer att leva in till sista hörnan i sista omgången.

Av Thomas Forsberg - Fredag 2 mars 22:19

När Sören Persson strax innan SM-finalen 1997 fick frågan av den statliga televisionens utsände, om det var nervöst inför matchen svarade han så där coolt som bandyns Zeb Macahan bara kunde: ”Finns väl ingen anledning att vara blyg nu när vi har varit så bra fram tills nu” En av spelarna i den truppen var dagens tränare, Magnus Muhrén. I paus så skulle han ha behövt använt sig av Perssons fras. Då hade det här kanske kunna varit en semifinalserie där SAIK haft chansen att avgöra på hemmais på tisdag. Men nu glömdes det bort och Hammarby kunde enkelt spela hem den andra matchen med 6-3, efter 5(!)-0 dom sista 45 minuterna och SAIK förvandlades till blyga skolgossar.


Och det som tog Hammarby tillbaka in i den här matchen var en straff i slutet av första halvleken. För fram till den så var det SAIK som hade taktpinnen hela vägen, frånsett ett par minuter i början. Spelarna i det vita tröjorna gjorde Hammarbyspelarna lika bleka som bortalagets tröjor. Det var kanske ingen propaganda bandy men kontrollerat och effektivitet fram till ledning 0-3, där ett bländande mål av Mossan fram till 0-2 var höjdpunkten.

Om det var medvetet val att spela mycket lyft, vet jag inte men det funkade åtminstone och man fick hemmaspelarna att tappa tålamodet och köra fast i ett kompakt SAIK-försvar.


Men med bara minuter kvar av en perfekt första halvlek så satte Pizzone fart in från vänsterkanten och precis när han korsat straffområdeslinjen, fälldes han och straff. Giljam gjorde (tyvärr) inget misstag och ett halmstrå in i matchen. För så var känslan. SAIK var det lag som bestämde villkoren på Zinken.


Vad det pratades om i det två omklädningsrummen vet jag ju inte. Men i Hammarbys så var det nog full anfallsorder som gällde och i SAIK handlade det väl om att fortsätta där man var. Att fortsätta hålla i boll och tvinga Alan, Fagerström och det andra att begå misstag.


Det som hände i andra halvlek var just att Hammarby gick på attack. Och SAIK ramlade ihop fullständigt. Spelet som bortblåst. Felpassningarna var fler än dom rätta ett tag. Tappade bollar på mittplan. Allt det medan Hammarby stod för en sådan där andra halvlek som dom brukar kunna plocka fram, just på Zinken.


Jag satt och ville ha en timeout redan innan 2-3. Efter 2-3 skrek jag efter en. Efter 3-3 fick jag en. I mina ögon kom den för sent. Hammarby hade redan innan 2-3 målet ett grepp på SAIK och det var bara en tidsfråga innan det skulle rassla till. Men Muhrén och Edlund(Magnus) litar naturligtvis på sina spelare att man ska ta tag i det. Nu hände inte det och därför riktar jag den här kritiken.


Om det var ett straffmål som tog Hammarby in i matchen, så var det också ett straffmål som stängde matchen. Vid ställningen 3-3 så gick någon i Hammarby omkull i straffområdet och laget tilldömdes sin andra straff. Säger inget om straffen i sig men den tillkommer för att SAIK faller för djupt ner i sitt försvarsarbete. Adam Giljam gör inte heller den här gången något misstag och sätter 4-3. Där och då insåg jag att det här kommer inte SAIK klara av att vända, fast det bara stod 4-3 på tavlan. Känslan var ändå att matchen rann ur händerna då.


Det blir till slut 6-3 då och med tanke på hur andra halvlek såg ut, så får man väl säga att Hammarby vinner rättvist till slut. Att gå från en blek figur som man är i första till att fullständigt förändra matchbilden i andra, tyder på en lagmoral och styrka inom laget. Det är väl inte så att man spelar ut SAIK  med bländande bandy dock. Det är mer att man kör och växlar upp tempot en aning. Sen slänger man in lite bollar mot mål och är hungrigare. Man gör fyra mål på 11 minuter i kväll. Det är starkt gjort så hatten av för Hammarbys andra halvlek.


Skämskudden är nära tillhands för SAIK vad det gäller andra halvlek. Det värsta jag vet är att behöva plocka fram motorsågen men här har jag inget val. Jag har rosat det här laget så mycket så därför måste man också kunna risa ibland. Hur man kan tappa matchen på detta sätt är i mina ögon helt obegripligt och speciellt på sättet man gör det. Det hade varit en annan sak om man åtminstone varit bra och ändå förlorat.


Det finns ingen energi i grejerna i andra halvlek och många av spelarna får minsann ta sig en ordentlig funderare över deras andra hälft av matchen. För lika bra som det är i första, lika katastrofalt är det i andra.


Kraftverket. Så är han kallad, Daniel Berlin. Och många gånger är han just det också. Omöjlig att stoppa. Men i kvällens match så drabbades kaptenen av härdsmälta. Hatar verkligen att kritisera Bella men insatsen i kväll är så under vad han kan. Mycket felpass och när han fick bollen i andra halvlek kändes det som att tempot drogs ner i stället för upp, som det brukar göra. Till hans försvar så var hans lagkamrater på samma nivå, vilket inte underlättade förstås. I kväll är det bara Joel Othén som kommer ifrån matchen med godkänt i betyg. Övriga får hemläxa… Hur är det man säger? Blyga gossar vinner inga bandymatcher…


Nu är det 1-1 i matcher och faktiskt helt enligt mina beräkningar, även om jag hade önskat att dom hade varit felaktiga. Jag har ju hela tiden sagt att den sista matchen i den här serien spelas nästa söndag i Göransson Arena. Men det är ju bara något man måste säga om den här serien. För det tror ju 99 procent av bandyfolket. Det behöver ju inte betyda att jag vill att det ska vara så. Men i och med kvällens match, så är vi närmare ett sådant faktum.


Tredje matchen spelas på tisdag och är ju då en så kallad matchbollsmatch. Vinnaren skaffar sig en matchboll till finalen. SAIK har hemmaplanen att luta sig mot. Men med tanke på hur den andra halvleken såg ut i kväll, känns det vidöppet inför den drabbningen. Det här är verkligen två jämna lag där tillfälligheter kommer att vara avgörande i slutändan. Det är känslan i alla fall.


Jag hoppas att folket i Sandviken inser nu att man behöver stötta det svartvita och att man trots att det blir att kosta pengar på tisdag för att se matchen, kommer dit. Vi ska vara minst 3000 på tisdag också.


I kvalet till elitserien så är det just nu det båda elitserielagen Kalix och Motala som innehar platserna. Om än knappt. Kalix leder gruppen på 3 poäng och bättre målskillnad än östgötarna. Men Falun är med där bakom med sina två poäng. Det här kvalet kan bli mycket dramatiskt innan det är färdigt och Jocke Forslund brukar kunna ha en extra räv bakom öronen i vilket lag han än är tränare. Spännande fortsättning följer på söndag.


I morgon så är det semifinal nummer 2 i mötet Villa-Edsbyn. Jag sticker ut min hakspets och näbb och påstår att Esplund kommer att trolla med Svensk och grabbarna i Edsbyförsvaret och skicka Villa upp i en 2-0 ledning i matcher.


I Göransson Arena blir det bandy i morgon .SAIK F17 spelar sin första semifinal mot Tranås och senare på kvällen så är det dags för U18 att i den andra kvarten mot Villa försöka förvalta sin 4-3 vinst från första matchen. Så ni som har chansen att vara i GA i morgon tycker jag ska ta er dit och stötta det båda framtidslagen till framgångar. Själv reser jag till Uppsala för en dag i basketens tjänst. Kanske tar en sväng förbi Studenternas också, när man ändå är i krokarna. Utifall det inte blir någon mer gång det här året. Men det ska väl inte behöva gå så, va?

Av Thomas Forsberg - Torsdag 1 mars 18:11

På våren 2009 strax efter att SAIK åkt ur mot Västerås i en dramatisk ”femsetare”, signerades ett kontrakt med en då 22 årig kille från Vetlanda. En kille som delade skytteligasegern med självaste Magnus Muhrén den säsongen på 44 mål. Jag vet inte hur det hela gick till men det kanske var som när tjuren Ferdinand plockades ut: ”Bravo! Excelente! Magnifico! Espléndido! ”Honom ska vi ha!”


Christoffer Edlund var och är hans namn. Då för 9 år sedan var det en spelare som jag bara visste kunde göra mycket mål och att hans far var den f d storspelaren och tränaren Kent Edlund. I dag, 9 år och 602 mål senare vet jag så mycket mer. Smålänning må han vara men snål med mål är han då sannerligen inte…


Den första säsongen blev en braksuccé direkt för Crille. Han visade omgående för sina nya fans vilket målsinne han hade och i den första träningsmatchen mot Västerås, som för övrigt var den första i Göransson Arena, så gjorde Christoffer två mål. Två straffmål som han på sedvanligt vis dunkade upp i nättaket. Det blev dock förlust i den matchen med 4-6. Men Christoffer gjorde redan här klart vilken tillgång han skulle bli för SAIK.


49 mål på 19 matcher under försäsongen blev det för Christoffer och signalen till alla svartvita fans var tydlig. En frälsare hade anlänt.


I seriepremiären mot Edsbyn så tog det bara 34 sekunder för Edlund att göra sitt första seriemål för sin nya klubb. Och sedan rullade det på. I en match som jag kommer ihåg som en riktig bandypropaganda från SAIK så vann man med 8-2 och Christoffer gjorde 4 av målen. Och det här var alltså bara början. Vem minns inte målrekordet i matchen mot Katrineholm där Edlund piskade dit 12 mål och Magnus Muhrén stod för något sorts poängrekord med sina 16(!) poäng.


Med en match kvar av serien så stod Christoffer på 90 mål gjorda. Fyra bakom det målrekord som Patrik Nilsson satte säsongen 07/08. I sista matchen mötte man Edsbyn och Crille behövde alltså göra fem mål för att passera Nilsson. Nu gjorde SAIK en ganska så blek insats i den matchen och spelade bort första platsen i elitserien via ett kryss och Christoffer noterades för ett mål. Men att göra 91 mål i sin debutsäsong var inget annat än fantastiskt gjort.


Och så har det rullat på för den snabbe och målfarlige forwarden. Eller vad sägs om det här:


Grundserien/Slutspel (mål i straffläggning inte inräknat i min statistik.)


Mål

Assists


2009/10

103

17


2010/11

88

13


2011/12

38

3


2012/13

60

13


2013/14

92

12


2015/16

74

9


2016/17

59

9


2017/18

86

11

Och mer lär det bli….


Men vad är det som gör Christoffer till den målskytt han är? Jag skulle vilja framhäva hans vilja att vinna matcher åt sitt lag. Finns mängder med spelare som har vinnarskallar och hatar att förlora. Men få är som Christoffer. Man kan verkligen se hur mycket han vill vinna bara av att titta på honom där ute på isen. Varje mål han gör har en betydelse i hans bandyhjärta. Om det så är i -10 grader uppe på Kalix IP eller i en SM-final.


Ta bara säsongen 2011/12 som ett exempel. Redan på försäsongen så hade han krångel med en handskada som gjorde att spelet blev lidande. När det sedan blev bättre var olyckan framme redan i inledningen av elitserien. På Sävstaås mot Bollnäs föll Christoffer olyckligt och fotleden gick av. Det blev operation och alla trodde då att säsongen var över innan den ens hade börjat.


Men i denne smålänning finns det som sagt var en vilja. En vilja av stål sedan han blev svartvit och bara tre månader efter operationen, fanns Christoffer med igen. Den 8 februari gled han in på isen mot Hammarby i slutspurten av serien och stänkte in två baljor. När det sedan blev slutspel så slog han till inte mindre än 23 gånger och var en starkt bidragande orsak till att SAIK vann guldet för andra året i rad. Inte ens en skada som i normala fall skulle ha spolierat en hel säsong, stoppade denne stålman..


Säsongen 2014/15 så tog han chansen att bli proffs i Ryssland och spelade då för Jenisej. Och tro inte att han lämnade målklubban hemma i Sandviken. Han åkte över och blev rysk mästare och samtidigt vann han som andre svensk någonsin, skytteligan och som förste även poängligan. Han gjorde verkligen avtryck hos den ryska klubben som nog försökte med alla medel få honom att stanna. Men det svartvita hjärtat bultade starkare och han vände hem. Snabbare och starkare än när han lämnade Sverige ansåg många. Så även jag.


För en icke bandyinsatt så är det lätt att stirra på siffrorna och tänka sig att den här spelaren bara är en anfallare som ligger och såsar och gör mål. Men det är inte fallet med Crille. Det arbete han lägger ner i det defensiva jobbet är mycket imponerande att se. Visst, han är där framme när det vankas målchans, det ligger naturligtvis i en forwards natur. Jag blir dock minst lika imponerad när jag tittar på hans jobb i försvarsspelet. I bandy handlar det mycket om att försvara sig ända från anfallaren ner till sista man i försvarslinjen. Gör inte frontmännen sitt arbete, blir det tufft för försvarsspelarna. Och det är något Christoffer är grym på. Tappar han bollen eller missar skott (det händer faktiskt…) så är han snabbt tillbaka för att hjälpa till. Och hans snabba skridskoåkning gör att han oftast hinner i kapp motståndarna och gör livet surt för dom. Så bakom dom här 602 målen, ligger mycket hårt arbete.


Med sina 31 år så borde Christoffer ha flera säsonger framför sig och får han bara hålla sig undan sjukskrivningar så borde nästa 100-talet med mål ligga inom snar framtid. Det är inte otänkbart att jag vid den här tiden nästa år sitter och skriver om hans 700:e mål i S-tröjan. Det är ju ändå bara 98 mål kvar nu och en massa matcher dit och även om Magnus Muhrén nog gillar att vara den som gjort flest mål i SAIK, 700, så tror jag inte han missunnar Edlund att passera honom.


Jag förstår om ni i Vetlanda blir lite sur nu när jag försöker få det att framstå som att ”er” spelare bara har ett svartvitt hjärta. Naturligtvis så finns där också det gulsvarta och det var ju ändå på Tjustkulle som stjärnan tändes. Men den hyllningen överlåter jag åt er att skriva.


Så tack Christoffer Edlund, för att du en gång i tiden valde att bli svartvit! Nu kör vi mot nya mål och framgångar! Och du kan väl börja med ett par baljor på Söder i morgon kväll, ok?

Av Thomas Forsberg - Onsdag 28 feb 23:48

SAIK gjorde det. Man bröt den trend som följt semifinalspel mellan SAIK och Hammarby genom alla dom tidigare sex gångerna. Man vann som hemmalag den första matchen. Något som alltså aldrig tidigare inträffat. Och som så många gånger förr så kan man tacka en kille i tröja nummer 21. Fyra mål kom från Christoffer Edlunds klubba. Fyra mål som också betydde att han klev in i ett nytt 100-tal av mål. 31-åringen står nu på 602 fullträffar i seriesammanhang i den svartvita tröjan. Själv har jag enligt mina noteringar ”bara” 592 efter dagens mål men det kan ju vara så att i den statistik som gäller så räknas även mål på straffläggningar i slutspelet, vilket jag inte räknat in. Och vem är jag att komma här och vara en ”Party crascher”. Alltså, 602 mål. Det är rätt fränt det.


Men jag kan nog tycka att det fanns fler spelare som bör lyftas fram i den här 5-2 segern som nu gett SAIK 1-0 i matcher. För om inte Joel Othén tagit fram det största målvaktsspelet, så hade det här kunna gått i riktning Stockholm. Vilka räddningar han gör den här matchen. Framförallt den på Alan Dzshu… äh, lika svårt att stava som att säga… friläge efter att Linus Pettersson gjort ett sällsynt misstag med en passning rätt på klubban för den framstormande ryska björnen. Men då klev Joel fram och gjorde en makalös räddning och räddade både SAIK och Lusen. Kan tänka mig att Linus gav bort sitt ”pauskaffe” till Joel som tack för den...


Men det var vid fler tillfällen då ilskna Hammarbyare försökte överlista Othén som han visade upp ett spel som lätt hade gett honom en VM-biljett. Personligen så känner jag att det är bra att han konserverade den formen till detta i stället, även om det naturligtvis var surt för honom att inte få åka till Ryssland.


En annan spelare jag vill framhålla efter kvällens match är Jesper Jansson. Vilken back SAIK har fått fram där. Följsam och bra på skridskorna. Står upp i varje duell och när han med sina ca 70 kg utan att tveka ställer sig framför en frustande Alan som kommer med 20 kg mer i bagaget, hade jag bara lust att ställa mig upp och applådera. Jesper gör en fantastisk match i dag.


SAIK som lag hade det lite trögt inledningsvis. Började bra men Hammarby tog över efter sitt ledningsmål. Därför kom SAIK:s kvittering i ett väldigt viktigt skede och Hannes Edlund visade att han också vill vara med och leka när det kommer till hörnor. När sedan Crille gör 2-1 på en fin och nätt lobb över Hedberg, kändes det som SAIK var inne i tempot igen. Det kan nog mycket väl vara så att det inte bara är av godo att avgöra en kvartsfinalserie tidigt. Hammarby var mer i slutspelstempot på något sätt.


I andra halvlek så står matchen och väger efter Hammarbys kvittering. Joel gör som sagt var ett par svettiga parader. Christoffers 3-2 är mycket viktigt för SAIK. Hammarby tvingas då gå på lite mer i offensiven och det ger SAIK mer ytor. Och när så Edlund satte 4-2 med kvarten kvar, kändes det lugnare i både skalle och magtrakt på herrn från Ockelbo.


5-2 kanske säger att det var en klar seger. Men det var det inte. Hammarby hade läst på sin läxa efter besöket här för några veckor sedan och spelade mycket klokare i kväll. Det var effektiviteten som skiljde lagen åt. Spelmässigt var Hammarby väl så bra som SAIK och även om man nog så här timmarna efter matchen inte kan känna sig nöjda så tror jag nog att man under bussresan hem ändå känner att man kommer att vara med och utmana SAIK på allvar i den här serien. Jag har då mentalt ställt in mig på fem jobbiga matcher. SAIK får gärna göra processen kortare. Inte mig emot.


3002. Det blev publiksiffran till slut i denna gratismatch. Godkänt men inte mer tycker jag. Med gratis entré på en semifinalmatch borde vi ha landat runt 3500. Men det är ju Sandviken vi pratar om och när man nu för första gången den här säsongen passerar 3000, får man väl ändå vara glad för det. Hoppas att alla 3002 var frikostiga med att lämna pengar i insamlingsbössorna också.


I den andra semifinalen så fick vi en liten överraskning. Eller var det? Villa kanske är så här bra. Ja, det är klart man är bra om man slår ut VSK. Men jag trodde nog inte att man skulle åka upp till Edsbyn och vinna med 3-1. Att bara släppa in ett mål mot seriens kanske bästa hemmalag, är starka papper vilken dag i veckan som helst.


Kanske var det även här så att Edsbyns längre vila gjorde att man inte hittade slutspelstempot i tid. Man kommer nog att komma ruskigt taggade till nästa match och bara för att Villa nu skaffat sig en stor fördel med den ”stulna” match, ska vi nog inte räkna bort dom regerande mästarna.


Men Villa imponerar som sagt och på lördag lär det inte vara många platser lediga i arenan. Den 12:e spelaren som Villa nästan alltid har med sig, kan bli vågskålen som får det att tippa över till deras fördel. Spännande.


I kvalet till elitserien så bygger man i Kalix just nu på en snöskulptur av Toumas Liukkonen. Det är nämligen hjälten för dagen i vårt nordligaste elitlag i bandy. Han satte 4-4 i den fjärde tilläggsminuten i bortamötet mot Falun och en viktig poäng bärgades hem. En poäng som mycket väl kan bli avgörande i slutändan.


I Nässjö så vann Motala med 3-1. Kanske inga övertygande siffror men det är poängen som är viktig. Motala är kvalets favoriter och att börja med en seger var nog både viktigt och skönt för östgötarna.


I morgon så är det kvartsfinalbandy i Sandviken. Damerna går då in i slutspelet och möter AIK. En mycket tuff uppgift för det unga SAIK och allt annat än två segrar för AIK skulle ses som en sensation. Huvudsaken är att det här ”nya SAIK” tar chansen och få lite erfarenhet av sådana här matcher. Det är ju inte i år man ska vara med och fajtas med topplagen. Det här lagets tid kommer. Var så säker.


Och fortfarande ingen som nappat på att köpa snö av mig? Fick påfyllning i dag så nu finns det ännu mer att hämta. Det här börjar nästan bli lite löjligt mycket nu…..

Av Thomas Forsberg - Tisdag 27 feb 22:10

Nu är det dags. För sjunde gången sedan 2001 så drabbar SAIK och Hammarby samman i semifinalspel. Historiskt och statistiken är på SAIK:s sida då man vunnit fyra. Men alla vet ju att historia är historia så jag tänker inte luta mig mot det inför den här spännande drabbningen. Det här har alla förutsättningar att bli en bra och lång serie.


SAIK inleder hemma i morgon och det bjuds på gratis bandy då en av stadens stora arbetsgivare bjuder på entrépengen. Men däremot inte sagt att ni ska lämna plånboken hemma. Nä, ta den stora i stället och lägg ett bidrag till förmån för hjärnforskningen. Matchen i morgon är nämligen också den numera traditionella Bissen Brainwalk-matchen. Klockan 17.30 inleder man en promenad (gäller att klä sig varmt) och sedan kommer det att finnas insamlingsbössor i arenan där man kan lägga värdefulla bidrag. Så lägg minst den entréslant som skulle ha varit i en av dessa bössor. För det är precis som det sägs: Ensamma är vi starka. Tillsammans är vi oslagbara. Nu finns det faktiskt inga ursäkter för att inte gå i morgon. Nu ser vi till att arenan fylls. Allt under 3000 är inte godkänt. Tänk på att ni gör det för en god sak och får förstklassig underhållning på köpet.


Matchen då. Ja, det är som sagt var två jämna lag det här. Men med lite olika vägar fram till semifinalen. SAIK vann i tre raka matcher mot Vänersborg. Låter lätt som en plätt. Men det var mer spänning än vad siffrorna antyder. Vänersborg stod upp riktigt bra och skakade om SAIK i både andra matchen och definitivt i den tredje som fick avgöras via straffar. SAIK kom kanske inte upp till den nivå som slutspel kräver men samtidigt ska Vänersborg hyllas.


Hammarby fick spela fem matcher innan Vetlanda erkände sig besegrade. En rätt så stökig inledning på matchserien med matchstraff, anmälningar och annat groll, avslutades betydligt lugnare. Och Hammarbys hemmaplansfördel blev till slut avgörande. På Zinken var man överlägsen sina motståndare och därav så är man nu i semifinal igen. Det var tre år sedan sist.


Två lag där det nästan inte går att plocka ut några skillnader, spelarmässigt. Det finns rutin, duktiga unga grabbar och spets i alla lagdelar. Målvaktskampen blir viktig förstås och tittar man efter VM så känns det som om Othén har tagit ett kliv till medan Hedberg känns lite skakigare. Hade VM spelats efter säsongen kanske rollerna hade varit ombytta. Hedberg stod inte alls att känna igen sist han var i Sandviken (1-9) då flera mål inte såg otagbara ut. Samtidigt så vet jag också hur mycket han höjer sig när det börjar gälla. Han kan bli ett monster i målet.


Jag har tittat bakåt på dom sex semifinalserierna som lagen spelat tidigare. Jag har försökt att hitta något som kan likna ett mönster. Svårt. Men något jag hittade var att i alla sex serierna så har den första matchen slutat i att bortalaget vunnit. I samtliga fall alltså.


Det har dock inte alltid betytt att man sedan vunnit hela matchserien. Det har skett vid hälften av gångerna. Och SAIK har faktiskt vunnit fem av dom sex första matcherna. Enda gången Hammarby vann var 2015. Det året då SAIK stod för bragdartad vändning då man vände 0-2 i matcher till 3-2.


Nu är detta historia och siffror som sagt var. Onsdag 28 februari 2018 skriver vi i morgon och ett nytt semifinalkapitel. Frågan är ändå. Kommer trenden med bortavinster i första matchen fortsätta eller kommer SAIK bryta den? Kom i tid och ta en plats. Det lär bli åka av!


I Edsbyn brakar två andra lag samman. Villa kommer på besök och slår väl lite ur underläge. Jag vet att Edsbyn ogillar att man kallar dom favoriter men som regerande mästare och med det spel man visat upp den här säsongen, får ni gott leva med det.


Tror nog ändå att Villa kommer att kunna störa Byn. Det gäller ju att stjäla en bortamatch. Och varför inte då den första? Det kan vara nyckeln till att man i Lidköping åter igen ska få drömma om guld. Och spelet har man. Att slå ut VSK med 3-1 i matcher och dessutom rätt så övertygande, talar om att Villa har stor kapacitet i årets trupp.


Men det har ju också Edsbyn. 3-0 på Bollnäs i en matchserie som aldrig liksom fick liv. I detta fall vann Goliat över David.


Det som imponerar mig med Edsbyn är deras förmåga att växla spel under matchens gång. Det var inget vi såg så mycket av under deras era då man vann fem raka guld. Då var det ganska så enkelriktat, fast väldigt framgångsrikt förstås. Men då höll man sig mer till en plan. Dagens Edsbyn tycker jag har fler planer att ta fram. Hur många, vet bara Thomas ”Sickan” Liw…


Det blir nog en jämn och tuff match där i ”kyrkan”. Kanske förlängning. Eller så avgör något av lagen på en hörna i sista minuten. Eller så vinner något av lagen väldigt stort. Ja, scenarion finns det massor av. I morgon kväll vet vi vilket som slog in.


I morgon börjar ju också kvalen till både elitserien och allsvenskan. I elitseriekvalet så tror jag att Kalix åtminstone får med sig en poäng från Falun och Motala tror jag vinner klart mot Nässjö.


Förresten. Någon som är sugen på att köpa lite snö? Har ungefär 10 000 kubikmeter. Special prize for you….

Av Thomas Forsberg - Söndag 25 feb 23:34

Inte helt oväntat så blev det Hammarby som tog den där fjärde platsen som var kvar till herrarnas SM-slutspel. Via 7-2 mot Vetlanda i den femte kvartsfinalen hemma på Zinken så står vi nu inför en semifinal mellan SAIK och Hammarby. Precis som alla trodde på förhand även om jag gick och hade någon liten tanke där om att Löfstedt skulle kunna lura bandybyxorna av Bajenlirarna och Jocke Andersson skulle skjuta Zinkens målburar på semestervila. Det stannade vid en tanke.


SAIK och Hammarby har mötts otaligt många gånger i slutspel. Tänker inte sent en söndag kväll grotta ner mig i någon djuplodande statistik utan konstaterar bara att detta blir den sjunde semifinalserien sedan man stötte på varandra för första gången, 2001. SAIK har vunnit 4, Hammarby 2.


Men vad betyder den statistiken när vi nu drar i gång på onsdag? Förmodligen inget. Lika lite som det att SAIK för ett par veckor sedan körde över Hammarby med 9-1 på hemmaplan. På onsdag är det, som det så vackert heter, ny match och nya förutsättningar. Jag tror inte heller att det faktum att Hammarby pressades av Vetlanda att spela fem matcher betyder så mycket. Vetlanda må ha utmanat i sina två hemmamatcher men på bortaplan, var man chanslösa. 24-6 i mål tycker jag talar sitt tydliga språk. Tror inte att Hammarby hänger med tungan ute och har mjölksyra upp i öronen direkt. Men om det skulle gå till 4 eller 5 matcher i semifinalen, kan det börja spela in. Men för min del så får ju SAIK naturligtvis avgöra det här fortare, om dom vill…


Hursomhelst så kan vi nog räkna med en tuff batalj dessa två bandygiganter mellan. Det finns så mycket spetskvalitet i dom här två lagen och vinnarskallar kryllar det ju av. Och det som är nästan bäst av allt. Det brukar bli fantastiska matcher lagen mellan. Två lag som bjuder upp när man möter varandra.


Jag har varit inne på att SAIK nog måste höja sin nivå ett par snäpp om man vill gå hela vägen till Studenternas. Och det vidhåller jag naturligtvis. Jag kan bara hoppas att dom här extra dagarna av vila man nu fick då man slog Vänersborg i tre raka matcher, har gett energi in i laget. Även om det många stunder såg stabilt och bra ut i kvartsfinalerna, så var det oroväckande många gånger som tempot gick ner, under SAIK:s värdighet skulle jag vilja säga. Kan ha varit Vänersborg som gjorde det väldigt bra defensivt förstås men det var nog inte hela sanningen. Det här laget har så mycket mer fart än vad dom visade under tre matcher. Att ställas mot Hammarby, brukar locka fram det där lilla extra.


Vetlanda då. Det blev en betydligt längre säsong än vad man har haft på många år i alla fall. En klart godkänd elitserie slutade med 31 poäng och en sjätte plats. Joakim Andersson slutade på andra plats i skytteligan med 52 fullträffar. Viktige Johan Löfstedt slog 24 assists och slutade högt upp i den ligan. David Borvall gör en bra första säsong i klubben. Man har ett spännande lag och kan man behålla den här truppen och kanske spetsa till det med någon ytterligare, så finns det alla möjligheter att Vetlanda är ett lag för att kanske ta ett kliv till nästa säsong. Att ta en kvartsfinalserie mot Hammarby till fem matcher är riktigt bra gjort.


Men nu har vi alltså fyra lag kvar. På den ena halvan, SAIK och Hammarby. På den andra har vi Edsbyn och Villa. Två på förhand väldigt ovissa serier. I båda fallen så har lagen vunnit en varsin match den här säsongen och alla har slutat med hemmasegrar. Så ska man gå på det så kommer Edsbyn och SAIK spela final. Men det är rätt så vanskligt att hålla den tesen hårt i handen. Nu är det slutspel. Här gäller inga två poäng. Här gäller det att komma först till tre segrar och jag är rätt säker på att vi kommer att få några bortavinster innan vi vet vilka som är vidare till Uppsala.


Och nu hoppas jag att publiken verkligen kommer. I Lidköping vet vi ju att det inte är några problem. Men siffrorna i Sandviken, Stockholm och Edsbyn har väl inte gjort så man har hjulat av glädje direkt. Nä, nu tar vi alla bandyvänner därute en kompis i handen och drar med dom till arenorna. Nu gör vi dom här semifinalserierna till en publikfest överallt.


På onsdag så drar också kvalet till elitserien i gång. Falun möter Kalix på Lugnet och Nässjö tar emot Motala. Om det båda allsvenska lagen ska ha något med detta att göra, är nog poäng och helst två, ett måste. Jag ger nog Falun störst chans till det.


Sen måste jag också nämna kvalet upp till allsvenskan där hypade AIK nu går in. Också det på onsdag. Laget som har flertalet namnkunniga spelare har ju gått fram som en ångvält i sin serie. Ska bli intressant att se hur dom tacklar lite tuffare motstånd. Jag tror dom tacklar det så bra att nästa säsong spelar ”Gnaget” i allsvenskan.

Presentation


Thomas nu fyllt 43 bloggar om bandy och framförallt SAIK

Länkar

Fråga mig

9 besvarade frågor

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Kalender

Ti On To Fr
      1 2
3
4
5
6
7 8
9
10 11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2018
>>>

Följ bloggen

Följ densvartvita bloggen... med Blogkeen
Följ densvartvita bloggen... med Bloglovin'

Droppnätet


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se