Senaste inläggen

Av Thomas Forsberg - Fredag 3 mars 23:36

Det var något som gnagde i mig i går kväll/natt när jag lade mig för att försöka sova efter den lite så där halvjobbiga förlusten mot VSK. Men jag hade svårt att sätta fingret på vad det var. Men efter en stunds funderade så kom det till mig. SAIK Dam spelar ju för tusan match och viktig sådan på lördag. Hur kunde jag glömma att nämna det i blogginlägget? Tills för två år sedan så följde ju jag damlaget i lokalpressen och fick ju t o m vara med och vinna guld i Friends, även om min roll i det hela var ganska så blygsam, om man säger så. Men nu så har man knappt nämnt detta lag i inläggen. Nä, det får jag stå i skamvrån för. Ber om ursäkt för det.


SAIK Dam spelar också en vinna eller försvinna match i morgon. Man möter dock tufft motstånd då det är Kareby som kommer på besök. Matchen handlar helt enkelt om SAIK ska behålla sin fjärde plats eller bli trea och på så vis ta sig till semifinal. Kareby som leder serien, dock bara på målskillnad, vill naturligtvis ha kvar tätpositionen när man lämnar Sandviken senare på kvällen. Så räkna med två heltaggade lag.


Skulle SAIK förlora är man i behov av hjälp från Hammarby som möter NT Bandy i sin match. NT ligger just hack i häl på SAIK. Samma poäng men nio mål efter i målskillnad. Hammarby har också att spela för i den här matchen för om man förlorar samtidigt som SAIK vinner så missar man slutspel. Så nog finns det massor av dramatik i damernas elitserie också och det tycker jag är jätteintressant.


Det var mycket snack om hur damernas högsta serie skulle utvecklas när storlaget AIK tvingades dra sig ur sent och snacket om att hårdsatsande Skutskär skulle ha fått chansen att gå upp. Många trodde nog att detta var nådastöten för den svenska dam bandyn på klubbnivå.


Men då Västerås visade att man ville utveckla dambandyn och satsade på några meriterade namn där kanske Malin Persson sticker ut mest, ja då började det hända grejer. Och när spelarna i AIK som fortfarande ville spela bandy på toppnivå sökte sig till söder och Hammarby, blev det genast en intressant serie. Kan nog säga att årets serie har varit den bästa på många år, utan att ha följt den så mycket. Visst, Kareby och VSK har dragit ifrån rejält men i övrigt så har det varit jämnt. Söråker tappade dock mark i och med förlusten av Malin Persson. Och nu i veckan blev det ju klart att Skutskär som varit överlägsen i den norra allsvenskan kommer upp i elitserien, tillsammans med Villa Lidköping som också gör en satsning på dambandyn. Det är extra roligt eftersom det är ett stort intresse i Lidköping, även för damerna. Man hade i snitt 96 personer på matcherna i allsvenskan. Låter väl inte så mycket men då ska ni veta att i elitserien så toppar VSK på 125 följt av Hammarby på 108. Sen skulle Villa ha tagit sig in på tredjeplats. Så nästa säsong kan bli ännu jämnare och intressantare.


I SAIK så har säsongen varit lite av en berg och dalbana där inledningen var tung. Inte konstigt då man inför säsongen knappt visste om man skulle få ihop lag. Men man lyckades få till det och med det ryska importerna, Elena Goremykina (16 mål så här långt) och Olga Bogdanova fick man spetsen. Sen har man byggt nytt med yngre spelare som tagit stora kliv. Det tillsammans med det mer rutinerade spelarna Michelle Löfblad, Jennifer Andersson, Emma Ahlander och Emma Forsberg, har mixen blivit bättre och bättre. Efter sex matcher fanns inte mycket som talade för att SAIK skulle strida om en slutspelsplats. 1 poäng stod man på då. Men sedan har spelet blivit alt bättre och poängen har plockats. Efter omgång sex så är det bara ”omöjliga” Kareby och Västerås man inte lyckats tagit poäng mot. Men man har närmat sig.


Så alla ni som bara tänker SAIK-VSK klockan 18.00 i morgon. Ge även SAIK Dam en tanke och varför inte ett besök på Göransson och stötta dom så att dom kan nå en semifinalplats. Det är dom värda och det är ju inte alla dagar som man får två bandymatcher av spänning och nerver inom loppet av några timmar.


Sent i kväll avgjordes en annan slutspelsmatch. SAIK U20 åkte till Västerås för att göra det herrarna inte lyckades med i går. Och det gjorde man. Men tro inte att mönstret från herrmatcherna avvek. Jämnt så det förslog. SAIK vann med 3-2 och nu väntar returen på tisdag i Sandviken. Hoppas det där sände en signal hem till herrlaget nu.


Och tidigare under kvällen så avgjordes den andra omgången i kvalet till elitserien och där händer det grejer vill jag lova. Eller vad sägs om att Ljusdal åker till Västerås och vinner med 5-4 mot gruppens stora favorit TB. Samtidigt så vinner Kalix en match(!). 3-2 mot Nässjö. Detta gör att den där gruppen ser ut att kunna få en överraskande utveckling. För Ljusdal leder nu gruppen med maximala 4 poäng. I nästa match, på IP väntar Nässjö. Seger där då ligger det nära till hands att vi nästa år har en komplett hälsingekvartett i högsta serien igen. Inte för att tycka illa om det övriga lagen men personligen så skulle det vara jätteroligt. Ljusdal har sedan mina två år som student där för hundra år sedan, fått en liten del av mitt bandyhjärta, om än väldigt liten ska sägas. Mycket är det på grund av Sveschnikov som jag alltid gillat.


Och i den andra gruppen är det inte mindre rafflande. Gripen som gick in i kvalet som stora favoriter har efter två matcher noll poäng. Vad hände här? Den sensationella förlusten borta mot Falun i onsdags följdes i dag upp med ny förlust, nu mot Motala med 5-6. Vad är det som händer?


Och på Zinken såg Tellus ut att gå mot en planenlig seger mot Falun. 4-0 en bit in i andra halvlek. Då sker en förvandling som till slut utmynnar i att Falun kommer i kapp på övertid. Mikael Pettersson dunkar in en hörna och ser till att Falun efter två matcher toppar gruppen på tre poäng. Hade någon sagt det innan säsongen hade jag tagit personen som antingen berusad eller galen. Är vi på väg att se en comeback av en klassisk bandystad? Det är mycket kvar och på något sätt bör kanske verkligheten komma i kapp. Eller gör den inte det? Säga vad man vill men inledningen av kvalet har fått exakt den start som den behövde. Ja kanske inte om man frågar dom i Trollhättan och Västerås….


Nu börjar timmen att bli sen igen. Jag vet att i morgon kommer jag att kliva upp med vissa besvär då jag i kväll spelat föräldrar match i hockey. I 3x20 minuter! Känn på den ni. Jag vet nu vad spaghettiben innebär kan jag säga och jag kommer aldrig i mitt liv klanka ner på hockeyspelare att dom inte orkar. Jag spelade mot ett gäng 8-10 åringar och släpade tungan i isen vid varje byte. Men en kasse ordnade man i alla fall samt en utvisning när vinnarskallen tog över föräldrar skallen. En perfekt tripping på Joel renderade i två minuter. Sen satte han ett mål i det powerplay som följde, så det var en skamsen pappa som åkte över till avbytarbåset. Men vi vann i alla fall matchen, efter straffar. Men en sak är säker. Nästa år kommer det se annorlunda ut. Barn har ju den gåvan att dom utvecklas medan vi vuxna bara blir äldre. Läge för W O nästa säsong…


Nu laddar vi med lite sömn och drömmar om svartvitt jubel gånger två i morgon. Först ska vi ta damlaget till semifinal. Sen tar vi herrarna dit. Med vårt stöd på läktaren kan det bli verklighet. Kom ihåg att den 12:e spelaren kan vara avgörande. Göransson Arena är vår borg och så ska det förbli. Forza Viken!!!

ANNONS
Av Thomas Forsberg - Torsdag 2 mars 23:37

Innerst inne kanske jag visste det. Men ytterst så ville jag tro något annat. Och dom första 45 minuterna gav mig hopp om att det kanske kunde bli så, som jag egentligen inte kände. Men några futtiga minuter i andra halvlek, raserade den bild jag byggt upp och skickade mig genast tillbaka till den innersta tron. Den där innersta känslan av att det kommer spelas bandy i Sandviken på lördag klockan 18.00 Och när Ted Bergström fick vandra in i straffområdet och enkelt skjuta in 6-4, ja då föll det på plats. Det blir en femte match. Precis som alla trott hela tiden. Innerst inne...


SAIK lyckades alltså inte skicka VSK på semester denna torsdagskväll i ABB Arena inför 3021 på läktaren. Man lyckades inte med det som det två andra Gävleborgslagen gjorde. Bollnäs manövrerade ut Hammarby skickligt på Zinken med 3-1. Edsbyn satte foten på gaspedalen tidigt mot ett skadedrabbat Broberg. Det blev 0-6 till slut och jag tror att det var väldigt glada miner i den blåröda spelarbussen på väg hem till Byn när man kunde konstatera att deras motståndare i semifinalen kommer att drabba samman en gång till. Gör nog inte ont någonstans det för det rödblåa bandykrigarna som fortsätter att imponera.


Matchen i Västerås var verkligen en match med skiftande karaktär. En riktig kameleontmatch. En första halvlek som inte går till historien som den bästa dessa lag mellan. Men som SAIK-are var man ändå rätt nöjd med hur det såg ut. SAIK spelade ett väldigt bra försvarsspel och VSK skapade inte mycket mer än den straff och slutligen hörnan som satte kvitteringen. Hade bara några av dom viktigaste pjäserna i SAIK haft lite mer kräm i benen framåt så hade det kunna varit en liknande ställning som det var i söndags efter första halvlek. Men man fick aldrig riktigt upp tempot. I alla fall upplevde jag det så framför tvn. Men det kanske var Mats Strandbergs referat som gjorde att det kändes långsamt. All heder åt en av Sveriges främste referent genom tiderna. Men nu handlade det om bandy år 2017 och inte en VM-final mellan J O Waldner och Jörgen Persson 1989. Då var det klass på Strandbergs referat…


Det som sas i VSK omklädningsrum från tränarhåll i pausen var nog ganska exakt dessa ord. ”Nu är det upp till er om ni vill ha en match till eller ta semester. Det är upp till er.” Kanske inte ordagrant men något sådant. För det var ju faktiskt det som matchen handlade om för Västerås.


Och precis som i söndags så växlade VSK upp tempot och fick tidigt mål. Skillnaden nu mot för söndagen var att SAIK inte hade 3-0 att gå på. Två långskott och en straff senare så var ställningen 4-1 till VSK. Och det var som om söndagens match gick i repris. VSK gick på knock och SAIK glömde bort att parera slagen.


Det som ändå var positivt rent bandymässigt var att matchen helt plötsligt öppnade upp sig mer och nu kände man igen det båda lagens kraftfulla spelstil och farten och fläkten. SAIK reducerade till 4-2 och då kändes det som att kanske pendeln skulle svänga över. Men VSK hade bestämt sig. Bara 40 sekunder senare så hittade Janne Rintala en yta i straffområdet och så var det 5-2. Ett mål som kom som ett tungt regnmoln en skön sommardag.


Även om SAIK tog över matchen efter det och närmade sig via två reduceringsmål så kändes det som Rintalas mål var matchavgörande. SAIK mäktade inte med att ta fram den där sista lilla offensiven som krävdes för att kvittera. Det var alltid en täckande VSK-back med både klubba och kropp som hamnade i vägen.


Det här är två trötta lag nu. Det syns. Anders Bruun pratade efter matchen i tisdags om att han tyckte att SAIK såg trötta ut. Jag kan meddela herr Bruun att det gäller även VSK. Och konstigt vore det väl annars. Fyra täta och tuffa matcher måste sätta sig i benen till slut. Den här kvartsfinalserien liknar mer en semifinalserie. Åter igen. I Ovanåker sitter det ett helt bandylag och småler…


Nu hamnar vi alltså i en helt avgörande match. Igen. Precis som förra året. Skillnaden är två. Nu är det kvartsfinal och en för dessa två lag, vråltidig semester väntar förloraren. Men kanske den viktigaste skillnaden är att i år är det SAIK som har hemmafördelen. I fjol var det VSK. Men efter att dessa lag slagit varandra en varsin gång på bortais, kanske fördelen är mindre värd, eller?


Självklart så är det skönare att få avsluta på hemmaplan och som jag ser det så känns ändå SAIK en aning starkare. Det som oroar mig är att man gjorde det även i dag långa stunder men det där extra trycket i grejerna kom aldrig och VSK, är VSK. Det får man aldrig glömma.


Positivt att Christoffer hittade rätt tre gånger i dag. Skönt för Crille som ju spelade med magsjuka i söndags och det kan ju ta ner krafterna på vem som helst. Hoppas att dessa tre mål ger honom en energiboost för lördagen. Anfallskollegorna hade det lite tyngre i dag tycker jag, även om EP ibland drog upp hög fart. Mossberg hade tyvärr lämnat kungakronan hemma i kväll. Hoppas att han hittar den till lördag.


Måste även hylla unge Hannes Edlund som spelar ett så moget spel i sin roll på mitten. Han gör sakerna både säkert och ibland även läckert. Tycker att han ligger före en sådan som Henriksen just nu. Dennis får det inte alls att lossna. Bra med sparkapital kanske men tiden börjar bli knapp. Det är dags att börja ta av det kapitalet nu…


Var inne på det tidigare men Bollnäs och Edsbyn är alltså klara för semifinal i och med kvällens vinster. I min bok väntat och nu väntar en hyperintressant kamp mellan Villa och Bollnäs. Tror faktiskt att Bollnäs har goda chanser att ta den serien mot Villa. Det blev ju liksom ingen match för Villa i mötet mot Vänersborg och frågan är om den här långa vilan har varit bra för ett lag som Villa.


Villa får väl ses som favoriter, men knappa sådana ändå.


På lördag kväll vet vi vilka Edsbyn får möta. Göransson Arena klockan 18.00 avgörs det. Köp en biljett. Ta er dit. Nu finns det faktiskt inga skäl för att låta bli. På lördag så kommer med största sannolikhet min minsta grabb, Love få uppleva sin första slutspelsmatch på plats. Jobb för sambon gör att barnvagnen får packas med, vällingen får lov att vänta och jag tar gärna med hörselskydd till honom för på lördag vill jag höra stort publikstöd. 1900 första. 2400 andra. Kan jag få 3500 på tredje?


Ensamma är vi starka. Tillsammans är vi oslagbara!!

ANNONS
Av Thomas Forsberg - Onsdag 1 mars 00:04

Ur den norrbottniska myllan klev han så fram, precis som jag önskat. Vid sidan av konungen av isen, Mossberg, hittade den snabbe ytterhalven som plockades från Kalixkakan för några år sedan, äntligen vägarna som leder framåt och inte tillbaka. Visst, det vändes ur i den här matchen också men inte alls i samma utsträckning som ur-vändar-aftonen i fredags. Nä, nu var det mer beslutsamhet vilket också gjorde att VSK-försvararna fick mer att fundera på.


Niklas Gälman får väldigt sällan dom stora rubrikerna och det är väl inte heller hans roll i SAIK. En roll som i slutet av grundserien också var i ifrågasatt då han i flertalet av matcherna fick börja på sidan. Det har synts att självförtroendet inte riktigt har funnits där och efter matchen i fredags var bland annat jag, ganska kritisk till hans sätt att utöva den ädla konsten som ytterhalv.


Men i söndags så såg jag en strimma ljusning på den fronten då Niklas var mer offensiv, precis som sina kollegor Ted och Bäck. I kvällens match såg jag inte bara en strimma. Nu lyste det om Niklas och han såg ut som med hjälp av ljusets sken också hittat självförtroendet där långt ner i skridskorna. Det sägs ju att norrlänningar är ett envist släkte och ge int upp så lätt. Det gäller Gälman också.


Förutom ett bolltapp på mitten i andra halvlek som också tyvärr ledde fram till att VSK på en hörna kunde göra mål, så var Niklas prickfri i kvällens match och det där lilla extra fick vi med också när han följde med i anfallet som Mossan drog upp i slutet och på passning av just nummer 17 kunde Gälman sätta dit klubban och skjuta hela Västerås i sank. Pricken över en prickfri insats…


Har alltid gillat Niklas. Tycker att han i sina bästa stunder besitter höga kvalitéer i sitt spel. En vass skridskoåkare med bra passningsklubba. Men i likhet med många andra i laget under den här svajiga säsongen så har dessa kvalitéer, lyst med sin frånvaro många matcher och därav också alla ”tomma hot” när han tagit upp bollen och vänt ur, ungefär på mittlinjen match efter match. Men nu. Nu är det mer beslutsamhet. Nu är det ingen blyg norrlänning på vänsterkanten som kommer farande. Tänk vad lite självförtroende kan göra. Härligt att se.


En spelare som är mer van med rubriker är ju Daniel Mossberg. Och vad ska man säga om det då? Ja, att han är värd varenda spaltmeter som skrivs om denne fantastiske bandyspelare som lätt går mot sin bästa säsong på många år. Rubrikerna från förra årets semifinaldrabbning med VSK handlade om andra saker. Även om det var rättfärdiga ord som sades om tilltaget mot Jansson då, så har dom bleknat nu. Nu skrivs det om Mossberg som det ska göras. Som han är värd att skrivas om. Som den bandykung han är. Antar att ni grönvita inte håller med men det får väl vara så då…


Det lyser en beslutsamhet i hans ögon. Det gnistrar om skridskoåkningen. Klubban är mer ett trollspö med en böj. Och när Edlund har målstopp, kliver Mossan fram. Han har alltså gjort hela fem mål på två matcher. Totalt sju poäng. Med SAIK som ende svenska klubb Mossberg spelat i, är han van med att spela bandy långt in i mars och han visar just för tillfället att det är hans ambition även detta år.


Nu vet jag att det finns en hel drös i VSK som också är vana med att spela bandy länge och man kommer naturligtvis att göra allt i sin makt för att det blir dom som gör det i år. Och kvällens match hade kunna gått deras väg likaväl. Maskinen VSK varvade upp i andra halvlek och kändes så där tunga som bara dom och SAIK kan vara när man rullar på som bäst. Vi ska komma ihåg att längst bak så gjorde Joel ett flertal superräddningar som räddade kvällen åt SAIK. Och försvarsspelet ska hyllas i SAIK. För tredje matchen i rad så släpper man bara in ett spelmål mot VSK. Det är högt betyg på det.


Tycker ändå att SAIK vinner den här matchen rättvist till slut. Man är vassare i den sista tredjedelen av plan, ni vet den som brukar vinna matcher åt lag. Där var skillnaden i kväll. SAIK hade Erik Pettersson och Daniel Mossberg. VSK kändes lite tunnare. Men stort grattis till junioren, Niklas Gifting som fick göra sitt första mål i A-laget. Läste att han inte hade fått den historiska bollen som sig bör. Hoppas det löste sig. Liten sak för många kanske men en stor sak för Niklas.


Känslor fanns det även i dag. Men det tycker jag faktiskt att den gode Valdemar med pipan får ta åt sig av. Ifrån att släppa det mesta under 45 minuter så kliver han sedan in i andra och börjar plocka utvisningar. Från 0-70 på 45 minuter. Det är bra acceleration det…


2403. Det var publiksiffran. Så. Då var det skrivit.


På torsdag rullar det vidare med match i Västerås. SAIK kan avgöra. VSK måste vinna för att kunna sätta sig i spelarbussen på lördag upp till Sandviken. Enkla förutsättningar. Inte lika enkelt att förutspå hur det kommer att se ut och sluta dock. Jag kan inte se några tecken på att något av lagen är tröttare än det andra. Även om Anders Bruun verkar se det i en intervju med Bandypuls. Men det är ju också en del i det psykologiska kriget som pågår. Vill SAIK svara på det så är väl kanske Linus Forslund rätt herre. Han skulle säkert med ett stort leende på läpparna berätta hur trötta och nerkörda VSK ser ut. Lätt… SAIK mot VSK handlar så mycket mer om det som utförs på isen med klubbor och boll. Det är lika mycket taktiskt och psykologiskt.


I den andra kvarten mellan Edsbyn och Broberg så ligger matchbollen i Ovanåker. 7-4 blev det i kväll men Broberg var länge med i matchen och hämtade in ett 0-3 underläge till 3-3. Nu blev några viktiga pjäser i Broberg skadade. Målvakt Wasberg tvingades kliva av efter bara en kvart med axelskada. Och sedan var det Martin Söderbergs (o)tur. Även här en axelskada efter krock(?) med Svensk i Edsbyn. Dubbla oturen i det hela var att Edsbyn gjorde mål också när Söderberg låg på isen.

Tufft för Broberg som nu får hoppas att man kan repa mod till torsdag och försöka skaka fram en femte match. Omöjligt är det inte men svårt blir det.


Till slut så kan vi konstatera att detta med hörnor är en viktig detalj när vi nu är i slutspelet. SAIK och VSK var milt sagt, dåliga på det i grundserien. 6 resp. 8 procent i mål. I slutspelet så ligger man i topp. SAIK har 24 procent, VSK 20. Det var det där med att vara van med att spela bandy långt in i mars….


Och innan det släcks ner här på Ryttarstigen i Ockelbo så vill jag bara sända mina varmaste hälsningar till Kalix, Ljusdal, Västerås (Tillbergaområdet), Nässjö, Trollhättan, Falun, Stockholm (Tellus) och Motala. Vi som befinner oss i slutspelets nervösa fas ska nog inte ens jämföra oss med vad ni känner inför det som komma ska. Kvalet till elitserien börjar i morgon. För fyra av lagen handlar det om ångest. För det andra fyra handlar det om möjligheter. Stort lycka till alla åtta lag!

Av Thomas Forsberg - Söndag 26 feb 23:07

Snacka om att det händer grejer i bandysverige. SAIK kvitterar till 1-1 i matchserien mot VSK efter att först tappat en 3-0 ledning och sedan komma tillbaka och på tilläggstid avgöra på straff. Om det var straffen eller annat som diskuterades i spelargången efter matchen låter jag vara osagt men tydligen så eldade man upp varandra ordentligt med knuffar och verbalt. Känns som vi har en temperaturhöjning som rusar mot fjolårets nivåer.


Och i Söderhamn så dundrar Jonas Nygren in bollen bakom Edsbyns täta mur på en hörna. Träffen var så hård så att i morgon får nog vaktmästarna byta en maska på nätet för den där bollen försvann nog från Hällåsen. 1-1 i en derbyfajt som nog kan ha fem liv.


Och i Vänersborg råder kaos. Felix Persson lämnar klubben omedelbart och den ene av dom ryska musketörerna, Ivanov vägrade tydligen spela andra halvlek i går och dök inte heller upp på träningen i dag. Vissa källor säger att Nikita redan har packat sin väska och letat flygtider hem till Moskva. Väldigt osäker källa på det ska jag dock säga. Men med denna uppladdning inför morgondagens ödesmatch mot Villa, så känns det väl som att semesterplanerna i Vänersborg kan börja planeras runt 21-tiden i morgon. Vad är det man säger? Taskig tajming…


Ja bandyslutspelet 2017 skulle ju bli det hetaste på många år, precis som jag har skrivit och med det faktum att vi i tre av matcherna just nu har 1-1 så borgar ju det för att vi kan få flera femsetare. Sen är det ju lite trist om det är interna stridigheter inom Vänersborg som har gjort att man tappat en hel del kraft i mötena med Villa. Fast jag tror att även om det hade varit lugnt i Lilla Paris, så hade nog Lischpojkarna ändå stängt ner butiken på tre, kanske fyra.


När man såg SAIK i fredags och så jämförde det med vad man fick se under dom första 45 i dag, så trodde inte jag att det var samma manskap. Helt plötsligt fanns farten, ideérna, glöden och med det kom också målen. Det var en sanslös utdelning i början och faktum var ju att man hade flera fina chanser.


När man sedan såg SAIK i andra halvlek, ja då var känslan, back to Friday. Men skillnaden var den att SAIK också hade folk på utvisningsbänken i början av andra när Västerås verkligen gick på ”all-in”. Dessutom så tappade man Alan tidigt då en trasig skridskoskena gjorde att han inte kunde fortsätta. Läge att plocka med ett par skridskor till där på nästa match, va?

Dom faktorerna samt att VSK var oerhört starka, gjorde att pendeln svängde över och för egen del, pessimistkonsult som man är, så var rullgardinen halvvägs nere. Men mannen som ägde matchen, Daniel Mossberg såg med sitt hörnmål till att gardinen åkte upp med en jäkla smäll och det lilla uns av optimism som min kropp besitter, tog för en kort stund kommandot igen.


I väntan på sudden death. Låter som en boktitel. En spännande sådan. Men för mig är det för mycket spänning. Och när Erik Pettersson glider majestätiskt  in i straffområdet i 92:a minuten och höjer klubban, är jag redan i stående läge framför tv:n och beredd att vråla. Men vrålet fastnar i halsen när EP inte kan skjuta för en VSK-are har hamnat lite i vägen med sin klubba, om man säger så. Sekunden som går innan jag ser att domaren faktiskt korsar händerna i strafftecknet, känns som en hel minut. Men visst var det straff? Eller är man i detta fall enögd?


Sen går tiden innan EP får skjuta. Varför? Det vet jag inte men jag hann nog bli lika nervös som EP hann bli. Men till sist så är det dags för duellen. EP mot Bergwall. EP höjer klubban. Bergwall ser ut att växa ut till ett grönt monster. Var det bara jag som såg det? Men monster eller inte. Mot EP:s salvor så får dom vara lilla, gula eller bruna dom monstren. För oftast är det 21-åringen som vinner fajten och så även i dag.


VSK hinner inte riktigt få till något farligt läge för en kvittering utan kvitteringen i den här matchen är den SAIK ordnar genom att vinna och se till att det nu är 1-1 i matcher. En del av mig ville tro på förhand att det var möjligt. En allt för stor del av mig, trodde det inte. Vad skönt det är när den mindre sidan vinner ibland.


Kampen och stångandet fortsätter nu på tisdag i Sandviken. Och efter tumultet i spelgångarna på ABB Arena så kan vi nog räkna med två riktigt taggade lag som kommer ut på isen inför… ja, vad ska vi tro? 1700 eller kan vi hoppas på 2000 personer? Tränare Brodén har sagt att allt under 3000 är dåligt på dom här matcherna och jag kan hålla med om, till viss grad. Men samtidigt så måste vi nog också se verkligheten som den är, tyvärr. Bandy i Sandviken engagerar inte så många längre och det är sorgligt. Jag har gjort mina tappra små försök som en vanlig enkel åskådare. Skrivit om lägre biljettpriser och gjort en egen reklamfilm. Det hjälpte inte speciellt mycket. Så vad ska man då göra?


Jo vi 1900 som var på matchen i fredags ska känna stolthet att vi var där och visade vårt stöd till våra lag. Det är inte vi som ska få kritik. Så om du var där och läser detta. Ta dig till arenan på tisdag också. Klä dig i den färg som du känner mest för. Och blir det bara vi 1900 igen, så gör vi det till en fest som får det att låta som 4000. Och om det av någon anledning sitter någon därute och läser detta och inte var på matchen i fredags men kanske kan tänka sig gå på tisdag, så är du/ni/alla hjärtligt välkomna att bidra. Ju fler vi är, desto roligare blir det. Men som sagt. Jag är glad om vi blir 1900 också….


Av Thomas Forsberg - Lördag 25 feb 23:44

Man skulle kunna tro att dagen efter förlusten mot VSK skulle vigas åt att gräva ned sig och tycka synd om sig själv och börja att få ont i magen inför match nummer två på söndag. Men det fanns inte tid för det och det är jag tacksam för. Tacksam att kliva upp klockan 04.45 för att åka till Rättvik och titta på bandy.


Alla var dock inte lika sugna på det. Mellanbroder Hugo sa redan i bilen på väg hem från Grängesberg förra lördagen att ”Inte en gång till att jag åker så här långt” Så det fick bli en hemmadag med morfar och andra aktiviteter. Men resterande del av familjen susade i väg i sjutiden.


Rättvik var det ja. Hade innan den här dagen bara varit i Rättvik på sommartid faktiskt. Travbanan. Långbryggan och det faktum att vi för tio år sedan såg en skymt av Nanne Grönwall på stan. Nu blev ni avundsjuk va?...


Det första jag associerar med Rättvik är när man kommer så man ser Siljan bre ut sig. Himla vackert måste jag säga och det är med ett öga på utsikten och det andra på vägen som man tar sig ner för backen. Och nu när man gjorde det för första gången i vinterskrud så var det snudd på magiskt vackert.


Som tur var så hade vi på exakt samma ställe som lördagen innan när vi skulle till Grängesberg, kommit i fatt spelarbussen och med fast blick på den följde vi den till arenan. Nästan i mitten av ingenting kändes det som att arenan dök upp. Solen sken och det kändes lite sådär att vi skulle tillbringa dagen inomhus faktiskt. Termometern i bilen visade -7 grader. Jaja, kanske skönt ändå med att komma in då, tänker ni kanske. Då har ni inte besökt arenan i Rättvik…


Det är jätteroligt att en sådan pass liten bandyort som Rättvik har lyckats få en hall. Fantastiskt. Men tro inte att det är en arena där man lättar på jackan och mössan. Nixpix.. Minusgraderna ute i solen kändes som plusgrader när man klev innanför portarna på arenan. Den där råa kylan som bara en liten hockeyhall eller en bandyhall i mindre format, kan uppbringa. Som tur var så kunde man ju faktiskt gå ut och ”värma” sig i solen.


Och en sak till som värmde i kylan var det spel som SAIK-lagen visade upp den här dagen. Redan i första matcherna så var det riktigt fint spel från båda lagen, svart och vit. Det vita laget inledde matchandet mot Ljusdal. Bara det. Roligt att få möta ett nytt lag. Och båda lagen bjöd verkligen upp till fint spel från första minut. Den sorgliga upplevelsen i Göransson kvällen innan fullkomligen rann av en när man såg det unga SAIK-laget spela. Nu var Ljusdal lite starkare i skridskoåkningen och man kunde också till sist gå ifrån till 6-2. Men det som var roligt att se var hur våra grabbar hanterade spelet. Minimalt med bolltransporter. Max ett par skär sedan kom en passning. Ibland gick den hem. Ibland inte. Men det är ju det som är grejen med ungdomsidrott. Det är av misstagen man lär sig. Så även om det blev förlust så tycker jag grabbarna vann på något vis.


Det svarta laget utkämpade en hård match mot Grycksbo 1. Och det var lika här. Passningsspelet var en fröjd att se. Det var bara den där sista lilla touchen som saknades. Grycksbo vann med uddamålet. Men lag svart hade precis som vit, gjort en jättefin match.


I vår iver att efter två gånger 25 minuters matcher få ta del av vårsolen utanför arenan försökte vi få den mindre varianten av Forsberg att undgå se det två ismaskinerna som då gjorde entré för att preparera isen för nästa match. Det gick så här….

 


Vi hann dock med lite värmande sol innan det var dags för nästa match. Och då var det dags att plocka fram splitvision. Lagen spelade då nämligen samtidigt. Ögonen gick ungefär som på en tennismatch kändes det som, även om det naturligtvis var mest fokuserat på den match där Joel spelade, i lag vit. Man mötte i andra matchen Edsbyn. Och det blev också en spännande och bra match. I Edsbyn hade man dock en kille med nummer 13 som hade ganska många viktiga egenskaper för en duktig bandyspelare. Skridskostark. Genombrottsstark och han sköt som Mattias Hammarström. Snudd på ensam så såg han till att dom tillresta föräldrarna från byn fick höja armarna mot skyn och vråla vi är från byn. Man gick ifrån till 7-2. Då vaknade våra svartvita stålpojkar till och började en upphämtning. En upphämtning som nästan renderade i ett oavgjort resultat. Men det blev 6-7. Åter igen en jättefin match av grabbarna.


Lag svart höll länge emot Borlänge på den andra sidan men till slut så kunde ”Fred och kärleksstaden” gå ifrån och vinna med 4-0.


Efter intagande av lunch så var väl tanken att Love skulle sova lite skönt i vagnen innan nästa match. En promenad skulle väl kanske fungera? Det hade nog gjort det om jag inte hade svängt runt hörnet av arenan. Nappen ploppade ut. Handen for upp och ordet Lastbil for ur munnen på herr Love.

Ca 75 meter längre bort stod ett fordon. Ett fordon som uppenbarligen var mer intressant än att sova en stund. Så det var bara att promenera ner längs långsidan av arenan och ansluta till det fyrhjuliga monstret.

 


Nio minuter senare så var det dags att ta sig in i arenan igen. Match nummer tre för lag vit. Rättvik väntade och det blev en svängig historia där ledningen växlade lika många gånger som ett typiskt sommarväder i sverige kan göra. Kanske var det därför som det slutade 5-5 efter 25 minuters bra bandyspel. Eller som karln ifrån Rättvik sa: ”Spelar ingen roll hur det slutar. Huvudsaken dom hade roligt” Sant…


Sen var det dags för lag svart. Dom hade det andra Rättvikslaget och det blev också en böljande historia. Det blev också en match där många fina mål gjordes och extra roligt var det att se Cim, Ockelbos andra bandyspelare sedan en månad tillbaka, göra två av målen. En riktig pärla också.

Det blev seger för SAIK till slut.


I den sista matchen för lag svart ställdes man mot Edsbyn Röd. Det blev också en spännande och välspelad match där Edsbyn visade att det där med skytte det kan man i Ovanåkers kommun. Jösses vilka kanoner man fick i väg. Men duktige Alfred i målet var inte rädd. Han stoppade flera av projektilerna. Men ska nog vara glad att dagens målvaktshandskar är som dom är. Slutet blev dramatiskt då ställningen var 4-4 fick Edsbyn en kontring och spelaren som kom fri blev fälld. Straff blåstes. Alfred hade inte mycket att göra på den hårda straffen som satt ”Edlinghögt”. Fast å andra sidan så hade faktiskt klockan tickat upp över dom 25 minuterna som skulle spelats när straffen slogs, så man kan säga att det blev 4-4, om man vill. Som svartvit i alla fall…


Det vita laget avslutade med att möta Grycksbo 2. Och nu syntes det att man hade under hela dagen spelat med bara en avbytare. Det var ganska så sega ben hos det vita. Men kämpaglöden fanns där och med sån kommer man långt. Man kom till 2-2 och det var starkt jobbat.


Efter att ha följt det här fantastiska gänget ända från dom första träningarna i september, den första cupen i Västerås och fram till nu, så slås jag av ett ord. Utveckling. För det är precis vad det här gänget har gjort. Utvecklats. Det är fantastiskt att se hur alla spelare har tagit stora kliv framåt. Inte bara i skridskoåkningen utan även i spelet och tänket hur man ska spela. Den där tanken att man faktiskt kan släppa bollen och ta ny yta så kanske man får tillbaka bollen, börjar så smått ramla på plats nu och då ser man också framstegen. Det är stor skillnad i dag jämfört med hur det såg ut i Västerås i november. Stor. Det är nästan synd att säsongen snart är slut. Men med tanke på hur stora steg grabbarna har tagit den här säsongen, så ska det bli väldigt roligt att följa dom nästa säsong och jag hoppas verkligen att den här gruppen får fortsätta att spela ihop. Det här är en fantastisk grupp barn och ledare.


En snabb titt på dagens kvartsfinaler som spelades då. Bollnäs ”bröt tillbaka” och kvitterade i matchserien mot Hammarby. Detta efter att Patrik Nilsson gjort tre mål bland annat. Nu är kanske fördelen tillbaka till Bollnäs. Men räkna med en ny gastkramning på Sävstaås på måndag. Tror inte att Hammarby är allt för nedslagna och ser sig nog ha goda chanser att ta en seger till däruppe.


Nedslagna. Golvade. Förnedrade. Ja det får man väl säga att Vänersborg nog känner sig nu. Efter 2-7 och enligt Hedqvist ”P-10” uppförande i torsdags skulle man komma tillbaka i dag. Det gick sådär, kan man väl säga. Villa gjorde ett snabbt mål och så var det samma visa igen. 4-9 slutade matchen i dag och det vore korkat att säga något annat än att Villa avgör detta nu på måndag. Det är bara att buga sig för Villa. Man ser fullkomligen lysande ut och jag börjar undra om det verkligen finns något hot mot föreningens första guld. Ja, det ska just vara det då. Att man aldrig vunnit förr. Men det känns inte som att det skulle kunna fälla dom heller. Villa anno 2017 påminner mycket om SAIK när dom tog sitt efterlängtade guld 1997. Och då fanns ju en viss Muhrén också med i leken….


Snart söndag nu när jag skriver dessa rader och det betyder match två på den andra sidan av kvartsfinalträdet. Edsbyn far till Hällåsen med 1-0 i matcher. Bli inte förvånad om man lämnar Söderhamn med 2-0 i matcher. Men bli inte heller förvånad om det står 1-1 efter matchen. Väldigt ovisst.


I Västerås så ska SAIK försöka göra det Bollnäs gjorde i dag. Alltså kvittera. Chansen finns och man har vunnit viktiga matcher förr där. Men det är med viss olustig känsla jag tänker på den här matchen. Efter fredagens match så växte sig den där känslan ännu starkare i mig. Visst, man hade en bra defensiv. Men offensiven blev lidande. I den här matchen måste spelare som Henriksen, Alan, Edlund, EP, Mossan ta det offensiva till en högre nivå. Då tror jag man kan fixa det här. Men frågan är om två dagar kan hinna ändra på så mycket? Jag hoppas det. Men tar inget för givet.



   


 

 

 


 

Av Thomas Forsberg - Fredag 24 feb 23:39

Ett. Grattis VSK till en välförtjänt seger och därmed också 1-0 i matcher.


Två. Ber om ursäkt till alla dom som kanske såg mitt lilla tappra försök att locka folk till arenan i veckan via en video. Jag tror jag lovade en höjdarmatch som man inte vill missa. Sorry.


Tre. Att släppa in ett mål på 90 minuter mot VSK är bra. Mycket tack vare Joel Othéns storspel. Han överglänste Bergwall på andra sidan. Men det var inte så konstigt eftersom Bergwall nog upplevde en av sina lugnaste kvällar på alla år som han spelat mot SAIK.


Fyra. Fart och fläkt har varit något man förknippat SAIK med genom så många år. Det offensiva spel vi i dag fick uppleva, var så långt ifrån vad detta manskap kan prestera. Det är snudd på märkligt hur så bra bandyspelare kan få ut så lite på 100 minuter.


Fem. Ytterhalvornas kamp. Var resultatet jämnt så var den matchen i kraftig fördel för VSK. Folkesson stod för hot efter hot från sin position och man kippade nästan efter andan varje gång han tog fart mot SAIK-målet. När våra halvor drog upp farten hann man inte börja hoppas på något innan det vändes ur. SAIK:s ytterhalvsspel är i dagsläget så förutsägbart att man kan läsa om det i gårdagens tidning. Den här positionsmatchen kan mycket väl komma att avgöra hela den här matchserien.


Sex. Hur frisk är egentligen Alan? En nummer 92 i god form skulle ha plöjt igenom det täta VSK-försvaret med både kraft och finess. Men i dag så var det tyvärr han som drog ner tempot när han fick bollen. Kan sätta min frukostgröt på att skadan han fick på annandagen gör det omöjligt för honom att prestera på topp. Det här är inte den Alan vi såg i höstas. Njet och åter njet….


Sju. Hörnmål i alla fall. Det var nästan så att man fick ”Pumpenvibbar” när EP såg till att det blev mittbena på Bergwall. Det tar vi med oss till nästa match.


Åtta. Någon har sagt att SAIK är som ett duracellbatteri som bara går och går. Men inga batterier håller för evigt. Antingen måste man ladda dom eller byta dom. Just nu ser det ut som kraften håller på att gå ur denna upplaga av SAIK-batteriet. Med bara en vilodag så är det väl svårt att trolla men gör något för att skaffa energi. Gå och bada isvak. Jaga Pokemons genom halva stan. Gå på glödande kol eller vad f-n som helst. Gör något för att peta in den där energin som behövs i ett slutspel. Annars så kan ni börja boka era semestrar på tisdagkväll.


Nio. 1903. Det var vad som kom i publikväg. Inte bra naturligtvis och jag såg på Mossan när han hörde den nämnas i högtalarna att han skakade på huvudet. Bara att hålla med. Samtidigt så är det många utanför Sandviken som passar på att gotta ner sig i detta och gnälla på det dåliga siffrorna. Tar man en titt på det fyra matcherna som spelats så är det bara Villa-Vänersborg som lockat fler. Så det finns fog för att gnälla även i Edsbyn och Bollnäs också kan jag tycka..


Tio. Till sist så är det ju ändå så att solen kommer att gå upp i morgonen med. 6.45 brummar vi i väg mot Rättvik för poolspel med grabbens lag. Det kommer att bli ett fint plåster på det sår som VSK åstadkom i kväll. Och det är ju faktiskt bara 1-0 i matcher. Än har varken någon fet dam eller herre sjungit. På söndag hoppas jag att stålmännen kommer rustad för att ta tillbaka kommandot igen. Vi ger aldrig upp!


P.S Lite humor ändå. I slutet av ordinarie tid hördes en röst bakom mig som frågade en annan om det fick sluta 1-1. Tänkte nästan vända mig om och säga att det fick det och att det blir 1-1 i matcher då. Jaja, alla är väl kanske inte lika insatta, vad vet jag....

Av Thomas Forsberg - Torsdag 23 feb 23:25

Att trycka på en knapp. Har ni hört det uttrycket inom bandyn och framförallt i dessa slutspelstider? I kväll knäpptes det på två ställen. En på och en av, skulle man kunna säga.


För i Lidköping där knäppte hemmalaget på knappen direkt och höll den sedan intryckt hela vägen fram till 90 med klara 7-2 som slutresultat. Medan det övriga lagen i bandysverige i dessa dagar håller på att trycka på knapparna för att få i gång det bästa, har Villa haft knappen intryckt sedan i oktober någon gång. Hela Lidköping glimmar i nuläget av något guldaktigt sken känns det som. Bara man inte får guldfrossa nu då….


Att Villa ser ohyggligt starka ut just nu stärktes i och med denna storseger över antagonisten några mil bort. Vänersborg önskade sig just Villa i en kvartsfinal sa man. Frågan är om inte det var en önskan med en rätt hygglig överdos lögn. Inget lag önskar att möta Villa just nu och den här smällen som Vänersborg råkade ut för i kväll, kan bli jobbig att resa sig från. Tränare Nordin sa efter matchen att om hans mannar tänker spela så här mot Villa då är det slut på måndag. Jag kan nog nästan säga till Nordin att det spelar ingen roll hur ni spelar. Det är slut på måndag i vilket fall. Hoppas jag har fel. Jag vill inte att en kvartsfinal ska vara slut efter tre.


I Bollnäs var det Robert Rimgård som tryckte på knappen som släckte  i stort sätt hela Sävstaås och dess guldtörstiga människor på och runt banan. Rimgård satte en hörna fram till 3-2 med bara minuter kvar på matchen. Och vore jag värvningsansvarig i Bollnäs skulle jag nog uppvakta Robert efter säsongen och erbjuda ett kontrakt, för att lira på Sävstaås verkar den här söderkisen gilla. Tre mål tidigare i vintras när han b la satte två bollar i slutet och ordnade en kvittering.


Precis som Vänersborg önskade sig Villa så önskade sig Hammarby att få möta Bollnäs och det kan jag faktiskt köpa mer. Enligt rapporterna från Bollnäs så var det ett defensivt bortalag som krympte ytorna avsevärt för hemmagrabbarna. Lite av att smaka på egen medicin, med andra ord. Sen har Hammarby också en oerhört bra målvakt i Patrik Hedberg som vid flera tillfällen tillsammans med sin målbur och mållinje såg till att Bollnäs kammade noll i den här matchen. Hedberg är lite av en ”Bergwall” när han får det att stämma.


Nu har Hammarby skaffat sig ett drömläge. Bollnäs och Zinken rimmar ungefär lika illa som en drink gjord på gin och fanta citron… Sedan 1995 har Bollnäs besök i huvudstaden slutat med 21 förluster av 23 möjliga matcher. Och traditionens makt inom bandyn är stor ska man veta. Så lite fördel Hammarby är det allt nu även om Bollnäs har ett sådant pass bra lag att man kan vinna både en och två matcher på Zinken.


När dessa rader skrivs så är det bara knappa timmen kvar tills vi har fredag och slutspelets andra två matcher. I Edsbyn ska hemmalaget stå för sitt val av Broberg och med tanke på hur det har sett ut spel och resultatmässigt för Edsbyn den senaste tiden, talar väl allt för att man också tar den första matchen. Men derby är derby och någon gång ska väl också kanske Byns motor hacka. Frågan är bara om det är Broberg som har medlet för att åstadkomma det. Tvivlar så sant som jag heter Thomas.


Och i Sandviken så är det SAIK och VSK som drabbar samman. Och här har vi ju verkligen två lag som väntat in i det längsta med att trycka på dom där knapparna. Nu handlar det om vilket av lagen som trycker snabbast. Ingredienserna för en rafflande kvartsfinalserie finns efter förra årets holmgång i semifinalen med allt vad dom innebar i avstängningar, skador och anmälningar. Den här kvartsfinal-serien känns som en uppföljare av ett drama som kan bli jobbigt för alla. Svartvit som grönvit.


Hoppas att folket i Sandviken nu fattar det stora med att bandyns giganter kommer att bjuda upp till en jäkla resa som kan sluta i fem heta matcher och att man kommer i stora mängder till arenan i morgon. Har man inte gått på en match än den här säsongen, är det dags att gå nu och på tisdag. Behövs det så får ni även gå nästa lördag. Men det slipper jag helst…


Fakta: SAIK och Västerås har mötts i kvartsfinal fyra gånger sedan kvartsfinalerna kom med säs. 1968/69. SAIK har vunnit tre av dom.

Av Thomas Forsberg - Onsdag 22 feb 23:14

I bland säger bild och ljud mer än text. Titta och ha ljudet på. Det är ett viktigt budskap jag kommer med...

(OBS! Se till att ha Flash installerat.)


 

Presentation


Thomas nu fyllt 40 bloggar om bandy och framförallt SAIK

Länkar

Fråga mig

6 besvarade frågor

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017
>>>

Följ bloggen

Följ Densvartvita med Blogkeen
Följ Densvartvita med Bloglovin'

Droppnätet


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se