densvartvita bloggen...

Senaste inläggen

Av Thomas Forsberg - 9 februari 2015 10:15

För ganska exakt sju år sedan ringde min telefon när jag var på jobbet. Det var ingen mindre än skribentlegenden Stisse Åberg i den andra ändan. Han hade läst lite av mitt material på Svenska Fans och tyckte att det kunde vara lönt att fråga om jag ville skriva för lite ersättning också. Det han ville ha hjälp med var att skriva om SAIK-damerna. Jaha ja, tänkte jag och det ska erkännas att lite besviken blev jag direkt då jag trodde att han hade annat i tankarna, herrlaget, t ex. Men jag tackade ja till uppdraget och nu är jag inne på åttonde säsongen som dambandyreporter och jag är glad att jag tackade ja till det där första uppdraget i februari 2008.


Minns den där första matchen som jag skulle bevaka. Det var mot AIK och det var rysligt dåligt väder och eftersom Göransson Arena inte ens fanns på ritning än, så spelades matchen på Jernvallen. Snön vräkte ner och matchen fick spelas i 3x30 minuter. AIK vann med 2-1 och jag satte rubriken: ” SAIK föll med snön”.


Under alla år som gått så har jag fått vara med om segrar med både 25-och 26-0. Jag har sett betydligt jämnare matcher där kanske möten med antagonisten AIK har varit dom mest sevärda. Jag har fått gjort segerintervjuer med spelare som inte alls är vana med att stå i rampljuset som ex. herrlaget. Tränare har kommit och gått. Pricken över i:et sattes i mars 2013 då jag på plats i Friends Arena fick uppleva SM-guldet. Den glädjen som hela det laget kände, från spelare till ledare var magisk att få vara med om och på något vis kändes det som jag också fick lön för den möda man lagt ner på att följa laget.


När jag började följa damlaget så var det till stora delar ett nytt lag efter det SM-guld man bärgade året innan. Då fanns spelare som Anna Lundin, Anna Jepson och Mikaela Hasselgren med i laget och SAIK var tämligen ohotade. Inför säsongen 2007/08 lämnade dessa spelare klubben och man valde att satsa på lite yngre förmågor. In i truppen kom spelare som Malin Andersson, Emma Ahlander och Michelle Löfblad. Tre spelare som i dag är en del av stommen i SAIK.


Sju år i rad har man tagit sig till semifinal och det har blivit två SM-finaler. Ett imponerade facit även om kanske dambandy inte är speciellt stor och lagen som tampas om dom bästa platserna inte många. Men det är viktigt att inte glömma prestationen i det hela. Tjejerna i SAIK jobbar minst lika hårt, om inte hårdare än herrlaget för att nå dom här framgångarna. Man måste komma ihåg deras olika förutsättningar och med dom klara för sig, så har SAIK Dambandy gjort ett jäkligt bra jobb.


Men hur kommer det att se ut i fortsättningen? Årets säsong har varit upp och ner. Började lovande med tre raka segrar i allsvenskan, mot förvisso ganska så klent motstånd. I sista omgången mötte man AIK och föll med 2-3. Tyvärr var den serieavslutningen inledningen på en jobbig period.


Trots tre raka hemmamatcher i elitseriens inledning så skramlade man bara ihop 1 poäng. En start man inte alls hade räknat med. En start som också påverkat resten av serien. Med en match kvar så står man på fem poäng och risk att missa en topp 4 placering. Det har inte hänt sedan säsongen 99/00 då man missade slutspel. Det gör man inte i år eftersom samtliga sex lag är klara för kvartsfinal. Men risken är överhängande att man kommer tappa hemmafördel i kvarten och dessutom åka på Haparanda, vilket är både sportsligt och ekonomiskt tufft. Seger i den sista matchen mot Skirö är ett måste om man vill behålla fjärde platsen.


Men varför har det då gått så illa i år? Ja, en bidragande orsak stavas Evelina Johansson. Den mycket duktige mittfältaren lämnade ju SAIK inför den här säsongen och med henne försvann 35-40 mål och även en defensiv kraft. Det har man inte lyckats ersatt.

Evelina gjorde förra säsongen 36 mål. Alina Zinkevitch leder på 16 mål i år. Det är 20 mindre det…

Defensiven är också en orsak. 53 mål på 13 matcher är bottenrekord för hela 2000-talet.


Jag vet att det här laget har höga krav på sig själva. Jag vet också att i sina bästa stunder så kan det här laget spela riktigt fin bandy. Men jag tror att någonstans i allt så har man tappat bort det som kanske är den viktigaste ingrediensen för att lyckas, glädjen.


Efter sju år med otaligt många matcher på näthinnan så tycker jag mig ha ganska bra koll på det här laget och det jag märker mest är att många av spelarna inte verkar tycka att det är roligt med bandy längre. Spelare som för några säsonger sedan bar fram laget i med och motvind, ser inte ut att vilja ta den uppgiften längre och det är illavarslande.

Har man ställt för höga krav på sig själva? Ja, kanske. Med tanke på tappet av Evelina och några andra spelare så kanske man borde ha lagt målsättningen lite längre den här säsongen. Fast spelar man i SAIK är det ju kutym att spela bandy in i mars…


Med bara en match kvar i serien och ett väntande slutspel så har jag en obehaglig känsla av att för första gången på sju år så kommer jag att missa en date med semifinalen. Låt inte det ske, SAIK Dam. Jag vet att det finns kapacitet hos er. Er trogna publik vet det. Ni vet det. Nu gäller det bara att plocka fram det. Det är bara veckor kvar av säsongen. Det är upp till er, hur många. Så kom igen nu, Ståltjejerna från Sandviken. Med en vilja av stål kan ni gå långt!!


 När herren skapade människan från topp till tå, han missa bara en sak, hjärtat skulle vara svart med vita ränder på, för då slutar det aldrig slå!”

ANNONS
Av Thomas Forsberg - 7 februari 2015 22:42

Det blev inte helt oväntat Eric Saade och Jessica Andersson som gick direkt till finalen i Melodifestivalen. Den första deltävlingen i Göteborg var både förutsägbar vad det gällde vinnarna, showen och att Filippa Bark var rolig bara i bland. Några av mellanakterna var ungefär lika roliga som att sitta och titta på när vitfärg torkar eller när två bandylag försöker spela bandy i snöstorm...


I den alternativa festivalen, Bandyfestivalen stängdes slussarna vid 20-tiden i kväll. 103 röster noterades. Ok, inte fullt lika många som Mellon drog in då, 1,2 miljoner.  Men så är också Bandyfestivalen bara i sin vagga ännu...


Men hur gick det då i den första deltävlingen av Bandyfestivalen? Jo, efter en ganska så klen start kom ett av bidragen  mycket starkt på slutet och det blev till slut en smått överlägsen vinnare. Med 49,5 procent av rösterna så blev det Brobergs bidrag, För varje Andetag som vann. Och på andra plats kom Grabbarna med flås, Bollnäs bidrag. 26,2 procent fick man ihop.

Så här blev slutställningen:

1 För varje andetag 49,5 procent

2 Grabbarna med flås, 26,2 procent


3 Just i dag är jag stark, 17,5 procent

4 Grönvita laget, 6,8 procent


Broberg och Bollnäs till final alltså. Stort grattis!  Det båda grönvita bidragen räckte inte till mot Hälsingland, även om Just i dag är jag stark inledde starkast och ledde efter den första dagen. Västerås bidrag kom aldrig in i matchen på något vis.


Det var den första deltävlingen i Bandyfestivalen. På onsdag kommer fyra nya bidrag att presenteras. Röstningen inleds på onsdag eftermiddag och då ska Broberg och Bollnäs få sina finalmotståndare. Vilka dom fyra bidragen är, förblir en hemlighet i några dagar till.


Det spelades ju även bandy i dag. SAIK vann en mycket komfortabel seger mot Kalix. 6-1 var siffror som hade kunna varit något mål större, om SAIK hade haft lite mer skärpa. För övrigt inte några överraskningar i dom andra matcherna heller. Kampen om seriesegern mellan SAIK och VSK lever till sista omgången. Kampen om plats 3-4 lever också den vidare. Edsbyn har dock 3:e platsen inte i en stängd ask men åtminstone halvstängd. Poäng borta mot Kungälv räcker. Det intressanta blir om 4:e platsen. Bollnäs och Hammarby gör upp och båda har tuff avslutning. Bollnäs möter VSK på Sävstaås och Hammarby reser till Hällåsen. Tänk, samma lag som gjorde upp i Bandyfestivalen. Återstår att se om det blir samma vinnare på isen... Mitt tips är att Bajen kniper fjärde platsen.


Ny bandydag i morgon. Först bandyträning med Joel. Ska försöka hålla mig undan målvaktssysslan den här gången... Sedan blir det säkert ett lunchstopp på Mc Donalds innan det blir till att se när SAIK Dam tar emot seriesuveränerna Kareby i GA. Allt annat än Kareby seger är en ordentlig skräll. Men får SAIK till det och alla drar åt samma håll vad det gäller jobba för varandra, kan man nog störa serieettan. Men tufft blir det. Kareby får ses som lika stora favoriter som Saade var i kväll.


Väl mött på en bandyarena nära dig!

ANNONS
Av Thomas Forsberg - 4 februari 2015 15:27

Jag ska direkt säga att jag inte är något jättefan av Melodifestivalen. Hela den cirkusen känns som sex långa veckor med 28 låtar där man inte lyckas fastna för någon och i slutändan vinner fel låt. Nu kommer jag och familjen ändå sitta där och kika på alla dessa artister som drömmer om att få åka till Wien i maj.( För visst var det väl från Österrike den skäggiga damen kom? ) Men jag tackar ölen, chipsen och ostkrokarna för att dom gör det möjligt att överleva dom 90 minuterna varje lördag….


Att dra någon parallell mellan bandy och melodifestival är ju inte så lätt. Det enda jag hittar är att i två år så har finalerna avgjorts i samma arena, Friends Arena och att i år avgörs dom på samma datum men olika arenor. Bandyn drar sig söderut medan sångfåglarna stannar på norra sidan. Jag vet på vilken arena jag vill vara den 14:e mars i alla fall…


Tänk om det fanns en alternativ festival. En bandyfestival. Och tänk att det gör det. För här på bloggen så kommer ni nu att få möjlighet att rösta på er favorit bandylåt. Åtta bidrag kommer att tävla om vilken kampsång som är bäst. Tävlingen går till som så att fyra av bidragen kan ni rösta på från i dag till lördag klockan 20:00. Det två bidrag som får flest röster går vidare till final.


Nästa onsdag kommer fyra nya bidrag att tävla mot varandra och även där kommer två bidrag att ta sig till final. Onsdag 18 februari inleds finalen där dom fyra låtarna står mot varandra och Lördag 21 februari 20:00 presenteras vinnaren i Bandyfestivalen.


Dom första fyra bidragen som ni kan rösta på är följande:

 Bidrag nummer 1: Dans på Sävstaås (Bollnäs)
 Bidrag nummer 2: För varje andetag (Broberg)
 Bidrag nummer 3: Grönvita laget (Västerås SK)
 Bidrag nummer 4: Just i dag är jag stark (Hammarby)


För att rösta så går ni på omröstningen som ligger till vänster . Så ta chansen nu och rösta fram just er favorit! Se låtarna nedan och rösta sedan. Den 21 februari vet vi vilken som är vinnare av Bandyfestivalen 2015!

Bidrag 1 Dans På Sävstaås


Bidrag 2 För varje andetag (Broberg)


Bidrag 3: Grönvita laget


Bidrag 4: Just i dag är jag stark (Hammarby)

Av Thomas Forsberg - 3 februari 2015 17:43

SM-finalen i bandy är något av den största händelsen inom lagidrott i Sverige. En final. Två lag som gör upp om titeln. Massor med folk på läktaren och 99,9 procent av publiken är trevliga mot varandra oavsett klubbfärger. En idrottsfest som slår det mesta. USA har sin Super Bowl. Sverige har sin bandyfinal.


Men vägen dit är lång. Vissa stupar redan i november då poängen uteblir och glappet till slutspelsstrecket ökar match för match. Dom lagen har väl kanske inte målet att ta sig till final heller. Men drömmen finns nog där och det måste den ju få göra även för dom lagen.


För några av lagen kraschar drömmen kring jul/nyår. Några lag hänger med till månadsskiftet januari/februari innan sanningen brutalt kommer i kapp dom.


Men för åtta lag lever drömmen efter 26 matcher. I hallar, i snö, i regn och blåst har dom 8 lagen visat att just dom har vad som krävs för att ta sig till det stadiet där agnarna ska skiljas från vetet. Vissa har haft det på det torra en ganska lång tid. Vissa lite kortare och några kanske bara sedan några matcher sedan. Men när och hur det blev klart, spelar mindre roll när boken om Elitserien 2014/15 skriver in sitt sista kapitel och ställs i hyllan. Den 14 februari drar slutspelet i gång. Jakten på guldet i Tele 2 Arena kan börja!


Men hur viktigt är det då med placeringar som man spelat till sig när det blir slutspel? Hur viktigt är det att vinna serien? Hur viktigt är det att hamna på placeringarna 1-4? Har det lag som kvitterar ut sista biljetten till slutspelståget överhuvudtaget någon chans? Ja, man kan ställa många frågor kring ett slutspel och svaret finns i historien.

Sedan Elitserien fick sin nuvarande form, 2007 har det visat sig oerhört viktigt att placera sig högt upp i tabellen. Om man tittar på hur det har gått för det lag som vunnit serien så ser det ut som följande:


Seriesegrare

2007/08             Sandviken        Final                    Förlust

2008/09             Edsbyn              Final                    Förlust

2009/10             Hammarby       Final                    Vinst

2010/11             Sandviken        Final                    Vinst

2011/12             Sandviken        Final                    Vinst

2012/13             Hammarby       Final                    Vinst

2013/14             Hammarby       Semifinal

2014/15             ?                           ?                           ?


På sju säsonger så är det alltså så att i sex av fallen har seriesegrarna gått till final och fyra av dom har slutat i guld. Rätt starka bevis för att en serieseger borgar för en lång bandyvår, om ni frågar mig.


Men slutspelet börjar ju alltid med kvartsfinalspel och även här hittar man ganska tydliga bevis på att ju högre upp i tabellen man hamnade så gick man också vidare från den rundan. Detta kommer väl kanske inte som en chock för alla men jag vill ändå påvisa vikten av att placera sig så högt upp som möjligt.


För att få ett tydligare utslag så gick jag 20 år tillbaka i tiden. Och det man då kan se är att sluta på platserna 5-8, brukar innebära en tidigare semester. Vid 8 tillfällen har det hänt att något lag från placeringarna 5-8, tagit sig förbi kvartsfinalspelet. Vid två av dom så var det två lag som gick vidare. 1996 klarade SAIK och Ljusdal av den bedriften och dom möttes ju sedan i en minnesvärd semifinaldrabbning där SAIK vann och gick till final. Det andra tillfället var 1999 då Motala och Västerås gick vidare. VSK gick ju sedan och vann SM-guldet också, 3-2 mot Falun.


Den kanske starkaste prestationen gjorde nog ändå Bollnäs som 2005 inte ens tog sig till dåvarande elitserien utan via superallsvenskan  tog sig till ett kvartsfinalkval mot Boltic för att sedan möta Västerås i kvarten  där man slog ut dom.


Men allt som oftast är det alltså placeringarna 1-4 som tar sig vidare och det lag som vunnit serien har i samtliga 20 säsonger vunnit sin kvartsfinalserie. Tvåan har vunnit 18 gånger. Vetlanda (1996) och Västerås (2005) är det två undantagen. Så nog är det viktigt med framskjutna placeringar.


Hur kommer det då att sluta den här säsongen? Vi har ju fortfarande tre matcher kvar och för första gången på länge så är det väldigt ovisst om vissa placeringar. Om inget oförutsett händer så ska väl SAIK och VSK göra upp om platserna 1-2. Vinterkräksjuka eller influensa är hoten. Men om platserna 3-4 blir det desto tätare. Edsbyn och Bollnäs har just nu dom platserna med sina 31 poäng. Men bakom jagar Hammarby och Vänersborg på 29 och i viss mån också Villa med 27 men det känns rätt så avlägset att dom ska kunna ta i kapp fyra poäng.


Nä, vi fokuserar på dom fyra förstnämnda och efter en noggrann kalkylering (sjukdomar och skador inte medräknad) så har jag kommit fram till att det blir Edsbyn och Hammarby som kniper platserna. Och vad det gäller seriesegern så både hoppas och tror jag att SAIK håller undan. Det tre sista matcherna ser inte helt omöjliga ut, Sirius, Kalix och Vänersborg. Tror på full pott och då får VSK ta sina sex poäng och vackert ta andra platsen.


När det sedan kommer till slutspelsvalet så har jag också ett tips om hur det kan komma att se ut. Baserat på egentligen ingenting  men att spekulera är ju roligt och någon gång kanske man får rätt. Så här tror jag i alla fall att kvartsfinalsspelet kommer att se ut när det drar i gång 14 februari:

SAIK-Broberg
Edsbyn-Bollnäs
Västerås-Vänersborg
Hammarby-Villa


Ja, det var lite tankar, statistik och historik om slutspelet. Men först så ska vi ta i hamn Elitseriens grundserie. En 26 matcher lång resa genom bandysverige har tre kapitel kvar och mycket kan hända än och bollen är rund och förr i tiden var den orange….


Avslutar med en bild tagen från Joels träning på Jernvallen i söndags. Fotboll gjorde att Göransson Arena var upptagen. Det säger jag inget om men det jag bara undrar är:  hur kan det finnas hallmotståndare??

 

Av Thomas Forsberg - 29 januari 2015 00:15

Det fanns anledning till oro inför den här matchen. Inget konstigt i min värld då jag oavsett motstånd känner oro men när Broberg kommer på besök så vet man aldrig vad dom gulsvarta har i överrasknings säcken. Ett helt gäng skridskostarka spelare och hårdföra backar som inte lägger något emellan när det handlar om det fysiska spelet. Och lägg därtill ett imponerande bortafacit. Endast två förluster och på dom tre senaste så hade man 26-6 i målskillnad med bland annat 6-3 mot VSK som toppen på gräddtårtan. Och när sedan skytteligaledare Nilsson låg hemma med feber och en långresa till Kina skulle kunna sitta i benen på hemmalaget, späddes mina farhågor om en tuff och jobbig 90 minutare på än mer.


Nu blev det ju inte riktigt det som hände den här onsdagskvällen i Göransson Arena. Det var nästan så det såg ut som om Broberg var det lag som hade varit ute på en flygtur, Nya Zeeland och tillbaka... Det här var en match som SAIK ägde från det att man spräckte nollan via Linus Forslunds friläge. För även om gästerna gjorde ett försök att hänga med då man på en fin hörnvariant reducerade till 2-1, var SAIK ett par nummer för stora i den här matchen och bjöd på en hel del fina bandymål.


Olle Berglund fick sätta sin första boll i elitserien och det var tack vare att Daniel Mossberg hade ögon i nacken. Erik Pettersson gjorde fyra mål och passade då på att utnyttja Nilssons febertopp och krypa närmare i skytteligan. 48 på EP nu. Förra säsongen stannade han på 49 mål. Om inte han smittats av Patriks förkylning lär det bli fler mål det här året..


Niklas Gälman växer i mina ögon. I dag stod han nog för en av sina bättre matcher i S-tröjan och även ett mål blev det. Niklas har vuxit i vad som kanske är en av SAIK:s svåraste kostymer, ytterhalvspositionen, på ett föredömligt sätt och det har gått fort.


Dagens match tycker jag visade att SAIK hittat tillbaka till det spel man vill spela. Ett klockrent defensivt arbete som börjar högt upp i plan och sedan full kontroll ända hem till Abbe som nu förmodligen har tagit över första handskarna. Falk har gjort en bra säsong men herr Bodin börjar nu komma upp i den standard han höll under förra säsongen och då blir det nog svårt att peta bort honom.


Med fyra matcher kvar, två borta och två hemma har SAIK ett gyllene läge att för första gången sedan 2012 ta hem serien. Det krävs fem poäng för att det ska bli verklighet och det ska man klara av. Hammarby borta på fredag är naturligtvis en mycket svår match och kanske fick Bajen lite luft under vingarna efter 8-3 mot Bollnäs med nygamla Brodén vid spakarna. Läste att han jobbar gratis säsongen ut. All heder för det!


Men spelar SAIK som man gjorde mot Broberg finns goda poängchanser. Sedan väntar Sirius (borta) och avslutningen med Kalix och Vänersborg hemma. Som den obotlige pessimisten jag är, går jag emot mig själv och säger att SAIK tar minst sju poäng på dom här matcherna och seriesegern är i hamn. Då får man ju också välja först och med tanke på säsongens resultat mot Broberg så tror jag att valet blir enkelt. Men dit är det ett tag och vi får lov att invänta slutspurten av serien först innan vi stansar in kvartsfinalerna 2015 i historieböckerna.


Till sist så vill jag bara hylla initiativet att flytta klacken till kortsidan. Mycket bättre tryck och fart har det blivit. Den gör sig mycket bättre hörd där och trummorna låter inte fullt lika kastrullaktiga. Till slutspelet kan det bli riktigt häftigt. Bra där!

Av Thomas Forsberg - 25 januari 2015 23:55

Mitt vänstra knä värker. Mina fingertoppar på högerhanden likaså. Man kan ju tro att man har utsatt sig själv för en mördande tuff klättring uppför en bergstopp någonstans i Alperna. Men, nej så är inte fallet. Anledningen till sveda och värk är en träning med SAIK U9...


I stället för att stå bredvid och frysa ute på Jernvallen så satte jag på mig skridskorna på Joels träning. Tänkte att dom kanske behövde någon som samlade bollar i snöhögarna kring den klassiska arenan och så började det också. Men sedan så blev det dags för en övning och jag fick då frågan om jag kunde hoppa in mellan stolparna. ”För att markera närvaro mer än målvakt” var ordern. Jodå, det skulle väl gå bra sa jag och tänkte att dom här unga kidsen skjuter väl inte så hårt och högt. Lite skridskoparader kan man väl göra.


Det gick tre skott sedan var min tes skjuten i sank. Ett välriktat och ganska hårt skott träffade mitt vänstra knä på utsidan och smärtan var så där otäckt jobbig. Ville bara vråla rätt ut men lyckades hålla det inom mig. Men det övriga tränarna fick i alla fall dagens första skratt. Dom var ju klok nog att stå på sidan av målet.

Efter ett par isare där jag faktiskt briljerade med skridskoparader var det dags för nästa smäll. Och nästa knä. Inte fullt lika hård träff dock men ont, svar ja.


Efter fem minuter började jag känna mig rätt nöjd faktiskt och tyckte att den här övningen kunde man kanske bryta nu. Då kommer min son,Joel åkandes. Får en perfekt passning och höjer klubban. Får en väldigt bra träff måste jag säga (träningen mot förrådsdörren hemma har gett resultat) och jag får ju direkt adrenalinet att stoppa skottet. Det är väl så att som far blir man lite extra taggad när ens egna kött och blod utmanar en. Den hårda bandybollen träffar min högra hand, eller rättare sagt en tiondel av den. Det brinner till i fingertopparna och åter igen får jag bita ihop. Inte visa smärta nu. Men det gör ju så ont….


Skjuten sönder och samman av ett gäng åtta-nio åringar så förstår jag varför man ställer sig frågan: Varför i hela världen blir man målvakt i bandy?


I stora krig delas det ut tapperhetsmedaljer. Jag skulle vilja dela ut modighetsmedaljer till alla bandymålvakter därute i världen. Små som stora och framförallt till dom målvakter före år 2000. Då när dom flesta inte hade annat än vanliga handskar på sig. Kommer ni ihåg Forsell i Boltic/Villa? Han som stelopererade sina fingrar för att fånga bandybollar i sina skidhandskar.. Det var inga gummiförsedda kastrulliknande handskar som det är i dagens bandy.


I dagens bandy så kan jag bara komma på en målvakt som kör ”The old fashion way” och det är Linda Odén i AIK. Nu är det väl så att dambandyspelare inte skjuter lika hårt som Pettersson, Edlund, Nilsson mfl. Men jag tycker ändå att hon bör nämnas och äras för sin modighet.


Damer var det ja. Efter segern i Sundsvall mot Söråker så var det dags för SAIK-damerna att ta sig an tuffa och hårda Haparanda på söndagen. Och nog blev det tufft alltid. Det small i nästan alla närkamper. Dom allra flesta schyssta men det fanns också dom som var över gränsen. Och utan att vara allt för svartvit så var det Haparandas spelare som ägnade sig åt ”vara på fel sida av den gränsen”.


Kvällens propp delade Camilla Andersson i SAIK ut. Det fanns en spelare i Haparanda som SAIK hade tufft att få grepp om. Den ryska landslagsspelaren Olga Rodionova. Skicklig med klubban och kraftfull i sin åkning. Låg bakom det mesta som hände framåt för sitt lag och i slutet av matchen, i en av alla sina uppåkningar hade hon fått upp bra fart. Då bestämde 158 cm över havet, Camilla Andersson sig för att stoppa den åkningen. Den betydligt tyngre och längre Rodionova måste ha trott att hon helt plötsligt hade åkt för långt och hamnat i planket bakom mål, för det tog tvärstopp. Ryskan föll ihop. Haparandas tränare hoppade jämnfota, vrålandes en finsk ramsa som inte passar sig att översätta här. Men ”väggen” Camilla Andersson, reste sig, skakade lite lätt på axlarna och gled därifrån. Och det var absolut inget fel på tacklingen även om hela Haparanda försökte få domaren att tycka annorlunda.


Att Camilla Andersson visar den här uppoffringen och viljan att vinna genom att ge och ta smällar är oerhört viktigt för SAIK. Det är detta som har saknats under stora delar av säsongen och i dagens match var det flera spelare som visade helt andra takter. Johanna Pettersson såg ut som i fornstora dar. Michelle Löfblad bombade in tre nya mål. Kanske, kanske så har många allt för tidigt räknat ut det här laget. Man har en bit upp till Kareby och AIK, helt klart och det gäller att ha en stor portion tur om man ska kunna rubba något av dom lagen. Men det som glädjer en är att nu verkar det i alla fall vara roligt att spela bandy igen i SAIK-dam. Och med spelglädje kommer också framgång.


Till sist så får vi inte glömma att gratulera fyra nya Europamästare från Sandviken. I en spännande final mot Ryssland så vann Sverige med 4-3. Inget SAIK-mål men enligt rapporter så har Joel Engström, Rasmus Linder, Olle Berglund och Jesper Jansson gjort en mycket bra turnering som alltså kröntes med ett guld om halsen. Stort grattis!!


Och i en annan del av världen gör sig ett gäng SAIK-are redo för hemresa. Kinaturnén är avklarad och det verkar ha slagit väl ut, även om det blev förlust i matchen mot Baykal med 6-7. Men bara att man klarade sig från skador ser jag som en seger och nu hoppas jag att den här trippen har gett energi till avslutningen av elitserien. Snabba Brobergare ska stoppas på onsdag. No time for Jetlag….


Fyra Europamästare från SAIK Bandy! (Tack, Thomas Linder för bilden!)
 


Av Thomas Forsberg - 20 januari 2015 13:14

Det har gått ett tag. Mycket har hänt sedan det senast inlägget. Både på isen och utanför. Det absolut största hände den 8 januari för min del. För då kom Love till världen. Vårt tredje barn. Vår tredje grabb. Samma dag som farfar fyller år och faktiskt samma dag kom min syster, som bor i USA, hem på besök. Snacka om en Triple of joy…


Att få barn slår allt man kan tänka sig vara med om. Känslan som far genom kroppen när man för första gången får höra skriket från bebisen när den kommer ut till världen, är fantastisk och man blir dels lättad att allt har gått bra och samtidigt glädje över att man äntligen får stifta bekantskap med den lilla som funnits med i så många månader. Den känslan slår verkligen allt. Här tänker jag inte ens jämföra med något idrottsligt för det går inte att jämföra. Att bli förälder är och kommer alltid bli nummer ett….


Men om jag nu ändå ska försöka fokusera lite grann på det sportsliga och bandyn då så har det ju hänt en del saker sedan jag skrev sist här. SAIK leder elitserien och har stundtals gått som tåget och malt lag sönder och samman. Men även små gruskorn har letat sig in i maskineriet och formen har varit lite upp och ner. Men att klaga på 34 poäng efter 21 matcher är nästan som att svära i kyrkan. Formen går upp och ner under en hel säsong och det gäller alla lag. Ja, i alla fall dom lag som ligger ovanför slutspelstrecket. Lagen nedanför har väl kanske inte samma utvecklig på formkurvorna…


Det som dock har varit lite oroväckande är att SAIK har sett lite slött och oinspirerat ut i många matcher och vunnit mest tack vare att man är ett bättre lag i grunden. Nu verkar det ändå som om formen börjar krypa uppåt igen. 7-5 mot Villa på bortaplan är starka papper alla säsonger. Nu var väl inte 5-2 mot Vetlanda i går någon propagandabandy (snarare det största sömnpillret i GA:s historia) men det är ändå 2 poäng på kontot och fortsatt 3 poäng ner till VSK. Och tittar man i tabeller fem år tillbaka så ligger man ungefär där man brukar i poängskörden. Förra säsongen hade man 35 poäng efter lika många matcher. Året innan var man nere på 28. Som mest har man haft 36 vilket var under Sveshnikovsäsongen. Då hade man 36 poäng och stannade till slut på 42.


Att vinna serien betyder ju en hel del. Det blir lite pengar in i kassan och samtidigt så har man fördelen av att få välja hela slutspelet igenom. Förra säsongen vann Hammarby på 45 poäng. Så mycket poäng kommer laget som vinner årets upplaga inte att kunna komma upp i. SAIK har fem matcher kvar och kan som bäst nå 44. Nu tror jag att man inte behöver ta så många poäng för att vinna. VSK som i nuläget är fem poäng med en match mindre spelad kan alltså maximalt komma upp i 41 poäng. SAIK som har bättre målskillnad kan då missa tre poäng och ändå plocka hem seriesegern, vilket var tre år sedan man gjorde sist. En titt på spelprogrammet tyder på att SAIK har stora möjligheter till att klara av det. Av dom fem matcher som är kvar spelas tre på hemmaplan och även om man har tappat fem poäng hemma den här säsongen, så är man ju ett av seriens absolut starkaste hemmalag. Så chanserna till att SAIK vinner serien är mycket goda.


Men… som den dansante Irwing skulle ha sagt, är det verkligen så stor fördel i år att vinna serien? Ja, det är klart att det är så. Att få möjligheten att välja hela vägen är en fördel. Men samtidigt så är det ju så att årets serie är den absolut jämnaste på många år och att välja i år är ungefär som att välja mellan om man vill ha en förkylning eller magsjuka…


Det finns i mina ögon 8 lag som verkligen kan gå långt i årets slutspel. Dom 8 är just nu dom som har platserna. Sen är det fruktansvärt jämnt. Från fyran Bollnäs till Villa som har den sista platsen till kvartsfinalspel, skiljer det i dagsläget fyra poäng. Så det kommer att kunna ske kraftiga skiftningar än i tabellen. Och att välja mellan dessa alla lag blir inget lätt uppgift. När dom här lagen spelar på toppen av vad man kan, då kan årets svenska mästare bli vilket lag som helst. Att pricka in formtoppen lagom till mitten av februari och en månad framåt, blir ännu viktigare i år.


I dagsläget så känns det som om Västerås är det kanske starkaste laget. Åtminstone det jämnaste. Sedan matchen i Sandviken där man verkligen visade att man har ett homogent lag rätt igenom, har segrarna radats upp. Men även den grönvita solen hade sina fläckar då man lite överraskande förlorade mot Broberg hemma. Känslan är ändå att VSK bygger vidare mot den absoluta formtoppen och kommer att bli oerhört svårslagna i ett slutspel. I mina ögon är VSK den starkaste finalkandidaten. Och får nu SAIK det att stämma spelmässigt igen, är chansen att vi får en repris på förra årets final. Samma månad men inte i samma arena…


Mitt i allt detta dramatiska skeende av serien så kommer det ett landslagsuppehåll. Två matcher mot Ryssland står på programmet och matcherna spelas i Småland, Nässjö och Vetlanda. Tre SAIK-are är med. Patrik Nilsson, Erik Pettersson och Erik Säfström. Även om det är en bit till Småland från Sandviken så är det väl ingen risk att dom spelarna drabbas av Jetlag. Det kommer nog säkert deras lagkamrater i SAIK att göra. För på torsdag så sätter sig resten av laget på ett plan och reser till Kina! Ett korståg i bandyns namn. Tillsammans med ryska Baykal Energy kommer man att spela en uppvisningsmatch utanför Peking. Ni kan läsa mer om upplägget på SAIK:s sida på svenska fans: http://www.svenskafans.com/bandy/sandviken/saik-vande-i-lidkoping-524045.aspx


Det är ju jätteroligt att man gör det här för att sprida bandyn till världens största land och som bandyälskare så hyllar jag verkligen det här initiativet och hoppas att kineserna vallfärdar till den sjö(!) som matchen kommer att spelas på.

Men som SAIK-are hyllar jag inte. Det kommer lite fel i tiden tycker jag och hade det funnit möjlighet så skulle man kanske ha försökt fått den lagd när säsongen var över. Men det är väl inte vinter hur länge som helst i Pekingtrakten heller, antar jag. Det jag oroar mig för är hur spelarna kommer att reagera på detta med tidskillnaden och det finns ju risker med att dra på sig förkylningar och andra åkommor.

Men efter noggrant övervägande så har man valt att göra den resa i bandys tjänst och det är bara att hoppas att man vet vad man gör. Svaret på om det var rätt val kommer när snabbskrinnande söderhamnare kommer på besök nästa onsdag.


Då var det första inlägget det här året gjort. Se nu inte detta som ett hot eller löfte (se det som ni vill) om flera. Det kanske dyker upp något om någon dag eller så dröjer det längre tid. Det är som jag skrev i det senaste. Om jag inte har något att skriva är det lika bra att låta bli…

Nu blir det till att slå sig ner i soffan och mysa med vårt lilla underverk. Vår lilla Love.

Av Thomas Forsberg - 10 december 2014 21:21

 


Det värsta jag vet med bloggar är sådana som stannar upp och blir inaktiva i flera veckor. Precis som den här. Därför så har jag beslutat mig för att lägga densvartvitabloggen på is. Känner just nu inget driv i att skriva och det är jobbigt när man ska pressa fram något bara därför att och resultatet brukar då oftast bli väldigt dåligt. Känns lite konstigt att ta den här timeouten nu när SAIK Bandy fullkomligen dominerar svensk bandy och det borde finnas hur mycket som helst att skriva om. Men finns inte känslan så finns den inte. Och vill ni läsa om SAIK så rekomenderar jag starkt, www.svenskafans/bandy och SAIK-sidan som The Paschens sköter förträffligt.


Hur länge uppehållet blir vet jag inte i dag. Det kan vara allt från en månad till inget mer. Det får tiden utvisa och kommer lusten att skriva tillbaka, ja då hittar ni ett nytt inlägg på en dator nära er. Men tills dess så får jag tacka alla som besökt sidan och läst och samtidigt önska er alla en: GOD JUL och Ett Gott Nytt (Bandy)År!!!


P.S Men jag lovar att jag fortfarande står för att åka skoter i shorts mellan Kalix och Haparanda om Kalix spelar SM-final i mars.... D.S

Presentation


Thomas nu fyllt 43 bloggar om bandy och framförallt SAIK

Länkar

Fråga mig

6 besvarade frågor

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018
>>>

Följ bloggen

Följ densvartvita bloggen... med Blogkeen
Följ densvartvita bloggen... med Bloglovin'

Droppnätet


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se