densvartvita bloggen...

Senaste inläggen

Av Thomas Forsberg - 15 oktober 2017 22:58


Vad får en människa att avstå sömn under tre nätter i rad? Att dricka ungefär en månads förbrukning av kaffe under fyra dagar? Att sitta och titta på en match 23.45 mellan Jenisej och Stabaek? Att sitta och köra hem i ösregn och blåst mitt i natten för att sedan göra det även kvällen efter? Vad är det som gör allt det där värt det? Jo det ska jag berätta för er gott folk.




Det är när SAIK vänder ett till synes hopplöst underläge mot den frustande ryska björnen från Krasjonarsk, eller vad det nu må heta. Efter fyra dagar av tungvrickande av ryska namn orkar jag inte ens rätta mig själv.




Jenisej såg ut att ta hem sitt femte guld på 9 WC-finaler. Även om man kunde skönja en viss mjukhet i till och med Lomanov och Petterssons ben där mot slutet så verkade man ändå lite starkare än vad SAIK var. Då klev Magnus och Magnus in i bilden. Muhrén och Edlund alltså. En timeout gav lite chans till att snacka ihop sig men kanske framförallt jobba ur den syra av mjölk som producerats på grund av röda ryska björnar som susat omkring på isen.




Effekten kom ett par minuter senare då Crille bombade upp en projektil i taket på hörna. Sedan följde ett antal ryska utvisningar som gjorde att antalet galna skridskoåkare i röda dräkter minskade och ytorna ökade. I matchens sista tilläggsminut satsade SAIK allt fram i anfallet och efter vackert spel så hamnade Albin Airisniemi i fritt läge med Jenisej målvakten. Men hans kaxiga försök att trä bollen i den där luckan mellan det båda benskydden som ibland finns, misslyckades. Tur då att bollen träffade benskyddet och ut till en framåtstormande Daniel Mossberg som kunde sätta dit returen och skicka i väg finalen in i det mest ovissaste som finns, sudden death.




I den så verkade det som om Mossans mål hade skjutsat in mängder med adrenalin i det S-märktas ben medan i Jenisej så ökade mängden syra till den grad att en liter långfil skulle bli avundsjuk. Och när Edlund satte fart på vänsterkanten och tog skäret in över straffområdeslinjen för att sätta i väg en projektil fann inte Jenisejkaptenen Vikulin någon annan lösning än att störa sin förra lagkamrat till den grad att domare Kandell inte kunde låta bli att korslägga sin armar över huvudet och döma straff.




Då äntrade en annan herre scenen. Efter straffmissar av Edlund på slutet så tog nu kapten Berlin kommandot. Han la upp bollen på straffpunkten och tittade inte ens åt sin motståndare Chernykh på mållinjen. Att SAIK inte vunnit en WC-final på 15 år struntade den 30-årige mittfältskaptenen fullständigt och högaktningsfullt i. Hårt skott efter isen och det stora jublet kunde bryta ut i en ganska så välbesatt Göransson Arena. I SAIK har man inte en lagkapten i Berlin. Man har en general.




Att SAIK vinner den här finalen är inte bara starkt. Det är oerhört strakt gjort. Att vända ett 1-3 underläge mot Jenisej är i stort sätt ett omöjligt uppdrag. Men för det här gänget som spelar i det S-märkta tröjorna, svarta som vita, verkar inga uppdrag omöjliga. Efter tre gruppspelsmatcher som inte höll högsta kvalité alla 180 minuter, kom man ut i slutspelet med en helt annan attityd. Det kallas  vinnarmentalitet och sitter visst i det där väggarna nere på Göransson har jag hört. Och har man dessutom en viss Magnus Muhrén som är ansvarig och som verkligen vill vinna i det han är med och ställer upp i, ja då finns det så det räcker och blir över. Det Magnus inte vet om bandy, är inte värt att veta. Och det var häftigt att se hur ikonen myste när han promenerade runt där nere på isen efter slutsignalen. Att vinna World Cup på hemmaplan och dessutom mot ryssar sätter nog Magnus högt på sin imponerande lista av bandyframgångar.




Tycker det också är lika viktigt att framhålla den andre Magnus i duon. Magnus Edlund har under många långa år varit med i SAIK och fostrat den där gyllene 97-kullen som nu gör stor succé på isarna. Han har hela tiden trott på det här gänget och nu kommer också belöningen. I form av två cup guld inom loppet av två veckor. Edlund kanske inte syns mest utåt. Men han gör ett fantastiskt arbete vid sidan av Muhrén.




Ja vad kan man säga om Albin, Oscar, Hannes, Rasmus och Jesper egentligen? Vilken utveckling det har skett på så kort tid. Hannes såg vi ju redan förra året när han åtminstone i mina ögon var en startspelare långt före Alan. Rasmus har ju tidigare visat att det finns kvalitéer. Och nu kliver Jesper Jansson in och fullständigt äger vänsterbacksplatsen och kryddar det med ett mål som jag nog tror Ola Grönberg sitter hemma och tittar på om och om igen och funderar på varför hans Brobergare inte stoppade den där spolingen som kom farande. Tuff är han också.




Albin och Oscar har jag tidigare bara sett live i pojk och junior sammanhang. Den här weekenden i Sandviken har inte bara övertygat mig utan hela Sandviken om att här har vi två som tagit på sig seniorkostymen och den sitter som handen i handsken. Och det dom fem har gemensamt är en fantastisk skridskoåkning. Att helt respektlöst gå in i en World Cup final mot frustande ryska skridskofantomer och bara ta för sig, är inte bara läckert utan också snudd på overkligt.




För en annan så var det också skönt att där på stolen sju rader upp, få ställa sig upp och vråla ut sin glädje när Bella tryckte dit straffen då denna cup annars har gått i arbetets tecken. Sju tv-sända matcher tar lite på krafterna och framförallt rösten. Men det fanns tillräckligt mycket kvar för att kunna vråla en sista gång.




Men att jobba med tv-sändningarna var jäkligt roligt och framförallt när man också fick arbeta tillsammans med bandyprofiler som Mischa, Jacke, Tony Lindqvist, Jocke Forslund och Peter Isaksson. Finns en hel del bandykunnande i dom grabbarna och det gjorde också att en annan fick känslan av att man också kunde en del. Även om jag enligt Mischa bara fick godkänt på uttalet av en spelare i Jenisej när jag läste laguppställningarna. Nummer 95…. Men han sa det med glimten i ögat. Precis som vanligt när det gäller störtsköne Mischa.




Vad tar jag mer med mig från dom här dagarna. Ja typ något liknande.




V som i Victory stämde inte så där superbra i den här turneringen. Alla V-lag (Västerås, Villa, Vänersborg, Vetlanda och Veiterä) åkte ur redan i gruppspelet och tillsammans skrapade man ihop sex poäng…




Västerås SK var regerande mästare. Packade ihop sina saker redan på lördag lunch. Den såg inte jag komma. Förmodligen inte dom heller…




Norgehistorian. Brukar sällan vara av det roliga slaget i World Cup. Men den här var faktiskt åt det lustiga hållet. I matchen mellan Jenisej och Stabaek så var det som väntat kattens lek med råttan och vid ett av det 89 anfallen mot norrmännen så sköt Jenisej på Stabaekspelare och ut och över kortlinjen. Med andra ord hörna. Men domarna tyckte väl kanske synd om norrmännen och blundade för det. Hedersamma som norrmän och bandyspelare är, valde då målvakten att lägga ut bollen mot linjen och utespelarna ställde vackert upp för hörna. Vet inte vilka som blev mest förvånad av domarna och Jenisejspelarna men all heder för sportmannaship hos Stabaek. Nu varade dock inte ärlighet längst. Varken i den här matchen eller i det två andra då man fick agera den slagpåse som man var tippad att bli.




Antalet tvåsiffriga matcher halverades. Det är positivt. Fler jämna matcher kan göra turneringen ännu mer intressant för dom som ännu inte har upptäckt den förtjusande sporten. Siffror som 15-0 osv på text tv spär bara på det dåliga ryktet som byggts upp.




Bästa finska laget kom med bästa fansen. Ok att Veiterä inte plockade några poäng. Men som finsk representant gör man det bästa World Cup på många år. Man gör 6 mål och håller baklängesmålen nere under 20. Och entrén som fansen gjorde på torsdagkväll var överlägsen. Flaggor, trummor och sång. Kiitos…




Hammarby. Laget som kanske har sämsta träningsförhållanden i hela elitserien visade att det är inget som bryr dom. Malde ner Edsbyn i kvarten och pressade verkligen Jenisej i semifinalen. Blir intressanta att följa i vinter.


Vänersborg. Kom till Sandviken i sökandet efter något som liknar ett spel som håller mot det bästa. Det slutade i noll poäng och sökandet fortsätter. Organisationen Missing Play är inkopplade…




Det känns fortfarande tomt efter Daniel Bobo Hagström på pressläktaren. Daniel som fram till 2015 inte missade många World Cup matcher i Göransson. Man saknar dom där roliga kommentarerna. Skrattet och kaffepauserna m.m Tror nog att han var där i dag och njöt lika mycket som vi andra när Berlin dunkade in straffen. Efter många års jobb så fick vi guldet till slut, Bobo.




Efter tre nätter med i snitt fyra timmar sömn per natt ska det bli skönt att lägga sig och nästan fördubbla den tiden. World Cup är härligt och fantastiskt på alla vis. Men det är rätt skönt att det inte är varje vecka. Och några problem att sova blir det inte. Med dom minnesbilderna man fick i dag somnar man med ett leende. Over and out from Ockelbo………..





ANNONS
Av Thomas Forsberg - 9 oktober 2017 00:00

Vinden piskar träden. Löven som en gång var gröna faller nu gula ned med regnet som slår mot fönstret. Den ljuva sommartid som en gång var är nu ett minne blott. Nu är det bara blött och grått.


Äh.. Blir aldrig någon poet av mig så det är bara att lägga ner. Men visst är det så att om inte hösten redan gjort entré, så gjorde den det med pompa och ståt denna gråa helg. Det är bara att hänga undan den där tunna jackan och ta fram den tjocka i stället. Och för en bandyfrälst så är ju det egentligen inget fel i det. Vi går mot härliga tider, mina vänner.


Efter mer än ett halvårs dvala så öppnar jag nu upp Den svartvita bloggen igen. Samma namn. Samme Ockelbobo. Men inte samma ålder. Jag vet att det står något annat på första sidan. Ska ta och ändra det, vid tillfälle. Ni kan väl låta mig tro att jag är yngre, åtminstone ett litet tag till.


Hur kommer Den svartvitabloggen att se ut i år då? Ja, eftersom jag är rätt obekväm med allt för stora förändringar så kommer nog både innehållet och utseendet vara ganska oförändrat. Kanske ska jag försöka bli lite vassare på att ta kontakt med folk i bandysverige. Vi snackar intervjuer och lite sådant. Det kanske kan höja läsningsvärdet, vad vet jag... Men som sagt, annars så kommer ni nog att känna igen er mycket från föregående år. Kom på det att i februari firar jag ju fyra år med bloggen. Time really flyes….


Vad har då hänt sedan bandysäsongen tog sina första skär för typ två månader sedan? Ja, rätt mycket skulle jag vilja påstå. En hel drös med träningsmatcher. Med både väntade och oväntade resultat. Tänker inte ta upp några specifika för det har jag för dålig koll på ska erkännas. Men det är rätt häftigt att vi redan tidigt i oktober kan gotta oss i en massa matcher och annat härligt bandygodis. Och detta är ju tack vare alla hallar som byggts. Och nu snart så invigs den trettonde. Hällåsen har under vår och sommar ändrat skepnad och nu står snart bandyhallen klar. Härligt och ett stort grattis och lycka till önskar jag er i Broberg.


Ser man tillbaka på försäsongen så är ju det färskaste Svenska Cupen som avgjordes under förra helgen. Som svartvit så blev ju det en härlig helg med fem segrar som gav det sjätte guldet av 13 möjliga. Hammarby är närmast på tre.


Och sättet man gjorde det på var imponerande. Framförallt kanske det defensiva arbetet. Bara sex insläppta mål på fem matcher, vittnar om att det försvarsspel man hade problem med under förra säsongen, har åtgärdats. Kanske tidigt att sända ut en sådan signal men jag tycker nog att man redan nu kan fastslå det. Och det hänger ju naturligtvis mycket ihop med det två nyförvärv man fått in i truppen i Berlin och Säfström. Det två spelarna är i mina ögon bäst i Sverige på sina positioner.


Sedan var det roligt att se hur mycket ”den gyllene 97-generationen” tillförde. Hannes Edlund började ju redan under förra säsongen att ta åt sig av ”SAIK-tårtan”. Nu är det flera som har blivit inbjudna på kalaset. Jesper Jansson kliver in på backen och sätter Bergman på sidan, även i finalen. Vi har nu en konkurrens situation i försvarslinjen. Jo jag tackar jag. Det har vi inte haft sedan Linus Pettersson tog sig in i truppen på allvar för sisådär hundra år sedan (känns det som i alla fall…) Jag hoppas att Jocke tar utmaningen och jobbar hårt för att hålla sig kvar i kampen om platsen. Samtidigt som jag också hoppas att Jesper fortsätter sin utveckling.


Rasmus Linder var ju egentligen den av dessa 97:or som allra först fick chansen då han för några säsonger sedan imponerade stort på alla när han fick möjligheten. Men skadebekymmer gjorde att han det två senaste säsongerna haft det lite tuffare. Men nu verkar det som att Rasmus har hittat rätt igen och den mjuka skridskostilen känns igen.


Albin Airisniemi och Oscar Stadin är det två andra i femlingen och dom har också vuxit in i rollen som spelare i A-truppen. Ska bli väldigt intressant att följa deras utveckling.


Alla dessa yngre spelare kryddat med rutin och erfarenhet som Othén, Linus P, Bella, Säfström, Edlund och Mossan gör att årets upplaga av SAIK känns som en kryddstark gryta där motståndarna får tugga rejält för att äta upp dom. Frågor på det?


Frågor var det. Cuper som Svenska Cupen exempelvis, brukar ge både frågor och en del svar. Och tittar man på det åtta lag som var med så finns det både svar och frågor kring dom.


I Lidköping så är frågorna fler än svaren just nu kan jag tänka mig. En svag försäsongsupptakt kryddades med att man på hemmaplan redan efter två matcher var utslagna ur cupen. Kanske tröstade segern mot Bajen i sista matchen en aning. Men frågan är om man inte måste ta en livlina redan nu och ringa en vän? Någon som har Daniel Anderssons nummer?


Bajen var det ja. Ok att man inte gick vidare från gruppen och så men på det stora hela så tror jag att Södermalms bandyhjältar åkte hem med ganska så schön känsla i kroppen. Av alla det åtta lagen om var med så har ju Hammarby absolut sämsta träningsförhållanden, både på försäsong och kanske även under högsäsong faktiskt. Att Christoffer Fagerström kommer göra mycket för Bajen står redan nu klart. Nu handlar det om att ”Bajenisera” honom. Då kommer Bajen att bli farliga i vinter.


Edsbyn föll i semifinalen mot SAIK efter att man aldrig egentligen kom in i matchen. Och lite så var det i hela turneringen för det svenska mästarna som man är. Det gick upp och ner under hela helgen. Förlust i första matchen mot Hammarby fick effekten att man snäppade upp sig och vann två raka (Villa och VSK). Och 6-1 segern mot VSK var imponerande. Men sedan var man alltså aldrig nära att störa SAIK. Nu tror jag ändå att Edsbyn känner sig trygga i det man har och kommer med allra största säkerhet bli att räkna med även i år. Kanske är det just det som kan spöka till det för dom. Att man är lite förhandstippade. För förra säsongen var det ingen som egentligen räknade med dom, innan det var för sent…


Västerås gick till final och vägen dit var förutom slukhålet mot Edsbyn, stabil. Man visade kraften man har i dessa tunga pjäser man har. Och när Andreas Bergwall stod över klev Filip Mörkdal ut ur mörkret på avbytarbänken och snodde åt sig priset som turneringens bäste målvakt. Bara så där. Häftigt och roligt för Filip som kanske har bandysveriges tuffaste arbete som andre målvakt i VSK.

Västerås ser redan nu starka ut och jag tror att man blir grymt farliga i World Cup till veckan.


Broberg ser ut att gå en intressant säsong till mötes. Hallen står snart klar. Några intressanta nyförvärv och en semifinalplats i Svenska Cupen där man var några svaga straffar ifrån att ha gått till final. Känslan är att Broberg nu är redo att ge sig i kast med att försöka måla om Hälsinglands bandykarta.


För Bollnäs bör nog känna sig lite jagade nu. Finalplatsen och det häftiga derbyt i Stockholm är nu ett bleknande minne bara. Verkligheten är en aning bistrare för tillfället. Förra säsongens skyttekung Patrik Nilsson är förvisso på väg tillbaka efter sin sjukdom men ingen vet med säkerhet när han är i spelbart skick. Tappet av Bella är ju kolossalt kännbart och Hellmyrs kommer att få dra ett ännu större lass den här säsongen. Tur för Bollnäs att han är kapabel till det. En del juniorer har spelats in men dom känns inte flygfärdiga ännu. Fågel eller fisk? Ja det får tiden utvisa vad det gäller Bollnäs….


Fåglar. Tupp och höns är ju fåglar. Just nu känns Vänersborg som en hönsgård där tuppen (Holopainen) har fullt sjå med att hålla ordning på orediga höns efter det att den ryska prärievargen var inne och stökade till under förra säsongen... Man har spelat 8 matcher under försäsongen och vunnit en. Det sägs att ”även en blind hörna kan finna ett korn”. Nästa chans till att hitta ett korn är i Sandviken kommande helg. Hittar man inte det där, lever kanske tuppen farligt…


World Cup var det ja. På torsdag startar den 44:e upplagan av World Cup. Den nionde i Sandviken. 16 lag gör upp om titeln, världens bästa klubblag. En sanning med stor modifikation. Som jag ser det så handlar det om några lag som kan gå hela vägen. Från Ryssland så är det framförallt Jenisej och Neftyanik. Från Sverige så är det SAIK och Västerås. Men det finns flera som kan sticka upp. Från Finland…..nä… och från Norge…. nä…. Finlands bidrag är Veiterä som vann det finska mästerskapet förra året. Men att man ska ens vinna en match i World Cup håller jag för högst otroligt osannolikt. Sist ett finskt lag ens tog en poäng i World Cup var 2008, sista året(?) i Ljusdal, då Uleåborg och Tornio tog varsin poäng i gruppspelet.


2006 var det senaste gången ett norskt lag tog poäng. Då var det Mjöndalen som plockade en poäng i gruppspelet. I år är det Stabaek som kommer till Sandviken och tittar man rent statistiskt sett så är det just Stabaek som är det mest framgångsrika,( om man nu kan säga det) norska laget genom historien. Man har på 66 gruppspelsmatcher tagit 16 poäng och ligger på en 28:e plats i maratontabellen. Sannolikheten att man ska öka på den poängskörden i år med lag som Jenisej, Villa och Hammarby i gruppen finner jag lika hopplöst som för den benlösa grodan….


Mitt World Cup kommer att handla om två olika engagemang. Dels så handlar det om att hjälpa till som förälder till en spelande son i SAIK med att servera kaffe, läsk, och korv på söndagens finalpass. Ketchup och senap på den? Och dels så ska jag faktiskt kommentera matcher i webbtv. Jättekul att få den chansen och det är inte utan att man redan nu är lite nervös faktiskt. Och att få sitta tillsammans med Mischa Sveshnikov (stavningen på den..?), Jocke Forslund mfl och kommentera det bästa jag vet, känns stort för en 43-åring från bandyfästet Ockelbo. Det blir till att plugga laguppställningar i veckan nu.


Då så, bandyvänner i norr, väst, öste och söder. Då är bandysäsongen här på den svartvitabloggen invigd och jag hoppas kunna bli mer frekvent med mina inlägg nu. Hoppas vi ses på Göransson Arena till helgen!!

ANNONS
Av Thomas Forsberg - 12 maj 2017 12:07

Det finns ett talesätt. Ett steg framåt . Två steg bakåt. Man skulle också kunna säga att det är att fega ur eller man kanske slänga sig med det i någon dansstil där säkert Tony Irving skulle vilja att man ”vickar mer på höfterna och har sträckt vrist”. Om det är så att det svenska bandyförbundet har tagit SM-finalen med ut på dansgolvet så kan jag direkt säga att man har hamnat i otakt helt och mitt betyg blir en svag 3:a..


Jag besökte min första SM-final 1996 och det var på Studenternas. Det var folkligt och festligt och SAIK spelade final för första gången på sex år. Det var en härlig känsla. En känsla som jag bara ville ha mer och mer av. Och det fick jag. Totalt sett så hamnade jag på ”Studan” 10 gånger till innan beslutet att flytta finalen till Stockholm kom. I Stockholm har jag sett fyra av dom fem finalerna och det ska erkännas utan krusiduller att den där festliga stämningen från Studenternas, infann sig aldrig. Däremot så var det garanterat snö/regn/vindfritt och det sportsliga fick rättvisa förhållanden. I och med beslutet att nu åter ge Uppsala SM-finalen i bandy så anser jag att man säljer ut det sportsliga för att publiken ska få sin stora fest med allt vad det innebär i petflaskor insmugglade innanför jackorna. Skit samma om det kräksnöar eller spöregnar. Det är ju festen alla vill åt, eller hur?


Nu ska jag dock inte måla väderfan på väggen så här den 12:e maj. Men med tanke på att det i veckan låg ett par centimeter nysnö på backen hemma till ens stora glädje, så finns det ju även en överhängande risk att det kan se så ut den tredje lördagen i mars också. Har inget väderminne men det fem senaste åren så hade det fungerat att spela utomhus. Fine. Vad är då problemet, tycker ni kanske? Jo, problemet är att risken med att det sportsliga får stryk på foten av dåligt väder finns. Det gjorde det inte med en final inomhus. Och även om jag tycker att det festliga kring en bandyfinal hör till, så tycker jag ännu mer om när förhållanden för spelarna är bra och man får se bra bandymatch. I mina ögon är det mer värt än en petflaska med sprit...


Jag skulle också vilja se en enkätundersökning bland alla och då menar jag alla spelare om vad don tycker i den här frågan. Dom behöver egentligen bara svara på en fråga. Final, inne eller ute? Jag är helt övertygad om att svaren skulle luta över åt 90-10 för inne. Men vad hjälper det när dom inte får vara med och bestämma.


Det svenska bandyförbundet gick för många år sedan ut och deklarerade att svensk bandy står inför nya tider med hallarnas intåg och det fanns någon önskevision om att elitserien skulle spelas med bara lag som hade hall. ”Det är det nya” menade man och därför kom också beslutet att flytta finalen till Stockholm. Nu helt plötsligt så tar man beslutet att säsongens sista match ska spelas utomhus och att risken med dåligt väder är värd att ta. Lägg av!


Det hela stavas E-K-O-N-O-M-I. Det är hela grejen. Sen tar man hjälp av alla nostalgiker och får beslutet att låta som en riktig solskenshistoria. Rena rama skitsnacket skulle jag vilja påstå. Det är ingen hemlighet att fyra av dom fem finalerna i Stockholm blev värre baksmällor än en vanlig söndagsmorgon efter en krogsväng för förbundet. 2013 års final lockade ju nästan 39 000 människor. Kanske trodde man på förbundet att det skulle se så ut i alla finaler och blev blinda. Den siffran var enbart för att Hammarby var ett av lagen. Det har ju visat sig med eftertryck i det fyra andra finalerna där bara en av dom nått över 20 000. Klart att det blåste till i den plånbok som bandyförbundet sitter på.


Men exakt vad är det som säger att Studenternas kommer att fyllas nu under kommande år? Kanske 2018 då det är nostalgivärde och snackis. Då kanske det inte ens spelar någon roll vilka det två finallagen är och om snön vräker ner. Men 2019 och 2020 då när nyhetens behag har lagt sig? Hur ser det då ut tror ni? Då är vi nog på samma siffror som det har legat på det senaste tre åren, 15-17 000. Ok. Det kommer inte att se lika tomt ut som det gjorde på Tele 2 med dom siffrorna. Men om bandyförbundet tillsammans med Tele 2 hade kunna hållit ut och jobbat med publikplaceringen inne på arenan, så tror jag att det hade kunna gjorts till det bättre. Jag har varje år funderat på varför man inte stängt ner det övre etaget och bara släppt biljetter på det två nedersta. Det skulle i så fall tajtat till publiken mer och det ödsliga skulle inte bli lika ödsligt. Men det var väl dumt tänkt av mig kanske…


Barnen. Har bandyförbundet tänkt på framtiden här? I alla fall när det gäller mig och mina barn så var lösningen med Stockholm bättre. Mina söner är väldigt bandyintresserade och har besökt fyra finaler så här långt. Det hade jag aldrig gjort med dom om det hade varit på Studenternas då det inte är speciellt barnvänliga platser som erbjuds. Att stå i flera timmar och kanske inte ens ser speciellt mycket av matchen. I Stockholm så har vi haft våra sittplatser som varit helt perfekta. Att byta från det till att ta med två dricksbackar som grabbarna kan stå på för att ens ha möjligheten att se något, känns för mig så himla 90-tal…


Så om ni vill att framtiden ska få möjligheten att ta del av det finaste bandysporten kan erbjuda, en SM-final, så hoppas jag att ni på bandyförbundet tänker till och skapar kanske en renodlad familjeläkare. Ni kanske t o m kan offra mittsektionen på sittplats så ni och era närmaste kan ställa er på det vanliga ståplatsläktarna och insupa den bandyatomsfär som ni nu så gärna vill återskapa. För lyssnar ni inte på våra unga i detta fall utan hellre ser till att medelåldersgänget får fritt fram för att ta med bandyportföljen igen, är sporten farligt nära att sätta spaden i sin egen grav… Hårda ord kanske men jag vet med alla finaler på Studenternas bakom mig att som barn så är det inte det lättaste att ta del av en SM-final, på ett rättvist sätt.


Men nu är vi där vi är och det ska sägas att om vädret tillåter så är Studenternas en fantastisk finalarena. Jag har under dom 11 finaler på plats upplevt bra väder alla gånger och bra bandy. Så visst kan detta bli jättebra igen. Men det är steget tillbaka som retar upp mig. Bandyn är på sikt på väg in under tak. Varför ska då Sveriges bästa bandylag koras under bar himmel eller i värsta fall regn/snö?....

Av Thomas Forsberg - 3 maj 2017 22:47

Det har pratats om det ett tag. Eller rättare sagt, tisslats och tasslats om det. Och på senare tid har det nästan varit tabubelagt att ens nämna det. Locket har aldrig suttit hårdare på. Men till slut så nåddes kokpunkten och locket lättade. Nyheten som vi söder om Holmsveden längtat efter och dom norr om, fruktat. Den svartvita tröjan med nummer 6 är framplockad igen. Daniel Berlin är tillbaka i SAIK. En pusselbit i det nybygge som Magnus Muhrén och Magnus Edlund har inlett och det är ju passande att man tar hem en snickare. En riktig finsnickare dessutom.


En varm och regnig oktoberlördag 2003 när jag bodde i Sandviken så cyklade jag ner till Jernvallen för att se en träningsmatch mellan SAIK och Hammarby. Jag vet. Det låter rätt onormalt att frivilligt betala en 50-lapp för att se en oviktig träningsmatch i regn. Det var jag och kanske 50 ”onormala” till som stod där och kanske drömde vi om en sådan där hall som man visst skulle bygga i Edsbyn. Men det lär väl aldrig hända i den här staden, tänkte vi då kanske när vi stod där på den slitna träläktaren på Sektion B…


Jag kommer inte ihåg hur matchen slutade men det jag kommer ihåg (förutom regn och blåst) är en spelare med nummer 12 på ryggen. Ytterhalv spelade han och var bara 16 år gammal. Från Uppsala kom han visst och gick på bandygymnasiet. Trots urusla förhållanden så visade den här ungdomen upp ett friskt spel där man såg en kraft i hans sätt att ta sig fram på isen. På isen fanns spelare som Andreas Westh, Stefan ”Pumpen”Andersson, Magnus Muhrén, Patrik Södergren, Daniel Mossberg, Patrik Nilsson mfl. Och så var det han med nummer 12. Berlin hette han visst. Minns att jag nämnde något i stil med: ”Han kan bli riktigt bra den där Berlin” Tänk om jag då visste hur rätt man skulle få…


Åren gick och Berlin gick från klarhet till klarhet. Växte tidigt fram till en stor spelare i SAIK och när han så efter flera säsongers jakt tillsammans med sina svartvita lagkamrater, äntligen fick det där guldet efter två jobbiga finalförluster, så hade Daniel vuxit ut till en världsspelare. 2011 mot Bollnäs och sedan 2012, som lagkapten mot Villa och där han även fick ta emot priset som den bäste bandyspelaren i Sverige.


Berlins storhet hade sedan några år tillbaka spridit sig över till det stora landet i öst och till slut så bokades det en plats på flygplanet till Moskva. Säsongen 2012/13 blev Dynamo Moskva den nya klubbadressen och det blev två säsonger med bland annat guld första säsongen och sedan World Cup Guld 2013. Det skulle ha blivit minst en säsong till där i Ryssland men då ekonomin kraftigt försämrades och laget blev mindre slagkraftigt, valde Bella tillsammans med bland annat Hellmyrs att styra kosan hemåt. Valet blev som bekant inte det man kanske hade trott. Många höjde nog lite på ögonbrynen där i maj för tre år sedan då Bollnäs presenterade Berlin och Hellmyrs som nyförvärv.


Det två världsspelarna fick uppdraget att föra Bollnäs mot den absoluta toppen i svensk bandy igen. Och två semifinaler och en final senare så måste man väl ge dom godkänt på den punkten. Pricken över det världsberömda i:et, saknas dock. Ett SM-guld. Finalförlusten mot Edsbyn i mars i år sved och jag led med flera av spelarna i Bollnäs faktiskt. Mest för Westh och Bella. Och man såg verkligen besvikelsen i Bellas ögon när han intervjuades kort efter matchen. Så här i efterhand kan jag tycka att det var alldeles för tätt in på matchen. Fingertoppskänsla från journalister är det ju si och så med, även mig inräknad kanske.


Den förlusten hade kunna styrt om Bellas tankar. Det medgav han i dagens presskonferens. Han hade tydligen bestämt sig tidigt för att komma tillbaka till SAIK men förlusten i finalen gjorde att tankarna på att stanna i Bollnäs växte sig starkare. Kanske läste han då mitt inlägg här på bloggen, http://densvartvita.bloggplatsen.se/2017/04/04/11432648-tidernas-vag-val-vagverket-eller-stalverket-det-ar-fragan/ och bestämde sig efter det. Vill ju gärna tro att man har haft ett finger med i beslutet. Men det är väl knappast troligt det…


Det känns fantastiskt bra att vi nu kommer att få se nummer 6 spela bandy i den svartvita tröjan igen. Och han kommer tillbaka i ett läge som är onekligen intressant. Berlin fyllde 30 i mars och är i sina bästa bandyår. Det är en fem år äldre och klokare bandyspelare som kommer tillbaka till det spel som han kan i sömnen. I mina ögon är detta en av världens absoluta bästa mittfältare som nu kommer att spela i SAIK.


En annan stor spelare hade vi under den gångna säsongen i Alan Dzhusoev. Skillnaden är dock stor. Bella vet hur SAIK vill och ska spela och kan spela så. Alan visste och kunde inte riktigt det. Visst, det kanske är oschysst av mig att såga honom efter bara en säsong. Men titta bara hur det övriga ryska spelarna hanterade det svenska spelet, så förstår ni nog var jag vill komma. Det är skillnad på svensk och rysk bandy. Och hade nu valet stått mellan Bella och Alan så hade jag valt Bella, 8 dagar i veckan.


Bella kommer också få ett stort ansvar för att leda den yngre generationen in i A-laget. Precis som han själv fick hjälp av Murren, Pumpen och Lappen när han kom in i början av 2000-talet. Och det ansvaret kommer han att klara galant.


Med både Säfström och Berlin in i laget så känns SAIK anno 2017/18 minst lika starka som den här säsongen. Men visst känns ju frågan om en till anfallare befogad nu när Erik Pettersson reser till Jenisej. Man skojar inte bort 59 mål utan att det märks. Och på presskonferensen när Muhrén fick frågan om det var klart med värvningar så stängde han inte dörren helt. Men han var tydlig med att om det inte blir fler så var han ändå mycket nöjd. Mossan tar klivet upp bredvid Edlund och några juniorer fanns också med som tänkbara alternativ. Och tacka för den att han är nöjd. Med Sveriges bästa ytterhalv och mittfältare i laget, är det ganska så lätt att vara nöjd…

Av Thomas Forsberg - 4 april 2017 23:17

Att hamna i ett vägskäl där man inte vet åt vilket håll man ska styra, kan vara tufft många gånger. Där båda vägarna känns på något sätt rätt. Höger eller vänster. Vänster eller höger. Och jag menar inte ur en politisk aspekt då, som ni säkert förstår. Nä, här handlar det om valet mellan Tidernas väg och cykelväg.


Daniel Berlin är spelaren i bandysverige som det nog pratas mest om just nu. Ja, han och Andreas Westh och Hellmyrs. Jobbigt att vara Bollnässupporter i det läget… Efter den jobbiga förlusten så har det varit ganska tyst om Berlins framtid. Tills i dag. Då publicerades en artikel där det handlar om ett val som Bella står inför. Att fortsätta i Bollnäs och jaga det där förbenade guldet som hela kommunen suktar efter mer än en guldgrävare i Yukon…Eller en comeback i SAIK efter fem år på andra orter. Och det är inte det ekonomiska läget som verkar vara avgörande. Det handlar mer om resor, tid och ork.


En enkel resa till Bollnäs för Berlin landar på ca 10 mil. Det innebär då 20 mil på en träningskväll. Med flera träningar i veckan samt kanske match, så blir det några mil längs 272:an, eller Tidernas Väg som den då kallas. För alla er som har långt att åka till jobb eller annat, kanske det inte låter så fruktansvärt hemskt. Men för en annan som bor mitt på hållet, så ska jag nu förklara vad en resa mellan Sandviken och Bollnäs kan innebära. Lite av På Spåret feeling…


Vi börjar med sommartid.

Vi lämnar Sandviken i fint sommarväder. Passerar vackra Högbo. Se upp för flygande golfbollar. Baden vi Öjaren är vid denna årstid fylld med badande gäster som verkar tro att man kan parkera lite varsomhelst efter vägen. Se även upp för studsande badbollar.

Vidare så passerar vi snabbt två-hus-byn med det norskklingande namnet, Stabäck. Tänker osökt på bandylaget som alltid torskar stort i World Cup…


Krogen kommer sedan. Men lura er inte på namnet. Tyvärr inga rättigheter där inte... Men kort därefter så kommer vi till Medskogssjön och här kan det vara läge för ett stopp, om man redan efter knappa två mil är hungrig och törstig. Campa går också bra..


Sedan kringlar sig vägen vidare och skogen likaså. Mer skog och så lite mer skog. Sen blir det lite mer spännande då vi når Silverkällan. Här kan man utmana sig själv i att ta kurvorna som en formel 1 förare. Men se upp för chikanen, eller var det viadukt, kanske?..


Nåja. Resan fortsätter sedan förbi Hammarsjön innan vi når halvtid. Ockelbo. Sommartid finns det tre dagar då du bör undvika att åka denna sträcka. Alltid helgen efter midsommar. Då är det marknad. Övriga 362 dagar går alldeles utmärkt…


Här kan du nu göra två val. Antingen svänger du vänster och får se lite av Ockelbo. Eller så fortsätter du rakt fram och fem minuter senare så lämnar du orten bakom dig. Valet är ert.


Om vägen var som en kringla tidigare under resans gång, blir det efter Ockelbo inte bättre. Vägen upp till Lingbo är allt annat än rak, på något ställe. När du sedan når Lingbo rätar det upp sig en aning och du kan få möjligheten att se dig lite omkring. Där finns en sjö. En camping. En kiosk. Och… Ja, det var väl det. För sedan böjer sig vägen igen och det finns ingen tid för att titta åt sidan.


Långbo. Här rekommenderas ett stopp om det är badväder. Ett härligt badställe med en gemytlig glasskiosk. Precis som på den gamla goda tiden. Här är ett bra läge för timeout…


Färden går sedan vidare norrut och du når sedan Holmsveden. Byn där Välkommen hit och Välkommen åter står på samma skylt. Har ni riktig tur kan ni också se en och annan Zeb Macahan komma ridande i det som kallas Hälsinglands vilda västern. Men sök fort. Innan du vet ordet av så har du passerat…


Efter diverse små ställen med fina sjöar och berg och dalar så kommer ni till slut fram till platsen där 272 och 83 möts. För fortsatt resa mot Bollnäs, ta vänster. Ni kommer då ganska snart passera ett gatukök på vänstersida, Sibo. Hungrig? Ja, stanna vetja.


Sen kommer vi in på helig mark nästan. Om man är Bollnässupporter så börjar det här. Kilafors. The home of one of the greatest. Andreas Westh. Say no more….


Sen är det en fin resa kvar längs sjön Varpen innan ni når slutmålet på vår resa, Bollnäs. Tid: 90 minuter. En normal bandymatch alltså.


Slutsatsen: En fin väg att färdas med en hel del sevärdheter som gör att resan inte känns så lång som 10 mil.


Då tar vi samma resa vintertid.

Här kan det se lite annorlunda ut beroende vilken månad du färdas. Men om vi tar november. Kalenderårets kanske tyngsta månad där bandyn egentligen är det enda ljuset. Det är mörkt när du lämnar Sandviken. När du passerar Öjaren så syns inga badgäster förutom ett par sinnesförvirrade måsar kanske som inte lyckats fly det svenska vintermörkret.


Krogen har fortfarande inte öppnat och i Medskogssjön lyser öppet skylten med  sin frånvaro. Har du riktig tur så börjar det regna/snöa också…


Över Hammarsjön blåser en stark vind som piskar upp vattnet och här någonstans kanske du också kommer i kapp en plogbil eller sandbil. 45 km i timmen fram till Ockelbo då..


När du når Ockelbo måste du svänga in på OK och fylla på spolarvätskan eftersom den där förbannande lastbilen du legat bakom har gjort att det är tomt i behållaren.


Och att välja vägen genom Ockelbo nu, är inget alternativ. Ut på stora vägen och gasa på. Helst innan sandbilen/plogbilen kommer brummandes förbi…


Vägen upp till Lingbo som på sommaren kunde kännas lite spännande att åka, känns nu bara jobbig. Så jobbig…


Lingbo går av bara farten. Långbo känns så där frestande att stanna vid nu. Glasskiosken är stängd, by the way..


Holmsveden. Välkommen hit och Välkommen åter och ingen Zeb..


Alla diverse småbyar med sjöar, berg och dalar ser inte lika inbjudande ut som på sommaren och ju längre norrut du nu färdas så ökar också snöandet.


Väl framme vid korsningen 272/83 så andas du nu ut en aning. Den krokiga delen är avklarad. Nu är det raka spåret. Jojo. I backen upp mot Sibo Gatukök hamnar du åter igen bakom sandbil/plogbil. Det går bra nu….


Du har sedan inte tid att andas in den magiska luften i Kilafors. Tiden börjar bli knapp om du ska hinna till Bollnäs i tid.


Efter sista biten längs en frusen Varpen når du sedan slutdestinationen för resan, Bollnäs. Tid: 90 minuter plus en massa tillägg….


Vill inte på något vis med detta inlägg försöka påverka dig, Daniel Berlin, i ditt beslut. Jag ville bara göra alla andra uppmärksamma på vilken väg du har tagit det tre senaste åren. Valet är helt upp till dig att göra. Men finge jag välja mellan 272:an och en cykeltur på 10-15 minuter till Göransson Arena, vet i alla fall jag vad jag skulle välja….


Ett besked kommer med största säkerhet den här veckan hur Daniel gör. Så vi svartvita och det blåorange får vackert tugga vidare på naglarna i det som är Silly Seasons rysare för tillfället…


Ett besked som vi fick under dagen var i alla fall att Dennis Henriksen skrivit på för nya år med SAIK. Känns bra. Hoppas att säsongen 17/18 blir något av revanschens säsong för Dennis som hade det lite tungt den här säsongen. Fick aldrig det att lossna kändes det som och det där målet som han gjorde, som inte blev mål, var lite talande för hur säsongen gick för den duktige mittfältaren. Lite stolpe ut, kan man säga. Tror dock att Dennis kommer heltaggad nu och vill bevisa det stora som finns i honom. I sina bästa stunder så är faktiskt Dennis med och nosar på landslagsplats.



OBS! Om någon/några känner sig obekväma eller rent ut av kränkt i det sätt jag har framställt platser längs den här resan, har ni mina djupaste ursäkter här och nu. Det var inte alls min mening i så fall. 272:an är en fin väg med mycket fint att se. Skulle bara vara lite rakare….

Av Thomas Forsberg - 30 mars 2017 23:08

Silly Season är i full gång och i dag hände det saker, mest kring SAIK. Men den hetaste nyheten kommer här.   Finalhjälten Toumas Määttä spelar i SAIK nästa år!


Ja om man får tro min son Joel i alla fall.. Efter den sedvanliga bandymatchen på uppfarten, i förd SAIK-tröja, innebandyklubba och inlines så kom han in och meddelade den goda nyheten. I nästa säsongs upplaga av SAIK så hade nämligen både Määttä, Berlin och Säfström funnits med och segern var naturligtvis odiskutabel med den trion i laget. Ja, vad säger man? Känns som han har ärvt fantasi och bandynörderiet från en far i huset i alla fall…


Nä, att Määttä kommer att presenteras som ett nyförvärv i SAIK stannar nog på uppfarten i Ockelbo. Däremot kan man ju hoppas på det två andra i alla fall… Jag kunde i alla fall informera Joel om att han i fortsättningen kan vara Mossan när han och brorsan spelar. En knuten näve och ett ”Yes”, sände signalen om att det var goda nyheter. Men finns det en god nyhet brukar det ju finnas en dålig också. Och när jag talade om att Linus Forslund valt att gå till Broberg, blev det ingen knuten näve och Yes, utan mer dämpat och ett ”VA, Broberg?.

Silly season berör även det små som ni märker…


Det snurrade på friskt med nyheter om SAIK den här dagen. Det började bra då det kablades ut att Daniel ”Årets man” Mossberg hade kommit överens med SAIK om två år till. Glädjande för båda parter. Efter en mycket vass säsong av Mossan hade det känts konstigt om han inte hade blivit kvar i SAIK. Högst delaktig i VM-guldet på hemmaplan (med stort H). Den som bar fram SAIK mot VSK i kvarten och så länge han orkade i mot Edsbyn. Pricken över i:et hade ju varit en SM-final och guld. Men å andra sidan så kanske han hade slutat då, vem vet..


Mossberg som fyllt 35 har många år kvar på bandyisarna och det gläder mig att han det närmaste två åren kommer att åka omkring i den svartvita tröjan. Och om nu SAIK kommer att spela in fler juniorer i laget, så kan Mossan fungera väldigt bra som en spelande mentor.


I ungefär samma tid som det skrevs om Mossan så såg jag en flash om att Broberg skulle presentera ett nyförvärv. Osökt kom jag att tänka på att det kanske kunde vara någon från SAIK. Nämner inga namn men jag gissade fel i alla fall.


Linus Forslund väljer alltså att gå till fartfyllda Broberg och även om det kommer att göra ont i ögonen och se nummer 39 i ”fel” färg nästa säsong, så tror jag att det är ett bra klubbval av Linus. Broberg spelar en bandy som jag tror kommer att passa Linus väldigt bra.


Linus som kom tillbaka till rötterna säsongen 2011/12 efter lite utflykter har sedan dess varit SAIK trogen och gjort mycket bra, lite i skymundan av några mer etablerade namn. Men det verkar inte ha stört Linus. Och det finns många matcher där han också har spelat huvudrollen när Pettersson, Edlund, Mossan och Nilsson och allt vad dom hetat, kanske inte haft bästa dagen. Lite av gubben i lådan över Linus.


I Broberg kanske han får en mer framträdande roll och i den positionen som Broberg är som förening med en hall som kommer att finnas snart, kan Linus bli en viktig pusselbit i jakten på att först och främst bli ”Bäst i Hälsingland”. Du kommer att bli saknad i SAIK, Linus. Men ett stort lycka till i Broberg önskar jag dig. Du kommer säkert att åka lika fort och le så där lagom irriterande för motståndarna som du alltid gjort.


Om vi fortsätter på avdelningen Spelare Ut så blev det då officiellt klart i dag att Alan Dzhusoev, den ryske stjärnan tillsammans med Sergej Lomanov tar flyget hem till Jenisej för en ny satsning där. Alltid trist när stora namn som dessa väljer att redan efter en säsong flytta tillbaka. Men jag kan förstå dom båda två och ska sanningen fram så kanske inte dom eller Sverige var riktigt redo för dom ännu.


Förstå mig rätt nu men jag tvivlar på att det två stjärnorna är speciellt nöjda med vad som kom ut av detta äventyr i Sverige. För Lomanovs del så handlade detta år om att ta Vänersborg längre än vad man någonsin gått. Det slutade där det brukar sluta, kvartsfinal.


För Alan så var väl uppdraget kanske lite enklare då han spelade i en klubb som brukar gå långt, ibland hela vägen. Och det började väldigt bra för båda parter. Men någonstans kring matchen på Hällåsen på annandagen vände det, till det negativa hållet.


Alan blev skadad i axelpartiet i den matchen och efter det så slog det liksom aldrig några gnistor om honom. Varken i skridskoåkningen eller den sällsynt vassa passningsklubban som han har. Det tog sig lite i slutspelet men inte tillräckligt för att han skulle bli den där som tippade över vågskålen till SAIK mot Edsbyn. Kanske var det så enkelt att SAIK inte riktigt förstod Alan och Alan inte riktigt förstod SAIK. Och då menar jag inte språkmässigt….


Men det var hursomhelst häftigt att SAIK haft en sådan världsspelare i laget och med tanke på att Alan bara är runt 25-års åldern så finns det väl möjligheter att han kommer tillbaka en sväng till. Kanske inte i SAIK men någon annanstans.


Men tack för din säsong i S-märkta tröjan och det finns många fina passningar och genombrott som för alltid kommer att finnas med en. Diagonalaren till Edlund i sista grundseriematchen mot VSK, slås inte av vem som helst den.


Lägger vi till att Erik Pettersson med största säkerhet kommer att åka över till Ryssland så har vi nu tre spelare ut, än så länge. Jag vet att det finns fler spelare som kommer att lämna. Inga namn. Det gör att jag känner att snart är det dags att presentera spelare som är på väg in också.


Och ni förstår säkert var jag är på väg. Det är fortfarande bara spekulationer men Erik Säfström och Daniel Berlin nämns ju lite då och då. Och skulle SAIK nu få dom att fatta pennan och knyta upp några juniorer till, så känner jag mig ganska bekväm inför sommardvalan. Men det är bäst att låta bli och hoppas för mycket. Risken att bli besviken är för stor.


Om inte annat så kan jag ju alltid lattja med Joel och Hugo i deras ”uppfartsmatcher”. För dom har redan värvat kan jag säga. I dag var det Määttä. Vem är det i morgon?

Av Thomas Forsberg - 26 mars 2017 23:52

Så sitter man då åter igen framför datorn fast man kanske borde gå och lägga sig. Men va fan. Det är ju sommartid så egentligen är ju klockan bara efter 21.30 nu när tangenterna börjar smattra vid köksbordet så jag kör.


Egentligen så skulle det här inlägget ha kommit vid den här tiden i går kväll. Men tack vare X-trafiks fantastiska arbete samt mottagande vid Gävle station, blev det förskjutet. Ni får detaljerna längre fram…


På tal om tåg… En SM-final avgörs när ett av lagen bestämmer sig för att hoppa på tåget som går till slutstationen, Våga Vinna. Det gjorde Edsbyn i går. I andra halvlek så tog man beslutet att våga vinna är bättre än att vara rädd att förlora. Jag säger inte att Bollnäs var så rädd att man inte gjorde match av det men det fanns en annan typ av beslutsamhet i det Edsbyn gjorde dom sista 45 minuterna.


Det här var in 15:e final på plats, varav den andra där jag kunde luta mig tillbaka och skönt avnjuta matchen helt utan nerver. Den första var Edsbyn-Västerås, 2009. Då gulderan för Edsbyn tog slut. Var det början på en ny sådan som jag och dom drygt 16800 personerna på Tele 2 fick se i går? Ja, kanske. Det är inte omöjligt även om jag tror att det blir svårt för detta lag att upprepa.


Spelmässigt så var finalen 2009 bättre. Ja, faktum är väl att ganska många av dom jag sett live har varit det. Jag var lite rädd att det skulle kunna bli lite ”ta-ut-varandra” tema på föreställningen i går och när jag i mitten av första halvlek kom på mig själv sittande och Facebooka, fick jag nästan lite ångest.


Tur då att det båda klackarna gjorde det man hade förväntat sig av dom. Riktigt bra tryck och det är väl bara ”rekordfinalen” 2013 som slår det. Svårt att slå 35 000 bajare… Men Red Farmers och Flames gjorde inte bara finalen till en färgklick utan även stämningsmässigt var det en höjdare.


Det som fick matchen att tända till på allvar var ju dom sista tio minuterna. Först frilägesutvisningen och matchstraffet på Martin Frid. Jag funderade på om jag såg rätt när Bergman plockade upp det röda kortet. Satt precis i linje med situationen och jag anser nog att den brytning/fällning som Frid gör sig skyldig till, max är ett frislag. Nästan så att det inte ens är det. Nilsson ser trött och seg ut när han försöker få ytan till ett friläge men Frid hinner ju i kapp honom ganska fort. Max ett frislag som jag ser det.


Sen går det fort. Bollnäs misslyckas med frislaget och tappar boll. Finalens konung, Määttä driver upp bollen i hög fart och sätter en smart passning i sidled till Daniel Liw som tar sig in i det fientligaste av områden, straffområdet. Där passerar han nästan igenom alla men faller. I går satt jag ca 75 meter från situationen och dessutom ganska högt upp. Jag kunde då inte säga om det var straff eller inte. I dag sitter jag 34 centimeter från dataskärmen och studerar samma situation och kan då se att den straffen är nog bland det billigaste sedan Media Markt kom till Sverige….


Jag får samma obehagliga känsla som jag hade då för snart 30 år sedan en kall marskväll på ”Curlingbanan” i Sandviken när Patrick Johansson i Vetlanda ramlade i SAIK:s straffområde och fick straff i sudden. I går såg det mest lite småroligt ut när Andreas Westh i ilska hoppade typ 1.20 i jämnfota hopp. I dag kan jag förstå hans frustation och är nästan beredd att hoppa 1.25 själv…


Mattias Hammarström är lite av den osynlige mannen i Edsbyn. Precis som i den fjärde semifinalen mot SAIK var ”Tisen” knappt märkbar på isen innan han slog till. Och nu fick han möjligheten att sätta Edsbyn i förarsätet med straff fram till 2-1. Och Mattias visade verkligen att han har nerver under kontroll när han stänker dit den. Gör man det man ska göra, behöver man inte synas mer än i några sekunder på en match…


En som dock syntes i många sekunder, minuter, ja nästan i 95 minuter, var den finske snabbskrinaren med trollspöet tätt intill sig. Toumas Määttä. Hyfsad värvning man gjorde där i Edsbyn. En gigant fast han knappt är torr bakom öronen än. Först skjuter han 1-0 tidigt i matchen. Sen uppåkningen och framspelningen till Liw. Och som grädde på moset så gör han en ny uppåkning minuten senare. Och den är ju helt osannolik egentligen. Man ska inte efter 84 minuters bandymatch på seg is, kunna ha den hastigheten från eget straffområde till motståndarnas. Men det skiter Toumas Määttä i. Pekele vad karln kan åka… Och så iskall i avslutet också. Bara Toumas Määttäs närvaro i den här finalen höjer den från en svag 2:a till en stark 3:a.


På det stora hela så vinner Edsbyn den här finalen rättvist. Man vågar som sagt var köra lite mer än Bollnäs i andra. Jag tycker att Bollnäs faller tillbaka i det spel man som oftast spelade i grundserien långa stunder. Mycket boll men inte så mycket som händer framåt. Nilsson och Mickelsson ser jag knappt i andra halvlek. Bella och Hellmyrs försöker men stöter hela tiden på en rödblå massa. Bollnäs bästa period var direkt efter kvitteringen i första halvlek. Hade man fått utdelning där av det spel man hade då, så hade den här matchen kunna tippat över till Bollnäs i stället. Men i andra så är man inte ens i närheten av det tycker jag.


Bollnäs får nu alltså fortsätta att vänta på det där guldet. 61 år sedan sist. Vad talar då för att det stannar vid 62? Att man får behålla det här laget och kanske lägga till någon pusselbit till. Då kan nog Bollnäs stå på Tele 2 nästa år också och då med guldhjälmar. Men får man behålla laget då? Ja, kanske eller inte. Det surras väl en hel del om både Hellmyrs och Berlin om jag har förstått det rätt och sedan handlar det ju lite om vem som står på sidan. Fortsätter Jocke eller kliver någon annan in? Ja, det lär nog dröja någon vecka till innan vi får svaret.


Och varför måste pressen direkt på slutsignal ha svar på var vissa spelare ska spela nästa år? Herregud. Smärtan efter att ha förlorat en final har knappt infunnit sig så ska dom få frågan om framtiden. Och när man sedan även på banketten pratar med spelare som då efter en hel säsong med träning, match och slit får unna sig lite fest, ja då tycker jag att det är att gå över gränsen. Ge dom andrum för bövelen!


Vad talar för att Edsbyn har påbörjat en ny era av guld? Kanske det faktum att man har en bra mix av äldre och ungt i sitt lag. För några av dessa spelare kanske det här var sista chansen att ta ännu ett guld. För några kanske det här var starten på en resa. Svårt att säga. Tror att elitserien som den är nu är lite vassare för att något lag ska tillåtas att dominera som Edsbyn gjorde där under mitten av 2000-talet med sex raka finaler. Men det är bäst att låta det vara osagt. Något har väckts i skogarna i Ovanåker. Edsbyn går nu upp på ensam tredje plats i guldligan med sina 10 guld. Stort grattis, Edsbyn till en väl genomförd säsong!


Nu till det något mer tråkiga slutet på den här dagen. Det började så bra med tåget ner och skräcken med att hitta rätt tunnelbana löste sig också. Ni förstår att släppa mig lös i Stockholm skulle kunna bli ett fall för efterlysning då jag förmodligen har norra Europas sämsta lokalsinne. Men med hjälp av andra bandyvänner så hittade jag och pojkarna rätt, både dit och hem.


Men det var när vi kom till Gävle som det började. Först fick vi höra att tåget skulle ersättas med buss och tiden flyttades också fram en timme. Bara där så blev det jobbigt för oss. När det sedan bara dök upp 1(!) ersättningsbuss till ca 100 personer, uppstod ju nästa lilla bekymmer. Det löste dock trafikpersonalen med att skaka fram 2(!) ersättningstaxin som dessutom bara skulle ta folk till Ljusdal. Kvar stod nu runt 50 personer som skulle vidare mot Ockelbo, Bollnäs och Edsbyn. Jag led nästan mer för Bollnäsborna som nu gick mot ett nytt nederlag.


Och när vi så trodde att vi hade hittat en taxi som kunde ta oss hem till tryggheten i Ockelbo, fick vi nästa besked. Det var upp till oss resenärer att ringa till X-trafik och ordna med ersättningstaxi… Var dock inte så lätt då ingen svarade på X-trafik… Så 23.00 fick jag ringa min far och meddela den goda nyheten att det vore bra om han kunde komma in och hämta oss.


21.39 skulle vi vara hemma i Ockelbo egentligen. 00.30 klev vi nu in innanför dörren i stället. Vad ska man säga? Världsklass är helt fel ord. Klappkasst är mer passande…..


23.50 (22.50 vintertid) sätter jag då punkt för bandysäsongen 2016/17. En säsong som inneburit mycket. VM-guld till Sverige. Mitt SAIK gick till semifinal för 23:e året i rad. Ryska spelare som kanske inte blev det man hade trott. Tellus överraskade alla, inklusive mig. En finsk stjärna tändes. Kalix räddade upp situationen i sista skälvande stund. David Karlsson målade på bäst i grundserien. Daniel Mossberg blev årets man. Härligt!  Karebys damer tog sitt tredje raka guld. (Samtliga guld har tagits med siffrorna 3-1..). Edsbyn vann då SM/DM finalen mot Bollnäs. Och mycket mer säkert.


Vad ser vi framför oss då? Ja, det blir väl en silly season som vanligt och den blir väl att pågå från och med nu och en månad framåt, typ. Ryssarna verkar ha fått pengar igen så det gör ju situationen ännu mer rafflande. Vilka söker sig dit och är det några som söker sig hem? Hur kommer det nya serieupplägget att bli? Blir det en succé eller inte? Frågorna är många. Svaren får vi. Vare sig vi vill eller inte.


Om det dyker upp några heta övergångar eller rykten så kommer jag att försöka skriva om det här. Annars så gör jag väl som vaktmästarna på alla bandyarenor runt om i Sverige. Slår av strömmen…. God Natt Bandysverige. Var ni än är….


  Edsbyns vilda guldfirande när bucklan höjdes. Grattis!


 

Daniel Mossberg blev årets man. Välförtjänt. Stort grattis, Mossan!!!

Av Thomas Forsberg - 24 mars 2017 23:30

1907 spelades den första finalen. Avgjordes i Boulognerskogen, Gävle av alla ställen. IFK Uppsala vann mot IFK Gävle med 4-1. 110 år senare så är det dags för nummer 111. Ska det bli Bollnäs tur efter 61 långa år eller kommer Edsbyn att ta sitt tionde guld? Efter 17.30 så vet vi. Kanske, är bäst att tillägga då förlängning kan bli ett faktum dessa två jämna hälsingelag mellan.


Det vi vet är egentligen två saker. För första gången på 22 år så spelas finalen utan grönvit eller svartvit medverkan. SAIK, Hammarby och VSK har sedan 1996 figurerat i finalerna, vid olika tillfällen naturligtvis. 1995 möttes Boltic och Vetlanda. Då vann den blågula Karlstadlaget mot gulsvarta smålänningar med 2-1 i en final som sågs av blygsamma 12 088 på Studenternas. Den siffran slås med råge i den här finalen. Det är i alla fall signalerna som ges. Det pratas om att det kan bli i alla fall uppåt en 17-18 000 på läktarna och det är positivt för bandyn efter två år med siffror runt 15-16 000.


Och det vi också vet är att stämningen på Tele 2 Arena kommer att bli häftig. Både Bollnäs Flames och Edsbyns Red Farmers är kända i bandysverige som kanske dom främsta klackarna och med två kortsidor fyllda med blåorange och rödblått kommer det garanterat bli en häftig upplevelse att vara på plats. Själv funderar jag på att bära solglasögon då jag föredrar en mer svartvit nyans…


Jag och två av mina grabbar kommer att finnas på plats och det är väl självklart med delade känslor man gör det. Naturligtvis så hade man ju helst sett en svartvit kortsida på plats. Och jag kan fortfarande tycka lite synd om äldsta grabben, Joel som efter förlusten i den sista matchen mot Edsbyn, hade tårar i ögonen. Han lever sig in precis som sin far och då kommer också känslorna. Men jag var ganska snabb och tala om för honom att den här finalen kan bli något han kommer att minnas resten av sitt liv. Ett hälsingederby mellan Edsbyn och Bollnäs i Stockholm. Ja, det är faktiskt ganska stort det. Ibland så måste man stålsätta sig och bara älska sporten. Även om man har ett svartvitt hjärta….


Personligen så blir det ganska så skönt att som neutral åskådare åka ner och titta på den här matchen. Man behöver inte ha ont i magen hela morgonen. Bita sönder varenda nagel. Grubbla över tänkbara scenarion. Oroa sig över förlängning. Ja, listan kan göras lång. Samtidigt så saknar man ju det också på något konstigt sätt. Man har ju upplevt dom här finalerna på precis det sätt som Bollnäs och Edsby-fansen har gjort under veckan och kommer att göra i morgon. Det är en häftig känsla och den kan jag sakna.


I mitt förra inlägg så beskrev jag den här finalen som en personlig final. Det jag menade med det var att jag egentligen inte hejar på något av lagen, utan mer en person. Andreas Westh. Men eftersom han då är kapten i Bollnäs så blir det ju automatiskt Bollnäs som mina sympatier ligger hos i den här matchen. Fast egentligen så ligger Edsbyn mig lite närmare. Deras medryckande ramsor har många gånger satt i gång hjärnspöken och fottramp hos mig. Så om det på något sätt går att ordna att Andreas Westh får vinna samtidigt som Edsbyn gör det, så blir jag nöjd….


Det är ganska enkelt att förklara varför man unnar Westh ett SM-guld. En av bandyns stora spelare dom senaste 15 åren. En kapten som verkligen är en riktig kapten. En pådrivare. En lagspelare. En vinnartyp. Och det få gånger jag pratat med honom så verkar det vara en riktigt schysst kille dessutom. Han fyller 40 år i maj. Det är bara en siffra. På bandyisen så verkar han vara 25. Jag fyller 43 i september. Det är fakta och inte bara en siffra. På bandyisen skulle jag vara i pensionsåldern…


Som svartvit som minns man åren runt mitten av 2000-talet när Westh spelade i SAIK och jag minns speciellt en semifinal mot Hammarby på Jernvallen, 2004. Det var fjärde matchen och Hammarby hade ledningen med 2-1 i matcher. Ställningen efter full tid var 3-3 och i förlängningen så tog Andreas ner ett långt utkast från Hammarbys målvakt, Andreas Bomark och tog fart uppåt. Spelade ut till Henrik Hagberg och i höjd med straffområdeslinjen fick han tillbaka bollen och vände sig om och sköt in 4-3 och SAIK ordnade en femte match.

I normala fall så hade jag vänt ur långt tidigare men nu fortsatte jag, sa Westh efteråt. Och det tycker jag personifierar Andreas Westh på ett bra sätt. Hans sätt att bestämma sig. Hans vilja att vinna. VM-gulden i all ära. Det är ett SM-guld som Andreas Westh vill ha. Och är bandygudarna på bra humör, så kommer han att få det nu. Och jag lovar precis som jag skrev i det senaste inlägget att jag kommer nog fälla en tår om han får lyfta bucklan.


Men Edsbyn kommer inte att bli en lätt nöt att knäcka för Westh och hans Bollnäs. Den moral och kämpaglöd man visade i semifinalen mot SAIK, kan räcka väldigt långt och man har dessutom en rad duktiga spelare med goda spetskompetenser. Och en viktig nyckel kan finnas där längst bak.


Anders Svensson har gjort detta förr. Det har inte Patrik Aihonen. Anders Svensson har goda minnesbilder från SM-finaler genom åren och ingen har väl glömt hans straffräddning 2004 som startade den mest makalösa vändningen i en SM-final. Man brukar säga att SM-final i bandy handlar mycket om att man har varit med förr och att man kan stänga allt runt omkring sig, utanför. Det är en viktig del i en final.


Jag hoppas att den här finalen kan leva upp till vad den har byggts upp till under den här veckan. Skräcken vore om båda lagen blir för stängda och inte släpper loss. Då kan vi hamna i en match som blir rena rama döden för bandyn. Men jag tror ändå att någonstans hos det båda lagen finns det en vilja att visa upp sig från sin bästa sida. Då tror jag vi får en fantastisk match med heta dueller och flera vackra mål. Att det kommer att leva på läktaren kan vi redan nu slå fast. Frågan är bara vilka som får jubla över SM/DM guldet….


Mitt tips är att guldfesten i Hälsingland på lördag, hålls i Bollnäs.


Får inte glömma bort att det några timmar före spelas damfinal också. Kareby spelar sin fjärde raka final med chansen att ta sitt tredje raka guld. Västerås SK står för motståndet och gör också sin första final någonsin., Här kan vi verkligen prata om skillnader i rutin. Frågan är om det fäller avgörandet. Är inte så säker på det. I VSK finns flera potentiella matchvinnare med kanske Matilda Plan som den främste. I semifinalerna mot SAIK gjorde hon fyra mål på två matcher och var tillsammans med Linda Lohiniva, tongivande i dom matcherna. Dom två tillsammans med Malin Persson kan skjuta ett historiskt guld till VSK. Som om inte den klubben hade guld ändå….


Väl mött på Tele 2 Arena i morgon alla bandyvänner. Nu gör vi bokslut på den här säsongen så att vi kan få börja längta till nästa.

Presentation


Thomas nu fyllt 43 bloggar om bandy och framförallt SAIK

Länkar

Fråga mig

9 besvarade frågor

Tidigare år

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Kalender

Ti On To Fr
      1 2
3
4
5
6
7 8
9
10 11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2018
>>>

Följ bloggen

Följ densvartvita bloggen... med Blogkeen
Följ densvartvita bloggen... med Bloglovin'

Droppnätet


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se